Studentuppror i Frankrike. Vi hälsar arbetarklassens nya generation!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den massiva mobiliseringen av studenter i Frankrike mot den attack som Chirac-Villepin-Sarkozy-regeringen försöker tvinga fram, genom ”Contrat Première Embauche”(1), är en del av den nuvarande uppgången i den internationella klasskampen. Denna rörelse har inget att göra med tidigare klassamarbetsrörelser där unga studenter deltagit. Den är en del av hela arbetarklassens kamp. Från första början har denna rörelse befunnit sig på en proletär klassterräng, mot ekonomiska attacker, mot den ”no future”-ideologi som är det enda kapitalismen har att erbjuda den unga generationen. Studenterna som varit ute i kamp har kunnat lägga åt sidan sina egna specifika krav (som reformeringen av examinationssystemet LMD) och har i stället fört fram ett gemensamt krav för hela arbetarklassen: ”Nej till CPE! Nej till korttidsanställningar, till nedläggningar och arbetslöshet!”.

Rörelsens styrka ligger framför allt i den växande och aktiva SOLIDARITETEN i kampen.

Studenterna (och gymnasieeleverna) har förstått att enighet ger styrka, och har slutit leden och i praktiken tagit upp arbetarklassens gamla slagord: ”en för alla, alla för en!”. Det är på detta sätt som de har kunnat dra med sig i kampen lärare och administrativ personal, som har hållit sina egna stormöten. Studenterna på universiteten har öppnat sina stormöten för sina egna föräldrar och andra arbetare, även till pensionärer (vid Paris 3 Censier i synnerhet). Man har uppmanat dem att tala och hjälpa till med sina ”idéer”. En slags ”förslagslåda” har burits runt på gatorna, på stormötena, på stormarknaderna, arbetsplatserna, på Internet, etc. På detta sätt har den mest beslutsamma och medvetna delarna av rörelsen kunna få solidariteten att utvecklas och vidga kampen till att omfatta hela arbetarklassen!

Masstormötena utgör rörelsens hjärta

Dagen efter demonstrationen den 7 mars spred sig studenternas masstormöten till universiteten i Paris och på landsorten: Villepin(2) ”mannen av järn”, slog på sin hårda linje; och CPE röstades igenom av Nationalförsamlingen eftersom det inte kom på fråga att ”gatan skulle få bestämma” (som den f d premiärministern Raffarin sade, när han tvingade igenom sin reform av pensionssystemet som tvingade in gamla lönearbetare i fattigdom efter att man uthärdat 40 års utsugning!).

Studenterna hade inte givit upp. De föreläsningssalar som användes för stormötena var fyllda till bristningsgränsen, de spontana demonstrationerna avlöste varandra, speciellt i huvudstaden. Studenterna har lyft på medias blackout och tvingat dem att bryta sin tystnad och sina lögner.

De tio dagar som gått från den 8 mars till den 18 har ”skakat om världen” för den franska härskande klassen. Studenterna har hela tiden organiserat sig med ett enda mål för ögonen: SOLIDARITET OCH ENIGHET med hela arbetarklassen.

I huvudstaden har denna dynamik spritts från Censier, som har utgjort förtruppen för rörelsen mot en spridning och centralisering av arbetarklassens motattack.

På stormötena har arbetare som haft ”vägarna förbi” välkomnats med öppna armar. De har inbjudits till att delta i diskussionerna, att bidra med sin egen erfarenhet. Alla som har tagit del i stormötena i Paris och i flera andra landsortsstäder (särskilt Toulouse) har blivit imponerade av den unga generationens förmåga att ställa sin kreativitet i klasskampens tjänst. Särskilt vid Censier, så har rikedomen i diskussionen, ansvarskänslan hos de studenter som har valts av strejkkommittén, deras förmåga att organisera rörelsen, att hålla i mötena, att låta alla som vill framföra sina ståndpunkter, att övertyga andra och avslöja sabotörerna genom en konfrontation av argument i en diskussion till fullo bekräftat vitaliteten och styrkan i arbetarklassens nya generation.

Studenterna har konstant försvarat stormötenas självständiga karaktär, med delegater som är valda och avsättbara (på grundval av mandat och återlämnande av mandat), genom öppen omröstning på stormötet. Varje dag har ett nytt ordförandeteam (bestående av både organiserade och icke-organiserade studenter) hållit i diskussionerna.

För att kunna dela ut uppgifterna, för att centralisera, koordinera och upprätthålla kontrollen över rörelsen, så har strejkkommittén vid Paris Censier 3 beslutat välja olika kommissioner: för press, för ”animering och reflektion” för att tänka över mer omfattande frågor, välkomst- och informationskommittéer, etc.

Det är tack vare denna verkliga ”demokrati” på stormötena och en centralisering av kampen som studenterna har varit förmögna att besluta vilka åtgärder man ska vidta, med det huvudsakliga målet att sprida rörelsen till arbetsplatserna.

Den dynamiska spridningen av rörelsen till hela arbetarklassen

Studenterna har tydligt förstått att segern för deras kamp ligger i händerna på lönearbetarna (som en av dem sade under ett möte för Ile de France- koordinationen den 8 mars ”om vi förblir isolerade, så kommer de att käka upp oss”). Ju mer Villepin-regeringen vägrar att förhandla, desto mer beslutsamma blir studenterna. Den tuffare Sarkozy(3) slår hårdare ju mer arga arbetarna blir och ju mer ”väljarna” klagar.

De lönearbetare som är mest vana vid klasskampen (och de minst korkade delarna av borgarklassen) vet, att denna konfrontation kan föra med sig ett hot om en masstrejk (och inte en generalstrejk, vilket förs fram av vissa fackföreningar, och anarkister) om det härskande ”slöddret” fastnar i sin nuvarande irrationella ”logik”.

Denna dynamik mot en spridning av rörelsen, mot en masstrejk, har funnits ända sedan studenterna började mobilisera sig och har uttryckts över hela landet, genom stora delegationer till arbetare i närheten av utbildningsplatserna(4).

De har ställts inför fackföreningarnas ”blockage”(5) och arbetarna har förblivit instängda på sina arbetsplatser utan möjlighet att diskutera med studentdelegationerna. De ”små indianerna”(6) på Paris universitet har varit väldigt påhittiga när det gällt att hitta sätt att överkomma denna blockad.

För att mobilisera arbetarna, har studenterna visat prov på en stor idérikedom. Censier har använt en låda av kartong som kallades ”idélådan”. Vid vissa universitet (som Paris-Jussieu) har man kommit på att gå ut på gatan och fråga förbipasserande om vad som gjort dem mest upprörda, och frågat efter deras förslag i ”lådan” eftersom ”alla idéer är värda att titta på”. Detta har särskilt varit fallet när det gällt arbetare som kommit förbi eller som har kommit för att visa sin solidaritet, där studenterna har frågat dem efter deras förslag, och lagt dem i ”lådan” så att man ska kunna genomföra dem i praktiken. Genom arbetarnas erfarenhet, så har man kunnat sortera fram de ”bra förslagen” (som leder till en förstärkning av rörelsen) från de ”dåliga förslagen” (som försvagar och saboterar kampen och gör studenterna till ett lätt byte för repressionen, vilket vi såg med förslaget ”ockupera Sorbonne”).

Vid många universitet, och särskilt de som befunnit sig i förgrunden av rörelsen, så har studenterna öppnat de föreläsningssalar som stormötena hållits i till lönearbetare, arbetslösa och till och med pensionärer. DE har frågat dem om deras erfarenheter från arbetsplatserna. Man är ivriga att lära sig från äldre generationer. Och ”gamlingarna” har varit ivriga att lära sig från ”ungdomen”. Där ”ungdomarna” ökad sin mognad, har ”gamlingarna” återupptäckt sin ungdom! Denna korsbefruktning mellan generationerna har givit en helt ny kraft till rörelsen. Kampens största styrka, och dess finaste seger, är kampen själv! Den innebär solidaritet och enhet i hela arbetarklassen, i varje generation och i varje sektor.

Segern har inte vunnits i parlamentet utan i universitetens föreläsningssalar. Tråkigt nog för regeringen, så har dess spioner på stormötena inte förstått någonting. Man har varit oförmögna att ge monsieur Villepin några ”idéer”. Villepin/Sarkozy/Chirac-triumviratet har helt fått slut på ”idéer”: därför måste man visa upp den borgerliga demokratins verkliga ansikte: repressionen.

Polisstatens våld visar att borgarklassens framtid är …”no future”

Studentrörelsen innebär betydligt mer än en enkel protest mot CPE. Som en lärare vid Paris-Tolbiac-universitetet sade vid demonstrationerna den 7 mars: ”CPE är inte bara en verklig och specifik ekonomisk attack, den är också en symbol”: Den är verkligen en symbol för den kapitalistiska ekonomins bankrutt!

Detta är också ett implicit svar på de polisiära ”misstag” (som hösten 2005 kostade två oskyldiga döden som ”olycksfall” när de anklagades för ”tjuvar” av en ”medborgare” och jagades av polisen). Genom att placera en pyroman som Sarkozy som chef för inrikesdepartementet så har borgarklassen visat att man är oförmögen att dra lärdomar av sin egen historia: man har glömt bort de polisiära ”misstag” (bland annat Malik Oussekines död 1986(7)) som blev en faktor i radikaliseringen av arbetarkampen.

Idag innebär repressionen av studenterna på Sorbonne, som endast ville hålla ett stormöte (och inte bränna böcker, som den infame M. De Robien har försökt hävda) endast att studenternas beslutsamhet förstärks. Hela borgarklassen och dess köpta mediaröster har oförtrutet spritt lögner om att studenterna skulle vara ”huliganer” (eller ”slödder”, för att använda Sarkozys artiga uttryck om ungdomen i förorterna).

Men lögnerna har varit för groteska, och arbetarklassen har inte låtit sig luras. Det våld som borgarklassens huliganer ägnat sig åt har visat på våldet hos det kapitalistiska systemet och dess ”demokratiska” stat. Detta är ett system som har slängt ut miljoner arbetare på gatan, som har dragit ned pensionerna till fattigdomsstrecket efter att man utsugit arbetarna i 40 år, ett system som piskar fram ”lag och ordning” genom polispiketer. M. Villepin fortsätter att spela döv, och har visat på det sanna i det gamla skämtet ”diktatur betyder ’håll käften’, demokrati betyder ’säg vad du vill – ingen lyssnar ändå’”. Men trion Villepin/Sarkozy/Chirac har uppfunnit en bättre slogan ”säg vad du vill och håll käften”.

Så länge de håller sig vid makten har dessa herrar åtnjutit ”solidaritet” från sina media, framför allt dess främsta instrument för ideologisk förgiftning: TV-nyheterna. Medias ”smaskiga” bilder piskar fram en exhibitionistisk fascination inför ett meningslöst våld, för att manipulera massorna, och korrumpera arbetarnas medvetande. Men ju mer TV försöker kränka och paralysera arbetarklassen, desto mer illamående blir vi (till en punkt när man även gör sin egen valboskap spyfärdig).

Det är tack vare att arbetarklassens nya generation och dess mest medvetna förtrupper håller i nyckeln till framtiden, som de har vägrat att falla offer för polisstatens provokationer (och fackföreningarnas försök att stänga in kampen). Man har vägrat att använda borgarklassen meningslösa och desperata våld, samma meningslösa våld som ägde rum i upploppen i förorterna i höstas, eller som nu förespråkas av några överhettade ”anarkister” och ”vänsterister”.

De arbetarklassens barn som står i förgrunden för studentrörelsen är de enda som kan öppna ett perspektiv för hela samhället. Detta perspektiv kan arbetarklassen bara utveckla tack vare sin historiska vision, sitt förtroende för sin styrka, tack vare sitt tålamod och sin humor (för att använda Lenins ord). Det är just därför att borgarklassen är en klass utan någon historisk framtid som Villepin.klicken drabbas av panik och endast kan använda samma meningslösa ”no future”-våld som vi såg vid upploppen i förorterna.

M. Villepins beslutsamhet att inte ge upp inför studenternas krav (att man skulle dra tillbaka CPE) visar ännu en sak: världens borgarklass kommer aldrig att ge upp sin makt genom påtryckningar och omröstningar. Om vi ska kunna göra oss fria från kapitalismen och kunna bygga ett verkligt mänskligt världssamhälle, måste arbetarklassen i framtiden kraftfullt försvara sig mot statens och den repressiva apparatens våld. Men det proletära klassvåldet har ingenting som helst att göra med terrorismens metoder eller det meningslösa våldet vid förortsupploppen (som borgarklassens propaganda försöker få det till, för att rättfärdiga sina poliser, sin repression mot arbetare, studenter, och självfallet, verkliga kommunistiska militanter).

Borgarklassens kontraoffensiv för att sabotera och korrumpera rörelsen

För att försöka trumfa igenom sina ekonomiska och polisiära attacker har borgarklassen lagt ut minor för att sabotera motståndet mot CPE. Först räknade man med att skolledigheterna skulle splittra upp studenternas ilska. Men studenterna var inte skenheliga korgossar (även om vissa fortfarande går i kyrkor eller moskéer). De upprätthöll sin mobilisering och har förstärkt den sedan ledigheterna. Självfallet har fackföreningarna varit närvarande i rörelsen ända från början och har gjort sitt bästa för att infiltrera den.

Men de förutsåg aldrig att de totalt skulle förlora greppet i nästan alla universitetsstäder.

I Paris, exempelvis, samlades mer än tusen studenter utanför Paris 3 Censier för att gemensamt gå till demonstrationen. När man upptäckte att CGT(8) redan hade rullat upp sina banderoller framför demonstrationen för att gå i ledningen för den, använde studenterna alla tillgängliga transportmedel, och sina egna ben, för att gå framför fackföreningarna. Väl framme vid täten för demonstrationen rullade man upp sina egna banderoller, där deras förenade krav fanns målade:

”Universitetsstudenter och skolelever, arbetslösa arbetare, arbetare i den privata och den offentliga sektorn, korttidsanställda, alla i gemensam kamp mot arbetslöshet och osäkra jobb!”

CGT gjorde ett löjligtintryck. Man kom att svansa efter studenterna bakom en skog av plakat: ”CGT ingenjörer”, ”CGT RATP” (9) etc., etc. Bakom varje enormt, rött CGT-plakat såg man en handfull medlemmar, helt desorienterade. För att få upp stämningen, försökte Maurice Thorez (som efter det andra världskriget uppmanade de strejkande gruvarbetarna och Renaultarbetarna att gå tillbaka till arbetet och ”rulla upp skjortärmarna” eftersom ”strejker är ett vapen för monopolkapitalet”) stalinistiska efterföljare att ta upp några radikala slagord. Man försökte dränka studenterna med sina högtalare. CGT:s och det FRANSKA ”kommunistpartiets” kadrer försökte liva upp sina trupper genom att få dem att sjunga Internationalen. De gamla stalinistiska dinosaurierna gjorde sig allt mer löjliga. Flera demonstranter och förbipasserande på trottoarerna vred sig av skratt. Man hörde kommentarer som ”det är ju rena ’Parlamentet’” (10).

Samma kväll sade CGT:s ledare Bernard Thibault på TV: ”det är sant att det fanns en oförutsedd aspekt med denna demonstration”.

Fackföreningarna har demaskerat sig genom sina egna manövrar. M. De Robien har fortfarande inte förstått, när han med sin ”indignation” förkastar den ”vandalism” som ”studenterna” på Sorbonne ägnade sig åt (när man viftade med några böcker som borgarklassens manipulationsexperter i media hade rivit sönder), och när han påstår att ”studentrevolten leds av en liten minoritet”. M. Robien har satt på sig sina glasögon bak och fram. Det är verkligen en liten minoritet som styr – inte denna rörelse – utan hela det mänskliga samhället. En minoritet som inte producerar något annat än utsugning och repression av den stora majoriteten, den produktiva klassen.

Fackföreningarna, CGT och FO(11) har inte kommit över sin obehagliga överraskning den 7 mars. Det är därför som några av de mer intelligenta TV-journalisterna har sagt att ”fackföreningarna har blivit förnedrade”. De har också blivit förnedrade av studenternas spontana demonstrationer den 14 mars. Oförmögna att hantera sin ilska över ”förnedringen”, mot de arbetare som har visat sin aktiva solidaritet med studenterna under demonstrationen den 16 mars, har fackföreningarna slutligen, offentligt, framför TV-kamerorna, visat upp sitt samarbete med M Sarkozys trupper.

I Paris kom de vakter som ordnades fram av CGT (kopplat till stalinistpartiet) och FO (som bildades efter det andra världskriget med stöd av CIA) att stå i täten av demonstrationen, hand i hand, rakt framför CRS.(12). Plötsligt försvann fackets järnring som av ett trollslag för att släppa fram några små ”kamikaze”-demonstranter som hade infiltrerat demonstrationen, för att dessa skulle kunna sticka till Sorbonne och leka katt och råtta med polisen. Alla som såg de nya våldshandlingarna på plats har sagt att det var tack vare fackets demonstrationsvakter som Sarkozy/Villepin kunde slänga fram sina trupper och fylla polispiketerna.

Framför allt tjänar de ständiga TV-bilderna på våldsamma konfrontationer som följt på demonstrationerna i Paris till att piska upp rädslan inför demonstrationen den 18 mars. Flera arbetare och ungdomar tvekade att delta på grund av rädsla för våld.

TV-nyheternas ankare har glatt annonserat den goda nyheten att rörelsen håller på att ”dö ut”. (enligt TV-nyheterna den 16 mars).

De som vill att rörelsen ska dö ut är Sarkozys medhjälpare, fackföreningarnas kontrollapparat. Arbetarklassen har börjat förstå detta. Bakom deras ”radikala” och hycklande snack, vill facket rädda regeringens skinn.

Stalinistpartiet och dess CGT förtjänar sin plats i dinosaurieparkernas Pantheon (tillsammans med brontsaurierna i UMP)(13). Om facket hittills har varit oförmögna att spela sin roll som brandsläckare så är det för att pyromanerna Sarkozy och Villepin tände eld på deras banderoller den 16 mars.

Om arbetarna har kommit för att stödja studenterna i deras kamp, så är det för att den har sett hur facket på deras arbetsplatser har bidragit till mediablackouten av studenternas masstormöten.

Sedan demonstrationen den 7 mars har facket dragit benen efter sig. Man har på alla tänkbara sätt försökt att paralysera arbetarna. Man har genomfört alla slags manövrer för att splittra och suga upp arbetarnas ilska. Man har försökt sabotera studentrörelsen. Man har radikaliserat sitt språk – i sista stund – genom att ”kräva” att man drar tillbaka CPE innan man påbörjar förhandlingar (detta hindrar dem inte från att förhandla bakom arbetarklassens rygg). Man har till och med hotat med en ”generalstrejk” för att få regeringen att ”ge upp”. Man har öppet deklarerat att man inte vill att arbetarna mobiliserar sig i solidaritet med studenterna. Man står nu med ryggen mot väggen, och nu försöker man slänga fram ett ess ur rockärmen genom att använda några hysteriska ungdomar som ska fortsätta med våldsaktionerna.

Den enda vägen ut ur denna politiska kris för den franska borgarklassen är att putsa upp fasaden på republikens statsapparat. Denna present levereras nu till M Villepin på ett silverfat av PS/PCF och de Gröna (14) som alla har förenats för att ”ta upp fallet” CPE i den Konstitutionella Domstolen (15). Denna ”hjälpande hand” från Socialistpartiet kan hjälpa regeringen ur knipan med CPE genom att vända sig till de ”12 vise männen” (16), och sedan kan man ta upp Raffarins slogan ”det är inte gatan som styr” med tillägget ”det är de 12 pensionärerna i den Konstituerade Domstolen som gör det”!

Den största segern är själva kampen

När man nu vill ”högtrycksspola” bort Sorbonnestudenterna (och deras kamrater som ger dem mat) så har Sarkozy öppnat en Pandoras ask. Ur denna låda av ”svarta idéer” har man dragit upp arbetarnas ”falska vänner”: fackföreningarna.

Världens arbetarklass kan därför tacka den franska regeringen. När man gjorde sig av med fågelskrämman Le Pen (17) vid det senaste presidentvalet, så har den röd-vit-blå härskande klassen lyckats placera världens mest imbecilla högerregering vid makten. En högerregering som har drivit en politik värdig en ”bananrepublik”!

Vad som än händer med denna rörelse, så är den redan en seger för hela arbetarklassen.

Tack vare den nya generationen, har arbetarklassen lyckats bryta fackets ”blockad” av klassolidariteten. Varje sektor av proletariatet, i synnerhet den nya generationen, har fått en rik erfarenhet som kommer att sätta djupa spår i deras medvetande.

