Chavez försvarar kapitalismen, inte socialismen!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vi publicerar här en del av vårt ingripande på A las barricadas, ett spansk språkigt anarkistiskt Internet forum. Temat med titeln Anarkism, antiimperialism, Kuba och Venezuela, ställde frågan om vilken ståndpunkt man måste ta i förhållande till Chavez och den”Bolivariska revolutionen” i Venezuela.

Chavez har förvandlats till en ny myt som försöker få oss att tro att inom kapitalismen, inom den förtryckande staten, inom försvaret av en nation, är det möjligt att göra några “framsteg“ gentemot “folkets frigörelse“.

För hålla oss bundna från topp till tå till kapitalets logik, är kapitalets vänster ytterst angelägna om att pracka på oss falska modeller av “social frigörelse“.

Med syftet att få oss kedjade med händer och fötter till kapitalets logik, försöker kapitalets Vänster få oss att köpa falska modeller av den “sociala frigörelsen“. På 30-talet var det myten om det “socialistiska fosterlandet“ i Ryssland — som grundades på ruinerna av den proletära revolutionen som besegrades inifrån genom degenereringen av Bolsjevikpartiet. När de ställdes inför det faktum att denna myt allt mer höll på att nötas ut, förde dessa (“kritiska“ stalinister, trotskister, maoister, officiella anarkister) fram nya idoler som Che Guevara, den kubanska “revolutionen“, Vietnam, Maos Kina… Dessa lögner var kortlivade, så de måste försöka få fram nya idoler med de lerfötter som det kapitalistiska systemet har utrustat dem med. Sålunda, för de hela tiden fram nya messias, Sandinisterna i Nicaragua på 80-talet, eller nu för tiden Zapatisterna i Mexiko eller det brasilianska PT (“Partido Operario“ — “Arbetarpartiet“, ö.a), vilka alla har samma kapitalistiska ursprung.

Vi vill tillkännage att vi delar och stödjer de argument från anarkistiska och icke anarkistiska kamrater som har vederlagt de anarkistiska argument som söker ett “kritiskt“ stöd (precis som vilken trotskist som helst!) för löjtnant Chavez, den nuvarande presidenten i Venezuela. Det är inte alls motsägelsefullt att element som hävdar att de är anarkister uppmanar till ett “kritiskt“ stöd till vad som händer i Venezuela, även om detta betyder ett stärkande av den absoluta staten, ett stärkande av arméns dominerande ställning och en brutal militarism, en rå statskapitalism och en enorm personkult av den “store Bolivarianska ledaren“ Hugo Chavez.

Vi kommer att ta upp tre argument från forumet för att avslöja svindleriet med Chavez:

1. Hans påstådda antiimperialism

2. De så kallade socialistiska erövringarna av folket

3. "Organiseringen av folket".

Den dolda imperialismen förklädd som "antiimperialism"

Rosa Luxemburg fördömde slaktandet under första världskriget och visade att:

"Imperialistisk politik är inte en skapelse av det ena eller andra landet eller av en grupp av länder. Den är en produkt av ett särskilt stadium i den världsomfattande utvecklingen av kapitalismen. Framförallt är det inte möjligt att förstå den förutom i dess ömsesidiga förhållanden från vilka ingen stat kan undkomma".

Alla stater är med nödvändighet imperialistiska. Kapitalismen är ett världsomfattande system och alla nationella kapital är integrerade inom det. Varje nationalstat genomför en imperialistisk politik som står i relation till dess ekonomiska styrka, dess strategiska roll, dess militära kapacitet, etc. USA försöker vara världens polis. Å andra sidan är ambitionerna hos Venezuela mer begränsade - till Karibien och Latinamerika - men är för den skull inte mindre rovgiriga. Den venezuleanska borgarklassen är splittrad vad det gäller vilken väg man skall följa; den traditionella alliansen med sin store granne i Norr vilken försvaras av de klassiska partierna - Kristdemokraterna och Herr Perez "Socialister", eller den "Bolivariska utmaningen" som löjtnant Chavez föreslår? Allting tyder på att den senare möjligheten får stöd av stora delar av det venuzeleanska kapitalet som anser att det är nödvändigt att expandera och erövra nya intresse områden som de kan dominera. Till exempel, det finns fördelen med alliansen med Castroregimen som har fått nylivskkraft då den ryska oljan har ersatts med den från Maracaibo (det område där huvudparten av oljan i Venezuela pumpas upp, ö.a) .

P.Moras, som är en av deltagarna på forumet vilken försvarar anarkismen, säger att:

"det är oundgängligt att anarkiströrelsen deltar i den antiimperialistiska kampen".

Antiimperialistisk ideologi reducerar frågan om imperialismen till en liten grupp av stater och ser resten av världen som "offer". Detta kan bara leda till slutsatsen att USA är den enda imperialistiska makten. Man använder detta "dialektiska" trick för att stödja de stater som motsätter sig USA samtidigt som de döljer det faktum att de är en del av samma system som USA och att också de har sina händer nedsölade med blod. Dessutom, när de tjatar om att USA är "den främsta imperialistiska makten" lägger de en tät dimridå runt de cyniska ambitionerna hos USA:s franska och tyska rivaler (eller deras efterföljare som Zapatero regeringen i Spanien).

Den "antiimperialistiska" ideologin hos Chavez är lika imperialistisk som president Bushs "krig mot terrorismen". Bägge av dem fyller funktionen av att vara rekryteringsagenter för att arbetarklassen skall offra sina liv för den kapitalistiska saken. Gentemot detta insisterar vi på att kampen mot alla kapitalistiska fraktioner måste ses som en förberedelse för att skapa villkoren för den världsomfattande sociala revolutionen som kommer att göra slut på utsugningen i alla dess former.

Fattigdom uppklädd som "folkets sociala erövringar"

Borgarklassen är den mest hycklande klass som någonsin har existerat. Den för alltid fram "argument" för att rättfärdiga sin utsugning, sina krig och  sitt barbari. I Venezuela, rättfärdigar Chavez förvärringen av fattigdomen och hungern med att de hjälper de fattigaste genom de s.k. "Missiones" genom vilka:

"arbetsförhållandena görs mer "informella" och "flexibla" (vilket betyder ännu osäkrare) för arbetskraften via kooperativ, där arbetarna får svältlöner som är lägre än minimilönerna och utan något som helst socialt skydd. Samtidigt, vid varje produktions eller service anläggning som anslutits till "Missiones" har det skett en förvärring av arbets och levnadsvillkoren för arbetarna där, eftersom deras kollektivavtal har brutits och att de hotas av arbetslöshet"

(Internacionalismo, IKS tidning i Venezuela).

I förhållande till de så kallade "sociala erövringarna" som har genomförts av Chavez, har korrespondens från El Libertario. en anarkistgrupp i Venezuela som har en klar ståndpunkt om Chavez, där de fördömer myten om framstegen inom hälsovården och undervisningssystemet, en myt som också används för att uppmana till stöd för Castro regimen på Kuba. "Framstegen" i utbildningssektorn och hälsovården används för att dölja den svindlande ökningen av fattigdomen och utsugningen de senaste 8 åren. Kamraterna från den argentinska gruppen Nuevo Proyecto Hístórico  skriver i en intressant text "Socialt krig till varje pris" och ger en väldigt klar bild av läget:

"enligt 'Instituto Nacional de Estadisticas"(Institutet för nationell statistik, ö.a), den venezuleanska motsvarigheten till SCB, var år 1999 19.9% av befolkningen extremt fattig och idag är situationen ännu värre, eftersom idag befinner sig 28,1% av befolkningen i denna situation. 1999 var de fattiga 43 % av befolkningen vilket hade 2005 ökat till 54%. 22 av 100 venezuleaner är undernärda och 47% lever på bara 2 dollar om dagen."

Lögnen om det "demokratiska deltagandet"

I de fattiga kvarteren i städerna, de mest avlägsna byarna, överallt finns det "Bolivariska cirklar", "miliser", "självstyrande enheter", etc. I denna labyrint av "deltagar organ", flertalet av dem är ledda av medlemmar i armén, presenteras detta som "deltagande demokrati", i motsatts till den gamla liberala "representativa demokratin".

Några ingripanden på Forumet blev emotionella när de talade om "erfarenheterna från självförvaltningen" som är på gång i Venezuela. Vi kommer inte att gå in på frågan om självförvaltning här, vi vill bara ge vårt fulla stöd till det kraftfulla svaret från El Libertario på dessa spekulationer:

"till exempel, de talar om arbetare och bönder i kamp, uppenbarligen syftar de på de fantastiska historier som den Chavistiska propagandan sprider angående övertagandet av fabriker och boende, något som i själva verket har skett i mycket begränsad nivå under regeringsapparatens kontroll. Något som har fört bankrutta jordbruks och industriföretag under statens kontroll, de opererar under statskapitalistisk regim utan några intentioner att de skall lämnas över i arbetarnas händer".

Den venuzeleanska staten har gett de "deltagande" instrumenten uppdraget att kontrollera arbetarna och befolkningen, underordna dem en stenhård övervakning ('om du inte deltar i revolutionen har du ingen rätt till socialt stöd'), att slå ner arbetarnas strejker och demonstrationer. Vad är den verkliga skillnaden mellan dessa statliga organ för repression och de "folkliga miliserna" hos stalinist regimerna eller det nazistiska SA? Den enda skillnaden är det ideologiska rättfärdigandet.

Chavez "antiimperialism", hans "representativa demokrati", hans "sociala erövringar", är några av de saker som gör att vi förväntasl se honom - även om det är "kritiskt" - som en ny "Befriare". Och om vi förkastar dessa historier så blir vi tillsagda att alla de som tar en principfast ställning för arbetarklassens självständighet inte vill "smutsa ner sina händer" . Men som P. Mattick sade, som är en annan deltagare på Forumet som försvarar rådistiska ståndpunkter, när han med all rätta uttryckte " Vad säger ni? Att det är korrekt att 'smutsa ner händerna' eller ' smutsa ner våra fötter?'" .

För dessa utpressare finns det ett väldigt enkelt svar. Borgarklassens praktik är inte detsamma som proletariatets. För borgarklassen är det ett mycket praktiskt när arbetarna väljer mellan de olika gangster läger, att vi accepterar utsugning, krig och fattigdom i namnet av "den antiimperialistiska kampen".

Detta är inte praktiken hos arbetarklassen eller den stora majoriteten av befolkningen! Arbetarklassens praktik är försvaret av dess klass autonomi, bevarandet av dess självständighet när den ställer krav, när den organiserar sig och väljer sina metoder för att kämpa. Bland de lömskaste vapnen hos borgarklassen är dess försök att få oss att välja någon av de ruttna rätterna från den kapitalistiska menyn, mellan Chavez och Bush, mellan Zapatero och Aznar (mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, ö.a), mellan demokrater och fascister, mellan militära och civila politiker, etc. Proletariatet måste inse att alla dessa är ovillkorliga försvarare av den kapitalistiska staten och att det måste kämpa för att bygga en autonomi gentemot dem.

Accíon Proletaria  IKS sektion i Spanien, maj 2006.

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

IKS liv: