Den proletära politiska miljön och frågan om kriget: Faran för sekterism i det internationalistiska lägret

Utskriftsvänlig versionSend by email

Vid slutet av år 2003 bevittnade vi hur världskapitalismen tog ytterligare ett steg mot avgrunden - ett steg som togs i och med det andra kriget i Persiska viken i mars 2003, och skapandet av ett militärt kaos i en oerhört viktig strategisk region i världen. Detta krig är oerhört viktigt för att bestämma de nya imperialistiska styrkepositionerna, med den angloamerikanska ockupationen av Irak och oppositionen mot detta som kommer från olika imperialistiska makter som antar mer och mer fientliga positioner gentemot USA. I förhållande till den slakt som detta krig representerar, har de viktigaste grupperna i den internationella kommunistiska vänstern återigen visat att de är kapabla att svara på den borgerliga propagandan genom att anta resoluta internationalistiska ståndpunkter. Gentemot de ideologiska kampanjerna från borgarklassen som syftar till att förvirra arbetarklassen, försvarade dessa grupper marxismens ABC. Detta betyder förstås inte att dessa organisationer försvarade identiskt lika ståndpunkter. Nej, utifrån vår ståndpunkt, har ingripandet från de flesta av dem visat på stora svagheter, i synnerhet vad det gäller att förstå den fas av imperialistiska konflikter som påbörjades i och med kollapsen av Östblocket och som resulterade också i att dess rival, Västblocket, upplöstes. Men de har också stora svagheter och svårigheter i att förstå vad som står på spel i dessa konflikter. Dessa skillnader måste förstås som utryck för den heterogena och svåra process genom vilket klassmedvetandet mognar inom arbetarklassen - en process som också påverkar grupperna i det politiska avantgardet. Därför, så länge som politiska klassprinciper inte överges, borde dessa skillnader inte utgöra en motsättning mellan de olika delarna av samma revolutionära läger, snarare visar de på behovet av en permanent debatt mellan dessa grupper. En offentlig debatt mellan dem är inte bara en förutsättning för ett klargörande inom det revolutionära lägret, utan också en faktor som klargör och gör det möjligt att dra en gränslinje mellan revolutionärerna och de grupper, som utgör kapitalets extremvänster (trotskismen, den officiella anarkismen, etc). Detta skulle kunna hjälpa de nya individer, som söker efter klasståndpunkter, att orientera sig gentemot de olika grupperna och individerna i det proletära politiska lägret.

Det var i en sådan anda som vår organisation presenterade en appell till andra revolutionära organisationer när det andra kriget i Persiska viken bröt ut, med syftet att genomföra ett gemensamt initiativ (med dokument och offentliga möten) som skulle göra det möjligt:

"för internationalistiska ståndpunkter att få så stor spridning som möjligt".(1).

"De existerande grupperna i den kommunistiska vänstern delar alla dessa gemensamma ståndpunkter, oavsett de skillnader som kan existera mellan dem. IKS är väl medvetet om dessa skillnader och har aldrig försökt att dölja dem. Tvärtom, har IKS alltid i sin press försökt att peka på dessa skillnader och bekämpat analyser som vi anser vara felaktiga. I linje med detta, och i linje med attityden hos Bolsjevikerna 1915 i Zimmerwald ( i Schweiz) och den italienska vänstern på 1930-talet, anser IKS att verkliga kommunister idag har ansvaret att inför arbetarklassen som helhet presentera internationalismens grundläggande ståndpunkter så brett som möjligt, när den konfronteras med det imperialistiska kriget och borgarklassens kampanjer. Från vår synvinkel, förutsätter detta att dessa grupper i den kommunistiska vänstern inte begränsar sig till sitt eget ingripande, utan att de förenar sig för att gemensamt utrycka vad som förenar deras ståndpunkter. För IKS skulle ett gemensamt ingripande av den kommunistiska vänstern ha en politisk tyngd som skulle gå långt utöver summan av de respektive organisationernas styrka, samtidigt som vi vet att dessa är alldeles för svaga i detta ögonblick. Detta är skälet till varför IKS föreslår de följande grupperna att mötas för att diskutera vilka medel som kan göra det möjligt för den kommunistiska vänstern att tala med en röst i försvaret för den proletära internationalismen, utan att hindra eller ifrågasätta de enskilda gruppernas specifika ingripande." (ibid).

Denna appell sändes till:

- Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP);

- Parti Comuniste Internationale/Internationella Kommunistiska Partiet (Le Proletaire, Il Comunista) ;

- Partito Comunista Internazionale (Internationella Kommunistiska Partiet-”Il Partito”- även kallat "Florens"-partiet) ;

- Partito Comunista Internazionale (Il Programma Communista) .

Tyvärr blev appellen förkastad, antingen i skriftlig form (av PCI Le Proletaire och IBRP) eller så blev den helt enkelt ignorerad. I International Review nr113 noterade vi svaren och tog ställning till dem eller till tystnaden från andra grupper.

I denna artikel har vi två målsättningar. Å den ena sidan att visa, genom en analys av ställningstagandena som gjorts av de viktigaste proletära grupperna angående kriget, att det verkligen finns en proletär politisk miljö, oavsett vilken förståelse för detta som finns hos de grupper som denna miljö består av. Detta är en miljö som på grund av dess lojalitet med den proletära internationalismen klart urskiljer sig från de olika vänsteristiska grupperingarna och deras "revolutionära" frasmakeri och från alla mer öppet borgerliga  klassamarbetsorganisationer. Å den andra sidan, kommer vi att fokusera på vissa skillnader som finns hos dessa grupper i den proletära politiska miljön, vilka beror på felaktiga uppfattningar hos dem, samtidigt som vi också visar att detta inte utgör ett hinder för ett visst mått av förenat agerande gentemot världens borgarklass. I synnerhet vill vi försöka att visa att hur än allvarliga dessa skillnader må vara, så används de som en förevändning för att förkasta varje gemensamt agerande.

Vad än dess olika delar kan tycka, så existerar den proletära politiska miljön

I appellbrevet till de revolutionära grupperna, förde vi fram flera kriterier, vilka enligt vår åsikt representerar en minsta gemensamma nämnare, oberoende av de skillnader som finns i andra frågor, och som är tillräcklig för att urskilja det revolutionära lägret från kontrarevolutionens politiska läger:

                      "a) Imperialistiska krig är inte resultatet av en "dålig" eller "kriminell" politik hos den ena eller andra regeringen, eller hos den eller den sektorn av den härskande klassen; kapitalismen som helhet är ansvarig för det imperialistiska kriget.

                      b) Därför, kan proletariatets och kommunisternas ståndpunkter på intet sätt sluta upp, inte ens "kritiskt", bakom det ena eller andra krigförande lägret; konkret sett betyder detta att när man fördömer den amerikanska offensiven i Irak innebär inte detta på något sätt ett stöd för Irak eller dess borgarklass.

                      c) Den enda ståndpunkt som står i samstämmighet med proletariatets intressen är kampen mot kapitalismen som helhet, och därför kampen mot alla sektorer av världens borgarklass, inte med perspektivet av en "fredlig kapitalism" utan störtandet av det kapitalistiska systemet och upprättandet av proletariatets diktatur.

                      d) Pacifismen är som bäst en småborgerlig illusion som tenderar att vända proletariatet iväg från dess egen klassterräng. Oftare är det enbart ett cyniskt skämt som används av borgarklassen med syftet att dra in proletariatet in i det imperialistiska kriget till försvar för de "pacifistiska" och "demokratiska" delarna av den härskande klassen.

Därför, är försvaret av den proletära internationalismen lika med ett tydligt fördömande av pacifismen". (Ibid)

Alla de grupper som denna appell skickades till har, som vi nu kommer att visa, uppfyllt dessa politiska minimikriterier;

PCI(Programma) ger en väldigt korrekt ram när man säger att:

"dödskampen hos ett produktionssätt som är grundat på klassmotsättningar är mycket våldsammare än vad man kunde föreställa sig. Historien lär oss att när sociala grundvalar skakas av oupphörliga spänningar och motsättningar, är de härskande klassernas energier mobiliserade för deras överlevnad, kosta vad det vill - och sålunda skärps motsättningarna än mer, tendensen till förstörelse skärps, krig och konfrontationer mångdubblas på den kommersiella, politiska och militära nivån. På varje nivå, i alla klasser, grips samhället av en feber som angriper och sprider sig till alla dess organ" .(2)

Il Partito och Le Proletaire/Il Comunista bidrar också till att utveckla en politisk ram som visar att kriget inte beror på felen hos den ena eller andra"dåliga" sidan, utan är ett resultat av de imperialistiska konflikterna på en global nivå:

-                     "Eurofronten, om den nu kan motstå kriget, är inte en fredens styrka, i motsättning till den krigiska dollarfronten; den uutgör ett av lägren i de allmänna inter-imperialistiska konfrontationerna som kapitalets herravälde rusar fram mot", (3)

-                     ”kriget i Irak, trots disproportionaliteten i militära styrkor, kan inte uppfattas som ett kolonialt krig. Det är från varje synvinkel ett imperialistiskt krig hos bägge krigförande sidor. Även om den stat där kriget utspelas är en mindre utvecklad stat, är den under alla omständigheter en borgerlig sådan och ett uttryck för det kapitalistiska samhället”; (4)

-                     ”det så kallade ”fredslägret”, det vill säga de imperialistiska stater som betraktar USA:s angrepp på Irak som ett hinder för deras egna intressen, oroar sig över att USA, uppmuntrad av sin snabba militära seger över Irak, kommer att låta dem att betala dyrt för deras opposition mot kriget, om så bara genom att bli utslängda från regionen. De smutsiga imperialistiska rivaliteterna vilka ligger till grund för motsättningarna mellan staterna står i öppen dager. Amerikanarna deklarerar att Frankrike och Ryssland måste efterskänka de gigantiska krediter/lån som de har bistått Irak med, medan den andra sidan (Frankrike/Tyskland och Ryssland, etc) uttrycker sin indignation över att kontrakten för ”rekonstruktionen” av Irak delas ut till stora amerikanska bolag och att oljeinkomsterna hamnar i samma händer…Vad det gäller den berömda ”rekonstruktionen” och välståndet som utlovats till det irakiska folket, räcker det med att ta en titt på ”rekonstruktionen” av Afghanistan och situationen i ex-Jugoslavien – två regioner där fortfarande västliga militära trupper finns närvarande – för att förstå att för borgarklassen på bägge sidorna av Atlanten, handlar det mera om en rekonstruktion/återuppbyggnad av de anläggningar som krävs för att göra produktionen profitabel och garantera välståndet för kapitalistiska företag”. (5)

Dessa ståndpunkter ger således inget utrymme för ett försvar, även ett kritiskt sådant, av endera imperialistiska lägret. De utgör, de facto, en stadig grund för ett fördömande av alla stater och politiska krafter som hycklande kamouflerar försvaret av sina egna imperialistiska avsikter bakom försvaret av freden.

Därför är, för Il Partito”det gemensamma och förenade fördömandet av kriget ( vad det gäller de västliga makterna, författarens anmärkning) grundad på en verklig dubbeltydighet eftersom denna har ett ursprung och en betydelse som är annorlunda, om inte helt motsatt, för de antagonistiska klasserna.

Det ”europeiska partiet” representerar storkapitalet och storfinansen på denna sidan Atlanten – och är idag mer och mer i konkurrens med USA och därför motståndare till kriget. Finansmagnaterna kanske inte deltar personligen i banderollviftandet på gatorna men de har en solid kontroll över massmediaapparaten, partierna och fackföreningarna vilka är lojala till regeringen och som är vana att leda den svaga ”offentliga opinionen” vare sig den befinner sig hos högern eller vänstern. För kapitalet, är det de facto så, att även om krigen ofta är ”ojusta”, är de detta till trots ibland ”nödvändiga”. Det är oerhört lätt att urskilja den ene från den andre; de som är ”nödvändiga” är för de som befinner sig på den vinnande sidan, de som är ”ojusta” på den förfördelade sidan. Till exempel, för de europeiska kapitalen som var inblandade i den fruktansvärda uppdelningen av Jugoslavien, var bombningarna av Belgrad (som var alvarligare än de nuvarande bombningarna av Irak) ”nödvändiga”. Bombningarna av Irak, däremot, av stater som söker efter lönsamma oljekontrakt men som annullerats av den ”demokratiska administrationen” som infördes av Iraks ”befriare”, anses som ”orättvisa.”

För Programma Comunista som hävdar:

”Inte en man, eller ett öre för de imperialistiska krigen, öppen kamp mot vår egen nationella borgarklass, antingen den är italiensk eller amerikansk, tysk eller fransk, serbisk eller irakisk”.(7)

För Il Partito Comunista som hävdar att:

”Regeringarna i Frankrike och Tyskland, och som stöds av Ryssland och Kina, är emot detta krig idag, enbart för att de försvarar sina egna imperialistiska intressen som hotas av den amerikanska offensiven i Irak och regionen”. (8)

För IBRP är:

”den verkliga fienden för USA är Euron, vilken håller på att bli ett verkligt hot för Dollarns absoluta hegemoni”.(9)

Den enda konsistenta attityden i förhållande till dessa principer är en dödlig kamp mot kapitalet, vilken mask det än bär, och ett ovillkorligt fördömande av pacifismen. Och det har dessa grupper uttryckt, i synnerhet IBRP:

-                     ”Europa” -  i synnerhet vad det gäller den fransk-tyska axeln – försöker att kontra de amerikanska militära planerna genom att spela med det pacifistiska kortet och har därför gillrat en ideologisk fälla som många har fallit för. Vi vet tämligen väl, och fakta finns tillgänglig för att bevisa detta, att vad än det har känt sig tvingat att göra, har ingen europeisk stat tvekat att försvara sina ekonomiska intressen med hjälp av vapen. Vad vi ser idag är grundandet av en ny nationalism – en europeisk supernationalism. Detta finns redan uttryckt i en rad deklarationer av ”dissident”-lägret (alltså, Europa gentemot USA, ö a). Själva referensen till ett Europa med mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till Amerikas överdrivna individualism, är grunden för en framtida utstakning av målen för den europeiska borgarklassen och dess slutgiltiga konfrontation med den amerikanska borgarklassen; (10)

-                     ”hos stora delar av den parlamentariska ”vänstern” och dess bihang i ”rörelsen” (vilket är en stor del av ”anti-globaliseringsrörelsen”) görs referenser till ett Europa som består av mänskliga rättigheter och sociala värden, i motsats till amerikanarnas överdrivna individualism. De försöker få oss att glömma att detta Europa är likvärdigt med USA – när vi nu talar om ”sociala värden” – och att detta Europa redan har gjort, och kräver med allt större kraft, nya enorma nedskärningar i pensionerna (de så kallade reformerna); och det är samma Europa som redan har avskedat miljoner arbetare och som nu trycker på för att reducera och göra arbetskraften till en disponibel vara, genom de oerhört försämrade villkoren, som förvärras allt mer dramatiskt, för möjligheten att kunna få ett arbete”.(11)

Allt detta visar på existensen av ett läger som förblir troget proletariatets och den kommunistiska vänsterns principer, oavsett hur mycket de olika grupperna inom detta läger är medvetna om det.

Som vi har sagt, så betyder inte detta att det inte finns betydande skillnader mellan IKS och dessa grupper. Problemet är inte existensen av dessa skillnader i sig utan det faktum att dessa grupper använder dem som ett skäl för att förkasta ett gemensamt i en historisk situation som är synnerligen allvarlig. Dessutom används dessa skillnader på ett sätt som hindrar att de klargörs genom en seriös offentlig debatt.

Hur Lenin missbrukas för att rättfärdiga att man avstår från att agera

I International Review/Revue Internationale nr 113, svarade vi på Le Proletaire´s påstående om att vi förespråkar någon slags frontism och IBRPs anklagelse om idealism, vilket de säger kan förklara många av IKS påstådda felaktiga analyser. Vi har inte fått några svar på våra argument , med undantag för artikeln som publicerades i Le Proletaire nr 466 (sommaren/hösten 2003, ö a). För denna organisation, är våra skillnader vad det gäller frågan om revolutionär defaitism (alltså, den internationalistiska ståndpunkt som framförallt uttrycktes av Lenin och bolsjevikerna men också av den kommunistiska vänstern i många andra länder, särskilt i Holland, Tyskland och Italien, under det Första Världskriget när Lenin proklamerade ”Förvandla det imperialistiska kriget till ett revolutionärt  inbördeskrig”, ö a) – och det faktum att vi inte anser detta som ett hinder för att arbeta tillsammans  - rättfärdigar för PCI - Le Proletaire att de kan kritisera oss för frontism när vi presenterat vår appell för ett förenat ingripande av grupperna i den kommunistiska vänstern.

I ljuset av denna artikel i Le Proletaire, måste vi komma tillbaka till frågan om revolutionär defaitism. Denna artikel kommer att innehålla ett nytt element som vi kommer att fokusera oss på här:

”Det är inte sant att organisationerna som ryms inom denna kategori är fundamentalt överens om det grundläggande, att de delar en gemensam ståndpunkt, inte ens angående frågor som kriget och internationalismen. Tvärtom, de konfronterar varandras programmatiska och politiska ståndpunkter vilket imorgon kommer att bli avgörande för den proletära kampen och för revolutionen, lika mycket som de idag är motsatta angående orienteringarna och direktiven för agerande som måste ges till de få element som söker efter klassståndpunkter. Angående frågan om kriget i synnerhet, har vi understrukit frågan om revolutionär defaitism eftersom ända sedan Lenin är det just detta som har kännetecknat de kommunistiska ståndpunkterna angående det imperialistiska kriget. Men idag är det just IKS som motsätter sig den revolutionära defaitismen. Hur skulle det sedan vara möjligt att uttrycka en gemensam ståndpunkt vilken, om man känner den lite närmare på pulsen, när man tittar bakom de stora och vackra fraserna om att störta kapitalismen och om proletariatets diktatur, finner att detta inte existerar. Gemensamt agerande skulle bara kunna vara möjligt under sådana omständigheter genom att släta över eller förminska oförenliga motsättningar, med andra ord, att dölja dem för arbetarna vi vill nå, genom att presentera en falsk bild av en ”kommunistisk vänster” som är enad vad det gäller de väsentliga frågorna för miltanter i andra länder, med andra ord genom att lura dem. Att kamouflera ens ståndpunkter – detta är vad det innebär, vare sig man vill eller ej – genom att göra enhetssträvande propåer med syftet att få en omedelbar eller mer långsiktig framgång; är inte detta den klassiska definitionen av opportunism?” (12) (Le Proletaires understrykningar).

PCI/IKP (Le Proletaire) framhärdar i att ignorera våra argument angående att:

” Att tala om ”frontism” och en ”minsta gemensam nämnare” betyder inte någonting för att klargöra skillnaderna mellan internationalister, det är en faktor för förvirring så tillvida att den ställer verkliga skillnader, så som klass ståndpunkter, vilka separerar internationalisterna från borgarklassen som helhet – från dess yttersta höger till dess extremvänster- på samma nivå som skillnaderna mellan internationalisterna” (International Review/Revue Internationale nr 113).

På samma gång, på grund av okunnighet (genom att vägra att bekanta sig med kritiken av dess politiska ståndpunkter, vilket inte innebär ett mindre fel om det görs av en revolutionär organisation) eller helt enkelt på grund av att det gör det enkelt för dess polemik, rapporterar inte Le Proletaire om IKS ståndpunkter angående revolutionär defaitism. De bara hävdar, utan grund att ”IKS är helt motsatta till den revolutionära defaitismen”, och lämnar dörren öppen för alla möjliga tolkningar, och dessutom, varför inte, idén att IKS är för försvaret av fosterlandet ifall det attackeras av en annan makt. Därför måste vi åberopa våra verkliga ståndpunkter i denna fråga, vilket vi bland annat utvecklade under det första kriget i Persiska viken. I artikeln ”Den proletära politiska miljön konfronterat med kriget i Persiska viken 1991” (13), sade vi följande:

”Denna slogan fördes fram av Lenin under det första världskriget. Den var riktad mot ”centristernas” sofismer, där de ”i princip” var emot varje deltagande i imperialistiska krig, men förespråkade att man skulle vänta tills arbetarna i ”fiende”-länderna var redo att ta upp kampen mot kriget innan man uppmanade arbetarna i sina ”egna” länder att göra det samma. För att stödja denna ståndpunkt, förde de fram argumentet att om arbetarna i ett land reste sig mot kriget innan arbetarna i motståndarländerna, kunde detta underlätta den imperialistiska segern för motståndarlägret.”

Gentemot denna villkorade ”internationalism”, svarade Lenin mycket korrekt att arbetarklassen i alla länder inte har några gemensamma intressen med ”sin” borgarklass. I synnerhet påpekade han att den senares nederlag bara kunde underlätta arbetarklassens kamp, vilket var fallet med Pariskommunen (som följde efter Frankrikes nederlag mot Preussen) och vid 1905 år revolution i Ryssland (som hade kommit efter kriget med Japan). Från denna observation konkluderade han att proletariatet i respektive land ”måste önska sig” nederlag för ”sin” borgarklass.

”Den senare ståndpunkten var fel redan vid den tidpunkten, eftersom den ledde revolutionärerna i varje land att kräva de mest fördelaktiga villkoren för ”deras” proletariat för den proletära revolutionen, medan revolutionen måste äga rum i världsskala, och framförallt i de stora avancerade länderna. Lenins svagheter i denna ståndpunkt ifrågasatte emellertid aldrig hans resoluta internationalism (vi kan till och med säga att det var just hans resoluta försvar av denna som ledde till detta misstag). I synnerhet hade Lenin aldrig uppfattningen om att stödja borgarklassen i ”fiende”-landet – även om detta skulle kunna vara en logisk sammanfattning av hans ”önskningar”.

Men inkoherensen i denna ståndpunkt användes senare vid många tillfällen av borgerliga partier utstyrda i ”kommunistiska” färger, för att rättfärdiga deras deltagande i imperialistiska krig. Till exempel, efter att den rysk-tyska pakten hade skrivits under 1939, upptäckte de franska stalinisterna plötsligt dygderna hos den ”proletära internationalismen” och den ”revolutionära defaitismen”, dygder som de hade glömt för länge sedan och som de förkastade lika snabbt så fort som Tyskland angrep Sovjetunionen 1941. De italienska stalinisterna begagnade sig också av begreppet ”revolutionär defaitism” efter 1941 för att rättfärdiga deras politik av att leda motståndsrörelsen mot Mussolini. Idag, allierar sig trotskisterna i många länder med Saddam Hussein och de använder samma term för detta stöd”.

Därför är det inte IKS uppfattning som kan ifrågasättas här, utan de som kritiserar oss, de som inte har assimilerat på djupet parollerna från arbetarrörelsen under den första revolutionära vågen 1917-23.

Så snart som vi gjort detta klargörande angående frågan om revolutionär defaitism, kan man då inte tycka att skillnaderna som vi pekat på inte utgör ett hinder för ett gemensamt svar på kriget från de olika grupperna? Vi anser inte att misstagen från de grupper till vilka vi adresserade vår appell ifrågasätter deras internationalism. Grupperna som försvarar den revolutionära defaitismen är inte som de stalinistiska eller trotskistiska förrädarna, vilka utnyttjar otydligheterna i Lenins paroller för att legitimera krig.

De är helt enkelt proletära politiska grupperingar som på grund av olika skäl inte har en klar uppfattning angående vissa frågor som ställs för arbetarrörelsen.

Sekterism gentemot den kommunistiska vänstern och opportunism gentemot vänsterismen

Låt oss komma ihåg, att IBRP anser att dess skillnader med IKS är alltför viktiga för att de kan ge ett gemensamt svar på frågan om kriget tillsammans med oss.

Men, i det följande stycket i ett flygblad från Bataglia Comunista, en av grupperna i IBRP, uttrycks en stor samstämmighet angående sättet att analysera dynamiken i klassbalansen mellan proletariatet och borgarklassen – en fråga där IBRP insisterar att våra skillnader är särskilt stora:

”På vissa sätt, finns det inte längre ett behov av att i krig mobilisera arbetarklassen vid fronten, det är tillräckligt för dem att göra detta hemma, att mobilisera för kriget i fabrikerna och kontoren. Problemet ställs när denna klass vägrar att arbeta för kriget och när detta blir ett allvarligt hinder för kriget i sig. Det är detta – och inte demonstrationer, hur stora de än kan vara, med pacifistiska medborgare och andra mindre bemedlade som fått påvens välsignelse – som är ett hinder för kriget, det är detta som verkligen kan stoppa kriget”(14)

(fet stil i originalet).

Denna passage uttrycker den fullkomligt korrekta idén om att kriget och klasskampen inte är två oberoende variabler utan är istället anti-teser som står i motsatsställning till varandra, på så sätt att ju mer proletariatet är enrollerat desto friare händer har borgarklassen att föra krig. På samma vis, ju mer ”arbetarklassen vägrar att arbeta för kriget”, desto mer ”blir den ett alvarligt hinder för kriget i sig”. Denna idé, så som den formulerades av ”Battaglia Comunista (15) är mycket lik det som utmärker vår syn om den historiska kursen, resultatet av de båda dynamikerna som nämndes ovan. Den permanenta tendensen hos kapitalismen att tillgripa krig och den historiska tendensen hos en obesegrad arbetarklass att röra sig mot avgörande konfrontationer med sin klassfiende. Men Battaglia har alltid ifrågasatt giltigheten hos denna ståndpunkt och anklagat den för att vara idealistisk. Som med andra frågor där Battaglia har karaktäriserat som idealism och att de misslyckas med att förstå den nuvarande situationen, har vi svarat i detalj med många artiklar och direkt i en rad polemiker. (16)

Vi skulle kunna förvänta oss att en organisation som är så pedantisk med detaljer när det handlar om att utvärdera sina skillnader med IKS, skulle ha samma attityd i förhållande till andra grupper. Men detta är inte fallet.

Vi refererar här till attityden hos IBRP via dess sympatisörsgrupp och politiska representant i Nordamerika, Groupe Ouvrier Internationaliste/Internationalist Workers Group (IWG), som publicerar Notes Internationalistes/Internationalist Notes. Denna grupp ingrep tillsammans med anarkister och hade ett offentligt möte med Red and Black Notes, några rådister och Ontario Coalition Against Poverty (OCP), vilken verkar vara en typisk vänsteristisk och aktivistisk grupp. Nyligen publicerade IWG ett solidaritetsuttalande med ”kamraterna” från OCP som arresterades och fängslades för vandalism under de senaste demonstrationerna mot kriget i Toronto. De höll också ett gemensamt offentligt möte med ”anarko-kommunistiska kamrater” i Quebec.

Medan vi själva fullt förstår behovet att vara närvarande i den politiska debatten mellan grupperna i den politiska gråzonen, vilka svänger mellan revolutionära och borgerliga ståndpunkter, i syfte att öka inflytandet av den kommunistiska vänstern i dessa debatter, blev vi verkligen förbryllade av den ”metod” som här användes. Den verkar bestå av att skylta med en ”vidsynthet” som står i konstrast till den politiska rigör som det europeiska IBRP hävdar att de använder sig av. Med tanke här på skillnaderna i metod, och sålunda i principer, ansåg vi att det var nödvändigt att med appellen om ett förenat initiativ till IWG, också skicka ett brev, som bland annat sade följande:

”Om vi förstår saken korrekt, är IBRPs vägran grundad väsentligen på faktumet att skillnaderna IBRP har med våra ståndpunkter är för stora. För att citera brevet vi fick från IBRP: ’en förenad aktion mot kriget eller varje annan fråga skulle bara kunna tänkas mellan parter som är väl definierade och politiskt definierade på ett otvetydigt sätt, och som delar ståndpunkter vilka alla anser som väsentliga. Men vi har fått klart för oss genom IBRPs webbsida (det sista numret av Internationalist Notes och flygblad från Black and Red) att Internationalist Notes i Kanada har haft ett gemensamt möte mot kriget med anarko-kommunister från Quebec och med några frihetliga/rådister och anti-fattigdomsaktivister i Toronto. Det är uppenbart för oss att medan det finns stora skillnader mellan oss och IBRP angående ett antal frågor, blir dessa obetydliga jämfört med skillnaden mellan den kommunistiska vänstern och anarkisterna (även när de lägger till ordet ”kommunist” i deras namn), och anti-fattigdomsaktivister som på deras hemsida inte ens verkar att ha några ”anti-kapitalistiska” ståndpunkter. Utifrån denna grund, kan vi bara dra slutsatsen att IBRP har två olika strategier angående dess ingripande mot kriget: ett i Nordamerika och ett i Europa. Det verkar som om att skälen som Byrån anger för att förkasta en gemensam aktion med IKS i Europa inte är giltigt i Kanada och Nordamerika. Vi adresserar sålunda detta brev specifikt till Internationalist Notes/Notes Internationlistes som representanter för IBRP i Nordamerika med syftet att ånyo upprepa förslaget vi redan gjort till IBRP som helhet”.(17)

Vi fick aldrig något svar på detta brev – vilket redan i sig uttrycker en hållning som är främmande för revolutionär kommunistisk politik, en hållning där man bara tar politisk ställning beroende på hur man känner sig och beroende på vad som minst bekymrar en (18). Om det inte kom något svar på brevet, var detta inte beroende av något misstag. Det beror på att det inte gick att besvara koherent utan att samtidigt göra någon slags självkritik. Dessutom, den politik som förs av IWG i Nordamerika är verkligen inget specifikt för de amerikanska kamraterna, utan den bär alla IBRPs typiska drag som är väldigt kunniga i att förlika sekterism med opportunism: sekterism i relationerna med den kommunistiska vänstern, opportunism gentemot alla andra. (19)

Mer allmänt, förkastandet av vår appell är inte grundat på existensen av verkliga skillnader mellan våra organisationer, utan snarare på en vilja som både är sekteristisk och opportunistisk: att förbli separata från de andra i syfte att utföra dess aktiviteter i ett bekvämt hörn utan att oroa sig för att bli kritiserad eller att ha att göra med ”problemskaparna” från IKS.

En sådan attityd beror vare sig på tillfälligheter eller är något som är nytt. Det kan inte hjälpas, men det påminner oss om attityden hos den degenererande Tredje Internationalen (Komintern) som avskärmade sig från den kommunistiska vänstern – det vill säga den strömning som var klarast och mest bestämd i definitionen av revolutionära ståndpunkter – medan Komintern öppnade sig mot höger, med dess politik med att slå sig samman med centristiska strömningar (”Terzini” i Italien, USPD i Tyskland) och en ”Enhetsfront” med socialdemokratin, vilken hade visat sig vara revolutionens dödgrävare. På 1940-talet refererade Internationalisme, organ för den kommunistiska vänstern i Frankrike (GCF) och stamfadern till IKS, till denna opportunistiska hållning hos Komintern när den kritiserade grundandet av Internationalistiska Kommunistiska Partiet i Italien (PCInt), den gemensamma stamfadern till de bordigistiska IKP och till Battaglia:

”Det är inte mindre uppseendeväckande idag, 23 år efter diskussionerna mellan Bordiga och Lenin angående bildandet av det kommunistiska partiet i Italien, att vi nu ser samma misstag upprepas. Kominterns metod, som så våldsamt bekämpades av vänsterfraktionen, och som hade så katastrofala konsekvenser för proletariatet, antas idag av Fraktionen självt genom bildandet av PCInt”. (20)

På trettiotalet såg vi samma opportunistiska hållning hos trotskisterna, inte minst i dess relationer med den italienska vänstern. (21). När det skedde en splittring i den senare vid tiden för bildandet av IKP-PCInt, var attityden hos det nya partiet gentemot GCF mycket lik attityden trotskismen hade gentemot den italienska vänstern. Även vid den tidpunkten hade det inte varit korrekt att tala om en degenerering av det nyligen bildade PCInt, i motsats till trotskismen och Komintern innan det, och vi kan inte idag tala om en degenerering av IBRP eller de olika IKPerna. Men det är fortfarande så att grundandet av PCInt var ett steg tillbaka i jämförelse med aktiviteten och klarheten hos den italienska vänsterfraktionen under Bilans tid på trettiotalet. Denna opportunism kritiserades av Internationalisme på följande sätt:

-                     ”Kamrater, det finns två metoder för regruppering, en användes vid Kominterns första kongress, som inbjöd alla grupper och partier som påstod sig vara kommunister att ta del i en konfrontation av ståndpunkter. Sedan har vi Trotskijs ståndpunkt vilken, 1931, och utan några förklaringar, ’reorganiserade’ den Internationella Oppositionen och dess sekretariat genom att noga eliminera den italienska fraktionen och andra grupper som tidigare hade tillhört den (äldre kamrater kommer att minnas ett protestbrev som sändes från den italienska fraktionen till alla sektioner av den Internationella Oppositionen, som attackerade detta godtyckliga och byråkratiska agerande av Trotskij)”.(22)

-                     PCInt grundades under den febriga veckan 1943 (…) Inte bara lade den åt sidan det positiva arbete som den italienska fraktionen hade gjort under den långa perioden mellan 1927 till 1944, även i en rad punkter är ståndpunkterna hos det nya partiet långt bakom de som Bordigas abstentionistiska fraktion hade 1921. I synnerhet vad det gäller politiska enhetsfronter, där vissa förslag gjordes lokalt gentemot det stalinistiska partiet, vad det gäller frågan om deltagande i lokala och parlamentariska val, övergivandet av den gamla abstentionistiska ståndpunkten; vad det gäller antifascismen där partiets dörrar öppnades på vid gavel för element från motståndsrörelsen; för att inte nämna vad det gäller frågan om fackföreningarna där partiet gick hela vägen tillbaka till de gamla ståndpunkterna hos Komintern – fackföreningsfraktioner vars uppgifter var att kämpa för erövrandet av fackföreningarna, och, genom att gå ännu längre, politiken att skapa minoritetsfackföreningar (ståndpunkten hos den Revolutionära Fackföreningsoppositionen). Med ett ord, i namnet av ett parti från den Internationella Kommunistiska Vänstern, ser vi en italiensk formering av ett klassiskt trotskistiskt snitt, minus försvaret av Sovjetunionen. Samma proklamerande av ett parti i en reaktionär period, samma opportunistiska praktik, samma sterila aktivism, samma förakt för teoretisk diskussion och konfrontation av idéer, både inom partiet och med andra revolutionära grupper”.(23)

Sålunda bär dagens Battaglia Comunista och de olika IKPerna på ärr från dess ursprungliga opportunism. Trots detta, vilket vi redan har sagt, tror vi fortfarande på möjligheten och nödvändigheten för en debatt mellan de olika komponenterna i det revolutionära lägret, och vi kommer verkligen inte att överge denna övertygelse på grund av ytterligare ett avvisande eller förkastande, oavsett hur oansvarigt detta svar må vara.

Ezechiele, December 2003.   

Från International review/Revue Internationale nr 116, 1:a kvartalet 2004.

Noter:

  1. ”The responsibility of revolutionaries faced with the war: ICC proposal to revolutionary groups for a common intervention faced with the war and the replies to our appeal” International Review nr 113.
  2. “Från krig till krig”, Il Programma Comunista, nr 3 juli 2003. Det är anmärkningsvärt att dessa rader skrevs av en organisation som anser att villkoren och medlen för den proletära kampen har varit oförändrade (invarianta) sedan 1848 och som förkastar begreppet kapitalismens förfall. Vi kan bara hälsa faktumet att, i detta fall, uppfattningen av verkligheten är starkare än dogmen om invarianta ståndpunkter.
  3. I ”Mot kriget och mot kapitalets fred”, Il Partito Comunista nr 296, februari 2003. I denna artikel har vi avsiktligt lagt åt sidan uttryck för skillnader som är ”sekundära” när det gäller frågan om internationalismen. Vi kommer dock att peka på att vi redan har sagt i vår press att det inte är korrekt att karaktärisera de två imperialistiska lägren i denna situation som ett Euro- respektive ett Dollarläger, vilket visas av de stora spänningarna som finns inom EU och Eurozonen. Tror verkligen Il Partito alvarligt att Holland, Italien, Danmark och Spanien tillhör samma anti-amerikanska koalition som Tyskland och Frankrike?
  4. ”Det smutsiga kriget i Irak mellan Euron och Dollarn”, Il Partito Comunista nr 297, mars-april 2003.
  5. 5 ”Kriget i Irak är slut…det kapitalistiska herraväldet fortsätter”, flygblad från Le Proletaire, maj 2003.
  6. ”Pacifism och fackföreningskampen”, Il Partito Comunista” nr 297, mars-april 2003.
  7. ”Klassvar på imperialistiska krig”, flygblad av Programma Comunista, mars 2003.
  8. ”Imperialistisk Pacifism”, Il Partito Comunista” nr 296, februari 2003.
  9. “Varken med Saddam, eller Bush, eller Europa”, flygblad av Battaglia Comunista, mars 2003.
  10. ”Trots den nyfascistiska dyngan, fienden förblir kapitalet och dess krig”, flygblad av Bataglia Comunista, mars 2003
  11. ”Varken med Saddam, eller Bush, eller Europa”, Battaglia Comunista, mars 2003.
  12. ”Nyheter om politisk frontism, propåer om enhetligt ingripande mot kriget”, Le Proletaire nr 466, mars-april 2003
  13. International Review 113
  14. ”Trots den nyfascistiska dyngan, fienden förblir kapitalet och dess krig”, Battaglia Comunista
  15. Orden vi skulle ha använt skulle ha varit lite annorlunda och vi skulle ha talat om ”arbetarklassens vägran att offra sig för krigsansträngningarna”, en mindre restriktiv formulering än IBRPs,vilken kan göra att det framstår som bara vapenproduktionen är inbegripen i krigsansträngningen.
  16. Se, bland andra exempel ”The class struggle in the countries of the periphery of capitalism, International Review nr 100; “Discussions in the proletarian milieu: the need for rigour and seriousness”, International Review nr 101 och ”Debate with the IBRP: the Marxist and opportunist visions in the politics of building the party”, International Review nr 101.
  17. Brev skrivet av IKS den 6:e juni 2003
  18. Detta är en normal praktik hos vissa bordigistiska grupper, som är konsistent med det synsätt de har om att de är de enda som innehar ett klassmedvetande och att de är de enda bärarna av det framtida partiet. Men även inom denna del av arbetarklassen finns det mer ansvariga grupper som trots deras ursprung inte kan ignorera det faktum att de inte är ensamma i världen och som svarar på korrespondens från andra grupper, antingen med brev eller med artiklar i dess press.
  19. Se i synnerhet artiklarna ”Debate with the IBRP: the Marxist and opportunist visions in the politics of building the party” i International Review nr 103 och 105.
  20. Internationalisme nr 7, Februari 1946 ”On the Congress of the Internationalist Communist Party”.
  21. Se vår bok The Italian Communist Left, i synnerhet den del som tar upp relationerna mellan vänsterfraktionen av kommunistpartiet i Italien och den Internationella Vänsteroppositionen.
  22. Internationalisme nr 10, maj 1946, ”Letter to all the groups of the International Communist Left”.
  23. Internationalisme nr 23, juni 1947, “Current problems of the international workers movement”.