Denna erfarenhet tillhör världsproletariatet. Trots de ”officiella” medias blackout, så kommer ”parallella” media, ”otämjda” kameror och ”fri” radio – liksom den revolutionära pressen – att göra det möjligt för världens arbetarklass att ta till sig denna erfarenhet. För detta är bara en episod i den världsomspännande klasskampen. Den är en del i en hel rad strider som har ägt rum sedan 2003 och som har bekräftat att arbetarklassen i de industrialiserade länderna har kommit över den tillbakagång som man drabbades av efter Östblockets och de så kallade ”socialistiska” ländernas kollaps 1989

Ett av mest utmärkande kännetecknen för dessa strider har varit den pånyttfödda solidariteten mellan arbetare. I två av de viktigaste länderna i den kapitalistiska världen - USA och England – har solidariteten utgjort grunden för att man tagit upp kampen. Alldeles innan julen 2005 gick arbetare i kollektivtrafiken i New York ut i strejk, inte för sig själva, utan för att arbetare som anställdes i framtiden skulle få samma pensionsvillkor som de själva. På samma sätt var den strejk som ägde rum på Heathrow-flygplatsen i London, under flera dagar hösten 2005, ett uttryck för solidaritet, när lastpersonalen gick ut i strejk till stöd för cateringarbetarna vid företaget Gate Gourmet.

Dessa strejker var särskilt signifikanta i en alltmer tydlig tendens mot en utveckling av kampen som har fortsatt sedan rörelsen 2003 till försvar för pensionerna i Frankrike och Österrike, där vi kunde bevittna de största gatudemonstrationerna sedan andra världskriget. Samma tendens uttryckte sig 2004 i Tyskland i bilarbetarnas strejk (vid Daimler-Chrysler och Opel i synnerhet) som klart ställde frågan om arbetarsolidaritet mot nedläggningarna. Samma tendens bekräftades än en gång i Spanien i december 2005, vid SEAT i Barcelona, där arbetarna kämpade utanför, och mot fackföreningarna som hade skrivit på ett ”skambud” bakom deras ryggar som innebar avsked av 600 arbetare.

Studenternas rörelse i Frankrike är därför en del av en kamp som utvecklas på en historisk nivå och vars slutliga mål kommer att göra det möjligt för den mänskliga arten att undkomma det kapitalistiska barbariets återändsgränd. Den unga generation som har engagerat sig i kampen på arbetarklassens terräng idag har öppnat dörren till denna framtid. Vi har fullt förtroende för dem: över hela jordklotet kommer de att fortsätta bana vägen för en värld fri från konkurrens, profit, utsugning, fattigdom och blodigt kaos.

Helt klart så är vägen som leder till att man störtar kapitalismen lång, och full av svårigheter och faror av olika slag, men den har redan börjat skönjas.

 

Internationella Kommunistiska Strömningen den 17 mars 2006.

 

Noter

1.        Dess främsta mål är att göra det möjligt för arbetsgivarna att kunna avskeda arbetare utan förvarning eller motiv de första 2 åren av anställningen.

2.        Den franske premiärministern.

3.        Nicolas Sarkozy, inrikesminister med ansvar för polisen som gjorde sig känd särskilt för sitt uttalande om att vilja ”högtryckstvätta” bort ”slöddret” i förorterna.

4.        I Tours, exempelvis använde studenterna universitetets utrustning för att trycka 10.000 flygblad som uppmanade till solidaritet, som de delade ut vid arbetsplatser i staden.

5.        En ordlek med ordet ”bloquer”, med andra ord bilda strejkvaktskedjor på universiteten.

6.        Oöversättligt uttryck som refererar till indianernas smidighet…

7.        En student som dödades av polisen under protester mot en universitets-”reform”.

8.        Confederation Generale du Travail: den fackförening som fortfarande domineras av det stalinistiska franska ”kommunist”-partiet.

9.        RATP är lokaltrafiken i Paris.

10.     I original en satir på fransk TV som heter ”Les Guignols de l’Info”, närmast att jämföra med det svenska satirprogrammet ”Parlamentet”.

11.     Force Ouvrière.

12.     Compagnies Republicaines de Sécurite (säkerhetspolisen känd för sin brutalitet…)

13.     Union pour un Mouvement Populaire (sic!) Jacques Chiracs regeringsparti.

14.     Dvs. av socialistpartiet, det franska ”kommunist”-partiet och de Gröna.

15.     Idén är att Konstitutionsdomstolen ska hitta ett för regeringen att rädda ansiktet genom att uttala att CPE är ”oförenligt med konstitutionen”

16.     Dvs Konstitutionsdomstolen.

17.     Ledare för det fascistiska Front National, som kom tvåa efter Chirac i den första presidentvalsomgången.

Geografisk region: 

Aktuella händelser: