Upploppen i Frankrike är inte en del av arbetarklassens kamp

Utskriftsvänlig versionSend by email


IKS organiserar möten som
är öppna för alla som på allvar vill förändra världen. Våra offentliga och
öppna möten syftar till att vara en plats för en kamratlig debatt där
deltagarna kan ställa frågor och pröva argument och analyser.

Under oktober och
november och organiserade IKS sektion i Frankrike möten på temat ”Den proletära revolutionen är det enda
perspektivet för mänsklighetens framtid”
.

Dessa möten hölls i
Tours, Marseille, Nantes, Toulouse, Paris och Lyon. Det var uppenbart att de
brännande frågorna om upploppen som var den centrala frågan: hur skulle vi
uppfatta det desperata våldet från ungdomarna i förorterna?

Diskussionen i Toulouse
var speciellt betydelsefull då den visade på de frågor som ställdes i
arbetarklassen i förhållande till upploppen. Det fanns både en känsla av
solidaritet med sina egna barns nöd, likväl som en ilska då de såg aggressioner
mellan grannar; då bilar och grannskapets skolor blev förstörda.

Vid det offentliga mötet
i Toulouse öppnade vi debatten, som vi alltid gör, med en kort presentation. I
denna presentation visade vi hur arbetarklassen är den enda kraften i samhället
som kan förändra världen genom att störta kapitalismen i internationell skala.
Vi integrerade frågan om upploppen i presentationen där vi underströk den
bakomliggande förtvivlan som uttrycktes i explosionen av våld.

Brinnande bilar, skolor,
bussar, gym … allt detta är fullständigt självdestruktivt. Inget perspektiv,
inget hopp kan komma ut ur dessa aktioner. Utan att veta hur de skall kämpa,
attackerade dessa ungdomar sina föräldrar och grannar. Arbetarnas barn, tog
oavsiktligt ut sin ilska på sin egen klass.

Upprorsmakarna är barn till arbetare

Det blev omedelbart en
livlig diskussion. Flera deltagare kritiserade vår presentation på Internet [1]
vilket inspirerade vår presentation.

I det första inlägget
uttryckte en kamrat en djup oenighet:

”IKS flygblad [2] ställer ett problem för mig. Upploppen
presenteras som en isolerad revolt. Flygbladet kämpar för att föra fram vad som
står på spel i klasskampen. IKS ståndpunkt är inte tillräckligt militant. Det
finns något som saknas, en solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor. Det är
nödvändigt att visa på kapitalismens absurditet och inte tala om ungdomar i
utslagna områden. De är en del av arbetarklassen … Flygbladet har utelämnat
frågan om klassidentitet. Som PCI/Le Proletaire [3] säger i sitt flygblad,
medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen. På samma
sätt, var är proletariatet i denna tidpunkt i förhållande till de ungdomars
revolt?”

En ung kontakt, en medlem
i en diskussionscirkel i staden, följde upp detta inlägg i följande ordalag:

”… Jag bodde i en förort och för mig hade de unga i förorten
verkligen inget klassmedvetande, inte ens uppfattningen om en klass, men dessa
våldsamma aktioner är emot kapitalismen. Det är en revolt mot systemet …”

Till sist avrundade en
tredje deltagare den första delen av diskussionen i samma anda:

”i Mirail är nästan 50% av proletärerna arbetslösa. De unga kan
inte hitta ett arbete eller bara under mycket kort tid … Det är nödvändigt att
föra fram, inte svagheterna, utan det proletära perspektivet …”

Denna reaktion var inte
alls förvånande, tvärtom. Det lidande som barnen till vår klass upplever och
borgarklassens cyniska användning av detta förklarar till viss del denna starka
tendens på mötet som uttrycker en solidaritetskänsla gentemot de ”utslagna” i
samhället.

Den spektakulära
explosionen av våld i förorterna lyfte upp i ljuset de fullständigt outhärdliga
livsvillkoren för en stor del av arbetarklassens ungdomar. Dessutom utryckte
vi, tvärtemot kritiken av vår ståndpunkt som påstår att den saknar  ”solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor”,
klart och tydligt att:

Om de unga revolterar i förorterna idag … beror det på att de är
i en situation av djup hopplöshet … Det är denna känsla av ’ingen framtid’ som
hundratusentals ungdomar upplever idag i Frankrike, liksom i många andra
länder. De känner det i maggropen. Varje dag, på grund av arbetslöshet, på
grund av den diskriminering och det förakt som de möter.”

Upploppen är främmande till arbetarklassens kamp

Mot denna bakgrund kan vi
sträcka oss till att säga, som dessa kamrater gjorde att ”dessa våldsamma aktioner är riktade mot kapitalismen” och att det ”är en revolt mot systemet”? Vad skall
vi säja till arbetarna? Skall vi förbli tysta inför den fullständiga
absurditeten i förstörelsen för dess egen skull? Skall vi strunta i dem som är
de främsta offren för dessa aktioner?

Uppenbarligen inte.
Arbetarna känner också effekten av upploppen i maggropen. Som en av deltagarna
på mötet uttryckte det väldigt tydligt:

”... när det gäller förstörelsen av bilar, har en del kamrater
tonat ned detta i sina inlägg. För min del säger jag till dem att jag hoppas
att min bil inte kommer att brännas upp, för jag behöver den, som många andra
arbetare, för att resa.”

Stöden för
upploppsmakarna, eller åtminstone underskattningen av den nihilistiska aspekten
i dessa händelser skapade en reaktion. De kamrater som var närvarande svarade i
en dynamisk debatt.

”Jag är inte överens med vad kamraterna sa om upploppen. Det är
visserligen en revolt mot den borgerliga staten, men den har ingen framtid. Vi
kan solidarisera oss med de som förstör sina grannars bilar, arbetares bilar.
Vi kan förstå det, eftersom de är samhällets utstötta; det kapitalistiska
samhället har inget att erbjuda dem. Det finns ilska. Men vi kan inte stämma in
i detta våld. De har genomlevt arbetslöshet och misär under många år. Det är en
del av arbetarklassen som är under kraftig attack. Det är sant. Men dessa
aktioner gör inte att vi känner oss nära dem. Detta har inget att göra med
klasskampen.”

Detta slags explosion av
våld är i själva verket mot arbetarklassens intressen. Det renodlar rädsla,
tillbakadragande och splittring inom dess led. Borgarklassen förstår allt detta
mycket väl. Den har iscensatt sin skrämselpropaganda för att rättfärdiga sin
förstryckarapparat. Upploppen har inte ökat det proletära medvetandet. Tvärtom
är de en gynnsam miljö för borgerlig ideologi. Den härskande klassen har använt
de desperata marginaliserade ungdomarna för att rättfärdiga tvångsåtgärder och
på så sätt öka polisövervakningen av arbetarförorterna. Framförallt har det
tillfälligt lyckats med att maskera sitt systems bankrutt, genom at attackera
och kalla upploppsmakarna för ”slödder” och genom att anklaga invandrarna som
orsaken till allt ont.

I linje med detta så
stödjer vi fullständigt den första kamraten som sa i sitt inlägg att: ”medveten eller inte, så är dessa ungdomar
en del av arbetarklassen”,
men vi är inte överens med honom när han säger
att ”det är nödvändigt att knyta denna
kamp av ungdomarna med proletariatet”.
I själva verket tenderar den del av
ungdomarna som är involverade i upploppen att distansera sig från den proletära
kampen. Det är just därför att de är barn till arbetare som deras destruktiva
beteende väger så tungt på arbetarklassen. Här har vi en del av klassen som har
misstagit sig på riktningen och kampen. I detta avseende, om proletariatet känner solidaritet med kapitalismens offer, och därmed
med dessa desperata ungdomar, betyder detta inte samtidigt att säja att vi
måste välkomna denna typ revolt, därför att den står i motsatsställning till
proletariatets behov. Dessa upplopp tillhör inte arbetarklassen kamp på något
sätt.

Endast arbetarklassen kan erbjuda ett perspektiv för mänsklighetens
framtid

Vi vill inte uppmuntra
till sådana våldaktioner, som PCI/Le
Proletaire
har gjort på ett otydligt och felaktigt sätt! I själva verket
har deras flygblad en inflammerad titel: ”Revolten
i förorterna pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen!”
Och
stödet för sådana revolter är än tydligare i slutet av texten:

”länge leve revolten mot fattigdom, rasism och
förstryk, av de unga proletärerna i förorterna”!!!

Hur skall vi kunna tro på
att dessa våldsaktioner riktade mot arbetare ”pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen”? Denna
grupp har helt enkelt låtit sig förledas av den spektakulära naturen hos dessa
revolter och förlorat perspektivet på vad som är klasskamp, både till dess form
och innehåll. Proletariatet strävar mot enhet i sin kamp och utvecklar därmed
sin solidaritet. Dessa upplopp är tvärtom en produkt av individuell förbittring
och har inget annat perspektiv än förstörelse och självdestruktivitet.

PCI/Le Proletaire har ställt allt på huvudet. De hävdar att unga
upploppsmakare injicerar en dynamik i hela arbetarklassen, som den presenterar
som håglös. Detta är rakt motsatt till verkligheten. Proletariatet har redan
påbörjat att ta upp kampen igen. Sedan strejkerna i Frankrike under våren 2003
har arbetarklassen gjort avtryck överallt, på ett embryonalt sätt visserligen,
men både med kampvilja och med utvecklingen av en naturlig tendens till
solidaritet. Upploppen är inte en accelerator utan tvärtom en broms på denna
utveckling av klasskampen.

Naturligtvis är de unga
revoltörerna offer för ett kapitalistiskt system. Naturligtvis är de en del av
arbetarklassen som lider speciellt hårt. Men hur utrycker vi vår solidaritet
med dessa barn till arbetare? Definitivt inte genom att sprida illusioner eller
genom att stämma in i deras nödrop. Arbetarklassen måste inte följa de unga mot
självdestruktion. Tvärtom måste den dra dem bakom sig. Den har förmågan och
ansvaret att visa på perspektivet för framtiden. Som vi säger i vår ståndpunkt
på Internet:

”På grund av att arbetarklassen fram till nu inte har haft styrkan
att hävda sitt perspektiv genom utvecklingen och utvidgningen av dess kamp, har
så många av dess barn dykt ned i hopplöshet, uttryckt sin revolt på absurda
sätt eller tagit sin tillflykt till religiösa hägringar, vilka lovar dem ett
paradis efter döden. Den enda verkliga
lösningen på ’krisen i de lottlösa stadsdelarna’ är utvecklingen av den
proletära kampen mot revolutionen. Det är endast kampen som kan ge en mening
och ett perspektiv för hela revolten av den unga generationen.”

En kamratlig debatt

Då vi avslutar våra möten
brukar vi ge utrymme för var och en som så önskar att ge sina intryck om
genomförandet av mötet och dess kvalitet, att upprepa enighet eller uttala om
det finns kvar oenighet i vissa frågor eller ställa frågor som inte tagits upp
men som behöver debatteras.

I allmänhet upplevde
deltagarna en viss tillfredställelse och visade ett verkligt intresse i detta
offentliga möte.

De kamrater som har
uttalat avvikande ståndpunkter välkomnade också debatten. Men två kamrater
beklagade att IKS inte hade ingripit i dessa stadsdelar och i resten av
arbetarklassen med ett flygblad. Dessa visade att skillnaderna, om än
begränsade, fortfarande kvarstod vid slutet av mötet.

I vilket fall som helst,
IKS möten syftar inte till att ge en uttömmande förklaring och därmed stänga
debatten. Tvärtom, diskussionens rikedom och dynamik reste många fler frågor än
svar. T.ex. så berörde vi endast ytligt den fundamentala skillnaden mellan det
destruktiva våldet i dessa upplopp med det kreativa våldet som används av
arbetarklassen, ett våld som är nödvändigt för att störta den kapitalistiska
ordningen. Ämnet är långt ifrån uttömt.

Vi avslutar med ett
utdrag från ett brev från en ung kontakt, som hade kommit till ett IKS-möte för
första gången och visar på den kamratliga anda som inspirerade debatten:

”Vad som jag speciellt uppskattade i genomförandet av debatten
(och som jag nästan aldrig upplevt i någon annan situation varken på det
personliga eller professionella planet), var det faktum att det var möjligt att
faktiskt lyssna till vad alla sa, att följa det noggrant och svara på de
frågeställningar som restes av de som var närvarande, utan att förlora blicken
från de frågor som ställdes och nödvändigheten att bidra och svara … Dessa
händelser (upploppen i förorterna) kändes absurda därför att de saknade mål och
genom de medel som användes, vilka inte tycks vara en del av klasskampens
logik, men de reste en mängd frågor för dem på mötet och det kändes nödvändigt
att ge dem ett stort utrymme och IKS har gjort det. Dessa händelser är inte en
del av revolutionär logik (och även sett som en revolt som sådan är den  svår att förstå om man tar hänsyn till
våldets måltavla). Men det var nödvändigt att analysera dem för att definiera
och karakterisera händelserna och upprorsmakarna för att kunna se de växande
tecknen på en proletär aktivitet och för att undersöka frågan om proletär
organisation i ett revolutionärt perspektiv …”

Pawel 15-12-2005

Noter

[1] Upplopp i franska förorter: Mot hopplösheten kan endast klasskampen
erbjuda en framtid!
(Se Internationell
Revolution
106)

[2]
IKS ståndpunkt uppfattades olyckligtvis som ett flygblad vilket klargjordes på
mötet.

[3]
En bordigistisk revolutionär organisation som finns i Frankrike och Italien. 

Geografisk region: 

IKS liv: