Terror, Terrorism och Klassvåld

Utskriftsvänlig versionSend by email

Förord


Resolutionen respektive artikeln om Terrorism, Terror och
Klassvåld
skrevs av IKS 1978. Detta gör inte dess politiska
betydelse inaktuell, tvärtom uttrycker texterna en marxistisk
uppfattning om klassnaturen hos de respektive olika formerna av våld.

Behovet av en sådan förståelse/analys har heller inte minskat efter
1978, redan vid den tidpunkten förde borgarklassen enorma kampanjer
angående den "terroristiska faran" gentemot "demokratin" och den
"demokratiska staten", kampanjer som gjorde att staten i alla
Västeuropeiska länder rustade sin repressiva/polisiära apparat på ett
anmärkningsvärt sätt.

Idag, i synnerhet efter attentaten på tvillingtornen den 11/09/01,
har vi bevittnat hur dessa kampanjer nått aldrig skådade proportioner,
där s.k. "terroristgrupper" på nytt utpekas som samhällets och
demokratins fiende nummer 1, att gangstergrupper som Al-Qaida och
liknande skulle hota eller utmana den borgerliga ordningen och
världsherraväldet.

Detta är naturligtvis en lögn, för det första är de inte
terroristgrupper i marxistisk betydelse (som i så fall skulle innebära
att de uttrycker en strävan från småborgerliga skikt i samhället). De är
snarare direkta utväxter från den härskande klassens terror och militära
apparat (se Bin-Laden t.ex. vilken arbetade för USA:s och CIA:s räkning
när den ryska imperialismen invaderade Afghanistan och under hela det
långa och grymma krig som utspelades i Afghanistan), d.v.s. de nuvarande
"terroristgrupperna" är direkt kopplade till den inter-imperialistiska
krigföringen i världen, och är inte på något som helst sätt kopplade
till någon slags revolt mot den härskande kapitalist klassens
terrorvälde.

Med dessa rader som förord inbjuder vi till ett ställningstagande
till dessa mycket viktiga texter och lärdomar.

Internationell Revolution, mars 2005


Introduktion

De otroliga ideologiska kampanjerna som den europeiska borgarklassen
har genomfört angående frågan om terrorism (som angående kidnappningarna
och morden på Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien - OBS,
introduktionen, artikeln och Resolutionen är skrivna 1978, översättarens
anmärkning), är i själva verket fikonlövet som skall dölja det massiva
förstärkandet av terrorn hos den borgerliga staten. Detta gör att
frågorna angående våld, terror och terrorism är en mycket viktig fråga
för revolutionärerna.

Dessa frågor är inte nya för kommunister: utan under årtionden har
kommunister fördömt de barbariska metoder som används av borgarklassen
för att vidmakthålla sin makt över samhället, de skändligheter som även
de mest demokratiska regimerna släpper lösa gentemot de minsta hot mot
den existerande ordningen. Kommunisterna har kunnat visa att de
nuvarande kampanjerna inte egentligen är riktade aktiviteterna hos en
handfull element från den sönderfallande småbourgeoisien, utan mot
arbetarklassen, vars genom nödvändighet våldsamma revolt är det enda
verkliga hotet mot kapitalismen.

Revolutionärernas roll har sålunda varit att fördöma dessa kampanjer
för vad de verkligen är, på samma sätt som att visa på den löjliga
serviliteten hos kapitalets vänstergrupper, som använde sin tid till att
fördöma de "Röda Brigaderna" för att de dömde Moro "utan tillräckliga
bevis" och "utan godkännande från arbetarklassen". Men på samma gång som
revolutionärerna fördömer den borgerliga terrorn och hävdar
nödvändigheten av att använda våld för att förstöra den kapitalismen,
måste de vara särskilt klara på följande frågor:

- angående terrorismens verkliga innebörd;

- angående vilka former av våld som arbetarklassen använder i sin
kamp mot borgarklassen.

Och här måste det sägas, att även inom organisationer som försvarar
proletära klasståndpunkter kan det finnas en rad felaktiga
uppfattningar, vilka ser våld, terror och terrorism som synonyma, och
vilka anser att:

- det kan existera en "arbetarterror",

- emot borgarklassens "vita terror", måste arbetarklassen föra fram
sin egen "revolutionära terror", vilken på några sätt står i ett
symmetriskt förhållande till den borgerliga terrorn.

Det bordigistiska Internationella Kommunistiska Partiet (IKP)
- Programme Communiste har förmodligen gjort den
tydligaste tolkningen av denna sortens förvirring. De har sagt t.ex.
att:

"Marchais (ledare för
det franska ""kommunist" partiet vid den tiden, öä)
anhängare och
Pelikan förkastar bara de revolutionära aspekterna av stalinismen- det
enda partiet, diktaturen, terrorn- vilket de ärvde från den proletära
revolutionen...."


(Programme Communiste nr 76, sid 87)

Sålunda är terror för denna organisation, även om den används av
stalinismen, i allt väsentligt revolutionär, och det kan finnas likheter
i metoderna hos den proletära revolutionen och den värsta
kontrarevolution som någonsin drabbat arbetarklassen.

Dessutom, vid tiden för Baader-affären, tenderade IKP att presentera
terroristdåden från Baader och hans kompanjoner som en förelöpare för
det framtida våldet från arbetarklassen, trots deras reservationer
angående den återvändsgränd dessa aktioner representerar. Sålunda kan vi
läsa i Le Proletaire nr 254 att:

"Det är med denna anda vi ängsligt har följt de tragiska
ödena hos Andreas Baader och hans kamrater som deltog i denna rörelse,
en rörelse som uttrycker den långsamma ackumuleringen av det proletära
uppvaknandet..."

senare skriver de i artikeln att:

"Den proletära kampen kommer att få vidkännas andra
martyrer..."

Slutligen, kommer idén om "arbetarterrorism" att uttryckas klart i en
mening som lyder som följande:

"I klartext, för att vara revolutionär, räcker det inte
med att fördöma den borgerliga statens våld och terror - man måste
uppmana till våld och terror som oundgängliga vapen för proletariatets
frigörelse."

(Le Proletaire nr 253)

Gentemot denna sortens förvirring, försöker vi i denna artikel att gå
bortom olika ordmässiga definitioner och missbruk av språket som av
misstag gjorts av vissa revolutionärer under historien, och i stället
urskilja de verkliga klasskillnaderna mellan terror och terrorism och i
synnerhet allt det våld som arbetarklassen måste använda sig av för sin
frigörelse.

Klassvåld och pacifism

Att förstå och erkänna klasskampen betyder att man accepterar att
våldet är en av de inneboende, fundamentala aspekterna av klasskampen.
Existensen av klasser betyder att samhället är sönderslitet av
antagonistiska intressen och oförsonliga konflikter. Klasserna är
skapade på grundval av dessa motsättningar. De sociala relationerna
mellan klasser är med nödvändighet relationer som består av motstånd och
motsättningar, det vill säga en kamp.

Att påstå det motsatta, att påstå att man kan övervinna detta
sakernas tillstånd genom god vilja, genom samarbete och harmoni mellan
klasserna, betyder att man lämnar verkligheten. Det vore fullkomligt
utopiskt.

Det är inte förvånande att utsugande klasser försöker sprida sådana
illusioner. De är "naturligt" övertygade om att inget annat samhälle,
inget bättre samhälle kan existera än det de härskar över. Denna
absoluta, blinda övertygelse är dikterad av deras intressen och
privilegier. Deras klassintressen och privilegier identifieras med det
samhälle de härskar över. De har ett intresse av att predika inför de
utsugna, förtryckta klasserna om att de utsugna skall uppge sin kamp,
acceptera den existerande ordningen, underkasta sig de "historiska
lagarna" som antas vara oföränderliga. Härskande klasser är både
objektivt begränsade och oförmögna att förstå dynamiken hos (de
förtryckta klassernas) klasskamp och subjektivt intresserade av att
försöka se till att de förtryckta klasserna ger upp sin kamp, genom att
tillintetgöra viljan att resa sig hos de förtryckta genom alla möjliga
sorters mystifikationer.

Men härskande utsugande klasser är inte de enda som har en sådan
attityd i förhållande till kampen. Vissa strömningar har trott att det
är möjligt att undvika klasskampen genom att appellera till människans
goda vilja, i syfte att skapa ett harmoniskt, broderligt och jämlikt
samhälle. Detta var fallet , exempelvis, med utopisterna i kapitalismens
ungdom. I motsats till borgarklassen och dess ideologi, hade utopisterna
inget intresse av att släta över klasskampen för att vidmakthålla
en härskande klass privilegier. Att de förbisåg klasskampen berodde på
att de inte förstod de historiska orsakerna för klassamhället. De
uttryckte sålunda en omogenhet i att förstå verkligheten, en verklighet
som redan inbegrep klasskampen, proletariatets kamp mot borgarklassen.
Medan de uttryckte det oundvikliga i att medvetandet släpar efter
varat/existensen, var utopisterna en produkt av det teoretiska sökandet
hos arbetarklassen, ett uttryck för ansträngningen hos den att bli
medveten. Det är just därför som utopisterna med all rätta sågs som
föregångarna till den socialistiska rörelsen, såsom ett avsevärt steg
framåt i den rörelse som skulle få sitt vetenskapliga och historiska
grund genom marxismen.

Detta gäller inte alls för de humanistiska och pacifistiska rörelser
som har florerat sedan den andra hälften av 1800-talet och som öppet
hävdar att man ska ignorera klasskampen. Dessa strömningar har inte
bidragit till något för mänsklighetens frigörelse. De är enbart uttryck
för småborgerliga skikt som är historiskt otidsenliga och impotenta, och
när de överlever i det moderna samhället, är de klämda mellan
proletariatets kamp och borgarklassen. Deras klassammarbets,
anti-klasskamps ideologi uttrycker gnället hos en dömd klass som inte
har någon framtid vare sig under kapitalismen eller i det samhälle som
proletariatet kommer att skapa, socialismen. Beklagansvärda och löjliga,
och tillbedjare av de mest absurda illusioner, kan de bara hindra
proletariatets vilja och framsteg, och just därför är de oerhört
användbara och används också ofta, av kapitalismen som använder sig av
alla medel och vapen för att sprida sina mystifikationer.

Existensen av klasser, av klasskampen, inbegriper med nödvändighet
ett klassvåld. Bara jämrande kräk eller fullkomliga charlataner (som
socialdemokraterna) kan förneka detta. I allmänhet, är våld ett
kännetecken för ett samhälle som har genomgått en lång utveckling. Varje
rörelse innebär ett viss mått av våld. Rörelsen i sig är en produkt av
våld eftersom den är resultatet av fortgående brott med jämvikten i
samhället, som i sin tur är resultatet av konfrontationen mellan
antagonistiska intressen och krafter i samhället. Det var närvarande hos
de första mänskliga samhällsformationerna, och det uttrycker sig inte
med nödvändighet i form av öppet fysiskt våld. Våld betyder allting som
inbegriper befallningar, tvång, ett styrkeförhållande, hot. Våld betyder
att tillgripa fysisk eller psykologisk aggression; alltså aggression mot
andra individer, men det existerar också i en given situation eller när
ett beslut påtvingas tack vare att medlen finns för att kunna tillgripa
en sådan aggression, även om dessa medel inte används. Men medan våld i
en eller annan form har existerat så länge som mänskliga samhällen har
funnits, gjorde uppdelningen av samhället i klasser våldet till en
principiell grundval för sociala relationer, vilken har nått sina mest
infernaliska proportioner under kapitalismen.

Varje utsugande klassamhälle grundar sin makt på våld, ett allt mer
omfattande våld som tenderar att bli själva grundvalen i det som håller
ihop samhället. Utan detta skulle samhället omedelbart falla sönder.
Våldet är en nödvändig produkt av exploateringen av en klass av en
annan. Våldet, organiserat, koncentrerat och institutionaliserat i dess
mest utvecklade form, representerat av staten, blir den grundläggande
förutsättningen för existensen av ett exploaterande samhälle. Gentemot
detta allt mer blodiga och dödliga våld från de utsugande klasserna, kan
de utsugna och förtryckta klasserna bara föra fram sitt eget våld ifall
de ska kunna frigöra sig. Att vädja till de "humana" känslorna hos
exploatörerna, likt religiösa tänkare som Tolstoj eller Gandhi, m.m.,
innebär att man tror på mirakel. Det är som att be en varg att upphöra
att vara varg och istället bli ett lamm, det betyder att man ber att den
kapitalistiska klassen att upphöra att vara en kapitalistisk klass och
förvandla sig till arbetarklassen.

Den utsugande klassens våld är en inneboende del av dess natur och
kan bara stoppas av det revolutionära våldet från de förtryckta
klasserna. Att förstå detta, att förutse det, förbereda för det,
organisera det, är inte enbart en avgörande förutsättning för de
förtryckta klassernas seger, men det kommer också att göra att denna
seger sker med minsta möjliga lidande. Den som har det minsta tvivel
eller tvekan om detta är inte en revolutionär.

De utsugande och härskande klassernas våld: Terror

Vi har sett att utsugning är otänkbart utan våld, att dessa två är
organiskt förenade. Även om man kan tänka sig att våld existerar utanför
utsugande relationer, kan utsugningen bara genomföras genom våld. De
förhåller sig till varandra som lungor och syre - lungorna kan inte
fungera utan syre.

I likhet med kapitalismen i dess imperialistiska fas, antar våldet
när det kombineras med utsugningen, nya kvalitativa egenskaper. Det är
inte längre någon tillfällighet eller andrahandsaspekt, dess närvaro är
permanent på alla nivåer av det sociala livet. Den genomsyrar alla
relationer, penetrerar den sociala organismens alla porer, både vad det
gäller den allmänna nivån såväl som den så kallade personliga nivån. Med
utgångspunkt från exploateringen och behovet av att härska över den
producerande klassen, sätter sig våldet över alla relationerna mellan de
olika klasserna och skikten i samhället: mellan de industrialiserade
länderna, mellan de olika fraktionerna av den härskande klassen, mellan
män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, mellan lärare och elever,
mellan individer, mellan ledare och ledda. Våldet blir specialiserat,
strukturerat, organiserat och koncentrerat i en distinkt form - staten.
Med dess permanenta arméer, dess polis, dess lagar, dess funktionärer
och torterare, så tenderar denna kropp att ställa sig över samhället och
dominera det.

I syfte att säkerställa människans utsugning av människan, blir
våldet den viktigaste aktiviteten i samhället, och det avsätter allt
större delar av sina ekonomiska och kulturella resurser till detta.
Våldet höjs upp till kultstatus, en konst, en vetenskap. En vetenskap
som inte bara används militärt, till vapenteknik, utan inom varje
område, från organiserandet av koncentrationslägren och installerandet
av gaskamrar, till förmågan att snabbt och massivt utrota hela
befolkningar, till veritabla universitet för psykologisk och
vetenskaplig tortyr, där en hord av kvalificerade torterare kan vinna
diplom och praktisera sina kunskaper. Detta är ett samhälle där inte
bara "svett, smuts och blod dryper ur varje por", som Marx uttryckte
det, utan detta samhälle kan vare sig leva eller andas utan en atmosfär
som är förgiftad av lik, död, förstörelse, massakrer, lidande och
tortyr. I ett sådant samhälle har våldet nått sin höjdpunkt och fått ett
nytt kvalitativt innehåll - det har blivit synonymt med terror.

Att tala om våld i allmänna ordalag, utan att referera till konkreta
villkor, historiska perioder, och de klasser som utövar våldet, betyder
att man inte förstår någonting av dess verkliga innehåll, av vad som ger
det en distinkt och specifik egenskap i utsugande samhällen, och varför
sker denna fundamentala förändring av våldet till att bli terror, vilket
är något som inte kan reduceras till att bara vara en kvantitativ fråga
(precis som när det talas om varor, talas det bara om den kvantitativa
skillnaden mellan antiken och kapitalismen och inte om den kvalitativa
skillnaden mellan de två produktionssätten).

När ett samhälle som är uppdelat i antagonistiska klasser utvecklas,
får våldet hos den härskande klassen mer och mer en ny karaktär -
terror. Terror är inte ett kännetecken för revolutionära klasser när de
genomför revolutionen. Det är en ytlig, rent formel syn som glorifierar
terror som den revolutionära aktionens essens. På ett
sådant sätt hamnar man i följande spetsfundigheter: ju starkare terrorn
är, desto djupare och radikalare är revolutionen. Men detta har
fullständigt tillbakavisats av historien. Borgarklassen har använt och
förfinat terrorn genom hela sin existens, inte bara när den gjorde sina
revolutioner (se 1848 och Pariskomunen), utan den borgerliga terrorn når
sin höjdpunkt precis i det ögonblick som kapitalismen träder in i sin
förfallsperiod. Terrorn är inte ett uttryck för den revolutionära
naturen och aktiviteten hos borgarklassen när den genomförde sin
revolution, även om terrorn hade några spektakulära uttryck under den
borgerliga revolutionen. Terrorn är mycket mer ett uttryck för
borgarklassens natur som en utsugande klass vilken, i likhet med alla
andra utsugande klasser, bara kan grunda sitt herravälde på terror.
Revolutionerna som innebar övergången från ett exploaterande samhälle
till ett annat, var på intet sätt terrorns stamfäder, de överförde den
bara från en utsugande klass till en annan. Det var inte så mycket för
att bli av med den gamla härskande klassen som borgarklassen förfinade
och stärkte sin terror, utan mest för att försäkra sig om sitt
herravälde över samhället i allmänhet och över arbetarklassen i
synnerhet. Terrorn i den borgerliga revolutionen var därför inte en
slutpunkt
utan en fortsättning, eftersom det nya samhället
var en fortsättning på tidigare samhällen där människan utsuger
människan. Våldet i de borgerliga revolutionerna var därför inte slutet
på, utan en fortsättning på förtrycket. Det är därför som den bara kunde
ta sig formen av terror.

För att sammanfatta, kan vi definiera terror som våld som är
specifikt för exploaterande klasser, och terrorn kan bara försvinna när
dessa klasser försvinner. Dess specifika kännetecken är:

1. Att den är organiskt förbunden med utsugningen och den används för
att utöva denna utsugning.

2. Att det är de privilegierade klassernas instrument och aktion.

3. Att det är en akt av en minoritär klass.

4. Att det är en akt av ett specialiserat organ, med mycket stränga
urvalskriterier, som tenderar att undgå all samhällelig kontroll.

5. Den reproducerar och förfinar sig oupphörligen, och sträcker ut
sig över hela samhället och alla sociala relationer.

6. Att den har inget annat existensberättigande än att
underordna och krossa den mänskliga gemenskapen.

7. Den utvecklar känslor av misstänksamhet och våld mellan sociala
grupper, som nationalism, rasism, chauvinism och andra missfoster.

8. Den förstärker känslor och beteendemönster som egoism, sadistisk
aggressivitet, hämndbegär; alla aspekter av det dagliga kriget, alla mot
alla, som aldrig tar slut och som förvandlar hela samhället till ett
tillstånd av terror.

De småborgerliga klasserna och skiktens terror

De småborgerliga klasserna (bönder, hantverkare, fria yrken,
affärsidkare, intellektuella) utgör inte egentliga klasser i samhället.
De har inget specifikt produktionssätt eller socialt projekt att föra
fram. De är inte historiska klasser i marxistisk mening. De är de minst
homogena klasserna. Även om deras högre skikt drar fördelar av
utsugningen av andras arbete och sålunda är privilegierade, är de som
helhet underkastade borgarklassens herravälde som påtvingar dem dess
lagar och förtrycker dem. De har ingen framtid som klass. I dess övre
skikt, kan de som mest hoppas på att individuellt integrera sig i
borgarklassen. Vad det gäller dess lägre skikt, är de dömda till att
förlora sitt "oberoende" ägande av produktionsmedlen och kommer att bli
proletariserade. Den stora majoriteten av dessa är tvingade att
ekonomiskt och politiskt underkasta sig borgarklassens dominans. Deras
politiska beteende är bestämt av styrkeförhållandet mellan de två
fundamentala klasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet.
Deras hopplösa motstånd mot kapitalets hänsynslösa lagar gör att de
tenderar att ha ett fatalistisk, passivt beteende. Deras ideologi är
individualismens "ta chansen" mentalitet, kollektivt sett tenderar de
att ge efter för allehanda patetiska aktiviteter som kännetecknas
ändlöst jämmer och ett sökande efter en miserabel tröst, i synnerhet
impotent humanism eller pacifistiska rörelser.

Krossade materiellt, utan någon framtid, tenderar de att falla offer
för alla möjliga sorters mystifikationer, från de mest pacifistiska
(religiösa, nudistiska, icke-våldsrörelser, rörelser mot kärnvapen,
hippies, ekologister, etc, etc) till de mest blodtörstiga ( De svarta
Hundranden (terrorgäng under ryska revolutionen öa), pogromister,
rasister, Ku-Klux Klan, fascistiska gäng, och andra gangstergäng av alla
möjliga sorter). Det är framför allt den senare sorten, de blodtörstiga,
som finner en illusorisk kompensation för sin illusoriska värdighet. För
detta är de fegas heroism, clownens mod, de medelmåttigas ära.
Kapitalismen finner hos dessa strata en outsinlig rekryteringskälla för
sin terror.

Även om det under historiens gång har skett explosioner och ilska
från dessa klasser, förblir dessa sporadiska och går aldrig utöver den
blinda revoltens horisont, eftersom dessa revolter inte har något annat
perspektiv än att bli krossade. Under kapitalismen har dessa klasser
fullständigt förlorat sitt oberoende och tjänar enbart som kanonmat för
de olika fraktionerna av den härskande klassen, både inom och utanför de
nationella gränserna. Under revolutionära kriser och under vissa
gynnsamma omständigheter, kan det djupa missnöjet hos delar av dessa
skikt göra att de kan stödja proletariatets kamp.

Den oundvikliga processen av utarmning och proletärisering av de
lägre skikten hos dessa klasser är en extremt svår och smärtsam process
som ger upphov till synnerligen revoltbenägna strömningar.
Kampvilligheten hos dessa element, i synnerhet de som kommer från
hantverksmässiga villkor eller deklasserade intellektuella grundar sig
mer på deras desperata livsvillkor än på den proletära klasskampen, som
de har svårt för att förena sig med. Vad som i grunden kännetecknar
medlemmarna av dessa skikt är deras individualism, otålighet,
skepticism, och demoralisering. Deras agerande syftar mer till
spektakulära självmord än till något uttalat mål. När de har förlorat
sin gamla ställning i samhället, utan någon framtid, lever de i en
ständig misär och i en desperat revolt mot denna misär. Även om de har
kontakt med arbetarklassen och dess historiska framtid, inspireras de av
detta på ett förvridet sätt, vilket sällan går utöver fantasins och
drömmarnas nivå. Deras verkliga bild av verkligheten är helt bestämd av
den omedelbara situationen.

De politiska uttrycken för denna strömning tar sig extremt olika
former, från den individuella aktionen till olika former av sekter:
slutna konspiratoriska grupper som konspirerar om statskupper,
"exemplariska aktioner", och terrorism.

Det som utgör det enhetliga i alla dessa olika uttryck, är deras
brist på medvetenhet om den objektiva, historiska determinismen bakom
klasskamps rörelsen och om det historiska subjektet i det moderna
samhället, den enda sociala kraften som är kapabel till en social
omvandling - proletariatet.

Fortlevandet av denna strömning är beroende av den permanenta
processen av proletärisering som har ägt rum under hela kapitalismens
historia. Deras variation och mångfald är en produkt av lokala och
omedelbara situationer. Detta sociala fenomen har alltid följt med
proletariatets historiska formering och är blandad med, i varierande
grad, med proletariatets rörelse, till vilken denna sociala strömning
ger idéer och hållningar som är främmande för arbetarklassen. Detta
gäller i synnerhet terrorismen.

Vi måste insistera på denna fråga och inte ge något utrymme för
tvetydigheter. Det är sant att vid början av arbetarklassens formering,
hade proletariatets försök att organisera sig självt ännu inte upptäckt
de mest ändamålsenliga formerna, och arbetarklassen använde sig av
konspiratoriska organisationsformer - de hemliga sällskapen, vilka var
ett arv från den borgerliga revolutionen. Men detta förändrade inte
klassnaturen hos dessa organisationer eller deras otillräcklighet för de
nya villkoren - proletariatets klasskamp. Proletariatet kom väldigt
snabbt att bryta med och definitivt förkasta dessa organisationsformer
och metoder.

På samma sätt som processen av teoretisk utveckling oundvikligen
genomgick en utopisk fas, måste processen av formerandet av klassens
politiska organisationer genomgå en fas av konspiratoriska sekter. Men
vi skall inte göra en dygd av nödvändigheten här och bli förvirrade av
rörelsens olika faser. Vi måste veta hur man kan urskilja rörelsens
olika faser och formerna de gav upphov till.

På samma sätt som den utopiska socialismen vid ett givet tillfälle i
arbetarklassens rörelse förvandlades från att ha varit ett mycket
viktigt och positivt bidrag till att bli ett hinder som stod i vägen för
en ytterligare utveckling av rörelsen, på samma sätt blev också de
konspiratoriska sekterna en negativ kraft, som steriliserade rörelsens
framsteg.

Den strömning som representerade skikten som på ett mycket smärtsamt
sätt höll på att proletäriseras kunde inte längre ge det minsta bidrag
till en klassrörelse som redan var utvecklad. Denna strömning
förespråkade inte bara sekten som organisationsform och dess
konspiratoriska metoder, vilket gjorde att den hamnade längre och längre
bakom den verkliga rörelsen, och de kom att kämpa för dessa idéer och
metoder till sin extrema slutpunkt - på ett karikatyrartat sätt- vilket
innebar förespråkandet av terrorism.

Terrorism är inte bara terroraktionerna. Att påstå det vore att föra
diskussionen på en rent terminologisk nivå. Vad vi vill visa på är den
sociala innebörden och skillnaderna som finns bakom dessa termer. Terror
är ett system för att härska, strukturerat och permanent, som kommer
från de utsugande klasserna. Terrorism å den andra sidan är en
reaktion
från förtryckta klasser utan en framtid, gentemot terrorn
från den härskande klassen. De är tillfälliga reaktioner, utan
kontinuitet, hämndaktioner utan en framtid.

Vi kan finna en mycket levande beskrivning av denna rörelse i
författaren Panait Istrati i boken Haiducs som utspelas i Rumänien i
slutet av 1800-talet. Vi kan också finna det hos Narodnikernas terrorism
och, även om det kan förefalla annorlunda, hos anarkisterna och
Bonnotligan. De har alla samma grundläggande natur - de maktlösas hämnd.
De utrycker aldrig något nytt, men är det desperata uttrycket för ett
slut - deras eget slut.

Terrorism, de impotenta reaktionen hos den maktlöse, kan aldrig
överskrida terrorn hos den härskande klassen. Det är som en mygga som
biter en elefant. Å den andra sidan, har terrorismen ofta blivit
utnyttjad av staten för att rättfärdiga och stärka sin egen terror.

Vi måste definitivt fördöma myten om att terrorism tjänar, eller
skulle kunna tjäna, som en detonator för den proletära kampen. Det vore
ganska underligt att finna att en klass som har en historisk framtid
skulle behöva efterlikna en klass som inte har någon framtid för att
utlösa sin kamp.

Det är fullständigt absurt att hävda att terrorismen hos de mest
radikaliserade skikten hos småborgarklassen skulle kunna inneha förmågan
att krossa de demokratiska illusionerna hos arbetarklassen. Eller att
den kan krossa illusionen om borgerlig legalitet. Eller att den kan lära
arbetarklassen om det oundvikliga i våldet. Proletariatet har inga
lärdomar att dra från den radikala terrorismen förutom att distansera
sig från den och förkasta den, eftersom våldet som terrorismen består av
befinner sig på en helt och hållet borgerlig klassterräng. En förståelse
av att våld är nödvändigt och oundgängligt kommer proletariatet att lära
sig av sin egen existens: sin egen kamp, sina egna
konfrontationer med den härskande klassen. Det är detta som är
klassvåldet, vilket är skilt i natur och innehåll, i form och metod,
från småborgarklassens terrorism och från den härskande klassens terror.

Det är ganska säkert att, i allmänhet, kommer arbetarklassen att visa
en attityd av solidaritet och sympati - inte gentemot terrorismen som
den fördömer som en ideologi, en metod, och som ett organisationssätt -
men gentemot de element som har dragits in i terrorismen. Detta på grund
av följande skäl:

1. Eftersom elementen som dras till terrorismen revolterar mot den
existerande ordningen som kännetecknas av terror, vilken proletariatet
syftar till att förstöra från topp till tå.

2. Eftersom, på samma sätt som arbetarklassen, är de dras in i
terrorismen offer för den grymma utsugningen och förtrycket av den
kapitalistiska klassen och dess stat. Det enda sättet som proletariatet
kan visa sin solidaritet med dessa offer är genom att försöka skydda dem
mot bödlarna från den statliga terrorn, och genom att försöka få dem att
dra sig ur den dödliga återvändsgränd som terrorismen betyder.

Proletariatets klassvåld

Vi behöver inte här stryka under våldets nödvändighet för
proletariatets klasskamp. Detta vore att sparka in öppna dörrar eftersom
ända sedan Babeufs Jämlikar, har detta demonstrerats i teorin och
praktiken. Det vore också att slösa bort tiden, som om det vore en ny
upptäckt, att alla klasser måste använda sig av våld, inklusive
proletariatet. Om man begränsar sig till dessa sanningar - närmast
banaliteter- kommer man att förfäkta en tom fras, att "Våld är lika med
Våld". Man skulle förespråka en förenklad och absurd identifiering
mellan kapitalets våld och proletariatets våld, och stryka över den
väsentliga skillnaden: att den ena är förtryckande och den andra
är frigörande.

Att fortsätta och upprepa klyschan att " våld är lika med våld", att
fotsätta med att konstarera att alla klasser använder våld, att allt
våld i grund och botten är likvärdigt. Detta sätt att resonera är
ungefär lika begåvat som att likställa en kirurg som genomför ett
Caesarsnitt för att bringa nytt liv till världen, med en mördare som
dödar sitt offer med ett knivhugg i magen, bara därför att bägge
använder samma redskap en kniv mot samma område magen, och bägge
använder till synes samma teknik för att öppna magen.

Det viktigaste är inte att man går runt och upprepar "att våld ärlika
med våld", utan att man stryker under skillnaderna. Att visa så klart
som möjligt varför och på vilket sätt som proletariatets våld skiljer
sig från terrorn och terrorismen hos andra klasser.

Vi gör inte en skillnad mellan terror och arbetarklassens våld av
terminologiska skäl, eller av något slags skräck för ordet "terror". Vi
gör så för att tydliggöra skillnaderna i klassnatur, form och innehåll
som ligger bakom dessa ord. Vokabulären släpar alltid efter fakta och en
brist på distinktion mellan orden är ofta ett tecken på en otillräcklig
förståelse vilket kan leda till ytterligare oklarheter. Till exempel, vi
har ordet "socialdemokrat" vilket på intet sätt motsvarar den
revolutionära essensen - de kommunistiska målen - hos proletariatets
politiska organisationer. Det är samma sak med ordet "terror". Man kan
ibland hitta det i den socialistiska litteraturen, även hos dess
klassiker, där den paras ihop med orden "revolutionär" och
"proletariat". Vi måste akta oss för att man missbrukar literära citat
och fraser utan att man sätter dem i deras rätta sammanhang eller att
man inte tar reda på omständigheterna när de skrevs och mot vem de var
skrivna. Detta kan bara leda till att man förvrider de verkliga idéerna
hos författarna. Det måste understrykas att i de flesta fall var
författarna, när de använde ordet terror väldigt noga med att göra en
grundläggande skillnad mellan proletariatets och borgarklassens metoder,
mellan Pariskommunen och Versailles, mellan revolutionen och
kontrarevolutionen under inbördeskriget i Ryssland. Om vi anser att det
är nödvändigt att särskilja dessa två termer, beror detta på vi på detta
sätt vill bli av med de oklarheter som gör att dessa likställs - en
oklarhet som bara ser en skillnad i kvantitet och intensitet, inte en
klasskillnad.

Och om det nu vore så att det var bara en fråga om en skillnad i
kvantitet, för marxister som använder en dialektisk metod, skulle detta
fortfarande leda till en skillnad i kvalitet.

Genom att förkasta terrorn till fördel för proletariatets klassvåld,
syftar vi inte bara till att uttrycka vår klass avsky gentemot det
verkliga innehållet av utsugning och förtryck som finns inbegripet i
terrorn, men vi vill också göra slut på sofismer och hycklande
"argument" som hävdar att "målen rättfärdigar medlen".

Dessa villkorslösa försvarare av terrorn, dessa revolutionens
kalvinister - bordigisterna- uttrycker ett förakt för frågan om
organisationens form, och medel. För dem existerar bara "målet" och alla
former och medel kan användas för att uppnå detta mål. "Revolutionen
är en fråga om innehåll, inte om organisationens former"
, repeterar
de oupphörligen. Förutom, förstås, när det gäller terrorn. Här är de
ganska kategoriska: "Ingen revolution utan terror. Du är ingen
revolutionär om du inte är beredd att döda ett barn."
Här blir
terrorn, som anses som ett medel, en absolut förutsättning, ett
kategoriskt imperativ för revolutionen och dess innehåll. Varför detta
undantag? Vi skulle också kunna ställa andra frågor från den andra
utgångspunkten. Om frågor som rör organisationens form och medel inte
har någon betydelse för den proletära revolutionen, varför skulle inte
revolutionen kunna genomföras i en monarkistisk eller parlamentarisk
form?

Sanningen är att försöka separera form och innehåll, medel och mål,
är absurt. I verkligheten är form och innehåll oskiljaktigt förbundna.
Ett mål kan inte uppnås med vilka medel som helst. Det krävs särskilda
medel. Ett specifikt medel kan bara tillämpas på ett specifikt mål. Alla
andra uppfattningar leder bara till sofistiska spekulationer.

När vi förkastar terrorn som en utgångspunkt för det proletära
våldet, beror detta inte på moraliska skäl, utan därför att terrorn, som
innehåll och metod, är av sin natur motståndare till proletariatets mål.
Kan revolutionens kalvinister verkligen tro att de verkligen kan
övertyga oss, om att proletariatet kan använda sig av
koncentrationsläger, systematiskt utrotande av hela befolkningar,
upprätta ett helt nätverk av gaskammare ännu mer vetenskapligt
konstruerade än de av Hitler? Är folkmord en del av "Programmet" hos den
"Kalvinistiska vägen till Socialismen"?

Vi behöver bara påminna om de om de aspekter som vi tagit upp ovan om
huvudsakliga karaktärsdragen av metoderna och innehållet hos terrorismen
för att omedelbart se den avgrund som skiljer proletariatet från
terrorn.

Terrorn "är organiskt sammanlänkad med exploateringen och används för
att upprätthålla den". Proletariatet är en exploaterad klass som kämpar
för att exploateringen av människan av människan skall elimineras.

Terrorn "är en handling av en privilegierad klass". Proletariatet är
en klass som inte har några privilegier och kämpar för alla privilegier
skall upphävas.

Terrorn är "aktiviteten hos en klass som är en minoritet i
samhället". Proletariatet representerar den överväldigande majoriteten i
samhället. En del kan tolka detta som vår "oförbätterliga fallenhet för
demokratiska principer", frågan om majoritet och minoritet, men det är
de som är fixerade vid frågan, för att för dem så är aktioner som utförs
av en minoritet och fruktas av majoriteten är ett kriterium för den
revolutionära sanningen. Problemet med detta är att socialismen inte kan
genomföras om den inte baseras på en historisk möjlighet som är i linje
med viljan och intresset hos en överväldigande majoritet i samhället.
Detta är en av de centrala teserna i Lenins Staten och revolutionen men
också hos Marx när han sade att proletariatet kan inte befria sig själv
utan att befria resten av mänskligheten.

Terrorn "är aktiviteten hos ett specialiserat organ". En av
proletariatets hjärtefrågor är krossandet av den stående armen och
polisen och det allmänna beväpnandet av folket och då synnerhet
proletariatet. "..tenderar att dra sig undan all kontroll från samhället
som helhet över det". Som en målsättning förkastar proletariatet all
specialisering, men eftersom detta inte är möjligt att genomföra på kort
sikt, så insisterar proletariatet att alla specialister befinner sig
under samhällets fulla kontroll.

Terrorn "reproducerar och förfinar sig själv hela tiden utan slut".
Proletariatet målsättningen är att sätta stopp för allt detta, och
börjar med detta så snart det tagit makten.

Terrorn "har inget annat existensberättigande än att underordna och
krossa det mänskliga samhället". Det proletära perspektivet är det
diametralt motsatta till detta . Dess existensberättigande ligger i dess
möjlighet att befria mänskligheten.

Terrorn "utvecklar en fiendskap och våld mellan olika sociala
grupper, nationalism, rasism och andra hemskheter. Proletariatet kommer
att trycka ned alla dessa historiska anakronismer som blivit hinder för
ett harmoniskt förenande av mänskligheten.

Terrorn "utvecklar egoistiska känslor och beteenden, sadistisk
aggressivitet, det dagliga allas krig mot alla…" Proletariatet kommer
att utveckla helt nya känslor- av solidaritet, kollektivt liv,
kamratskap, en känsla av alla för en och en för alla, den fria
sammanslutningen av producenter, socialiserad produktion och konsumtion.
Samtidigt som terrorn "..drar ned hela samhället i ett tillstånd av
terror och skräck", kommer proletariatet att uppmana till allas
kreativitet och initiativkraft så att de i ett allmänt tillstånd av
entusiasm kan ta kontrollen över sitt eget liv.

Proletariatets klassvåld kan inte vara terror, därför att dess
existensberättigande ligger i att göra upp med terrorn. Att likställa de
två är att leka med ord. Den som försöker stoppa ett mord kan inte
likställas med den som utför det. Proletariatet kan inte hemfalla till
organiseringen av pogromer, lynchningar, tortyr som moskvarättegångarna
som ett sätt att uppnå socialismen. Det lämnar dessa metoder till
kapitalismen, eftersom de är integrerade delar av kapitalismen. Dessa
metoder passar kapitalismens syften som hand i handske och går under
namnet TERROR.

Varje sig före eller efter revolutionen kan terrorn vara ett vapen i
proletariatets kamp att befria mänskligheten!

M.C

------------------

Resolution om terrorism, terror och klassvåld

Här ovan publicerade vi en text om terrorism, terror och klassvåld,
som syftade till att ge en grundläggande orientering för IKS ingripande
inom detta område. Texten var ett mer generellt svar dels till
borgarklassens offensiv polisiärt likväl som ideologiskt, och dels till
de olika uppfattningar som för närvarande försvaras (OBS! Detta skrevs
1978, översättarens anmärkning) inom den revolutionära rörelsen, som
helhet konfronterade med de senaste terroristaktionerna.

Den text som vi publicerar nedan har formen av en resolution och
betonar och fördjupar vissa aspekter som togs upp i den tidigare texten
i International Review nr 14 (och översatt till svenska i detta nummer
av Internationalistisk Journal, öa). Detta gör vi med syftet att mer
utvecklat definiera och avgränsa naturen hos frigörande våldet hos
proletariatet.

Resolutionen försöker inte ge ett precist och detaljerat svar på alla
de konkreta problem som finns och kommer att ställas inför
arbetarklassen inom ramen för dess revolutionära aktivitet. En aktivitet
som sträcker sig från det första uppvaknandet av klasskampen till
perioden av den revolutionära omvandlingen, genom resningen och
övertagandet av makten. Inte heller tar den direkt upp hur borgarklassen
direkt använder sig av terrorismen. Resolutionens syfte är att ge en
ram, en generell förståelse som gör det möjligt att närma sig problemet
från en proletär ståndpunkt och undvika förenklingar som att " våld är
våld" och "våld är terror", "att säga att våld inte är terror är lika
med pacifism" och så vidare, men även hela resonemanget om "att
ändamålen helgar medlen". Syftet med resolutionen är att visa att:

  • Pacifismen inte har någon verklig
    existens utan endast kan vara en ideologi. Denna ideologi är i bästa
    fall ett utryck för sociala mellanskikt som teoretiserar sin egen
    impotens och sin egen oförmåga skapa ett verkligt motstånd till
    borgarklassen och dess stat. Denna ideologi används hela tiden av
    borgarklassen för att utöva sitt klassherravälde över arbetarklassen
    och samhället som helhet.
  • Att terror är ett uttryck för
    härskande exploaterande klasser när den materiella basen för dess
    härskande börjar vittra sönder och dess klassvåld blir fokus för det
    sociala livet.
  • Att terrorism är typisk för den
    impotenta revolten hos sociala mellanskikt och aldrig en metod eller
    utlösande faktor som kan användas i proletariatets revolutionära
    kamp.
  • Att formen och innehållet hos
    arbetarklassens frigörande våld aldrig på något sätt kan kopplas
    samman med "terror".
  • Slutligen att visa var den verkliga
    styrkan hos arbetarklassen ligger, i dess medvetna kollektiva
    organiserade styrka hos den stora majoriteten av arbetarklassen, och
    dess förmåga att genomföra den revolutionära omvandlingen av de
    sociala förhållandena.
  • Utöver detta så visar texten att om det finns ett område där
    förhållandet mellan "mål och medel" är särskilt viktigt så är det frågan
    om proletariatets revolutionära våld. Detta innebär att vad som ligger
    till grund för den nuvarande diskussionen om terrorism, terror och
    klassvåld, är själva naturen hos den proletära revolutionen.

    ---

    1. Det är helt felaktigt att framställa denna fråga som en fråga mellan
    pacifism och terror, pacifismen har aldrig verkligen existerat i ett
    samhälle som är uppdelat i klasser med motstridiga intressen. I ett
    sådant samhälle kan relationen mellan klasserna endast regleras genom
    kamp. Pacifismen har aldrig varit något annat än en ideologi, som i
    bästa fall varit ett utryck för svaga impotenta led hos en social klass
    utan framtid – småborgarklassen. I värsta fall är den inget annat än
    mystifikation och en skamlig lögn som syftar till att avleda de utsugna
    klasserna, och få dem att acceptera förtryckets ok. Att resonera i
    termer av pacifism eller terror, att säga att valet står mellan dessa
    två är att gå i en fälla, och ge trovärdighet till detta falska dilemma.
    Det är samma sak som en annan ideologisk fälla som är baserad på en
    annan lika falsk frågeställning – krig eller fred.

    Det är viktigt att vår diskussion undviker dessa falska
    frågeställningar, som ersätter verkligheten med dikten. För detta skulle
    innebära att vi bortsåg från de verkliga problem som vi står inför,
    klassnaturen hos terror, terrorism, och klassvåld.

    2. Precis på samma sätt som att föra fram det falska alternativet mellan
    terror och pacifism undviker den verkliga frågan, att jämställa dessa
    två termer innebär att skyla över frågan. I det första fallet så undviks
    problemet genom att den ersätts med en falsk frågeställning. I det andra
    fallet undviks problemet genom att det förnekas och därigenom verkar
    försvinna. Det skulle vara häpnadsväckande om marxister skulle kunna
    föreställa sig att klasser med så väsenskilda naturer som borgarklassen
    och proletariatet skulle kunna agera på samma sätt och använda samma
    metoder för sitt handlande. Den ena bärare av exploateringen och den
    andra bärare av frigörelsen, den ena bärare av repressionen, den andra
    för friheten. En som står för upprätthållandet och förevigandet av
    uppdelningen av mänskligheten i klasser, den andra som står för dess
    förenande i ett sant mänskligt samhälle. Den ena står för tvånget,
    fattigdomen och knappheten, den andra står för friheten, överflödet och
    blomstringen av mänskligheten.

    Genom att göra denna identifikation kan man undvika allt som
    särskiljer och ställer dessa två klasser mot varandra, inte i
    abstraktionens tunna luft, men i den konkreta verkligen av deras
    praktik. Genom att jämställa deras praktik, så jämställer du de två
    klasserna, borgarklassen och proletariatet. Det vore en absurditet att
    säga att å ena sidan behandlar vi två klasser som är diametralt motsatta
    varandra och å den andra hävda att dessa två klasser i praktiken har en
    identisk praktik.

    3. För att komma till kärnan i frågan om terror, måste vi lägga åt sidan
    grälet om ord för att belysa vad som ligger bakom dessa ord. Med andra
    ord innehållet och praktiken hos terrorn och se vad detta innebär. Vi
    måste börja med att förkasta iden om att man separera handling och
    innehåll. Marxismen förkastar både den idealistiska uppfattningen om
    existensen av en andelik, evig, mening utanför den materiella
    verkligheten och den pragmatiska uppfattningen om en praktik utan mening
    och innehåll. Handling och innehåll, syfte och mål, utan att vara
    identiska är de ändå moment i en odelbar helhet. Det kan inte finnas
    någon handling som är avskiljd från eller står i motsättning till sitt
    innehåll, och du kan inte ifrågasätta innehållet utan att de facto
    ifrågasätta dess praktik. Praktiken visar med nödvändighet sitt
    innehåll, samtidigt som den senare endast kan utrycka sig i praktiken.
    Detta är speciellt tydligt på nivån av det sociala livet.

    4. Kapitalismen är det sista samhället i historien som är uppdelat i
    klasser. Kapitalist klassen grundar sitt herravälde på den ekonomiska
    utsugningen av arbetarklassen. För att säkerställa och intensifiera
    utsugningen så mycket som möjligt använder kapitalist klassen, precis
    alla tidigare exploaterande klasser i historien, av alla de metoder av
    våld och förtryck som står till dess förfogande. Den tvekar inte att
    använda de mest inhumana, grymma, blodiga metoder för garantera och öka
    exploateringen. Ju mer den konfronteras mer interna svårigheter, ju mer
    arbetarna motsätter sig exploateringen, desto blodigare utövar
    borgarklassen repressionen. Den har utvecklat en hel arsenal av
    repressiva metoder som fängelser, deportationer, mord,
    koncentrationsläger, utrotningskrig och de mest sofistikerade
    tortyrmetoder. Den har också, av nödvändighet, tvingats skapa en massa
    organ som utför allt detta, som poliser, militärer, juridiska
    institutioner, kvalificerade torterare, kommandosoldater och
    halvmilitära gäng. Kapitalist klassen använder en allt större del av det
    mervärde som utvinns ur utsugningen av arbetarklassen för att
    upprätthålla sin repressiva apparat. Detta har nått en sådan nivå att
    den blivit den mest betydelsefulla och blomstrande delen av samhällets
    sociala aktivitet. För att försvara sitt klassherravälde så leder
    kapitalistklassen hela samhället mot ruin och hotar hela mänskligheten
    med död och misär.

    Vi försöker inte måla upp en känslosam bild av det kapitalistiska
    barbariet, utan detta är en prosaisk bild av dess verkliga praktik.

    Denna praktik genomsyrar hela det sociala livet och alla relationer
    mellan människor, den tränger igenom alla delar av samhället. Denna
    praktik, detta system för att härska, det kallar vi terror. Terror är
    inte den eller den tillfälliga våldshandlingen. Terror är en speciell
    sorts våld, som är en del av naturen hos exploaterande klasser. Det är
    ett koncentrerat, organiserat, specialiserat våld som är planerat,
    utvecklat och förfinat med syfte att effektivisera utsugningen.

    Dess grundläggande karaktärsdrag är;

  • att det är våld från en
    klass i minoritet mot en majoritet av samhället;
  • att det effektiviserar och utvecklar
    sig själv sig till den grad att detta skapar dess eget
    existensberättigande;
  • att det kräver ett specialiserat
    organ som blir mer och mer specialiserat och avskilt från samhället
    i övrigt, och alltmer självtillräckligt och inneslutit i sig själv.
    Det står utanför all kontroll och utövar ett kvävande järngrepp över
    samhället och hela dess befolkning och tystar minsta antydan till
    kritik med dödens tystnad.
  • 5. Proletariatet är inte den enda
    klassen som känner av trycket från statens terror. Terrorn utövas
    även mot alla småborgerliga klasser och skikt som småbönder,
    hantverkare, små tillverkare och affärsinnehavare, intellektuella
    och studenter. Den sträcker sig till och med in i själva
    borgarklassens led. Dessa skikt och klasser har inte något
    historiskt alternativ till kapitalismen att föra fram. Utmattade och
    förtvivlade av systemets barbari och dess terror, kan de endast
    motsätta sig systemet genom desperata handlingar terrorism.

    Även om den också kan användas av vissa delar av borgarklassen, är
    terrorism en typ av handling, en praktik hos desperata klasser
    som inte har någon framtid. Det är därför som denna praktik som försöker
    vara "heroisk och exemplarisk" inte är något annat än
    självmordsaktioner. De erbjuder ingen väg framåt och leder endast till
    att servera nya offer till den statliga terrorn. Den har inte någon
    positiv effekt på proletariatets klasskamp. Den innebär istället oftast
    ett hinder för denna kamp, såtillvida att den kan ge upphov till
    illusioner inom arbetarklassen om att det finnas en annan väg framåt än
    klasskampen. Det är därför som terrorismen är småborgerlighetens
    praktik
    och utnyttjas oftast av staten på ett sofistikerat sätt för
    att avleda arbetarklassens kamp från dess egen terräng. Den används även
    som en förevändning för att skärpa statens repressiva terror.

    Vad som kännetecknar terrorism som småborgerlig praktik är att den är
    en handling av små isolerade minoriteter, som aldrig kan lyfta sig till
    nivån av massaktion. Den genomförs i skymundan av små konspirationer,
    och är därför gynnsam terräng för infiltratörer och olika former av
    polisspioner och därigenom för alla möjliga sorters manipulationer och
    intriger. Terrorismen har sin grund i den individuella viljan och inte i
    den generella kampen av revolutionär klass och kan därför inte bli något
    annat än en rent individualistisk handling. Dess handlingar riktar sig
    inte mot det kapitalistiska systemet och dess institutioner, utan endast
    mot individuella representanter för systemet. Den kommer oundvikligen
    att ta sig formen av hämnd eller vendetta, av individ mot individ och
    inte som en revolutionär konfrontation mellan olika klasser.

    På en generell nivå, vänder terrorismen revolutionen ryggen, eftersom
    revolutionen endast kan vara produkten av en specifik klass som drar in
    massorna i en öppen och direkt kamp mot den existerande ordningen, för
    en omvandling av samhället. Utöver detta så är den i grund och botten
    substitutionistisk (1) eftersom den endast har tilltro till en
    självpåtagen aktivitet hos en liten aktiv minoritet.

    I denna bemärkelse måste vi förkasta tanken på en "arbetarterrorism"
    som framställs som små avdelningar av proletariatet, "specialister" på
    väpnade aktioner eller som antas förbereda marken för framtida aktioner
    genom att ge exempel på väpnad kamp för arbetarklassen eller att
    "försvaga" staten genom inledande attacker. Proletariatet kan delegera
    avdelningar för olika direkta uppgifter som strejkvakter olika patruller
    etc., men dessa står under kontroll av rörelsen som helhet. Inom ramen
    för denna massrörelse kan aktioner från de mest avancerade deltagarna
    fungera som katalysator för kampen hos den breda massan, men detta kan
    aldrig ske genom de individualistiska konspirativa aktioner som
    kännetecknar terrorismen. Terrorismen kan inte ens, när den praktiseras
    av arbetare eller grupper av arbetare, ta sig en proletär karaktär. På
    precis samma sätt som det faktum att fackföreningarnas medlemmar är
    arbetare, inte gör dem till organ för arbetarklassens kamp. Icke desto
    mindre skall inte terrorismen förväxlas med de handlingar av sabotage
    eller våld som utförs på fabriksgolvet eller kontoret. Denna typ av
    handlingar är i grund och botten utryck för missnöje och förtvivlan.
    Detta sker framförallt i perioder av tillbakagång för klasskampen, under
    vilka de inte på något sätt kan fungera som utlösande faktorer för
    kampen. Men under perioder av en utveckling av klasskampen kan de komma
    att integreras och överskridas i en kollektiv och mer medveten rörelse.

    Av alla dessa skäl kan terrorismen inte ens bästa fall vara en (i
    värsta fall kan den öppet användas mot arbetarna) kampform som kan
    användas av proletariatet. Det innebär inte att proletariatet sätter
    terrorismen på samma nivå som den statliga terrorn, eftersom det inte
    glömmer att terrorismen hur meningslös den än verkar, alltid är en
    reaktion på och en konsekvens av terrorn från dess dödsfiende den
    kapitalistiska staten, och att proletariatet självt också är ett offer
    för denna terror.

    Terrorismen som praktik är en perfekt illustration på dess innehåll,
    från de småborgerliga klasser som den kommer ifrån. Den tomma praktiken
    från dessa impotenta klasser som inte har någon framtid.

    6. Den sista exploaterade klassen i historien, proletariatet, bär inom
    sig lösningen på alla uppdelningar och tillkortakommanden som tynger ned
    detta samhälle. Denna lösning är inte bara i förhållande till dess egen
    situation som utsugen klass, utan till hela samhällets, eftersom
    proletariatet inte kan befria sig själv utan att befria hela
    mänskligheten från uppsplittringen av samhället i klasser och människan
    exploatering av människan. Denna lösning, det fritt associerade och
    gemensamma samhället, är kommunismen. Ända från dess tillblivelse har
    proletariatet burit på fröet till detta samhälle. Det har personifierat
    vissa karaktärsdrag hos denna pånyttfödda mänsklighet, som en klass
    förvägrad all privat egendom, som den mest exploaterade klassen i
    samhället, står den mot all exploatering, som en klass som förenas av
    kapitalet i förenat produktivt arbete, som den mest homogena förenade
    klassen i samhället är solidaritet en av dess främsta kvaliteter och
    dess djupast kända behov. Samtidigt som den är den mest förtryckta
    klassen kämpar den mot allt förtryck. Den mest alienerade klassen, bär
    den inom sig rörelsen som kan innebära ett slut på alienationen, därför
    att dess medvetande om verkligheten inte faller offer för det
    självbedrägeri som utrycker intresset hos en härskande klass. Andra
    klasser är underkastade ekonomins blinda lagar, medan proletariatet
    genom sin medvetna kamp, kommer att göra sig till herre över
    produktionen, avskaffa varuutbytet och på ett medvetet organisera det
    sociala livet.

    Även om det fortfarande är märkt av det samhälle som det kommer
    ifrån, kommer proletariatet att tvingas agera utifrån en vision av
    framtiden. Det kan inte använda agerandet hos tidigare härskande klasser
    som en modell för sin kamp, eftersom den är den direkta antitesen till
    dessa klasser både i sitt vardande och i sin kamp. Styret hos de
    tidigare härskande klasserna drevs av ett försvar för dess privilegier,
    men proletariatet har inga privilegier att försvara och det härskar med
    syfte att undertrycka alla privilegier. Av liknande skäl har tidigare
    härskande klasser barrikaderat sig bakom klasskillnader medans
    proletariatet är öppet för att integrera alla andra medlemmar av
    samhället i sig själv. För att skapa ett enda mänskligt samhälle.

    Proletariatets kamp är precis som all annan kamp av nödvändighet
    våldsam, men dess utövande av våldet är distinkt från andra klasser
    precis som dess syfte och mål. Dess praktik som även innefattar dess
    användande av våld, innebär ett agerande av den stora massan och inte en
    liten minoritet, den befriar och föder fram ett nytt harmoniskt
    samhälle, inte förstärkandet av ett tillstånd av allas krig mot alla.
    Dess aktivitet syftar inte till att föreviga och förfina våldet, utan
    till att göra upp med kapitalist klassens alla brott och oskadliggöra
    den. Det är därför som proletariatets revolutionära våld aldrig kan ta
    sig den monstruösa formen av terror som kännetecknar det kapitalistiska
    systemet eller formen av småborgarklassens impotenta terrorism.
    Proletariatets oövervinneliga styrka ligger inte så mycket i fysisk
    eller militär styrka och ännu mindre i repression, utan i dess förmåga
    att mobilisera hela klassen och att integrera majoriteten av de icke
    proletära arbetande klasserna i sin kamp mot kapitalets barbari. Denna
    styrka ligger i dess förmåga att utveckla sitt medvetande och dess
    kapacitet att organisera sig på ett förenat, självständigt sätt och i
    styrkan hos dess övertygelse och skärpan hos dess beslut.

    Dessa är de grundläggande vapnen för dess praktik: proletariatets
    klassvåld.

    Marxistisk litteratur använder ibland termen terror istället för
    klassvåld. Men när vi studerar den marxistiska traditionen närmare kan
    vi se att det handlar mer om oprecisa formuleringar än av en
    samstämmighet mellan idéer. Utöver detta så kommer denna otydlighet från
    det starka intryck som den stora borgerliga revolutionen 1789 gjorde.
    Hursomhelst är det hög tid att göra upp med dessa otydligheter som leder
    vissa grupper, som bordigisterna, att göra en extrem karikatyr i deras
    förhärligande av terrorn och de förvandlar denna monstrositet till ett
    nytt ideal för proletariatet.

    Största fasthet och vaksamhet innebär inte upprättandet av en
    polisregim. Även om fysisk repression mot kontrarevolutionära försök
    från borgarklassen kan visa sig vara nödvändig och även om det finns
    risk för att proletariat är för tolerant och svagt i sin våldsutövning,
    kommer det att ha samma strävan som bolsjevikerna hade under de första
    åren av revolutionen. Att skydda sig mot alla överdrifter och missbruk
    som skulle förvränga dess kamp och innebära att de förlorar förståelsen
    om det slutliga målet för kampen. Det är mer och mer det aktiva
    deltagandet av de breda massorna och utvecklingen av dess kreativa
    initiativ som ensamt kan garantera den proletära makten och socialismens
    slutliga seger.

    Från International Review nr 15, hösten 1978

    Not

    1. Begreppet substitutionism innebär
      att den revolutionära klassen ersätts och representeras av en
      minoritet. Ett exempel på detta är den gamla socialdemokratiska
      idén, som bland annat omfattades av bolsjevikerna, att det
      revolutionära partiet tar makten i namn av arbetarklassen.

    Allmänna teoretiska frågor: