Terror, Terrorism och Klassvåld

Utskriftsvänlig versionSend by email

Förord

Resolutionen respektive artikeln om Terrorism, Terror och Klassvåld skrevs av IKS 1978. Detta gör inte dess politiska betydelse inaktuell, tvärtom uttrycker texterna en marxistisk uppfattning om klassnaturen hos de respektive olika formerna av våld.

Behovet av en sådan förståelse/analys har heller inte minskat efter 1978, redan vid den tidpunkten förde borgarklassen enorma kampanjer angående den "terroristiska faran" gentemot "demokratin" och den "demokratiska staten", kampanjer som gjorde att staten i alla Västeuropeiska länder rustade sin repressiva/polisiära apparat på ett anmärkningsvärt sätt.

Idag, i synnerhet efter attentaten på tvillingtornen den 11/09/01, har vi bevittnat hur dessa kampanjer nått aldrig skådade proportioner, där s.k. "terroristgrupper" på nytt utpekas som samhällets och demokratins fiende nummer 1, att gangstergrupper som Al-Qaida och liknande skulle hota eller utmana den borgerliga ordningen och världsherraväldet.

Detta är naturligtvis en lögn, för det första är de inte terroristgrupper i marxistisk betydelse (som i så fall skulle innebära att de uttrycker en strävan från småborgerliga skikt i samhället). De är snarare direkta utväxter från den härskande klassens terror och militära apparat (se Bin-Laden t.ex. vilken arbetade för USA:s och CIA:s räkning när den ryska imperialismen invaderade Afghanistan och under hela det långa och grymma krig som utspelades i Afghanistan), d.v.s. de nuvarande "terroristgrupperna" är direkt kopplade till den inter-imperialistiska krigföringen i världen, och är inte på något som helst sätt kopplade till någon slags revolt mot den härskande kapitalist klassens terrorvälde.

Med dessa rader som förord inbjuder vi till ett ställningstagande till dessa mycket viktiga texter och lärdomar.

Internationell Revolution, mars 2005


Introduktion

De otroliga ideologiska kampanjerna som den europeiska borgarklassen har genomfört angående frågan om terrorism (som angående kidnappningarna och morden på Schleyer i Västtyskland och Aldo Moro i Italien - OBS, introduktionen, artikeln och Resolutionen är skrivna 1978, översättarens anmärkning), är i själva verket fikonlövet som skall dölja det massiva förstärkandet av terrorn hos den borgerliga staten. Detta gör att frågorna angående våld, terror och terrorism är en mycket viktig fråga för revolutionärerna.

Dessa frågor är inte nya för kommunister: utan under årtionden har kommunister fördömt de barbariska metoder som används av borgarklassen för att vidmakthålla sin makt över samhället, de skändligheter som även de mest demokratiska regimerna släpper lösa gentemot de minsta hot mot den existerande ordningen. Kommunisterna har kunnat visa att de nuvarande kampanjerna inte egentligen är riktade aktiviteterna hos en handfull element från den sönderfallande småbourgeoisien, utan mot arbetarklassen, vars genom nödvändighet våldsamma revolt är det enda verkliga hotet mot kapitalismen.

Revolutionärernas roll har sålunda varit att fördöma dessa kampanjer för vad de verkligen är, på samma sätt som att visa på den löjliga serviliteten hos kapitalets vänstergrupper, som använde sin tid till att fördöma de "Röda Brigaderna" för att de dömde Moro "utan tillräckliga bevis" och "utan godkännande från arbetarklassen". Men på samma gång som revolutionärerna fördömer den borgerliga terrorn och hävdar nödvändigheten av att använda våld för att förstöra den kapitalismen, måste de vara särskilt klara på följande frågor:

- angående terrorismens verkliga innebörd;

- angående vilka former av våld som arbetarklassen använder i sin kamp mot borgarklassen.

Och här måste det sägas, att även inom organisationer som försvarar proletära klasståndpunkter kan det finnas en rad felaktiga uppfattningar, vilka ser våld, terror och terrorism som synonyma, och vilka anser att:

- det kan existera en "arbetarterror",

- emot borgarklassens "vita terror", måste arbetarklassen föra fram sin egen "revolutionära terror", vilken på några sätt står i ett symmetriskt förhållande till den borgerliga terrorn.

Det bordigistiska Internationella Kommunistiska Partiet (IKP) - Programme Communiste har förmodligen gjort den tydligaste tolkningen av denna sortens förvirring. De har sagt t.ex. att:

"Marchais (ledare för det franska ""kommunist" partiet vid den tiden, öä) anhängare och Pelikan förkastar bara de revolutionära aspekterna av stalinismen- det enda partiet, diktaturen, terrorn- vilket de ärvde från den proletära revolutionen...."

(Programme Communiste nr 76, sid 87)

Sålunda är terror för denna organisation, även om den används av stalinismen, i allt väsentligt revolutionär, och det kan finnas likheter i metoderna hos den proletära revolutionen och den värsta kontrarevolution som någonsin drabbat arbetarklassen.

Dessutom, vid tiden för Baader-affären, tenderade IKP att presentera terroristdåden från Baader och hans kompanjoner som en förelöpare för det framtida våldet från arbetarklassen, trots deras reservationer angående den återvändsgränd dessa aktioner representerar. Sålunda kan vi läsa i Le Proletaire nr 254 att:

"Det är med denna anda vi ängsligt har följt de tragiska ödena hos Andreas Baader och hans kamrater som deltog i denna rörelse, en rörelse som uttrycker den långsamma ackumuleringen av det proletära uppvaknandet..."

senare skriver de i artikeln att:

"Den proletära kampen kommer att få vidkännas andra martyrer..."

Slutligen, kommer idén om "arbetarterrorism" att uttryckas klart i en mening som lyder som följande:

"I klartext, för att vara revolutionär, räcker det inte med att fördöma den borgerliga statens våld och terror - man måste uppmana till våld och terror som oundgängliga vapen för proletariatets frigörelse."

(Le Proletaire nr 253)

Gentemot denna sortens förvirring, försöker vi i denna artikel att gå bortom olika ordmässiga definitioner och missbruk av språket som av misstag gjorts av vissa revolutionärer under historien, och i stället urskilja de verkliga klasskillnaderna mellan terror och terrorism och i synnerhet allt det våld som arbetarklassen måste använda sig av för sin frigörelse.

Klassvåld och pacifism

Att förstå och erkänna klasskampen betyder att man accepterar att våldet är en av de inneboende, fundamentala aspekterna av klasskampen. Existensen av klasser betyder att samhället är sönderslitet av antagonistiska intressen och oförsonliga konflikter. Klasserna är skapade på grundval av dessa motsättningar. De sociala relationerna mellan klasser är med nödvändighet relationer som består av motstånd och motsättningar, det vill säga en kamp.

Att påstå det motsatta, att påstå att man kan övervinna detta sakernas tillstånd genom god vilja, genom samarbete och harmoni mellan klasserna, betyder att man lämnar verkligheten. Det vore fullkomligt utopiskt.

Det är inte förvånande att utsugande klasser försöker sprida sådana illusioner. De är "naturligt" övertygade om att inget annat samhälle, inget bättre samhälle kan existera än det de härskar över. Denna absoluta, blinda övertygelse är dikterad av deras intressen och privilegier. Deras klassintressen och privilegier identifieras med det samhälle de härskar över. De har ett intresse av att predika inför de utsugna, förtryckta klasserna om att de utsugna skall uppge sin kamp, acceptera den existerande ordningen, underkasta sig de "historiska lagarna" som antas vara oföränderliga. Härskande klasser är både objektivt begränsade och oförmögna att förstå dynamiken hos (de förtryckta klassernas) klasskamp och subjektivt intresserade av att försöka se till att de förtryckta klasserna ger upp sin kamp, genom att tillintetgöra viljan att resa sig hos de förtryckta genom alla möjliga sorters mystifikationer.

Men härskande utsugande klasser är inte de enda som har en sådan attityd i förhållande till kampen. Vissa strömningar har trott att det är möjligt att undvika klasskampen genom att appellera till människans goda vilja, i syfte att skapa ett harmoniskt, broderligt och jämlikt samhälle. Detta var fallet , exempelvis, med utopisterna i kapitalismens ungdom. I motsats till borgarklassen och dess ideologi, hade utopisterna inget intresse av att släta över klasskampen för att vidmakthålla en härskande klass privilegier. Att de förbisåg klasskampen berodde på att de inte förstod de historiska orsakerna för klassamhället. De uttryckte sålunda en omogenhet i att förstå verkligheten, en verklighet som redan inbegrep klasskampen, proletariatets kamp mot borgarklassen. Medan de uttryckte det oundvikliga i att medvetandet släpar efter varat/existensen, var utopisterna en produkt av det teoretiska sökandet hos arbetarklassen, ett uttryck för ansträngningen hos den att bli medveten. Det är just därför som utopisterna med all rätta sågs som föregångarna till den socialistiska rörelsen, såsom ett avsevärt steg framåt i den rörelse som skulle få sitt vetenskapliga och historiska grund genom marxismen.

Detta gäller inte alls för de humanistiska och pacifistiska rörelser som har florerat sedan den andra hälften av 1800-talet och som öppet hävdar att man ska ignorera klasskampen. Dessa strömningar har inte bidragit till något för mänsklighetens frigörelse. De är enbart uttryck för småborgerliga skikt som är historiskt otidsenliga och impotenta, och när de överlever i det moderna samhället, är de klämda mellan proletariatets kamp och borgarklassen. Deras klassammarbets, anti-klasskamps ideologi uttrycker gnället hos en dömd klass som inte har någon framtid vare sig under kapitalismen eller i det samhälle som proletariatet kommer att skapa, socialismen. Beklagansvärda och löjliga, och tillbedjare av de mest absurda illusioner, kan de bara hindra proletariatets vilja och framsteg, och just därför är de oerhört användbara och används också ofta, av kapitalismen som använder sig av alla medel och vapen för att sprida sina mystifikationer.

Existensen av klasser, av klasskampen, inbegriper med nödvändighet ett klassvåld. Bara jämrande kräk eller fullkomliga charlataner (som socialdemokraterna) kan förneka detta. I allmänhet, är våld ett kännetecken för ett samhälle som har genomgått en lång utveckling. Varje rörelse innebär ett viss mått av våld. Rörelsen i sig är en produkt av våld eftersom den är resultatet av fortgående brott med jämvikten i samhället, som i sin tur är resultatet av konfrontationen mellan antagonistiska intressen och krafter i samhället. Det var närvarande hos de första mänskliga samhällsformationerna, och det uttrycker sig inte med nödvändighet i form av öppet fysiskt våld. Våld betyder allting som inbegriper befallningar, tvång, ett styrkeförhållande, hot. Våld betyder att tillgripa fysisk eller psykologisk aggression; alltså aggression mot andra individer, men det existerar också i en given situation eller när ett beslut påtvingas tack vare att medlen finns för att kunna tillgripa en sådan aggression, även om dessa medel inte används. Men medan våld i en eller annan form har existerat så länge som mänskliga samhällen har funnits, gjorde uppdelningen av samhället i klasser våldet till en principiell grundval för sociala relationer, vilken har nått sina mest infernaliska proportioner under kapitalismen.

Varje utsugande klassamhälle grundar sin makt på våld, ett allt mer omfattande våld som tenderar att bli själva grundvalen i det som håller ihop samhället. Utan detta skulle samhället omedelbart falla sönder. Våldet är en nödvändig produkt av exploateringen av en klass av en annan. Våldet, organiserat, koncentrerat och institutionaliserat i dess mest utvecklade form, representerat av staten, blir den grundläggande förutsättningen för existensen av ett exploaterande samhälle. Gentemot detta allt mer blodiga och dödliga våld från de utsugande klasserna, kan de utsugna och förtryckta klasserna bara föra fram sitt eget våld ifall de ska kunna frigöra sig. Att vädja till de "humana" känslorna hos exploatörerna, likt religiösa tänkare som Tolstoj eller Gandhi, m.m., innebär att man tror på mirakel. Det är som att be en varg att upphöra att vara varg och istället bli ett lamm, det betyder att man ber att den kapitalistiska klassen att upphöra att vara en kapitalistisk klass och förvandla sig till arbetarklassen.

Den utsugande klassens våld är en inneboende del av dess natur och kan bara stoppas av det revolutionära våldet från de förtryckta klasserna. Att förstå detta, att förutse det, förbereda för det, organisera det, är inte enbart en avgörande förutsättning för de förtryckta klassernas seger, men det kommer också att göra att denna seger sker med minsta möjliga lidande. Den som har det minsta tvivel eller tvekan om detta är inte en revolutionär.

De utsugande och härskande klassernas våld: Terror

Vi har sett att utsugning är otänkbart utan våld, att dessa två är organiskt förenade. Även om man kan tänka sig att våld existerar utanför utsugande relationer, kan utsugningen bara genomföras genom våld. De förhåller sig till varandra som lungor och syre - lungorna kan inte fungera utan syre.

I likhet med kapitalismen i dess imperialistiska fas, antar våldet när det kombineras med utsugningen, nya kvalitativa egenskaper. Det är inte längre någon tillfällighet eller andrahandsaspekt, dess närvaro är permanent på alla nivåer av det sociala livet. Den genomsyrar alla relationer, penetrerar den sociala organismens alla porer, både vad det gäller den allmänna nivån såväl som den så kallade personliga nivån. Med utgångspunkt från exploateringen och behovet av att härska över den producerande klassen, sätter sig våldet över alla relationerna mellan de olika klasserna och skikten i samhället: mellan de industrialiserade länderna, mellan de olika fraktionerna av den härskande klassen, mellan män och kvinnor, mellan föräldrar och barn, mellan lärare och elever, mellan individer, mellan ledare och ledda. Våldet blir specialiserat, strukturerat, organiserat och koncentrerat i en distinkt form - staten. Med dess permanenta arméer, dess polis, dess lagar, dess funktionärer och torterare, så tenderar denna kropp att ställa sig över samhället och dominera det.

I syfte att säkerställa människans utsugning av människan, blir våldet den viktigaste aktiviteten i samhället, och det avsätter allt större delar av sina ekonomiska och kulturella resurser till detta. Våldet höjs upp till kultstatus, en konst, en vetenskap. En vetenskap som inte bara används militärt, till vapenteknik, utan inom varje område, från organiserandet av koncentrationslägren och installerandet av gaskamrar, till förmågan att snabbt och massivt utrota hela befolkningar, till veritabla universitet för psykologisk och vetenskaplig tortyr, där en hord av kvalificerade torterare kan vinna diplom och praktisera sina kunskaper. Detta är ett samhälle där inte bara "svett, smuts och blod dryper ur varje por", som Marx uttryckte det, utan detta samhälle kan vare sig leva eller andas utan en atmosfär som är förgiftad av lik, död, förstörelse, massakrer, lidande och tortyr. I ett sådant samhälle har våldet nått sin höjdpunkt och fått ett nytt kvalitativt innehåll - det har blivit synonymt med terror.

Att tala om våld i allmänna ordalag, utan att referera till konkreta villkor, historiska perioder, och de klasser som utövar våldet, betyder att man inte förstår någonting av dess verkliga innehåll, av vad som ger det en distinkt och specifik egenskap i utsugande samhällen, och varför sker denna fundamentala förändring av våldet till att bli terror, vilket är något som inte kan reduceras till att bara vara en kvantitativ fråga (precis som när det talas om varor, talas det bara om den kvantitativa skillnaden mellan antiken och kapitalismen och inte om den kvalitativa skillnaden mellan de två produktionssätten).

När ett samhälle som är uppdelat i antagonistiska klasser utvecklas, får våldet hos den härskande klassen mer och mer en ny karaktär - terror. Terror är inte ett kännetecken för revolutionära klasser när de genomför revolutionen. Det är en ytlig, rent formel syn som glorifierar terror som den revolutionära aktionens essens. På ett sådant sätt hamnar man i följande spetsfundigheter: ju starkare terrorn är, desto djupare och radikalare är revolutionen. Men detta har fullständigt tillbakavisats av historien. Borgarklassen har använt och förfinat terrorn genom hela sin existens, inte bara när den gjorde sina revolutioner (se 1848 och Pariskomunen), utan den borgerliga terrorn når sin höjdpunkt precis i det ögonblick som kapitalismen träder in i sin förfallsperiod. Terrorn är inte ett uttryck för den revolutionära naturen och aktiviteten hos borgarklassen när den genomförde sin revolution, även om terrorn hade några spektakulära uttryck under den borgerliga revolutionen. Terrorn är mycket mer ett uttryck för borgarklassens natur som en utsugande klass vilken, i likhet med alla andra utsugande klasser, bara kan grunda sitt herravälde på terror. Revolutionerna som innebar övergången från ett exploaterande samhälle till ett annat, var på intet sätt terrorns stamfäder, de överförde den bara från en utsugande klass till en annan. Det var inte så mycket för att bli av med den gamla härskande klassen som borgarklassen förfinade och stärkte sin terror, utan mest för att försäkra sig om sitt herravälde över samhället i allmänhet och över arbetarklassen i synnerhet. Terrorn i den borgerliga revolutionen var därför inte en slutpunkt utan en fortsättning, eftersom det nya samhället var en fortsättning på tidigare samhällen där människan utsuger människan. Våldet i de borgerliga revolutionerna var därför inte slutet på, utan en fortsättning på förtrycket. Det är därför som den bara kunde ta sig formen av terror.

För att sammanfatta, kan vi definiera terror som våld som är specifikt för exploaterande klasser, och terrorn kan bara försvinna när dessa klasser försvinner. Dess specifika kännetecken är:

1. Att den är organiskt förbunden med utsugningen och den används för att utöva denna utsugning.

2. Att det är de privilegierade klassernas instrument och aktion.

3. Att det är en akt av en minoritär klass.

4. Att det är en akt av ett specialiserat organ, med mycket stränga urvalskriterier, som tenderar att undgå all samhällelig kontroll.

5. Den reproducerar och förfinar sig oupphörligen, och sträcker ut sig över hela samhället och alla sociala relationer.

6. Att den har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa den mänskliga gemenskapen.

7. Den utvecklar känslor av misstänksamhet och våld mellan sociala grupper, som nationalism, rasism, chauvinism och andra missfoster.

8. Den förstärker känslor och beteendemönster som egoism, sadistisk aggressivitet, hämndbegär; alla aspekter av det dagliga kriget, alla mot alla, som aldrig tar slut och som förvandlar hela samhället till ett tillstånd av terror.

De småborgerliga klasserna och skiktens terror

De småborgerliga klasserna (bönder, hantverkare, fria yrken, affärsidkare, intellektuella) utgör inte egentliga klasser i samhället. De har inget specifikt produktionssätt eller socialt projekt att föra fram. De är inte historiska klasser i marxistisk mening. De är de minst homogena klasserna. Även om deras högre skikt drar fördelar av utsugningen av andras arbete och sålunda är privilegierade, är de som helhet underkastade borgarklassens herravälde som påtvingar dem dess lagar och förtrycker dem. De har ingen framtid som klass. I dess övre skikt, kan de som mest hoppas på att individuellt integrera sig i borgarklassen. Vad det gäller dess lägre skikt, är de dömda till att förlora sitt "oberoende" ägande av produktionsmedlen och kommer att bli proletariserade. Den stora majoriteten av dessa är tvingade att ekonomiskt och politiskt underkasta sig borgarklassens dominans. Deras politiska beteende är bestämt av styrkeförhållandet mellan de två fundamentala klasserna i samhället: borgarklassen och proletariatet. Deras hopplösa motstånd mot kapitalets hänsynslösa lagar gör att de tenderar att ha ett fatalistisk, passivt beteende. Deras ideologi är individualismens "ta chansen" mentalitet, kollektivt sett tenderar de att ge efter för allehanda patetiska aktiviteter som kännetecknas ändlöst jämmer och ett sökande efter en miserabel tröst, i synnerhet impotent humanism eller pacifistiska rörelser.

Krossade materiellt, utan någon framtid, tenderar de att falla offer för alla möjliga sorters mystifikationer, från de mest pacifistiska (religiösa, nudistiska, icke-våldsrörelser, rörelser mot kärnvapen, hippies, ekologister, etc, etc) till de mest blodtörstiga ( De svarta Hundranden (terrorgäng under ryska revolutionen öa), pogromister, rasister, Ku-Klux Klan, fascistiska gäng, och andra gangstergäng av alla möjliga sorter). Det är framför allt den senare sorten, de blodtörstiga, som finner en illusorisk kompensation för sin illusoriska värdighet. För detta är de fegas heroism, clownens mod, de medelmåttigas ära. Kapitalismen finner hos dessa strata en outsinlig rekryteringskälla för sin terror.

Även om det under historiens gång har skett explosioner och ilska från dessa klasser, förblir dessa sporadiska och går aldrig utöver den blinda revoltens horisont, eftersom dessa revolter inte har något annat perspektiv än att bli krossade. Under kapitalismen har dessa klasser fullständigt förlorat sitt oberoende och tjänar enbart som kanonmat för de olika fraktionerna av den härskande klassen, både inom och utanför de nationella gränserna. Under revolutionära kriser och under vissa gynnsamma omständigheter, kan det djupa missnöjet hos delar av dessa skikt göra att de kan stödja proletariatets kamp.

Den oundvikliga processen av utarmning och proletärisering av de lägre skikten hos dessa klasser är en extremt svår och smärtsam process som ger upphov till synnerligen revoltbenägna strömningar. Kampvilligheten hos dessa element, i synnerhet de som kommer från hantverksmässiga villkor eller deklasserade intellektuella grundar sig mer på deras desperata livsvillkor än på den proletära klasskampen, som de har svårt för att förena sig med. Vad som i grunden kännetecknar medlemmarna av dessa skikt är deras individualism, otålighet, skepticism, och demoralisering. Deras agerande syftar mer till spektakulära självmord än till något uttalat mål. När de har förlorat sin gamla ställning i samhället, utan någon framtid, lever de i en ständig misär och i en desperat revolt mot denna misär. Även om de har kontakt med arbetarklassen och dess historiska framtid, inspireras de av detta på ett förvridet sätt, vilket sällan går utöver fantasins och drömmarnas nivå. Deras verkliga bild av verkligheten är helt bestämd av den omedelbara situationen.

De politiska uttrycken för denna strömning tar sig extremt olika former, från den individuella aktionen till olika former av sekter: slutna konspiratoriska grupper som konspirerar om statskupper, "exemplariska aktioner", och terrorism.

Det som utgör det enhetliga i alla dessa olika uttryck, är deras brist på medvetenhet om den objektiva, historiska determinismen bakom klasskamps rörelsen och om det historiska subjektet i det moderna samhället, den enda sociala kraften som är kapabel till en social omvandling - proletariatet.

Fortlevandet av denna strömning är beroende av den permanenta processen av proletärisering som har ägt rum under hela kapitalismens historia. Deras variation och mångfald är en produkt av lokala och omedelbara situationer. Detta sociala fenomen har alltid följt med proletariatets historiska formering och är blandad med, i varierande grad, med proletariatets rörelse, till vilken denna sociala strömning ger idéer och hållningar som är främmande för arbetarklassen. Detta gäller i synnerhet terrorismen.

Vi måste insistera på denna fråga och inte ge något utrymme för tvetydigheter. Det är sant att vid början av arbetarklassens formering, hade proletariatets försök att organisera sig självt ännu inte upptäckt de mest ändamålsenliga formerna, och arbetarklassen använde sig av konspiratoriska organisationsformer - de hemliga sällskapen, vilka var ett arv från den borgerliga revolutionen. Men detta förändrade inte klassnaturen hos dessa organisationer eller deras otillräcklighet för de nya villkoren - proletariatets klasskamp. Proletariatet kom väldigt snabbt att bryta med och definitivt förkasta dessa organisationsformer och metoder.

På samma sätt som processen av teoretisk utveckling oundvikligen genomgick en utopisk fas, måste processen av formerandet av klassens politiska organisationer genomgå en fas av konspiratoriska sekter. Men vi skall inte göra en dygd av nödvändigheten här och bli förvirrade av rörelsens olika faser. Vi måste veta hur man kan urskilja rörelsens olika faser och formerna de gav upphov till.

På samma sätt som den utopiska socialismen vid ett givet tillfälle i arbetarklassens rörelse förvandlades från att ha varit ett mycket viktigt och positivt bidrag till att bli ett hinder som stod i vägen för en ytterligare utveckling av rörelsen, på samma sätt blev också de konspiratoriska sekterna en negativ kraft, som steriliserade rörelsens framsteg.

Den strömning som representerade skikten som på ett mycket smärtsamt sätt höll på att proletäriseras kunde inte längre ge det minsta bidrag till en klassrörelse som redan var utvecklad. Denna strömning förespråkade inte bara sekten som organisationsform och dess konspiratoriska metoder, vilket gjorde att den hamnade längre och längre bakom den verkliga rörelsen, och de kom att kämpa för dessa idéer och metoder till sin extrema slutpunkt - på ett karikatyrartat sätt- vilket innebar förespråkandet av terrorism.

Terrorism är inte bara terroraktionerna. Att påstå det vore att föra diskussionen på en rent terminologisk nivå. Vad vi vill visa på är den sociala innebörden och skillnaderna som finns bakom dessa termer. Terror är ett system för att härska, strukturerat och permanent, som kommer från de utsugande klasserna. Terrorism å den andra sidan är en reaktion från förtryckta klasser utan en framtid, gentemot terrorn från den härskande klassen. De är tillfälliga reaktioner, utan kontinuitet, hämndaktioner utan en framtid.

Vi kan finna en mycket levande beskrivning av denna rörelse i författaren Panait Istrati i boken Haiducs som utspelas i Rumänien i slutet av 1800-talet. Vi kan också finna det hos Narodnikernas terrorism och, även om det kan förefalla annorlunda, hos anarkisterna och Bonnotligan. De har alla samma grundläggande natur - de maktlösas hämnd. De utrycker aldrig något nytt, men är det desperata uttrycket för ett slut - deras eget slut.

Terrorism, de impotenta reaktionen hos den maktlöse, kan aldrig överskrida terrorn hos den härskande klassen. Det är som en mygga som biter en elefant. Å den andra sidan, har terrorismen ofta blivit utnyttjad av staten för att rättfärdiga och stärka sin egen terror.

Vi måste definitivt fördöma myten om att terrorism tjänar, eller skulle kunna tjäna, som en detonator för den proletära kampen. Det vore ganska underligt att finna att en klass som har en historisk framtid skulle behöva efterlikna en klass som inte har någon framtid för att utlösa sin kamp.

Det är fullständigt absurt att hävda att terrorismen hos de mest radikaliserade skikten hos småborgarklassen skulle kunna inneha förmågan att krossa de demokratiska illusionerna hos arbetarklassen. Eller att den kan krossa illusionen om borgerlig legalitet. Eller att den kan lära arbetarklassen om det oundvikliga i våldet. Proletariatet har inga lärdomar att dra från den radikala terrorismen förutom att distansera sig från den och förkasta den, eftersom våldet som terrorismen består av befinner sig på en helt och hållet borgerlig klassterräng. En förståelse av att våld är nödvändigt och oundgängligt kommer proletariatet att lära sig av sin egen existens: sin egen kamp, sina egna konfrontationer med den härskande klassen. Det är detta som är klassvåldet, vilket är skilt i natur och innehåll, i form och metod, från småborgarklassens terrorism och från den härskande klassens terror.

Det är ganska säkert att, i allmänhet, kommer arbetarklassen att visa en attityd av solidaritet och sympati - inte gentemot terrorismen som den fördömer som en ideologi, en metod, och som ett organisationssätt - men gentemot de element som har dragits in i terrorismen. Detta på grund av följande skäl:

1. Eftersom elementen som dras till terrorismen revolterar mot den existerande ordningen som kännetecknas av terror, vilken proletariatet syftar till att förstöra från topp till tå.

2. Eftersom, på samma sätt som arbetarklassen, är de dras in i terrorismen offer för den grymma utsugningen och förtrycket av den kapitalistiska klassen och dess stat. Det enda sättet som proletariatet kan visa sin solidaritet med dessa offer är genom att försöka skydda dem mot bödlarna från den statliga terrorn, och genom att försöka få dem att dra sig ur den dödliga återvändsgränd som terrorismen betyder.

Proletariatets klassvåld

Vi behöver inte här stryka under våldets nödvändighet för proletariatets klasskamp. Detta vore att sparka in öppna dörrar eftersom ända sedan Babeufs Jämlikar, har detta demonstrerats i teorin och praktiken. Det vore också att slösa bort tiden, som om det vore en ny upptäckt, att alla klasser måste använda sig av våld, inklusive proletariatet. Om man begränsar sig till dessa sanningar - närmast banaliteter- kommer man att förfäkta en tom fras, att "Våld är lika med Våld". Man skulle förespråka en förenklad och absurd identifiering mellan kapitalets våld och proletariatets våld, och stryka över den väsentliga skillnaden: att den ena är förtryckande och den andra är frigörande.

Att fortsätta och upprepa klyschan att " våld är lika med våld", att fotsätta med att konstarera att alla klasser använder våld, att allt våld i grund och botten är likvärdigt. Detta sätt att resonera är ungefär lika begåvat som att likställa en kirurg som genomför ett Caesarsnitt för att bringa nytt liv till världen, med en mördare som dödar sitt offer med ett knivhugg i magen, bara därför att bägge använder samma redskap en kniv mot samma område magen, och bägge använder till synes samma teknik för att öppna magen.

Det viktigaste är inte att man går runt och upprepar "att våld ärlika med våld", utan att man stryker under skillnaderna. Att visa så klart som möjligt varför och på vilket sätt som proletariatets våld skiljer sig från terrorn och terrorismen hos andra klasser.

Vi gör inte en skillnad mellan terror och arbetarklassens våld av terminologiska skäl, eller av något slags skräck för ordet "terror". Vi gör så för att tydliggöra skillnaderna i klassnatur, form och innehåll som ligger bakom dessa ord. Vokabulären släpar alltid efter fakta och en brist på distinktion mellan orden är ofta ett tecken på en otillräcklig förståelse vilket kan leda till ytterligare oklarheter. Till exempel, vi har ordet "socialdemokrat" vilket på intet sätt motsvarar den revolutionära essensen - de kommunistiska målen - hos proletariatets politiska organisationer. Det är samma sak med ordet "terror". Man kan ibland hitta det i den socialistiska litteraturen, även hos dess klassiker, där den paras ihop med orden "revolutionär" och "proletariat". Vi måste akta oss för att man missbrukar literära citat och fraser utan att man sätter dem i deras rätta sammanhang eller att man inte tar reda på omständigheterna när de skrevs och mot vem de var skrivna. Detta kan bara leda till att man förvrider de verkliga idéerna hos författarna. Det måste understrykas att i de flesta fall var författarna, när de använde ordet terror väldigt noga med att göra en grundläggande skillnad mellan proletariatets och borgarklassens metoder, mellan Pariskommunen och Versailles, mellan revolutionen och kontrarevolutionen under inbördeskriget i Ryssland. Om vi anser att det är nödvändigt att särskilja dessa två termer, beror detta på vi på detta sätt vill bli av med de oklarheter som gör att dessa likställs - en oklarhet som bara ser en skillnad i kvantitet och intensitet, inte en klasskillnad.

Och om det nu vore så att det var bara en fråga om en skillnad i kvantitet, för marxister som använder en dialektisk metod, skulle detta fortfarande leda till en skillnad i kvalitet.

Genom att förkasta terrorn till fördel för proletariatets klassvåld, syftar vi inte bara till att uttrycka vår klass avsky gentemot det verkliga innehållet av utsugning och förtryck som finns inbegripet i terrorn, men vi vill också göra slut på sofismer och hycklande "argument" som hävdar att "målen rättfärdigar medlen".

Dessa villkorslösa försvarare av terrorn, dessa revolutionens kalvinister - bordigisterna- uttrycker ett förakt för frågan om organisationens form, och medel. För dem existerar bara "målet" och alla former och medel kan användas för att uppnå detta mål. "Revolutionen är en fråga om innehåll, inte om organisationens former", repeterar de oupphörligen. Förutom, förstås, när det gäller terrorn. Här är de ganska kategoriska: "Ingen revolution utan terror. Du är ingen revolutionär om du inte är beredd att döda ett barn." Här blir terrorn, som anses som ett medel, en absolut förutsättning, ett kategoriskt imperativ för revolutionen och dess innehåll. Varför detta undantag? Vi skulle också kunna ställa andra frågor från den andra utgångspunkten. Om frågor som rör organisationens form och medel inte har någon betydelse för den proletära revolutionen, varför skulle inte revolutionen kunna genomföras i en monarkistisk eller parlamentarisk form?

Sanningen är att försöka separera form och innehåll, medel och mål, är absurt. I verkligheten är form och innehåll oskiljaktigt förbundna. Ett mål kan inte uppnås med vilka medel som helst. Det krävs särskilda medel. Ett specifikt medel kan bara tillämpas på ett specifikt mål. Alla andra uppfattningar leder bara till sofistiska spekulationer.

När vi förkastar terrorn som en utgångspunkt för det proletära våldet, beror detta inte på moraliska skäl, utan därför att terrorn, som innehåll och metod, är av sin natur motståndare till proletariatets mål. Kan revolutionens kalvinister verkligen tro att de verkligen kan övertyga oss, om att proletariatet kan använda sig av koncentrationsläger, systematiskt utrotande av hela befolkningar, upprätta ett helt nätverk av gaskammare ännu mer vetenskapligt konstruerade än de av Hitler? Är folkmord en del av "Programmet" hos den "Kalvinistiska vägen till Socialismen"?

Vi behöver bara påminna om de om de aspekter som vi tagit upp ovan om huvudsakliga karaktärsdragen av metoderna och innehållet hos terrorismen för att omedelbart se den avgrund som skiljer proletariatet från terrorn.

Terrorn "är organiskt sammanlänkad med exploateringen och används för att upprätthålla den". Proletariatet är en exploaterad klass som kämpar för att exploateringen av människan av människan skall elimineras.

Terrorn "är en handling av en privilegierad klass". Proletariatet är en klass som inte har några privilegier och kämpar för alla privilegier skall upphävas.

Terrorn är "aktiviteten hos en klass som är en minoritet i samhället". Proletariatet representerar den överväldigande majoriteten i samhället. En del kan tolka detta som vår "oförbätterliga fallenhet för demokratiska principer", frågan om majoritet och minoritet, men det är de som är fixerade vid frågan, för att för dem så är aktioner som utförs av en minoritet och fruktas av majoriteten är ett kriterium för den revolutionära sanningen. Problemet med detta är att socialismen inte kan genomföras om den inte baseras på en historisk möjlighet som är i linje med viljan och intresset hos en överväldigande majoritet i samhället. Detta är en av de centrala teserna i Lenins Staten och revolutionen men också hos Marx när han sade att proletariatet kan inte befria sig själv utan att befria resten av mänskligheten.

Terrorn "är aktiviteten hos ett specialiserat organ". En av proletariatets hjärtefrågor är krossandet av den stående armen och polisen och det allmänna beväpnandet av folket och då synnerhet proletariatet. "..tenderar att dra sig undan all kontroll från samhället som helhet över det". Som en målsättning förkastar proletariatet all specialisering, men eftersom detta inte är möjligt att genomföra på kort sikt, så insisterar proletariatet att alla specialister befinner sig under samhällets fulla kontroll.

Terrorn "reproducerar och förfinar sig själv hela tiden utan slut". Proletariatet målsättningen är att sätta stopp för allt detta, och börjar med detta så snart det tagit makten.

Terrorn "har inget annat existensberättigande än att underordna och krossa det mänskliga samhället". Det proletära perspektivet är det diametralt motsatta till detta . Dess existensberättigande ligger i dess möjlighet att befria mänskligheten.

Terrorn "utvecklar en fiendskap och våld mellan olika sociala grupper, nationalism, rasism och andra hemskheter. Proletariatet kommer att trycka ned alla dessa historiska anakronismer som blivit hinder för ett harmoniskt förenande av mänskligheten.

Terrorn "utvecklar egoistiska känslor och beteenden, sadistisk aggressivitet, det dagliga allas krig mot alla…" Proletariatet kommer att utveckla helt nya känslor- av solidaritet, kollektivt liv, kamratskap, en känsla av alla för en och en för alla, den fria sammanslutningen av producenter, socialiserad produktion och konsumtion. Samtidigt som terrorn "..drar ned hela samhället i ett tillstånd av terror och skräck", kommer proletariatet att uppmana till allas kreativitet och initiativkraft så att de i ett allmänt tillstånd av entusiasm kan ta kontrollen över sitt eget liv.

Proletariatets klassvåld kan inte vara terror, därför att dess existensberättigande ligger i att göra upp med terrorn. Att likställa de två är att leka med ord. Den som försöker stoppa ett mord kan inte likställas med den som utför det. Proletariatet kan inte hemfalla till organiseringen av pogromer, lynchningar, tortyr som moskvarättegångarna som ett sätt att uppnå socialismen. Det lämnar dessa metoder till kapitalismen, eftersom de är integrerade delar av kapitalismen. Dessa metoder passar kapitalismens syften som hand i handske och går under namnet TERROR.

Varje sig före eller efter revolutionen kan terrorn vara ett vapen i proletariatets kamp att befria mänskligheten!

M.C

------------------

Resolution om terrorism, terror och klassvåld

Här ovan publicerade vi en text om terrorism, terror och klassvåld, som syftade till att ge en grundläggande orientering för IKS ingripande inom detta område. Texten var ett mer generellt svar dels till borgarklassens offensiv polisiärt likväl som ideologiskt, och dels till de olika uppfattningar som för närvarande försvaras (OBS! Detta skrevs 1978, översättarens anmärkning) inom den revolutionära rörelsen, som helhet konfronterade med de senaste terroristaktionerna.

Den text som vi publicerar nedan har formen av en resolution och betonar och fördjupar vissa aspekter som togs upp i den tidigare texten i International Review nr 14 (och översatt till svenska i detta nummer av Internationalistisk Journal, öa). Detta gör vi med syftet att mer utvecklat definiera och avgränsa naturen hos frigörande våldet hos proletariatet.

Resolutionen försöker inte ge ett precist och detaljerat svar på alla de konkreta problem som finns och kommer att ställas inför arbetarklassen inom ramen för dess revolutionära aktivitet. En aktivitet som sträcker sig från det första uppvaknandet av klasskampen till perioden av den revolutionära omvandlingen, genom resningen och övertagandet av makten. Inte heller tar den direkt upp hur borgarklassen direkt använder sig av terrorismen. Resolutionens syfte är att ge en ram, en generell förståelse som gör det möjligt att närma sig problemet från en proletär ståndpunkt och undvika förenklingar som att " våld är våld" och "våld är terror", "att säga att våld inte är terror är lika med pacifism" och så vidare, men även hela resonemanget om "att ändamålen helgar medlen". Syftet med resolutionen är att visa att:

  • Pacifismen inte har någon verklig existens utan endast kan vara en ideologi. Denna ideologi är i bästa fall ett utryck för sociala mellanskikt som teoretiserar sin egen impotens och sin egen oförmåga skapa ett verkligt motstånd till borgarklassen och dess stat. Denna ideologi används hela tiden av borgarklassen för att utöva sitt klassherravälde över arbetarklassen och samhället som helhet.
  • Att terror är ett uttryck för härskande exploaterande klasser när den materiella basen för dess härskande börjar vittra sönder och dess klassvåld blir fokus för det sociala livet.
  • Att terrorism är typisk för den impotenta revolten hos sociala mellanskikt och aldrig en metod eller utlösande faktor som kan användas i proletariatets revolutionära kamp.
  • Att formen och innehållet hos arbetarklassens frigörande våld aldrig på något sätt kan kopplas samman med "terror".
  • Slutligen att visa var den verkliga styrkan hos arbetarklassen ligger, i dess medvetna kollektiva organiserade styrka hos den stora majoriteten av arbetarklassen, och dess förmåga att genomföra den revolutionära omvandlingen av de sociala förhållandena.
  • Utöver detta så visar texten att om det finns ett område där förhållandet mellan "mål och medel" är särskilt viktigt så är det frågan om proletariatets revolutionära våld. Detta innebär att vad som ligger till grund för den nuvarande diskussionen om terrorism, terror och klassvåld, är själva naturen hos den proletära revolutionen.

    ---

    1. Det är helt felaktigt att framställa denna fråga som en fråga mellan pacifism och terror, pacifismen har aldrig verkligen existerat i ett samhälle som är uppdelat i klasser med motstridiga intressen. I ett sådant samhälle kan relationen mellan klasserna endast regleras genom kamp. Pacifismen har aldrig varit något annat än en ideologi, som i bästa fall varit ett utryck för svaga impotenta led hos en social klass utan framtid – småborgarklassen. I värsta fall är den inget annat än mystifikation och en skamlig lögn som syftar till att avleda de utsugna klasserna, och få dem att acceptera förtryckets ok. Att resonera i termer av pacifism eller terror, att säga att valet står mellan dessa två är att gå i en fälla, och ge trovärdighet till detta falska dilemma. Det är samma sak som en annan ideologisk fälla som är baserad på en annan lika falsk frågeställning – krig eller fred.

    Det är viktigt att vår diskussion undviker dessa falska frågeställningar, som ersätter verkligheten med dikten. För detta skulle innebära att vi bortsåg från de verkliga problem som vi står inför, klassnaturen hos terror, terrorism, och klassvåld.

    2. Precis på samma sätt som att föra fram det falska alternativet mellan terror och pacifism undviker den verkliga frågan, att jämställa dessa två termer innebär att skyla över frågan. I det första fallet så undviks problemet genom att den ersätts med en falsk frågeställning. I det andra fallet undviks problemet genom att det förnekas och därigenom verkar försvinna. Det skulle vara häpnadsväckande om marxister skulle kunna föreställa sig att klasser med så väsenskilda naturer som borgarklassen och proletariatet skulle kunna agera på samma sätt och använda samma metoder för sitt handlande. Den ena bärare av exploateringen och den andra bärare av frigörelsen, den ena bärare av repressionen, den andra för friheten. En som står för upprätthållandet och förevigandet av uppdelningen av mänskligheten i klasser, den andra som står för dess förenande i ett sant mänskligt samhälle. Den ena står för tvånget, fattigdomen och knappheten, den andra står för friheten, överflödet och blomstringen av mänskligheten.

    Genom att göra denna identifikation kan man undvika allt som särskiljer och ställer dessa två klasser mot varandra, inte i abstraktionens tunna luft, men i den konkreta verkligen av deras praktik. Genom att jämställa deras praktik, så jämställer du de två klasserna, borgarklassen och proletariatet. Det vore en absurditet att säga att å ena sidan behandlar vi två klasser som är diametralt motsatta varandra och å den andra hävda att dessa två klasser i praktiken har en identisk praktik.

    3. För att komma till kärnan i frågan om terror, måste vi lägga åt sidan grälet om ord för att belysa vad som ligger bakom dessa ord. Med andra ord innehållet och praktiken hos terrorn och se vad detta innebär. Vi måste börja med att förkasta iden om att man separera handling och innehåll. Marxismen förkastar både den idealistiska uppfattningen om existensen av en andelik, evig, mening utanför den materiella verkligheten och den pragmatiska uppfattningen om en praktik utan mening och innehåll. Handling och innehåll, syfte och mål, utan att vara identiska är de ändå moment i en odelbar helhet. Det kan inte finnas någon handling som är avskiljd från eller står i motsättning till sitt innehåll, och du kan inte ifrågasätta innehållet utan att de facto ifrågasätta dess praktik. Praktiken visar med nödvändighet sitt innehåll, samtidigt som den senare endast kan utrycka sig i praktiken. Detta är speciellt tydligt på nivån av det sociala livet.

    4. Kapitalismen är det sista samhället i historien som är uppdelat i klasser. Kapitalist klassen grundar sitt herravälde på den ekonomiska utsugningen av arbetarklassen. För att säkerställa och intensifiera utsugningen så mycket som möjligt använder kapitalist klassen, precis alla tidigare exploaterande klasser i historien, av alla de metoder av våld och förtryck som står till dess förfogande. Den tvekar inte att använda de mest inhumana, grymma, blodiga metoder för garantera och öka exploateringen. Ju mer den konfronteras mer interna svårigheter, ju mer arbetarna motsätter sig exploateringen, desto blodigare utövar borgarklassen repressionen. Den har utvecklat en hel arsenal av repressiva metoder som fängelser, deportationer, mord, koncentrationsläger, utrotningskrig och de mest sofistikerade tortyrmetoder. Den har också, av nödvändighet, tvingats skapa en massa organ som utför allt detta, som poliser, militärer, juridiska institutioner, kvalificerade torterare, kommandosoldater och halvmilitära gäng. Kapitalist klassen använder en allt större del av det mervärde som utvinns ur utsugningen av arbetarklassen för att upprätthålla sin repressiva apparat. Detta har nått en sådan nivå att den blivit den mest betydelsefulla och blomstrande delen av samhällets sociala aktivitet. För att försvara sitt klassherravälde så leder kapitalistklassen hela samhället mot ruin och hotar hela mänskligheten med död och misär.

    Vi försöker inte måla upp en känslosam bild av det kapitalistiska barbariet, utan detta är en prosaisk bild av dess verkliga praktik.

    Denna praktik genomsyrar hela det sociala livet och alla relationer mellan människor, den tränger igenom alla delar av samhället. Denna praktik, detta system för att härska, det kallar vi terror. Terror är inte den eller den tillfälliga våldshandlingen. Terror är en speciell sorts våld, som är en del av naturen hos exploaterande klasser. Det är ett koncentrerat, organiserat, specialiserat våld som är planerat, utvecklat och förfinat med syfte att effektivisera utsugningen.

    Dess grundläggande karaktärsdrag är;

  • att det är våld från en klass i minoritet mot en majoritet av samhället;
  • att det effektiviserar och utvecklar sig själv sig till den grad att detta skapar dess eget existensberättigande;
  • att det kräver ett specialiserat organ som blir mer och mer specialiserat och avskilt från samhället i övrigt, och alltmer självtillräckligt och inneslutit i sig själv. Det står utanför all kontroll och utövar ett kvävande järngrepp över samhället och hela dess befolkning och tystar minsta antydan till kritik med dödens tystnad.
  • 5. Proletariatet är inte den enda klassen som känner av trycket från statens terror. Terrorn utövas även mot alla småborgerliga klasser och skikt som småbönder, hantverkare, små tillverkare och affärsinnehavare, intellektuella och studenter. Den sträcker sig till och med in i själva borgarklassens led. Dessa skikt och klasser har inte något historiskt alternativ till kapitalismen att föra fram. Utmattade och förtvivlade av systemets barbari och dess terror, kan de endast motsätta sig systemet genom desperata handlingar terrorism.

    Även om den också kan användas av vissa delar av borgarklassen, är terrorism en typ av handling, en praktik hos desperata klasser som inte har någon framtid. Det är därför som denna praktik som försöker vara "heroisk och exemplarisk" inte är något annat än självmordsaktioner. De erbjuder ingen väg framåt och leder endast till att servera nya offer till den statliga terrorn. Den har inte någon positiv effekt på proletariatets klasskamp. Den innebär istället oftast ett hinder för denna kamp, såtillvida att den kan ge upphov till illusioner inom arbetarklassen om att det finnas en annan väg framåt än klasskampen. Det är därför som terrorismen är småborgerlighetens praktik och utnyttjas oftast av staten på ett sofistikerat sätt för att avleda arbetarklassens kamp från dess egen terräng. Den används även som en förevändning för att skärpa statens repressiva terror.

    Vad som kännetecknar terrorism som småborgerlig praktik är att den är en handling av små isolerade minoriteter, som aldrig kan lyfta sig till nivån av massaktion. Den genomförs i skymundan av små konspirationer, och är därför gynnsam terräng för infiltratörer och olika former av polisspioner och därigenom för alla möjliga sorters manipulationer och intriger. Terrorismen har sin grund i den individuella viljan och inte i den generella kampen av revolutionär klass och kan därför inte bli något annat än en rent individualistisk handling. Dess handlingar riktar sig inte mot det kapitalistiska systemet och dess institutioner, utan endast mot individuella representanter för systemet. Den kommer oundvikligen att ta sig formen av hämnd eller vendetta, av individ mot individ och inte som en revolutionär konfrontation mellan olika klasser.

    På en generell nivå, vänder terrorismen revolutionen ryggen, eftersom revolutionen endast kan vara produkten av en specifik klass som drar in massorna i en öppen och direkt kamp mot den existerande ordningen, för en omvandling av samhället. Utöver detta så är den i grund och botten substitutionistisk (1) eftersom den endast har tilltro till en självpåtagen aktivitet hos en liten aktiv minoritet.

    I denna bemärkelse måste vi förkasta tanken på en "arbetarterrorism" som framställs som små avdelningar av proletariatet, "specialister" på väpnade aktioner eller som antas förbereda marken för framtida aktioner genom att ge exempel på väpnad kamp för arbetarklassen eller att "försvaga" staten genom inledande attacker. Proletariatet kan delegera avdelningar för olika direkta uppgifter som strejkvakter olika patruller etc., men dessa står under kontroll av rörelsen som helhet. Inom ramen för denna massrörelse kan aktioner från de mest avancerade deltagarna fungera som katalysator för kampen hos den breda massan, men detta kan aldrig ske genom de individualistiska konspirativa aktioner som kännetecknar terrorismen. Terrorismen kan inte ens, när den praktiseras av arbetare eller grupper av arbetare, ta sig en proletär karaktär. På precis samma sätt som det faktum att fackföreningarnas medlemmar är arbetare, inte gör dem till organ för arbetarklassens kamp. Icke desto mindre skall inte terrorismen förväxlas med de handlingar av sabotage eller våld som utförs på fabriksgolvet eller kontoret. Denna typ av handlingar är i grund och botten utryck för missnöje och förtvivlan. Detta sker framförallt i perioder av tillbakagång för klasskampen, under vilka de inte på något sätt kan fungera som utlösande faktorer för kampen. Men under perioder av en utveckling av klasskampen kan de komma att integreras och överskridas i en kollektiv och mer medveten rörelse.

    Av alla dessa skäl kan terrorismen inte ens bästa fall vara en (i värsta fall kan den öppet användas mot arbetarna) kampform som kan användas av proletariatet. Det innebär inte att proletariatet sätter terrorismen på samma nivå som den statliga terrorn, eftersom det inte glömmer att terrorismen hur meningslös den än verkar, alltid är en reaktion på och en konsekvens av terrorn från dess dödsfiende den kapitalistiska staten, och att proletariatet självt också är ett offer för denna terror.

    Terrorismen som praktik är en perfekt illustration på dess innehåll, från de småborgerliga klasser som den kommer ifrån. Den tomma praktiken från dessa impotenta klasser som inte har någon framtid.

    6. Den sista exploaterade klassen i historien, proletariatet, bär inom sig lösningen på alla uppdelningar och tillkortakommanden som tynger ned detta samhälle. Denna lösning är inte bara i förhållande till dess egen situation som utsugen klass, utan till hela samhällets, eftersom proletariatet inte kan befria sig själv utan att befria hela mänskligheten från uppsplittringen av samhället i klasser och människan exploatering av människan. Denna lösning, det fritt associerade och gemensamma samhället, är kommunismen. Ända från dess tillblivelse har proletariatet burit på fröet till detta samhälle. Det har personifierat vissa karaktärsdrag hos denna pånyttfödda mänsklighet, som en klass förvägrad all privat egendom, som den mest exploaterade klassen i samhället, står den mot all exploatering, som en klass som förenas av kapitalet i förenat produktivt arbete, som den mest homogena förenade klassen i samhället är solidaritet en av dess främsta kvaliteter och dess djupast kända behov. Samtidigt som den är den mest förtryckta klassen kämpar den mot allt förtryck. Den mest alienerade klassen, bär den inom sig rörelsen som kan innebära ett slut på alienationen, därför att dess medvetande om verkligheten inte faller offer för det självbedrägeri som utrycker intresset hos en härskande klass. Andra klasser är underkastade ekonomins blinda lagar, medan proletariatet genom sin medvetna kamp, kommer att göra sig till herre över produktionen, avskaffa varuutbytet och på ett medvetet organisera det sociala livet.

    Även om det fortfarande är märkt av det samhälle som det kommer ifrån, kommer proletariatet att tvingas agera utifrån en vision av framtiden. Det kan inte använda agerandet hos tidigare härskande klasser som en modell för sin kamp, eftersom den är den direkta antitesen till dessa klasser både i sitt vardande och i sin kamp. Styret hos de tidigare härskande klasserna drevs av ett försvar för dess privilegier, men proletariatet har inga privilegier att försvara och det härskar med syfte att undertrycka alla privilegier. Av liknande skäl har tidigare härskande klasser barrikaderat sig bakom klasskillnader medans proletariatet är öppet för att integrera alla andra medlemmar av samhället i sig själv. För att skapa ett enda mänskligt samhälle.

    Proletariatets kamp är precis som all annan kamp av nödvändighet våldsam, men dess utövande av våldet är distinkt från andra klasser precis som dess syfte och mål. Dess praktik som även innefattar dess användande av våld, innebär ett agerande av den stora massan och inte en liten minoritet, den befriar och föder fram ett nytt harmoniskt samhälle, inte förstärkandet av ett tillstånd av allas krig mot alla. Dess aktivitet syftar inte till att föreviga och förfina våldet, utan till att göra upp med kapitalist klassens alla brott och oskadliggöra den. Det är därför som proletariatets revolutionära våld aldrig kan ta sig den monstruösa formen av terror som kännetecknar det kapitalistiska systemet eller formen av småborgarklassens impotenta terrorism. Proletariatets oövervinneliga styrka ligger inte så mycket i fysisk eller militär styrka och ännu mindre i repression, utan i dess förmåga att mobilisera hela klassen och att integrera majoriteten av de icke proletära arbetande klasserna i sin kamp mot kapitalets barbari. Denna styrka ligger i dess förmåga att utveckla sitt medvetande och dess kapacitet att organisera sig på ett förenat, självständigt sätt och i styrkan hos dess övertygelse och skärpan hos dess beslut.

    Dessa är de grundläggande vapnen för dess praktik: proletariatets klassvåld.

    Marxistisk litteratur använder ibland termen terror istället för klassvåld. Men när vi studerar den marxistiska traditionen närmare kan vi se att det handlar mer om oprecisa formuleringar än av en samstämmighet mellan idéer. Utöver detta så kommer denna otydlighet från det starka intryck som den stora borgerliga revolutionen 1789 gjorde. Hursomhelst är det hög tid att göra upp med dessa otydligheter som leder vissa grupper, som bordigisterna, att göra en extrem karikatyr i deras förhärligande av terrorn och de förvandlar denna monstrositet till ett nytt ideal för proletariatet.

    Största fasthet och vaksamhet innebär inte upprättandet av en polisregim. Även om fysisk repression mot kontrarevolutionära försök från borgarklassen kan visa sig vara nödvändig och även om det finns risk för att proletariat är för tolerant och svagt i sin våldsutövning, kommer det att ha samma strävan som bolsjevikerna hade under de första åren av revolutionen. Att skydda sig mot alla överdrifter och missbruk som skulle förvränga dess kamp och innebära att de förlorar förståelsen om det slutliga målet för kampen. Det är mer och mer det aktiva deltagandet av de breda massorna och utvecklingen av dess kreativa initiativ som ensamt kan garantera den proletära makten och socialismens slutliga seger.

    Från International Review nr 15, hösten 1978

    Not

    1. Begreppet substitutionism innebär att den revolutionära klassen ersätts och representeras av en minoritet. Ett exempel på detta är den gamla socialdemokratiska idén, som bland annat omfattades av bolsjevikerna, att det revolutionära partiet tar makten i namn av arbetarklassen.