Latinamerika: Klasskampen utvecklas trots statens förtryck och ideologiska fällor

Utskriftsvänlig versionSend by email

Runt om i världen är
arbetarnas levnadsvillkor under attack, antingen av privata företag eller i
statliga. Attacker på lönerna, ökningen av arbetslösheten, försämringen av
"välfärden", förvärrade arbetsvillkor, ökande fattigdom - detta är
priset arbetarklassen får betala för kapitalismens kris. Men dessa enorma
attacker slår inte mot ett besegrat proletariat som är berett att passivt
acceptera alla offer som krävs av det.

Tvärtom, vi ser allt
starkare reaktioner från arbetarna att stå upp emot dessa attacker. Trots att
det tystas ned av medierna i de utvecklade länderna, sker en omfattande arbetarkamp
i Latinamerika idag.

Mot våldsamheten i attackerna
utvecklas arbetarnas militants

I Honduras i september,
bröt en stor strejk ut i transportsektorn i landets huvudstad Tegucigalpa, som
helt avstannade efter det att buss och taxi förarna gick ut i strejk mot
regeringens beslut att höja skatterna på drivmedel med 19,7 %. I Nicaragua,
efter att våldsamma protester hade ägt rum i Managua i början av året efter det
att priserna höjdes våldsamt för offentliga transporter, skedde det massiva
strejker inom sjukvården i april och strejker i transport sektorn blockerade
huvudstaden Managua.

I Chile, efter det att
den socialdemokratiska regeringen ledd av Michelle Bachelet utfärdat polisingripanden,
arresteringar och brutal repression, skedde strejker inom utbildningssektorn.
Detta var en strejk som riktades mot de eländiga villkoren för lärarna, och den
förenade lärare, studenter och skolbarn, de senare hade varit inblandade i en
mycket radikal kamp sedan augusti. En av det tema som rörelsen hade var att
vägra partiella (delvis, ö.a)a) strejker och ge sig in i de mest omfattande och
breda strejker. Denna sommar gick gruvarbetarna i koppargruvan Escondida ut i
strejk för första gången sedan gruvan öppnades 1991, de strejkade i tre veckor
för 13 % lönehöjning och en bonus. Men de uppnådde bara en 5 % höjning och en
bonus som var hälften av vad de begärde. Dessutom, skall avtalet gälla 40
månader och inte två år, vilket naturligtvis är mycket negativt då avtalet inte
kan omförhandlas under denna tid.

I Bolivia har arbetarna i
tenngruvorna strejkat i flera veckor för ökade löner och mot hot om avsked. De
har utsatts för en stenhård repression av Evo Morales vänster regering, denne
store vän till Fidel Castro.

I Brasilien har det varit
omfattande strejker på Volkswagen i Sao Paolo mot avsked, samtidigt som det
varit omfattande strejker inom banksektorn mot avsked och för ökade löner (för
mer information, se artikel i World
Revolution
nr 299).

I Mexiko har tusentals
stålarbetare stoppat produktionen i 5 månader under våren och sommaren vid
fabrikerna i Sicarta och Atenco vid Stillahavs kusten. Strejkerna slogs ned
våldsamt av polisen. Det har också varit strejker bland lärarna i staden Oaxaca
(i staten med samma namn), som är bland de fattigaste staterna i landet. Denna
strejk gav upphov till en solidaritetsrörelse hos stora delar av befolkningen i
staden från mitten av juni fram tills idag.

Borgarklassen använder valet och
populismen för att attackera: exemplet Mexiko

Men de många fällorna som
borgarklassen har utvecklat på den ideologiska nivån har hindrat utvecklingen
av arbetarklassens kamp i Latinamerika. Denna kamp har ägt rum i en allmän
atmosfär av valskådespel och populistisk propaganda som framförallt vänstern
driver, med media "vänliga" affischnamn som Lula i Brasilien och
framförallt Chavez i Venezuela. Morales valdes nyligen i Bolivia, Bachelet i
Chile och de har hyllats i pressen, i synnerhet av vänstern och vänsteristerna,
som ett stort steg framåt för demokratin. I verkligheten är denna propaganda
ägnad till att avleda och undergräva arbetarklassens kamp. Det var samma sak
med presidentvalet i Brasilien och allt svammel angående återvalet av Lula som
president.

I Mexiko, masstrejken av
70 000 lärare, den som började i Oaxaca i mitten av juni, splittrades upp i en
allt väsentligt populistisk och demokratisk kampanj trots den militanta viljan bland
arbetarna och trots det faktum att i det närmaste hela befolkningen stödde och
även anslöt sig till strejken. SNTE (lärarnas nationella fackförbund) och
vänsterpartierna lyckades med att ta bort fokus för strejkrörelsen från löner
och arbetsvillkor för lärarna och skolbarnen till ett stöd för en individ, det
centrala kravet för styrkorna som ockuperade centrum av staden Oaxaca sedan
augusti är att stadens guvernör avgår, då han har förskingrat pengar från
skolorna (i synnerhet pengar som är avsedda för barnens skolluncher) till
förmån för hans valkampanj. Samtidigt tog ockupationen av stadskärnan om hand
av "Den folkliga församlingen av Oaxacas folk" (APPO), vilka
trotskister och andra vänsterister presenterar som ett slags arbetarkommun eller
Sovjet, vilket är ett bedrägeri som har besvarats av våra kamrater i Mexiko:

"För en annan trotskistisk
grupp - Germinal (i Spanien)- är APPO 'möjligen
embryot för en
arbetarstat, den mest
utvecklade organismen av sovjet natur som vi inte sett sedan årtionden på hela
planeten'
(dokument från den 13-09-06). Detta uttalande är inte bara
överdrivet men också falskt. Det är inte ett misstag som görs av
"ovetande", utan en avsiktlig förvrängning så att arbetarna skall tro
att det handlar om en Sovjet när det i själva verket handlar om en interklassistisk front
(interklassistisk front betyder ungefär en front där partier och intressen från
borgarklassen bestämmer men också andra skikt finns representerade och kraven
är nästan alltid uppklädda med fraser som säger sig representera arbetares
intressen, ö.a). En sovjet eller ett arbetarråd är en organisation som
utvecklas i en förrevolutionär eller direkt revolutionär period. Alla arbetare deltar i den. Dess
församlingar är livet och anden i upproret. Deras delegater är valda och
återkallbara. Inom APPO har deras välkända "ledare" nära band till
maktens existerande strukturer, som Rogelio Pensamiento som är känd för hans
relationer med PRI (ett av de största partierna i Mexiko, som under nästan ett
sekel var det statsbärande partiet, ö.a), eller ex-deputeranden av PRD-Flavio
Sosa, eller fackföreningsbossen i SNTE-Wheel Pacheco som gjorde sig känd för
att ha fått 'ekonomiskt stöd' av samma regering under Ulises Ruiz. Men för att
avsluta, om vi tar en titt på sammansättningen av denna 'sovjet' kan vi
konstatera att, som det första tillkännagivandet av APPO säger, att den utgörs
av 79 sociala organisationer, 5 fackföreningar och 10 representanter för
skolorna och föräldrarna. Ett sådant
amalgam tillåter att allt kan uttryckas förutom proletariatets autonomi och
oberoende"

('Is there a revolutionary situation in Mexico?' ICC Online,
www.internationalism.org).

Vid slutet av oktober
började den federala statens repressiva styrkor en massiv offensiv som syftade
till göra slut på ockupationen, vilket utan tvekan ledde till en enorm ilska
hos den lokala befolkningen. När detta skrivs äger fortfarande våldsamma
konfrontationer rum, i synnerhet i närheten av det ockuperade universitetet.
Men rörelsen har redan förlorat sin klassdynamik innan detta ägde rum, och har
i allt väsentligt blivit en del av vänsterns allmänna kampanjer, av
Zapatisterna och andra borgerliga krafter mot det styrande regeringspartiet.
Efter det nyligen hållna presidentvalet har det också varit massiva
demonstrationer i centrala Mexiko som kräver att röstsedlarna räknas om efter
det att de "fattigas" kandidat. A.M Lopez Labrador besegrades i
valet.

Klasskampen har samma fiender i
alla länder

Våld och repression tar
sig de mest spektakulära formerna i perifera länder, i synnerhet i
Latinamerika. Men den är också närvarande i de mest utvecklade länderna, och
sker det inte i form av batonger och tårgas så är det med hot om arbetslöshet
och företagsnedläggningar.

När det gäller
mystifikationer som syftar till att sabotera kampen, att förstöra solidariteten
och medvetenheten i klassen, finns det inga gränser. Överallt är det
framförallt fackföreningarna, vänsterpartierna och vänsteristerna som är de som
förser den härskande klassen med dessa vapen. Och de ideologiska teman är snarlika,
de kan sammanfattas som ett försvar av den borgerliga demokratin och ett
försvar av det nationella kapitalet. Överallt används valskådespelen som en
mystifikation som används massivt, det är nödvändigt att rösta "rätt"
och om du inte kan rösta på vad "som är bäst för arbetarna", då är
det nödvändigt att förhindra segern för de "sämsta/värsta" (den
traditionella högern) genom att rösta på "den minst dåliga" (de
etablerade vänsterpartierna).

På ett liknande sätt,
hävdar alla dessa borgerliga organisationer att arbetarna inte skall mobilisera
sig mot kapitalismen som en helhet, utan mot "nyliberalismen" eller
"globaliseringen". På detta sätt, är lögnerna som används mot
arbetarnas kamp i Latinamerika inte så annorlunda än de som används mot
arbetarna i de centrala länderna. Man behöver bara lägga till några lokala
ingredienser, så som "indigenismen" (försvaret av indianernas
rättigheter) är populismen hos Chavez eller Morales. Den radikala
"antiimperialism" retoriken hos dessa, vilka är hjältar för många
inom extrem vänstern i de utvecklade länderna, har bara ett grundläggande
syfte, att dölja att utsugningen förblir densamma, oavsett om den organiseras
av "utlänningar" eller av en "landsman". Den chauvinism som
dessa människor försöker att ingjuta i arbetarnas medvetande har alltid varit
den värsta fienden till proletariatet.

(Mulan 4/11/06, efter en
artikel i Revolution Internationale)

 

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: