Studentuppror i Frankrike. Vi hälsar arbetarklassens nya generation!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den
attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom
”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den
internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare
klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela
arbetarklassens kamp. Från första början har denna rörelse befunnit sig på en
proletär klassterräng, mot ekonomiska attacker, mot den ”no future”-ideologi
som är det enda kapitalismen har att erbjuda den unga generationen. Studenterna
som varit ute i kamp har kunnat lägga åt sidan sina egna specifika krav (som
reformeringen av examinationssystemet LMD) och har i stället fört fram ett
gemensamt krav för hela arbetarklassen: ”Nej till CPE! Nej till
korttidsanställningar, till nedläggningar och arbetslöshet!”.

Rörelsens styrka ligger framför allt i den växande och
aktiva SOLIDARITETEN i kampen.

Studenterna (och gymnasieeleverna) har förstått att enighet
ger styrka, och har slutit leden och i praktiken tagit upp arbetarklassens
gamla slagord: ”en för alla, alla för en!”. Det är på detta sätt som de har
kunnat dra med sig i kampen lärare och administrativ personal, som har hållit
sina egna stormöten. Studenterna på universiteten har öppnat sina stormöten för
sina egna föräldrar och andra arbetare, även till pensionärer (vid Paris 3
Censier i synnerhet). Man har uppmanat dem att tala och hjälpa till med sina
”idéer”. En slags ”förslagslåda” har burits runt på gatorna, på stormötena, på
stormarknaderna, arbetsplatserna, på Internet, etc. På detta sätt har den mest
beslutsamma och medvetna delarna av rörelsen kunna få solidariteten att
utvecklas och vidga kampen till att omfatta hela arbetarklassen!

Masstormötena utgör rörelsens hjärta

Dagen efter demonstrationen den 7 mars spred sig
studenternas masstormöten till universiteten i Paris och på landsorten:
Villepin(2) ”mannen av järn”, slog på sin hårda linje; och CPE röstades igenom
av Nationalförsamlingen eftersom det inte kom på fråga att ”gatan skulle få
bestämma” (som den f d premiärministern Raffarin sade, när han tvingade igenom
sin reform av pensionssystemet som tvingade in gamla lönearbetare i fattigdom
efter att man uthärdat 40 års utsugning!).

Studenterna hade inte givit upp. De föreläsningssalar som
användes för stormötena var fyllda till bristningsgränsen, de spontana
demonstrationerna avlöste varandra, speciellt i huvudstaden. Studenterna har lyft
på medias blackout och tvingat dem att bryta sin tystnad och sina lögner.

De tio dagar som gått från den 8 mars till den 18 har
”skakat om världen” för den franska härskande klassen. Studenterna har hela
tiden organiserat sig med ett enda mål för ögonen: SOLIDARITET OCH ENIGHET med
hela arbetarklassen.

I huvudstaden har denna dynamik spritts från Censier, som
har utgjort förtruppen för rörelsen mot en spridning och centralisering av
arbetarklassens motattack.

På stormötena har arbetare som haft ”vägarna förbi”
välkomnats med öppna armar. De har inbjudits till att delta i diskussionerna,
att bidra med sin egen erfarenhet. Alla som har tagit del i stormötena i Paris
och i flera andra landsortsstäder (särskilt Toulouse) har blivit imponerade av
den unga generationens förmåga att ställa sin kreativitet i klasskampens
tjänst. Särskilt vid Censier, så har rikedomen i diskussionen, ansvarskänslan
hos de studenter som har valts av strejkkommittén, deras förmåga att organisera
rörelsen, att hålla i mötena, att låta alla som vill framföra sina
ståndpunkter, att övertyga andra och avslöja sabotörerna genom en konfrontation
av argument i en diskussion till fullo bekräftat vitaliteten och styrkan i
arbetarklassens nya generation.

Studenterna har konstant försvarat stormötenas självständiga
karaktär, med delegater som är valda och avsättbara (på grundval av mandat och
återlämnande av mandat), genom öppen omröstning på stormötet. Varje dag har ett
nytt ordförandeteam (bestående av både organiserade och icke-organiserade studenter)
hållit i diskussionerna.

För att kunna dela ut uppgifterna, för att centralisera,
koordinera och upprätthålla kontrollen över rörelsen, så har strejkkommittén
vid Paris Censier 3 beslutat välja olika kommissioner: för press, för
”animering och reflektion” för att tänka över mer omfattande frågor, välkomst-
och informationskommittéer, etc.

Det är tack vare denna verkliga ”demokrati” på stormötena
och en centralisering av kampen som studenterna har varit förmögna att besluta
vilka åtgärder man ska vidta, med det huvudsakliga målet att sprida rörelsen
till arbetsplatserna.

Den dynamiska spridningen av rörelsen till hela arbetarklassen

Studenterna har tydligt förstått att segern för deras kamp
ligger i händerna på lönearbetarna (som en av dem sade under ett möte för Ile
de France- koordinationen den 8 mars ”om vi förblir isolerade, så kommer de att
käka upp oss”). Ju mer Villepin-regeringen vägrar att förhandla, desto mer
beslutsamma blir studenterna. Den tuffare Sarkozy(3) slår hårdare ju mer arga arbetarna
blir och ju mer ”väljarna” klagar.

De lönearbetare som är mest vana vid klasskampen (och de
minst korkade delarna av borgarklassen) vet, att denna konfrontation kan föra
med sig ett hot om en masstrejk (och
inte en generalstrejk, vilket förs fram av vissa fackföreningar, och
anarkister) om det härskande ”slöddret” fastnar i sin nuvarande irrationella
”logik”.

Denna dynamik mot en spridning av rörelsen, mot en
masstrejk, har funnits ända sedan studenterna började mobilisera sig och har
uttryckts över hela landet, genom stora delegationer till arbetare i närheten
av utbildningsplatserna(4).

De har ställts inför fackföreningarnas ”blockage”(5) och
arbetarna har förblivit instängda på sina arbetsplatser utan möjlighet att
diskutera med studentdelegationerna. De ”små indianerna”(6) på Paris
universitet har varit väldigt påhittiga när det gällt att hitta sätt att
överkomma denna blockad.

För att mobilisera arbetarna, har studenterna visat prov på
en stor idérikedom. Censier har använt en låda av kartong som kallades
”idélådan”. Vid vissa universitet (som Paris-Jussieu) har man kommit på att gå
ut på gatan och fråga förbipasserande om vad som gjort dem mest upprörda, och
frågat efter deras förslag i ”lådan” eftersom ”alla idéer är värda att titta
på”. Detta har särskilt varit fallet när det gällt arbetare som kommit förbi
eller som har kommit för att visa sin solidaritet, där studenterna har frågat
dem efter deras förslag, och lagt dem i ”lådan” så att man ska kunna genomföra
dem i praktiken. Genom arbetarnas erfarenhet, så har man kunnat sortera fram de
”bra förslagen” (som leder till en förstärkning av rörelsen) från de ”dåliga
förslagen” (som försvagar och saboterar kampen och gör studenterna till ett
lätt byte för repressionen, vilket vi såg med förslaget ”ockupera Sorbonne”).

Vid många universitet, och särskilt de som befunnit sig i
förgrunden av rörelsen, så har studenterna öppnat de föreläsningssalar som
stormötena hållits i till lönearbetare, arbetslösa och till och med
pensionärer. DE har frågat dem om deras erfarenheter från arbetsplatserna. Man
är ivriga att lära sig från äldre generationer. Och ”gamlingarna” har varit
ivriga att lära sig från ”ungdomen”. Där ”ungdomarna” ökad sin mognad, har
”gamlingarna” återupptäckt sin ungdom! Denna korsbefruktning mellan
generationerna har givit en helt ny kraft till rörelsen. Kampens största
styrka, och dess finaste seger, är kampen själv! Den innebär solidaritet och
enhet i hela arbetarklassen, i varje generation och i varje sektor.

Segern har inte vunnits i parlamentet utan i universitetens
föreläsningssalar. Tråkigt nog för regeringen, så har dess spioner på
stormötena inte förstått någonting. Man har varit oförmögna att ge monsieur
Villepin några ”idéer”. Villepin/Sarkozy/Chirac-triumviratet har helt fått slut
på ”idéer”: därför måste man visa upp den borgerliga demokratins verkliga
ansikte: repressionen.

Polisstatens våld visar att borgarklassens framtid är …”no future”

Studentrörelsen innebär betydligt mer än en enkel protest
mot CPE. Som en lärare vid Paris-Tolbiac-universitetet sade vid
demonstrationerna den 7 mars: ”CPE är
inte bara en verklig och specifik ekonomisk attack, den är också en symbol”
:
Den är verkligen en symbol för den kapitalistiska ekonomins bankrutt!

Detta är också ett implicit svar på de polisiära ”misstag”
(som hösten 2005 kostade två oskyldiga döden som ”olycksfall” när de anklagades
för ”tjuvar” av en ”medborgare” och jagades av polisen). Genom att placera en
pyroman som Sarkozy som chef för inrikesdepartementet så har borgarklassen visat
att man är oförmögen att dra lärdomar av sin egen historia: man har glömt bort
de polisiära ”misstag” (bland annat Malik Oussekines död 1986(7)) som blev en
faktor i radikaliseringen av arbetarkampen.

Idag innebär repressionen av studenterna på Sorbonne, som
endast ville hålla ett stormöte (och inte bränna böcker, som den infame M. De
Robien har försökt hävda) endast att studenternas beslutsamhet förstärks. Hela
borgarklassen och dess köpta mediaröster har oförtrutet spritt lögner om att
studenterna skulle vara ”huliganer” (eller ”slödder”, för att använda Sarkozys
artiga uttryck om ungdomen i förorterna).

Men lögnerna har varit för groteska, och arbetarklassen har
inte låtit sig luras. Det våld som borgarklassens huliganer ägnat sig åt har
visat på våldet hos det kapitalistiska systemet och dess ”demokratiska” stat.
Detta är ett system som har slängt ut miljoner arbetare på gatan, som har
dragit ned pensionerna till fattigdomsstrecket efter att man utsugit arbetarna
i 40 år, ett system som piskar fram ”lag och ordning” genom polispiketer. M.
Villepin fortsätter att spela döv, och har visat på det sanna i det gamla
skämtet ”diktatur betyder ’håll käften’,
demokrati betyder ’säg vad du vill – ingen lyssnar ändå’”
. Men trion
Villepin/Sarkozy/Chirac har uppfunnit en bättre slogan ”säg vad du vill och håll käften”.

Så länge de håller sig vid makten har dessa herrar åtnjutit
”solidaritet” från sina media, framför allt dess främsta instrument för
ideologisk förgiftning: TV-nyheterna. Medias ”smaskiga” bilder piskar fram en
exhibitionistisk fascination inför ett meningslöst våld, för att manipulera
massorna, och korrumpera arbetarnas medvetande. Men ju mer TV försöker kränka
och paralysera arbetarklassen, desto mer illamående blir vi (till en punkt när
man även gör sin egen valboskap spyfärdig).

Det är tack vare att arbetarklassens nya generation och dess
mest medvetna förtrupper håller i nyckeln till framtiden, som de har vägrat att
falla offer för polisstatens provokationer (och fackföreningarnas försök att
stänga in kampen). Man har vägrat att använda borgarklassen meningslösa och
desperata våld, samma meningslösa våld som ägde rum i upploppen i förorterna i
höstas, eller som nu förespråkas av några överhettade ”anarkister” och ”vänsterister”.

De arbetarklassens barn som står i förgrunden för
studentrörelsen är de enda som kan öppna ett perspektiv för hela samhället.
Detta perspektiv kan arbetarklassen bara utveckla tack vare sin historiska
vision, sitt förtroende för sin styrka, tack vare sitt tålamod och sin humor (för
att använda Lenins ord). Det är just därför att borgarklassen är en klass utan
någon historisk framtid som Villepin.klicken drabbas av panik och endast kan
använda samma meningslösa ”no future”-våld som vi såg vid upploppen i
förorterna.

M. Villepins beslutsamhet att inte ge upp inför studenternas
krav (att man skulle dra tillbaka CPE) visar ännu en sak: världens borgarklass
kommer aldrig att ge upp sin makt genom påtryckningar och omröstningar. Om vi
ska kunna göra oss fria från kapitalismen och kunna bygga ett verkligt
mänskligt världssamhälle, måste arbetarklassen i framtiden kraftfullt försvara
sig mot statens och den repressiva apparatens våld. Men det proletära
klassvåldet har ingenting som helst att göra med terrorismens metoder eller det
meningslösa våldet vid förortsupploppen (som borgarklassens propaganda försöker
få det till, för att rättfärdiga sina poliser, sin repression mot arbetare,
studenter, och självfallet, verkliga kommunistiska militanter).

Borgarklassens kontraoffensiv för att sabotera och korrumpera
rörelsen

För att försöka trumfa igenom sina ekonomiska och polisiära
attacker har borgarklassen lagt ut minor för att sabotera motståndet mot CPE.
Först räknade man med att skolledigheterna skulle splittra upp studenternas
ilska. Men studenterna var inte skenheliga korgossar (även om vissa fortfarande
går i kyrkor eller moskéer). De upprätthöll sin mobilisering och har förstärkt
den sedan ledigheterna. Självfallet har fackföreningarna varit närvarande i
rörelsen ända från början och har gjort sitt bästa för att infiltrera den.

Men de förutsåg aldrig att de totalt skulle förlora greppet
i nästan alla universitetsstäder.

I Paris, exempelvis, samlades mer än tusen studenter utanför
Paris 3 Censier för att gemensamt gå till demonstrationen. När man upptäckte
att CGT(8) redan hade rullat upp sina banderoller framför demonstrationen för
att gå i ledningen för den, använde studenterna alla tillgängliga
transportmedel, och sina egna ben, för att gå framför fackföreningarna. Väl
framme vid täten för demonstrationen rullade man upp sina egna banderoller, där
deras förenade krav fanns målade:

”Universitetsstudenter
och skolelever, arbetslösa arbetare, arbetare i den privata och den offentliga
sektorn, korttidsanställda, alla i gemensam kamp mot arbetslöshet och osäkra
jobb!”

CGT gjorde ett löjligtintryck. Man kom att svansa efter
studenterna bakom en skog av plakat: ”CGT ingenjörer”, ”CGT RATP” (9) etc.,
etc. Bakom varje enormt, rött CGT-plakat såg man en handfull medlemmar, helt
desorienterade. För att få upp stämningen, försökte Maurice Thorez (som efter
det andra världskriget uppmanade de strejkande gruvarbetarna och
Renaultarbetarna att gå tillbaka till arbetet och ”rulla upp skjortärmarna”
eftersom ”strejker är ett vapen för monopolkapitalet”) stalinistiska
efterföljare att ta upp några radikala slagord. Man försökte dränka studenterna
med sina högtalare. CGT:s och det FRANSKA ”kommunistpartiets” kadrer försökte
liva upp sina trupper genom att få dem att sjunga Internationalen. De gamla
stalinistiska dinosaurierna gjorde sig allt mer löjliga. Flera demonstranter
och förbipasserande på trottoarerna vred sig av skratt. Man hörde kommentarer
som ”det är ju rena ’Parlamentet’” (10).

Samma kväll sade CGT:s ledare Bernard Thibault på TV: ”det är sant att det fanns en oförutsedd
aspekt med denna demonstration”.

Fackföreningarna har demaskerat sig genom sina egna
manövrar. M. De Robien har fortfarande inte förstått, när han med sin
”indignation” förkastar den ”vandalism” som ”studenterna” på Sorbonne ägnade
sig åt (när man viftade med några böcker som borgarklassens
manipulationsexperter i media hade rivit sönder), och när han påstår att
”studentrevolten leds av en liten minoritet”. M. Robien har satt på sig sina
glasögon bak och fram. Det är verkligen en liten minoritet som styr – inte
denna rörelse – utan hela det mänskliga samhället. En minoritet som inte
producerar något annat än utsugning och repression av den stora majoriteten,
den produktiva klassen.

Fackföreningarna, CGT och FO(11) har inte kommit över sin
obehagliga överraskning den 7 mars. Det är därför som några av de mer
intelligenta TV-journalisterna har sagt att ”fackföreningarna har blivit förnedrade”.
De har också blivit förnedrade av studenternas spontana demonstrationer den 14
mars. Oförmögna att hantera sin ilska över ”förnedringen”, mot de arbetare som
har visat sin aktiva solidaritet med studenterna under demonstrationen den 16
mars, har fackföreningarna slutligen, offentligt, framför TV-kamerorna, visat
upp sitt samarbete med M Sarkozys trupper.

I Paris kom de vakter som ordnades fram av CGT (kopplat till
stalinistpartiet) och FO (som bildades efter det andra världskriget med stöd av
CIA) att stå i täten av demonstrationen, hand i hand, rakt framför CRS.(12).
Plötsligt försvann fackets järnring som av ett trollslag för att släppa fram
några små ”kamikaze”-demonstranter som hade infiltrerat demonstrationen, för
att dessa skulle kunna sticka till Sorbonne och leka katt och råtta med
polisen. Alla som såg de nya våldshandlingarna på plats har sagt att det var
tack vare fackets demonstrationsvakter som Sarkozy/Villepin kunde slänga fram
sina trupper och fylla polispiketerna.

Framför allt tjänar de ständiga TV-bilderna på våldsamma
konfrontationer som följt på demonstrationerna i Paris till att piska upp
rädslan inför demonstrationen den 18 mars. Flera arbetare och ungdomar tvekade
att delta på grund av rädsla för våld.

TV-nyheternas ankare har glatt annonserat den goda nyheten
att rörelsen håller på att ”dö ut”. (enligt TV-nyheterna den 16 mars).

De som vill att rörelsen ska dö ut är Sarkozys medhjälpare,
fackföreningarnas kontrollapparat. Arbetarklassen har börjat förstå detta.
Bakom deras ”radikala” och hycklande snack, vill facket rädda regeringens
skinn.

Stalinistpartiet och dess CGT förtjänar sin plats i
dinosaurieparkernas Pantheon (tillsammans med brontsaurierna i UMP)(13). Om
facket hittills har varit oförmögna att spela sin roll som brandsläckare så är
det för att pyromanerna Sarkozy och Villepin tände eld på deras banderoller den
16 mars.

Om arbetarna har kommit för att stödja studenterna i deras
kamp, så är det för att den har sett hur facket på deras arbetsplatser har
bidragit till mediablackouten av studenternas masstormöten.

Sedan demonstrationen den 7 mars har facket dragit benen
efter sig. Man har på alla tänkbara sätt försökt att paralysera arbetarna. Man
har genomfört alla slags manövrer för att splittra och suga upp arbetarnas
ilska. Man har försökt sabotera studentrörelsen. Man har radikaliserat sitt
språk – i sista stund – genom att ”kräva” att man drar tillbaka CPE innan man
påbörjar förhandlingar (detta hindrar dem inte från att förhandla bakom
arbetarklassens rygg). Man har till och med hotat med en ”generalstrejk” för
att få regeringen att ”ge upp”. Man har öppet deklarerat att man inte vill att arbetarna mobiliserar sig
i solidaritet med studenterna. Man står nu med ryggen mot väggen, och nu
försöker man slänga fram ett ess ur rockärmen genom att använda några
hysteriska ungdomar som ska fortsätta med våldsaktionerna.

Den enda vägen ut ur denna politiska kris för den franska
borgarklassen är att putsa upp fasaden på republikens statsapparat. Denna
present levereras nu till M Villepin på ett silverfat av PS/PCF och de Gröna (14)
som alla har förenats för att ”ta upp fallet” CPE i den Konstitutionella
Domstolen (15). Denna ”hjälpande hand” från Socialistpartiet kan hjälpa
regeringen ur knipan med CPE genom att vända sig till de ”12 vise männen” (16),
och sedan kan man ta upp Raffarins slogan ”det är inte gatan som styr” med
tillägget ”det är de 12 pensionärerna i den Konstituerade Domstolen som gör
det”!

Den största segern är själva kampen

När man nu vill ”högtrycksspola” bort Sorbonnestudenterna
(och deras kamrater som ger dem mat) så har Sarkozy öppnat en Pandoras ask. Ur
denna låda av ”svarta idéer” har man dragit upp arbetarnas ”falska vänner”:
fackföreningarna.

Världens arbetarklass kan därför tacka den franska
regeringen. När man gjorde sig av med fågelskrämman Le Pen (17) vid det senaste
presidentvalet, så har den röd-vit-blå härskande klassen lyckats placera
världens mest imbecilla högerregering vid makten. En högerregering som har
drivit en politik värdig en ”bananrepublik”!

Vad som än händer med denna rörelse, så är den redan en seger för hela arbetarklassen.

Tack vare den nya generationen, har arbetarklassen lyckats
bryta fackets ”blockad” av klassolidariteten. Varje sektor av proletariatet, i
synnerhet den nya generationen, har fått en rik erfarenhet som kommer att sätta
djupa spår i deras medvetande.

Denna erfarenhet tillhör världsproletariatet. Trots de
”officiella” medias blackout, så kommer ”parallella” media, ”otämjda” kameror
och ”fri” radio – liksom den revolutionära pressen – att göra det möjligt för
världens arbetarklass att ta till sig denna erfarenhet. För detta är bara en
episod i den världsomspännande klasskampen. Den är en del i en hel rad strider
som har ägt rum sedan 2003 och som har bekräftat att arbetarklassen i de
industrialiserade länderna har kommit över den tillbakagång som man drabbades
av efter Östblockets och de så kallade ”socialistiska” ländernas kollaps 1989

Ett av mest utmärkande kännetecknen för dessa strider har
varit den pånyttfödda solidariteten mellan arbetare. I två av de viktigaste
länderna i den kapitalistiska världen - USA och England – har solidariteten
utgjort grunden för att man tagit upp kampen. Alldeles innan julen 2005 gick
arbetare i kollektivtrafiken i New York ut i strejk, inte för sig själva, utan
för att arbetare som anställdes i framtiden skulle få samma pensionsvillkor som
de själva. På samma sätt var den strejk som ägde rum på Heathrow-flygplatsen i
London, under flera dagar hösten 2005, ett uttryck för solidaritet, när
lastpersonalen gick ut i strejk till stöd för cateringarbetarna vid företaget
Gate Gourmet.

Dessa strejker var särskilt signifikanta i en alltmer tydlig
tendens mot en utveckling av kampen som har fortsatt sedan rörelsen 2003 till
försvar för pensionerna i Frankrike och Österrike, där vi kunde bevittna de
största gatudemonstrationerna sedan andra världskriget. Samma tendens uttryckte
sig 2004 i Tyskland i bilarbetarnas strejk (vid Daimler-Chrysler och Opel i
synnerhet) som klart ställde frågan om arbetarsolidaritet mot nedläggningarna.
Samma tendens bekräftades än en gång i Spanien i december 2005, vid SEAT i
Barcelona, där arbetarna kämpade utanför, och mot fackföreningarna som hade
skrivit på ett ”skambud” bakom deras ryggar som innebar avsked av 600 arbetare.

Studenternas rörelse i Frankrike är därför en del av en kamp
som utvecklas på en historisk nivå och vars slutliga mål kommer att göra det
möjligt för den mänskliga arten att undkomma det kapitalistiska barbariets
återändsgränd. Den unga generation som har engagerat sig i kampen på
arbetarklassens terräng idag har öppnat dörren till denna framtid. Vi har fullt
förtroende för dem: över hela jordklotet kommer de att fortsätta bana vägen för
en värld fri från konkurrens, profit, utsugning, fattigdom och blodigt kaos.

Helt klart så är vägen som leder till att man störtar
kapitalismen lång, och full av svårigheter och faror av olika slag, men den har
redan börjat skönjas.

 

Internationella Kommunistiska Strömningen den 17 mars 2006.

 

Noter

1.       

Dess främsta mål är att göra det möjligt för
arbetsgivarna att kunna avskeda arbetare utan förvarning eller motiv de första
2 åren av anställningen.

2.       

Den franske premiärministern.

3.       

Nicolas Sarkozy, inrikesminister med ansvar för polisen
som gjorde sig känd särskilt för sitt uttalande om att vilja ”högtryckstvätta”
bort ”slöddret” i förorterna.

4.       

I Tours, exempelvis använde studenterna universitetets
utrustning för att trycka 10.000 flygblad som uppmanade till solidaritet, som
de delade ut vid arbetsplatser i staden.

5.       

En ordlek med ordet ”bloquer”, med andra ord bilda
strejkvaktskedjor på universiteten.

6.       

Oöversättligt uttryck som refererar till indianernas
smidighet…

7.       

En student som dödades av polisen under protester mot
en universitets-”reform”.

8.       

Confederation Generale du Travail: den fackförening som
fortfarande domineras av det stalinistiska franska ”kommunist”-partiet.

9.       

RATP är lokaltrafiken i Paris.

10.    

I
original en satir på fransk TV som heter ”Les Guignols de l’Info”, närmast att
jämföra med det svenska satirprogrammet ”Parlamentet”.

11.    

Force
Ouvrière.

12.    

Compagnies
Republicaines de Sécurite (säkerhetspolisen känd för sin brutalitet…)

13.    

Union pour un Mouvement Populaire (sic!) Jacques
Chiracs regeringsparti.

14.    

Dvs.
av socialistpartiet, det franska ”kommunist”-partiet och de Gröna.

15.    

Idén
är att Konstitutionsdomstolen ska hitta ett för regeringen att rädda ansiktet
genom att uttala att CPE är ”oförenligt med konstitutionen”

16.    

Dvs
Konstitutionsdomstolen.

17.    

Ledare
för det fascistiska Front National, som kom tvåa efter Chirac i den första
presidentvalsomgången.

Geografisk region: 

Aktuella händelser: