Kapitalismen är orsaken till den globala uppvärmningen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Under mer än tretton års tid har forskare varnat för risken
med en global uppvärmning i och med utsläppen av växthusgaser i atmosfären. Den
senaste Stern-rapporten om påverkan av klimatförändringarna visar hur en
ekonom, understödd av den brittiska regeringen, sätter en prislapp på
miljöförändringarna. Tony Blair, som blev övertygad av de oemotsägliga
bevisningen, ansåg att konsekvenserna av att fortsätta som vanligt skulle vara
fruktansvärda”.

Vi lever redan med konsekvenserna av den globala
uppvärmningen, och man talar nu officiellt om en framtidsbild med mer
översvämningar (och förflyttningar av mer än 100 miljoner människor), mer
torka, mer svält, mer extrema väderscenarion, då speciellt mer förödande
oväder, en högre vattennivå (där man också måste förflytta hundratals miljoner
människor), förändringar i förutsättningarna för livsmedelsproduktionen,
minskade skördar, mer värmeböljor (med dess inverkan på de äldre och svagare,
och på jordbruksproduktionen) och, bland många andra exempel, en förlust av 40%
av arterna i ekosystemen.

Stern varnar för att om vi inte gör någonting så

riskerar vi stora avbrott i ekonomiska och sociala aktiviteter,
senare under detta århundrade och i nästa, på en nivå som liknar den man
associerar med världskrigen och den ekonomiska depressionen under första halvan
av 1900-talet”.

Han föreslår därför att koldioxidutsläppen skall
stabiliseras de närmaste 20 åren för att sedan minska mellan 15 och 3%
därefter; denna nivå skulle vara ”hanterbar”. Det skulle kosta 1% av världens
BNP, men med detta skulle man undvika en kostnad på 20% av BNP, vilken skulle
behövas om åtgärderna skulle försenas (en rapport som läckt ut från FN talar om
att 5% skulle vara mer realistiskt än 1%).

De vanliga lösningarna

De åtgärder som föreslås av Stern och regeringen är
välkända. Man ska starta en kampanj mot skogsskövlingen. Industrin måste satsa på
forskning för att mer effektivt minska koldioxidutsläppen, och satsa på renare
energikällor och icke-fossila bränslen. Avgifter för koldioxidutsläpp kan
utvecklas för att begränsa utsläppen eller åtminstone göra dem mer kostsamma.
Man pratar om skatter för flygtrafiken och biltrafiken. Man måste minska
efterfrågan på miljöförstörande varor och tjänster. Gordon Brown har anlitat Al
Gore som rådgivare. Tja, det är ungefär allt.

Det är uppenbart att all den propaganda som vill få oss alla
individuellt ansvariga kommer att skruvas upp. Vi får ständigt höra att vi
måste ändra vårt beteende. Vi ska dra ned termostaten, släcka lamporna, inte
lämna TV:n på standby, återvinna allting, plantera träd, handla lokalt, lämna
bilen hemma och ta cykeln istället.

Det har rests kritik mot de åtgärder som har föreslagits.
Vänsteristerna har klagat på USA för att man inte tar hotet om global
uppvärmning på allvar, och för att man istället tror på någon mirakulös ny
teknik. De kritiserar länder som USA och Australien för att inte ens skriva på
Kyotoavtalet. George Monbiot tror att regeringarna kommer att genomföra
åtgärder om de ägnas tillräckligt kraftfull lobbyverksamhet. SWP skyller på
nyliberalismen och vill att transportindustrin åter nationaliseras, och att
staten reorganiserar energiindustrin. Många kritiker lyfter fram att ingen plan
är möjlig att genomföra, eftersom länder som Kina och Indien inte vill offra
sin ekonomiska tillväxt för miljöns skull.

Denna sista punkt innehåller ett frö till insikt. Men detta
gäller inte bara de två länder som nämnts, utan varje nationell ekonomi i
världen.

Kapitalismen betyder konkurrens

CBI:s chef Richard Lambert hade modet att säga: ”Förutsett att vi agerar med tillräcklig
hastighet, så kommer vi inte att behöva välja mellan att förhindra
klimatförändringarna eller att öka tillväxt och investeringar.”
Gordon
Brown sade att hans prioriteringar var ”tillväxt,
full sysselsättning och miljövård”
. Ändå var dessa herrar de första att
medge, att konkurrensen är grunden för driften mot tillväxt under kapitalismen.

Kapitalismens sätt att fungera, dess överlevnadsstrategi och
centrala mål är kapitalackumulationen. ”Ackumulation
för ackumulationens skull, produktion för produktionens skull; genom denna
formel uttrycker den klassiska ekonomin borgarklassens historiska uppgift ...”

som Marx uttryckte det (i Kapitalet, vol.
1, kapitel 27).

Profitjakten, och driften hos varje nationellt kapital att
försvara sina intressen, innebär inte att varje land tålmodigt inväntar
marknadens dom, utan använder varje till buds stående medel, inräknat det
militära alternativet, krig, för att slå sig fram i den kapitalistiska världen.
Det är konkurrens, inte samarbete, som kännetecknar det kapitalistiska
produktionssättet.

Charlie Kronick från Greenpeace visade på att 1% av BNP är ”samma summa pengar som vi spenderar på
reklam i hela världen”
, som om man skulle kunna göra en lätt omfördelning.
Han medger att utsläppen faktiskt gått upp under Labourregeringen, men föreslår
sedan att ”det finns så många saker som
regeringen kan göra”
.

När allt som ett individuellt kapitalistiskt företag gör är
bestämt av behovet att hålla kostnaderna nere, och inkomsterna uppe, bestäms
den kapitalistiska statens agerande utav behoven hos den härskande
kapitalistiska klassen.

Vad gäller allt deras snack om de katastrofer som orsakas av
miljöförstöringen, kommer ingen regering att införa verkliga begränsningar i
kapitalackumulationsprocessen. Visst är utgifterna för reklam ett rent slöseri,
och detta gäller också de än större resurser som ägnas åt den militära
produktionen, men dessa är grundstenar i den kapitalistiska världen av
konkurrens.

Man behöver inte en universitetsexamen för att förstå att
kapitalismen genom hela sin historia har förgiftat naturen och miljön utan
någon tanke på konsekvenserna. Stern nämner världskrigen och den ekonomiska
krisen i samma andetag som den ekologiska katastrof som väntar oss alla.
Orsaken är densamma: ett bankrutt kapitalistiskt system som, efter att ha
uppfyllt sin historiska uppgift att skapa en världsekonomi, nu hotar själva
livets fortlevnad på jorden. Olika uträkningar har förutsett att den globala
medeltemperaturen kommer att öka till allt mellan 1.4 Celsius till 5.8 C år
2100. Vad man inte har tagit med i beräkningen är den sociala frågan, om relationen
mellan samhällsklasserna.

Ett fortsatt kapitalistiskt styre innebär endast ett totalt
sammanbrott, genom krig, miljöförstöring eller en dödlig kombination av båda.
Mot detta är det endast arbetarklassen kamp som innebär något hopp, eftersom
proletariatet är den enda kraften i samhället som kan störta kapitalismen och
som har en möjlighet att skapa ett samhälle grundat på mänskliga behov, med
solidaritet snarare än en skoningslös rivalitet i sitt hjärta.

WR 3-11-06

 

Allmänna teoretiska frågor: