Chavez försvarar kapitalismen, inte socialismen!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi publicerar här en del av vårt ingripande på A las barricadas, ett spansk
språkigt anarkistiskt Internet forum. Temat med titeln Anarkism, antiimperialism, Kuba och Venezuela, ställde frågan om
vilken ståndpunkt man måste ta i förhållande till Chavez och den”Bolivariska
revolutionen” i Venezuela.

Chavez har förvandlats
till en ny myt som försöker få oss att tro att inom kapitalismen, inom den
förtryckande staten, inom försvaret av en nation, är det möjligt att göra några
“framsteg“ gentemot “folkets frigörelse“.

För hålla oss bundna från
topp till tå till kapitalets logik, är kapitalets vänster ytterst angelägna om
att pracka på oss falska modeller av “social frigörelse“.

Med syftet att få oss
kedjade med händer och fötter till kapitalets logik, försöker kapitalets
Vänster få oss att köpa falska modeller av den “sociala frigörelsen“. På
30-talet var det myten om det “socialistiska fosterlandet“ i Ryssland — som
grundades på ruinerna av den proletära revolutionen som besegrades inifrån
genom degenereringen av Bolsjevikpartiet. När de ställdes inför det faktum att
denna myt allt mer höll på att nötas ut, förde dessa (“kritiska“ stalinister,
trotskister, maoister, officiella anarkister) fram nya idoler som Che Guevara,
den kubanska “revolutionen“, Vietnam, Maos Kina… Dessa lögner var kortlivade,
så de måste försöka få fram nya idoler med de lerfötter som det kapitalistiska
systemet har utrustat dem med. Sålunda, för de hela tiden fram nya messias,
Sandinisterna i Nicaragua på 80-talet, eller nu för tiden Zapatisterna i Mexiko
eller det brasilianska PT (“Partido Operario“ — “Arbetarpartiet“, ö.a), vilka
alla har samma kapitalistiska ursprung.

Vi vill tillkännage att
vi delar och stödjer de argument från anarkistiska och icke anarkistiska
kamrater som har vederlagt de anarkistiska argument som söker ett “kritiskt“
stöd (precis som vilken trotskist som helst!) för löjtnant Chavez, den
nuvarande presidenten i Venezuela. Det är inte alls motsägelsefullt att element
som hävdar att de är anarkister uppmanar till ett “kritiskt“ stöd till vad som
händer i Venezuela, även om detta betyder ett stärkande av den absoluta staten,
ett stärkande av arméns dominerande ställning och en brutal militarism, en rå
statskapitalism och en enorm personkult av den “store Bolivarianska ledaren“
Hugo Chavez.

Vi kommer att ta upp tre
argument från forumet för att avslöja svindleriet med Chavez:

1. Hans påstådda
antiimperialism

2. De så kallade
socialistiska erövringarna av folket

3. "Organiseringen
av folket".

Den dolda imperialismen förklädd
som "antiimperialism"

Rosa Luxemburg fördömde
slaktandet under första världskriget och visade att:

"Imperialistisk politik är
inte en skapelse av det ena eller andra landet eller av en grupp av länder. Den
är en produkt av ett särskilt stadium i den världsomfattande utvecklingen av
kapitalismen. Framförallt är det inte möjligt att förstå den förutom i dess
ömsesidiga förhållanden från vilka ingen stat kan undkomma".

Alla stater är med
nödvändighet imperialistiska. Kapitalismen är ett världsomfattande system och
alla nationella kapital är integrerade inom det. Varje nationalstat genomför en
imperialistisk politik som står i relation till dess ekonomiska styrka, dess
strategiska roll, dess militära kapacitet, etc. USA försöker vara världens
polis. Å andra sidan är ambitionerna hos Venezuela mer begränsade - till
Karibien och Latinamerika - men är för den skull inte mindre rovgiriga. Den
venezuleanska borgarklassen är splittrad vad det gäller vilken väg man skall följa;
den traditionella alliansen med sin store granne i Norr vilken försvaras av de
klassiska partierna - Kristdemokraterna och Herr Perez "Socialister",
eller den "Bolivariska utmaningen" som löjtnant Chavez föreslår?
Allting tyder på att den senare möjligheten får stöd av stora delar av det
venuzeleanska kapitalet som anser att det är nödvändigt att expandera och
erövra nya intresse områden som de kan dominera. Till exempel, det finns
fördelen med alliansen med Castroregimen som har fått nylivskkraft då den ryska
oljan har ersatts med den från Maracaibo (det område där huvudparten av oljan i
Venezuela pumpas upp, ö.a) .

P.Moras, som är en av
deltagarna på forumet vilken försvarar anarkismen, säger att:

"det är oundgängligt att
anarkiströrelsen deltar i den antiimperialistiska kampen".

Antiimperialistisk
ideologi reducerar frågan om imperialismen till en liten grupp av stater och
ser resten av världen som "offer". Detta kan bara leda till
slutsatsen att USA är den enda imperialistiska makten. Man använder detta
"dialektiska" trick för att stödja de stater som motsätter sig USA
samtidigt som de döljer det faktum att de är en del av samma system som USA och
att också de har sina händer nedsölade med blod. Dessutom, när de tjatar om att
USA är "den främsta imperialistiska makten" lägger de en tät dimridå
runt de cyniska ambitionerna hos USA:s franska och tyska rivaler (eller deras
efterföljare som Zapatero regeringen i Spanien).

Den
"antiimperialistiska" ideologin hos Chavez är lika imperialistisk som
president Bushs "krig mot terrorismen". Bägge av dem fyller
funktionen av att vara rekryteringsagenter för att arbetarklassen skall offra
sina liv för den kapitalistiska saken. Gentemot detta insisterar vi på att
kampen mot alla kapitalistiska fraktioner måste ses som en förberedelse för att
skapa villkoren för den världsomfattande sociala revolutionen som kommer att
göra slut på utsugningen i alla dess former.

Fattigdom uppklädd som
"folkets sociala erövringar"

Borgarklassen är den mest
hycklande klass som någonsin har existerat. Den för alltid fram
"argument" för att rättfärdiga sin utsugning, sina krig och  sitt barbari. I Venezuela, rättfärdigar Chavez
förvärringen av fattigdomen och hungern med att de hjälper de fattigaste genom
de s.k. "Missiones" genom vilka:

"arbetsförhållandena görs
mer "informella" och "flexibla" (vilket betyder ännu
osäkrare) för arbetskraften via kooperativ, där arbetarna får svältlöner som är
lägre än minimilönerna och utan något som helst socialt skydd. Samtidigt, vid
varje produktions eller service anläggning som anslutits till
"Missiones" har det skett en förvärring av arbets och
levnadsvillkoren för arbetarna där, eftersom deras kollektivavtal har brutits
och att de hotas av arbetslöshet"

(Internacionalismo, IKS tidning i Venezuela).

I förhållande till de så
kallade "sociala erövringarna" som har genomförts av Chavez, har
korrespondens från El Libertario. en
anarkistgrupp i Venezuela som har en klar ståndpunkt om Chavez, där de fördömer
myten om framstegen inom hälsovården och undervisningssystemet, en myt som
också används för att uppmana till stöd för Castro regimen på Kuba.
"Framstegen" i utbildningssektorn och hälsovården används för att
dölja den svindlande ökningen av fattigdomen och utsugningen de senaste 8 åren.
Kamraterna från den argentinska gruppen Nuevo
Proyecto Hístórico
 skriver i en
intressant text "Socialt krig till varje pris" och ger en väldigt
klar bild av läget:

"enligt 'Instituto
Nacional de Estadisticas"(Institutet för nationell statistik, ö.a), den
venezuleanska motsvarigheten till SCB, var år 1999 19.9% av befolkningen
extremt fattig och idag är situationen ännu värre, eftersom idag befinner sig
28,1% av befolkningen i denna situation. 1999 var de fattiga 43 % av
befolkningen vilket hade 2005 ökat till 54%. 22 av 100 venezuleaner är
undernärda och 47% lever på bara 2 dollar om dagen."

Lögnen om det "demokratiska
deltagandet"

I de fattiga kvarteren i
städerna, de mest avlägsna byarna, överallt finns det "Bolivariska
cirklar", "miliser", "självstyrande enheter", etc. I
denna labyrint av "deltagar organ", flertalet av dem är ledda av
medlemmar i armén, presenteras detta som "deltagande demokrati", i
motsatts till den gamla liberala "representativa demokratin".

Några ingripanden på
Forumet blev emotionella när de talade om "erfarenheterna från
självförvaltningen" som är på gång i Venezuela. Vi kommer inte att gå in
på frågan om självförvaltning här, vi vill bara ge vårt fulla stöd till det
kraftfulla svaret från El Libertario
på dessa spekulationer:

"till exempel, de talar om
arbetare och bönder i kamp, uppenbarligen syftar de på de fantastiska historier
som den Chavistiska propagandan sprider angående övertagandet av fabriker och
boende, något som i själva verket har skett i mycket begränsad nivå under
regeringsapparatens kontroll. Något som har fört bankrutta jordbruks och
industriföretag under statens kontroll, de opererar under statskapitalistisk
regim utan några intentioner att de skall lämnas över i arbetarnas
händer".

Den venuzeleanska staten
har gett de "deltagande" instrumenten uppdraget att kontrollera
arbetarna och befolkningen, underordna dem en stenhård övervakning ('om du inte
deltar i revolutionen har du ingen rätt till socialt stöd'), att slå ner
arbetarnas strejker och demonstrationer. Vad är den verkliga skillnaden mellan
dessa statliga organ för repression och de "folkliga miliserna" hos
stalinist regimerna eller det nazistiska SA? Den enda skillnaden är det
ideologiska rättfärdigandet.

Chavez
"antiimperialism", hans "representativa demokrati", hans
"sociala erövringar", är några av de saker som gör att vi förväntasl
se honom - även om det är "kritiskt" - som en ny "Befriare".
Och om vi förkastar dessa historier så blir vi tillsagda att alla de som tar en
principfast ställning för arbetarklassens självständighet inte vill "smutsa ner sina händer" . Men som
P. Mattick sade, som är en annan deltagare på Forumet som försvarar rådistiska
ståndpunkter, när han med all rätta uttryckte " Vad säger ni? Att det är korrekt att 'smutsa ner händerna' eller '
smutsa ner våra fötter?'"
.

För dessa utpressare
finns det ett väldigt enkelt svar. Borgarklassens praktik är inte detsamma som
proletariatets. För borgarklassen är det ett mycket praktiskt när arbetarna
väljer mellan de olika gangster läger, att vi accepterar utsugning, krig och
fattigdom i namnet av "den antiimperialistiska kampen".

Detta är inte praktiken
hos arbetarklassen eller den stora majoriteten av befolkningen! Arbetarklassens
praktik är försvaret av dess klass autonomi, bevarandet av dess självständighet
när den ställer krav, när den organiserar sig och väljer sina metoder för att
kämpa. Bland de lömskaste vapnen hos borgarklassen är dess försök att få oss
att välja någon av de ruttna rätterna från den kapitalistiska menyn, mellan
Chavez och Bush, mellan Zapatero och Aznar (mellan Göran Persson och Fredrik
Reinfeldt, ö.a), mellan demokrater och fascister, mellan militära och civila
politiker, etc. Proletariatet måste inse att alla dessa är ovillkorliga
försvarare av den kapitalistiska staten och att det måste kämpa för att bygga
en autonomi gentemot dem.

Accíon Proletaria  IKS sektion
i Spanien, maj 2006.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

IKS liv: