Latinamerika: Klasskampen utvecklas trots statens förtryck och ideologiska fällor

Utskriftsvänlig versionSend by email

Runt om i världen är arbetarnas levnadsvillkor under attack, antingen av privata företag eller i statliga. Attacker på lönerna, ökningen av arbetslösheten, försämringen av "välfärden", förvärrade arbetsvillkor, ökande fattigdom - detta är priset arbetarklassen får betala för kapitalismens kris. Men dessa enorma attacker slår inte mot ett besegrat proletariat som är berett att passivt acceptera alla offer som krävs av det.

Tvärtom, vi ser allt starkare reaktioner från arbetarna att stå upp emot dessa attacker. Trots att det tystas ned av medierna i de utvecklade länderna, sker en omfattande arbetarkamp i Latinamerika idag.

Mot våldsamheten i attackerna utvecklas arbetarnas militants

I Honduras i september, bröt en stor strejk ut i transportsektorn i landets huvudstad Tegucigalpa, som helt avstannade efter det att buss och taxi förarna gick ut i strejk mot regeringens beslut att höja skatterna på drivmedel med 19,7 %. I Nicaragua, efter att våldsamma protester hade ägt rum i Managua i början av året efter det att priserna höjdes våldsamt för offentliga transporter, skedde det massiva strejker inom sjukvården i april och strejker i transport sektorn blockerade huvudstaden Managua.

I Chile, efter det att den socialdemokratiska regeringen ledd av Michelle Bachelet utfärdat polisingripanden, arresteringar och brutal repression, skedde strejker inom utbildningssektorn. Detta var en strejk som riktades mot de eländiga villkoren för lärarna, och den förenade lärare, studenter och skolbarn, de senare hade varit inblandade i en mycket radikal kamp sedan augusti. En av det tema som rörelsen hade var att vägra partiella (delvis, ö.a)a) strejker och ge sig in i de mest omfattande och breda strejker. Denna sommar gick gruvarbetarna i koppargruvan Escondida ut i strejk för första gången sedan gruvan öppnades 1991, de strejkade i tre veckor för 13 % lönehöjning och en bonus. Men de uppnådde bara en 5 % höjning och en bonus som var hälften av vad de begärde. Dessutom, skall avtalet gälla 40 månader och inte två år, vilket naturligtvis är mycket negativt då avtalet inte kan omförhandlas under denna tid.

I Bolivia har arbetarna i tenngruvorna strejkat i flera veckor för ökade löner och mot hot om avsked. De har utsatts för en stenhård repression av Evo Morales vänster regering, denne store vän till Fidel Castro.

I Brasilien har det varit omfattande strejker på Volkswagen i Sao Paolo mot avsked, samtidigt som det varit omfattande strejker inom banksektorn mot avsked och för ökade löner (för mer information, se artikel i World Revolution nr 299).

I Mexiko har tusentals stålarbetare stoppat produktionen i 5 månader under våren och sommaren vid fabrikerna i Sicarta och Atenco vid Stillahavs kusten. Strejkerna slogs ned våldsamt av polisen. Det har också varit strejker bland lärarna i staden Oaxaca (i staten med samma namn), som är bland de fattigaste staterna i landet. Denna strejk gav upphov till en solidaritetsrörelse hos stora delar av befolkningen i staden från mitten av juni fram tills idag.

Borgarklassen använder valet och populismen för att attackera: exemplet Mexiko

Men de många fällorna som borgarklassen har utvecklat på den ideologiska nivån har hindrat utvecklingen av arbetarklassens kamp i Latinamerika. Denna kamp har ägt rum i en allmän atmosfär av valskådespel och populistisk propaganda som framförallt vänstern driver, med media "vänliga" affischnamn som Lula i Brasilien och framförallt Chavez i Venezuela. Morales valdes nyligen i Bolivia, Bachelet i Chile och de har hyllats i pressen, i synnerhet av vänstern och vänsteristerna, som ett stort steg framåt för demokratin. I verkligheten är denna propaganda ägnad till att avleda och undergräva arbetarklassens kamp. Det var samma sak med presidentvalet i Brasilien och allt svammel angående återvalet av Lula som president.

I Mexiko, masstrejken av 70 000 lärare, den som började i Oaxaca i mitten av juni, splittrades upp i en allt väsentligt populistisk och demokratisk kampanj trots den militanta viljan bland arbetarna och trots det faktum att i det närmaste hela befolkningen stödde och även anslöt sig till strejken. SNTE (lärarnas nationella fackförbund) och vänsterpartierna lyckades med att ta bort fokus för strejkrörelsen från löner och arbetsvillkor för lärarna och skolbarnen till ett stöd för en individ, det centrala kravet för styrkorna som ockuperade centrum av staden Oaxaca sedan augusti är att stadens guvernör avgår, då han har förskingrat pengar från skolorna (i synnerhet pengar som är avsedda för barnens skolluncher) till förmån för hans valkampanj. Samtidigt tog ockupationen av stadskärnan om hand av "Den folkliga församlingen av Oaxacas folk" (APPO), vilka trotskister och andra vänsterister presenterar som ett slags arbetarkommun eller Sovjet, vilket är ett bedrägeri som har besvarats av våra kamrater i Mexiko:

"För en annan trotskistisk grupp - Germinal (i Spanien)- är APPO 'möjligen embryot för en arbetarstat, den mest utvecklade organismen av sovjet natur som vi inte sett sedan årtionden på hela planeten' (dokument från den 13-09-06). Detta uttalande är inte bara överdrivet men också falskt. Det är inte ett misstag som görs av "ovetande", utan en avsiktlig förvrängning så att arbetarna skall tro att det handlar om en Sovjet när det i själva verket handlar om en interklassistisk front (interklassistisk front betyder ungefär en front där partier och intressen från borgarklassen bestämmer men också andra skikt finns representerade och kraven är nästan alltid uppklädda med fraser som säger sig representera arbetares intressen, ö.a). En sovjet eller ett arbetarråd är en organisation som utvecklas i en förrevolutionär eller direkt revolutionär period. Alla arbetare deltar i den. Dess församlingar är livet och anden i upproret. Deras delegater är valda och återkallbara. Inom APPO har deras välkända "ledare" nära band till maktens existerande strukturer, som Rogelio Pensamiento som är känd för hans relationer med PRI (ett av de största partierna i Mexiko, som under nästan ett sekel var det statsbärande partiet, ö.a), eller ex-deputeranden av PRD-Flavio Sosa, eller fackföreningsbossen i SNTE-Wheel Pacheco som gjorde sig känd för att ha fått 'ekonomiskt stöd' av samma regering under Ulises Ruiz. Men för att avsluta, om vi tar en titt på sammansättningen av denna 'sovjet' kan vi konstatera att, som det första tillkännagivandet av APPO säger, att den utgörs av 79 sociala organisationer, 5 fackföreningar och 10 representanter för skolorna och föräldrarna. Ett sådant amalgam tillåter att allt kan uttryckas förutom proletariatets autonomi och oberoende"

('Is there a revolutionary situation in Mexico?' ICC Online, www.internationalism.org).

Vid slutet av oktober började den federala statens repressiva styrkor en massiv offensiv som syftade till göra slut på ockupationen, vilket utan tvekan ledde till en enorm ilska hos den lokala befolkningen. När detta skrivs äger fortfarande våldsamma konfrontationer rum, i synnerhet i närheten av det ockuperade universitetet. Men rörelsen har redan förlorat sin klassdynamik innan detta ägde rum, och har i allt väsentligt blivit en del av vänsterns allmänna kampanjer, av Zapatisterna och andra borgerliga krafter mot det styrande regeringspartiet. Efter det nyligen hållna presidentvalet har det också varit massiva demonstrationer i centrala Mexiko som kräver att röstsedlarna räknas om efter det att de "fattigas" kandidat. A.M Lopez Labrador besegrades i valet.

Klasskampen har samma fiender i alla länder

Våld och repression tar sig de mest spektakulära formerna i perifera länder, i synnerhet i Latinamerika. Men den är också närvarande i de mest utvecklade länderna, och sker det inte i form av batonger och tårgas så är det med hot om arbetslöshet och företagsnedläggningar.

När det gäller mystifikationer som syftar till att sabotera kampen, att förstöra solidariteten och medvetenheten i klassen, finns det inga gränser. Överallt är det framförallt fackföreningarna, vänsterpartierna och vänsteristerna som är de som förser den härskande klassen med dessa vapen. Och de ideologiska teman är snarlika, de kan sammanfattas som ett försvar av den borgerliga demokratin och ett försvar av det nationella kapitalet. Överallt används valskådespelen som en mystifikation som används massivt, det är nödvändigt att rösta "rätt" och om du inte kan rösta på vad "som är bäst för arbetarna", då är det nödvändigt att förhindra segern för de "sämsta/värsta" (den traditionella högern) genom att rösta på "den minst dåliga" (de etablerade vänsterpartierna).

På ett liknande sätt, hävdar alla dessa borgerliga organisationer att arbetarna inte skall mobilisera sig mot kapitalismen som en helhet, utan mot "nyliberalismen" eller "globaliseringen". På detta sätt, är lögnerna som används mot arbetarnas kamp i Latinamerika inte så annorlunda än de som används mot arbetarna i de centrala länderna. Man behöver bara lägga till några lokala ingredienser, så som "indigenismen" (försvaret av indianernas rättigheter) är populismen hos Chavez eller Morales. Den radikala "antiimperialism" retoriken hos dessa, vilka är hjältar för många inom extrem vänstern i de utvecklade länderna, har bara ett grundläggande syfte, att dölja att utsugningen förblir densamma, oavsett om den organiseras av "utlänningar" eller av en "landsman". Den chauvinism som dessa människor försöker att ingjuta i arbetarnas medvetande har alltid varit den värsta fienden till proletariatet.

(Mulan 4/11/06, efter en artikel i Revolution Internationale)