I slutet av oktober 2006, kallade den Socialistiska Politiska Alliansen (SPA) till en konferens av internationalistiska organisationer i de sykoreanska städerna Seoul och Ulsan. Även om antalet närvarande vara litet, är SPA det första organiserade uttrycket i bortre Asien (så vitt vi vet) för vänsterkommunistiska principer och denna konferens var helt säkert den första i sitt slag. Som sådant är den av historisk betydelse och IKS gav den sitt helhjärtade stöd genom att skicka en delegation till konferensen. (1).

Dock överskuggade händelserna dagarna innan konferensen dess långsiktiga politiska mål, av den dramatiska skärpningen av de inter-imperialistiska spänningarna i regionen orsakat av Nordkoreas sprängning av sin första atombom, och av det manövrerande som följde på den, speciellt från de olika makterna som är närvarande i regionen (USA, Kina, Japan, Ryssland, Sydkorea). I konsekvens med detta debatterades denna fråga intensivt under konferensen och gav upphov till att deltagarna, vars namn finns nedan, antog följande deklaration.

Internationalistisk deklaration från Korea mot krigshotet

Efter att vi tagit del av nyheterna om atombombstesterna i Nordkorea, uttalar vi, de kommunistiska internationalisternas möte i Seoul och Ulsan, följande

1. Vi fördömer utvecklingen av ett nytt atomvapen i händerna på ännu en kapitalistisk stat: en atombomb är det ultimata vapnet i den inter-imperialistiska krigföringen, dess enda funktion är att massivt förinta den civila befolkningen i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet.
2. Vi fördömer oreserverat detta nya steg mot krig som tagits av den kapitalistiska Nordkoreanska staten, som genom detta ännu en gång demonstrerar (om nu detta var nödvändigt) att det absolut inte har något att göra med arbetarklassen eller kommunismen, och är inget annat än en extrem och grotesk version av den förfallande kapitalismens allmänna tendens mot ett militaristiskt barbari.  
3. Vi fördömer oreserverat den hycklande kampanjen från USA och dess allierade mot dess nordkoreanska fiende som inte är något annat än en ideologisk förberedelse för att släppa loss – när de har den förmågan – sina egna förebyggande attacker där arbetarklassens skulle vara det huvudsakliga offret, som det är idag i Iraq. Vi har inte glömt att USA är den enda makt som har använt atomvapen i krig, när det utrotade den civila befolkningen i Hiroshima och Nagasaki.
4. Vi fördömer oreserverat de så kallade fredsinitiativen som sker av andra imperialistiska gangsters som Kina. Dessa kommer inte att handla om fred, utan om att skydda de egna imperialistiska intressena i regionen. Arbetare kan inte ha någon som helst förtroende för dessa ”fredliga intentioner” från någon kapitalistisk stat. 
5. Vi fördömer oreserverat varje försök av den Sydkoreanska borgarklassen att vidta repressiva åtgärder mot arbetarklassen eller mot aktivister i deras försvar av de internationalistiska principerna under förevändningen av att skydda den nationella friheten eller demokratin.
6. Vi deklarerar vår fullständiga solidaritet med arbetarna i Nord- och Sydkorea, Kina, Japan och Ryssland, som kommer att vara de första att lida i händelse av att militära aktioner skulle bryta ut.
7. Vi deklarerar att det endast är den världsomfattande arbetarkampen som slutligen kan göra ett slut på det konstanta hotet av barbari, imperialistiska krig och nukleär förintelse som hänger över mänskligheten under kapitalismen.

Arbetarna har inget land att försvara!

Arbetare i alla länder, förena er!

 

Denna deklaration undertecknades av följande organisationer och grupper:

Internationella Kommunistiska Strömningen

Socialistiska Politiska Alliansen (Korea), Seoul gruppens möte den 26 oktober 2006

Internationalist Perspectives

 

Ett antal kamrater som var närvarande vi konferensen skrev också under deklarationen som individer:

SJ (Seoul gruppen för Arbetarråd)

MS (Seoul gruppen för Arbetarråd)

LG

JT

JW (Uslan)

SC (Uslan)

BM

Not

(1) Vi kommer att skriva om konferensen i mer detalj senare.

Än en gång står Mellan Östern i lågor. Israeliska bombplan och krigsfartyg bombar systematiskt Beirut och andra mål i södra och norra Libanon. Hundratals civila har blivit dödade eller lemlästade och vital infrastruktur har förstörts. Flyktingar flyr från de bombade områdena i allt mer växande skaror. Förberedelser för en markinvasion från den israeliska arméns sida pågår när detta skrivs. I söder, på Gazaremsan, endast några månader efter Israels tillbakadragande av trupper, så har området på nytt blivit ett slagfält för israeliska trupper och beväpnade palestinska organisationer. Den israeliska militära blockaden av de båda områdena stryper ekonomin och orsakar fruktansvärt lidande för lokalbefolkningen. Men befolkningen i Israel blir också allt mer skräckslagen: Hizbollah-raketerna har redan orsakat flera dödsfall norrut när 8 människor dödades av en missil som träffade en järnvägsstation i Haifa.

Den orsak som lyfts fram för denna stora offensiv från den israeliska statens sida är kidnappningen av israeliska soldater av Hamas i söder och Hizbollah i norr. Men detta är bara en förevändning: Israel har använt krisen som en möjlighet att försöka försvaga eller likvidera Hamas-regimen på de ockuperade områdena, och för att begära att den libanesiska staten avväpnar Hizbollah (vilket är helt utom dess möjligheter). Man försöker även dra med Syrien och Iran i konflikten, genom att skramla med vapnen gentemot Syrien, samtidigt som man påstår att ett av målen med bombningarna av Libanon är att hindra att de kidnappade israeliska soldaterna utlämnas till Iran, som stöder och beväpnar Hizbollah.

Ett hot om krig i hela regionen

Den nuvarande konflikten hotar att utvecklas till ett regionalt krig- Eftersom Mellan Östern är en så viktig strategisk region, så innebär krig i detta område inte bara en konflikt mellan Israel, palestinierna och dess arabiska grannar, utan ett krig mellan världens stormakter. 1948 stödde ryssarna och amerikanerna bildandet av staten Israel som ett sätt att bryta de forna kolonialherrarnas – Storbritanniens och Frankrikes –grepp, vilka tidigare hade kontrollerat regionen. Suezkriget 1956 bekräftade att USA nu var högsta hönset i regionen: man förödmjukade Frankrike och England genom att begära att man upphörde med sin intervention i Nassers Egypten. Krigen 1967, 1973 och 1982 var en del av den globala konflikten mellan det amerikanska och ryska blocket, där USA backade upp Israel och Ryssland stödde PLO och arabregimerna.

I och med det ryska blockets kollaps 1989, låg vägen öppen för en ”Pax Americana” i Israel/Palestina. USA var tillskyndaren av Oslo-överenskommelsen 1993. Man hoppades, i och med att man gjorde upp om den palestinsk-israeliska konflikten, att man skulle bli ensam herre på täppan i regionen. Den stora uppvisningen av amerikansk militär styrka i Irak 1991 hade samma syfte.

Men alla försök av den amerikanska imperialismen att införa en ”ny världsordning” i Mellan Östern har inte lett till någonting. Ända sedan ”freds” - avtalet i Oslo, och i synnerhet sedan den ”Andra Intifadan” år 2000, så har det ägt rum ständiga konflikter mellan Israel och Palestina: en evig spiral av mordiska självmordsbombningar, följda av israeliska repressalier, följa av fler självmordsbombningar, och fler repressalier. Parallellt med detta, har de amerikanska försöken att slå fast sin överhöghet i Afghanistan och Irak, ”kriget mot terrorn”, exploderat rakt i ansiktet på dem och skapat två nya Vietnamkrig, där man kört ned båda länderna i ett totalt kaos. Samtidigt som situationen eskalerar i Libanon, plågas den irakiska befolkningen dagligen av fruktandsvärda sekt - massakrer, samtidigt som den USA - och engelskstödda regimen i Afghanistan har förlorat kontrollen över majoriteten av landet. Samtidigt slår effekterna av den militära kvicksands - situationen i Irak och Afghanistan tillbaka på Israel/Palestinakonflikten och vice versa. Israels provokativa ställningstagande mot Iran ekar av USA: s ultimatum till Teheran gentemot dess kärnkraftsprogram, samtidigt som de ”framgångar” som den islamska terrorismen vunnit i Irak influerar Hamas’ och Hizbollahs aktioner. Den skoningslösa slakten av terrorbanden på civila i New York, Madrid och London bekräftar att kriget i Mellan Östern redan har slagit tillbaka till centrum i det kapitalistiska systemet. Den ohämmade flykten in i militära projekt är det enda medel som står till buds för varje imperialistisk makt eller maktklick, från de största till de mest obetydliga, för att försvara sina imperialistiska intressen gentemot sina rivaler.

I korthet visar situationen i hela Mellan Östern att USA inte har någon kontroll över situationen, utan att ett okontrollerat kaos dagligen sprids. Detta visas med all önskvärd tydlighet av Israels ultra-aggressiva attityd. (1)

USA:s rivaler förbereder sig för att dra fördel av situationen

Vad beträffar de andra stormakterna, så viftar man med fredsplakaten precis som man gjorde innan invasionen av Irak. Frankrike och Ryssland har redan fördömt Israels ”oproportionerliga” militära operation i Libanon. Storbritannien antar också en mer självständig linje: man har framfört skarp kritik av Israels ”kollektiva bestraffning” av palestinierna i Gaza och man har gjort en stor affär av att man sänt krigsfartyg för att evakuera brittiska medborgare från Libanon. Dessa stormakter är dock inte intresserade av fred utan att upprätthålla sina egna inflytandezoner i regionen. Man kommer helt klart att dra fördel av USA: s svaghet, men ingen av dem befinner sig i en position att ta över rollen som världspolis, och deras motstridiga intressen gör det omöjligt för dem att utveckla någon koherent, gemensam politik. Det är därför som stormakterna vid det senaste G8-mötet antog ett ”gemensamt” uttalande om Libanon, vilket genast gav upphov till ömsesidiga anklagelser och osämja.

Alla stater och krafter som är involverade i denna konflikt har nu fullt upp med att dra upp militära och diplomatiska planer som ligger i linje med deras intressen. Man använder säkert de mest ”rationella” metoderna för sina kalkyler och planer, men man är samtidigt fången i en i grunden irrationell process: den ofrånkomliga driften hos det kapitalistiska systemet mot ett imperialistiskt krig, som idag mer och mer tar formen av ett kriga alla mot alla. Till och med det mäktiga USA dras in i denna återvändsgränd. I det förgångna, var civilisationer som befann sig i sin slutfas upptagna med ständiga krig. Det faktum, att kapitalismen har blivit ett system av permanenta krig är det tydligaste beviset på att den också befinner sig i ett stadium av utvecklat förfall och att detta innebär ett dödligt hot för mänskligheten.

Klasskampen är den enda vägen ut

Om nu alla kapitalismens fredsplaner är dömda att misslyckas, vilket alternativ finns då till det imperialistiska kaos som ger upphov till detta? Definitivt inte de olika religiösa eller nationalistiska grupper som påstår att de ”motstår” imperialismen i Palestina, Irak eller Afghanistan: Hamas, PLO, Hizbollah eller Al Quaida. Även de är helt fast i imperialismens logik, även om man protesterar eller tar parti för de existerande kapitalistiska staterna. Deras drömmar om ”antingen upprättandet av nya nationalstater eller en dröm om en panislamiskt kalifat” kan endast förverkligas genom imperialistiska krig; och deras metoder: ”som alltid innebär en urskillningslös massaker av civilbefolkningen” är precis samma som de stater som man påstår sig protestera mot.

Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp ör att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, så är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten.

I Mellan Östern har den onda spiralen av nationalistiska konflikter gjort klasskampen svår att genomföra, men den finns fortfarande i demonstrationer som genomförs av arbetslösa palestinska arbetare mot de palestinska myndigheterna, eller i strejker i den offentliga sektorn i Israel mot regeringens åtstramningsplaner. Men den mest sannolika öppningen i den mur av hat och krig i Mellan Östern finns utanför denna region: i den allt mer utvecklande kamp som för av arbetare i de centrala kapitalistiska länderna. Det bästa exemplet på klassolidaritet som vi kan ge till den lidande befolkningen som drabbas av det imperialistiska krigets fasor, är att utveckla den kamp som redan påbörjats av de blivande arbetarna i franska skolor och universitet, av metallarbetarna i Vigo i Spanien , postarbetarna i Belfast eller flygplatsarbetarna i London.

IKS, 2006 07 17

(1)     Den israeliska statens barbariska krigspolitik är helt och hållet Amir Peres ansvar, vänsterledaren i Arbetarpartiet, sedan länge fackföreningspamp, engagerad i fredsrörelsen ”Peace Now”. Man kunde tro att det var någon slags ”israelisk specialitet”, att en ”vänsterman” spelar rollen av en obeveklig slaktare – men detta skulle vara ett misstag. För ett år sedan, när Londonpolisen avrättade en ung brasiliansk arbetare, så var en av de främsta försvararna av ”skjut för att döda” - politiken mot vem som helst som misstänktes vara ”terrorist”, ingen annan än ”röde Ken” Livingstone, Londons ”vänster” - borgmästare. I sitt blodiga militära försvar av det nationella kapitalet, så har ”vänstern” alltid uppvisat en obeveklig övertygelse, vilket land det än har rört sig om.

När detta skrives, är det en vecka kvar till valet. Skandalen kring folkpartiets ”nätspioneri” har lagt sig. Nya opinionsmätningar visar en knapp övervikt för den ”borgerliga alliansen” mot den utslitna sosseregeringen.

Genom den allt mer upphaussade valpropagandan vill borgarklassen få oss att tro, att det finns en skillnad mellan de olika ”blocken” som innebär ett ”vägval” för Sverige. .

Man vill framställa valet som ett val mellan två alternativ; detta är den socialdemokratiska propagandans främsta syfte. Moderaterna i sin tur vill profilera sig som ett nytt ”arbetarparti” som ”talar klarspråk” om arbetslösheten. Sossarna kontrar med att gå ”i opposition till sig själv”, och hotar med ganska ihåligt ekande fraser om att ”en regering med Reinfeldt kommer att innebära försämringar för arbetarklassen”.

Denna ”arbetarregering”, som har suttit vid maktens köttgrytor nu sedan 1994, och som genomfört de mest drastiska åtstramningsåtgärderna för arbetarklassen i modern tid, kan i sin valretorik fortfarande försöka hota med ”högerspöket”.

Det nationella kapitalets främste företrädare, Göran Persson, och hans parti, den statsbärande socialdemokratin, är fortfarande den maktklick som ur det nationella kapitalets intresse är bäst lämpad att genomföra attacker på befolkningen och arbetarklassen. Detta har arbetarklassen fått erfara under ”stålbadet” på 1990-talet, när den dåvarande finansministern; sedermera statsministern Göran Persson drev igenom den största nedmonteringen av ”välfärdsstaten” som skett i ett utvecklat europeiskt land. 

Trots detta, är den maktfullkomliga och arroganta attityd som han och hans parti utstrålar, ett problem för borgarklassen, när man försöker göra den demokratiska cirkusen trovärdig. Den allt mer utbredda korruptionen och socialdemokratins identifikation med staten, är problem som lyft fram i media: ”maktkoncentrationen” till Perssons statsrådsberedning har varit ett tema i kritiken, där hanterandet av tsunamikatastrofen är det mest flagranta exemplet. Därför har media och kommentatorer under hela valrörelsen betonat behovet av att skifta regering. ”Makt korrumperar”, och andra ”sanningar” har betonats i media; olika kommentatorer och socialdemokratiska professorer har uttalat sig i media och ansett att det nog vore bra med ett maktskifte för ”demokratins” skull.

Den demokratiska fasaden

I samband med valrörelserna brukar borgarklassen oroat tala om det ”politikerförakt” som breder ut sig i samhället. Även om vi i Sverige inte har sett ”missnöjespartier” i större utsträckning, har borgarklassen svårigheter att upprätthålla den demokratiska fasaden. Den spontana reaktionen hos de flesta människor – att det ungefär blir samma sak vem som än sitter i regeringen, måste motbevisas med att det faktiskt finns olika alternativ, att det ”är bra för demokratin” med maktskiften och skandaler, eftersom de senare ”ökar intresset för politiken”. Att skapa ett trovärdigt alternativ till den maktfullkomliga socialdemokratin har därför varit huvudtemat i den aktuella valrörelsen. Efter det senaste valet 2002, då socialdemokratin gjorde ett av sina sämsta val någonsin och ändå kunde bilda regering, fanns det säkert många röstande som undrade vad deras röst hade för betydelse. Faktum är, att den inte har någon betydelse alls – borgarklassen ordnar ändå fram den regering som bäst passar det nationella kapitalets intressen.

Trots behovet för ”demokratin” att byta regering, är den ”borgerliga alliansen” är fortfarande ett osäkert kort för den svenska borgarklassen. Den svenska ”högern” är historiskt sett svag och har en begränsad regeringserfarenhet, och trots de förändringar i politik (moderaternas närmande mot ”mitten”, dess nya, ”socialkonservativa” framtoning, liksom centerns övergivande av sin tidigare EU- och kärnkraftsmotståndarpolitik) som ägt rum för att skapa ett trovärdigt regeringsalternativ, ser vi fortfarande spänningar inom det ”borgerliga” blocket. Det finns även motsättningar inom ”Alliansen” vad beträffar utrikespolitiken, som kan ha betydelse vid en eventuell regeringsbildning.

Vad händer efter valet?

Moderaternas nya, ”sociala samvete”, främst företratt av affischnamn som Fredrik Reinfeldt och Kristina Axén Olin, innebär att man har vänt sig bort från den ”skattesänkarpolitik” som ledde till det katastrofala valnederlaget 2002.

Därför kritiseras nu ”högern” för ”överbudspolitik” (Dagens Arbete september 2006) och ”lättsinne” när man lovar följa de socialdemokratiska förslagen. Samtidigt som man talar om hur den ”svenska modellen slås sönder” (här undviker man förstås att tala om vilket parti som verkligen bär ansvaret för nedmonteringen av den ”svenska modellen”) genom moderaternas förslag om minskad avdragsrätt för fackavgift och sänkt a-kassa, säger Göran Persson i klartext att de ökade bidrag man utlovat till a-kassan endast kan komma på tal 2008, ”om ekonomin så tillåter”.

Vi kan vara säkra på, att försämringarna för arbetarklassen kommer att fortsätta, vilken regering som än placeras på regeringstaburetterna den 18 september! Socialdemokratins försämringar av sjukkassesystemet, arbetslöshetsförsäkringen och de allt mer outhärdliga arbetsförhållandena för den offentliga sektorns arbetare kommer att fortsätta. Arbetslösheten, som Reinfeldt ”profilerat” sig och ”talat klarspråk” kring, kommer inte att minska om den ena eller andra fraktionen av borgarklassens politiska apparat kommer till makten. Kapitalismens ekonomiska kris tvingar hela tiden borgarklassen att attackera arbetarklassen, på det ena eller andra sättet: med arbetslöshet och lönesänkningar i den privata sektorn, skattehöjningar och försämringar i den offentliga sektorn.

Vad ska man göra istället?

När vi vaknar efter valvakan, den 18 september, så är cirkusen över för denna gång. Fyra år till nästa gång, fyra år av nya försämringar och nedskärningar. Visst är det lätt att bli spyfärdig på detta hyckleri. De gamla stalinisterna i V talar om att ”orättvisorna finns hela året, men den 17 september är alla lika”. Anarkisterna talar om att ”valet är en illusion” men ger samtidigt poäng på Internet om man slår sönder valstugor – dock inte sossarnas och stalinisternas!

Valen är en pseudohändelse, borgarklassens sätt att upprätthålla den demokratiska fasaden. Är man desillusionerad över de alternativ som borgarklassen erbjuder, ska man åtminstone välja det ”minst onda” och göra sin ”demokratiska plikt” – i synnerhet i ett land som Sverige där valdeltagandet alltid varit högt, med siffror som varit jämförbara med det forna östblockets stalinistiska diktaturer, där undersåtarna tvingades till valurnorna. Annars blir man beskylld för ”antidemokrat”, ”soffliggare” eller så ”gynnar man framväxten av högerextrema rörelser”. Borgarklassens brösttoner mot dem som ifrågasätter den ”demokratiska” klassdiktaturen brukar dock klinga av så fort valcirkusen är över. Då är det ju aldrig någon som frågar vad man tycker!

Men att bli ”apatisk” eller ”apolitisk”, är lika fullt en fälla för arbetarklassen. Borgarklassens förklaringar till olika ”extremistpartiers” frammarsch, att ”arbetarväljare tröttnat på de vanliga, ‘demokratiska’ partierna”, används mot arbetarklassen, dels för att idiotförklara den, och dels dölja det faktum att borgarklassen allt mer börjar tappa kontrollen över sin ”demokratiska apparat” i och med sönderfallet i det kapitalistiska systemet.

Arbetarklassens politisering av sin klasskamp, som ägt rum de senaste åren, är den enda verkligt politiska drivkraften, det enda som kan utgöra ett motstånd mot den ruttnande kapitalismens allt mer frontala attacker. Vi kunde se en skymt av framtiden i de stormöten, assemblees generales, som uppstod spontant på universiteten under kampen mot ungdomsarbetslagen, CPE, i Frankrike i våras. Om vi stannar upp ett ögonblick och jämför, vad det så kallade ”Osynliga partiet” gjorde mot centerpartiet i våras (som hade föreslagit en särskild ungdomsarbetslag), det vill säga ren vandalisering av deras partilokaler, med vad de franska studenterna gjorde – det vill säga försökte sprida kampen till alla arbetare, arbetslösa och pensionärer – vilken metod lyckades verkligen skaka borgarklassen, och få den att dra tillbaka sitt förslag? Meningslöst huliganvåld eller en kraftfull organisering och centralisering av kampen, i syfte att få med så många som möjligt?

Genom att uppmana till att slå sönder valstugor och skyltfönster till partilokaler bidrar man endast till att förstärka den ”demokratiska illusion” man säger sig bekämpa, genom att man fokuserar på valcirkusen – som om den skulle betyda något!

Arbetarklassen har inget att vinna på att delta i den demokratiska cirkusen. Att fokusera på ”valbojkott” eller andra ”protester” bidrar bara till att legitimera valet och den parlamentariska cirkusen. Lika lite som de verkliga besluten bakom försämringar och nedskärningar bestäms av vilken regering som för tillfället befinner sig på regeringstaburetterna, lika lite kan arbetarklassen påverka sin situation genom att delta eller inte delta på valdagen.

Ju mer kapitalismens ekonomiska kris utvecklas, desto mer tvingas man attackera arbetarklassen mer brutalt, frontalt, och totalt. Klasskampen har de senaste åren på grund av detta givit prov på en större medvetenhet om solidaritet över generationsgränserna (kampen mot försämringar i pensionssystemen – Frankrike 2003, New York 2005, kampen mot CPE), mellan olika arbetargrupper (Heathrow 2005) och detta har lett till att arbetarklassen, genom en process av politisk reflektion återupptäckt sin egen styrka, sin möjlighet att utgöra en politisk kraft i samhället. Politiseringen av kampen blir allt mer närvarande, i och med att den kamp som förs idag äger rum med en betydligt större insats från arbetarklassens sida (risk för arbetslöshet, astronomiska strejkböter) än tidigare. Arbetarklassen har, precis som tidigare, inget annat val än sin klasskamp, för att kunna bli denna självständiga, politiska kraft, som i slutändan är förmögen att kasta det ruttnande kapitalistiska systemet på historiens sophög.

2006-09-11

Raimo

Politiker och ekonomer har nu svårt att finna ord när det gäller att beskriva den allvarliga situationen.”På randen av avgrunden”, ”en tsunami på väg”, ”finansvärldens 9/11” ...det är bara referenserna till Titanics undergång som saknas1. Vad är det som egentligen händer? Inför denna annalkande finansiella storm är det flera tuffa frågor som ställs. Går vi mot en ny finansiell krasch som 1929? Hur blev det så här? Vad kan vi göra för att försvara oss? Vad är det för värld vi lever i?

Mot en brutal försämring av våra levnadsvillkor

Det kan inte finnas några illusioner om detta. På en global nivå kommer mänskligheten under de kommande månaderna att få sen en skrämmande försämring av sina levnadsvillkor. I sin senaste rapport har internationella valutafonden, IMF, varnat för att från och med nu fram till i början på 2009 kommer 50 länder att tillkomma på den lista av länder som drabbats av svält. Bland dessa finns flera länder i Afrika, Latinamerika, Karibien och även Asien. I Etiopien till exempel befinner sig redan 12 miljoner människor officiellt på gränsen till att dö av svält. I Indien och Kina, dessa så kallade kapitalistiska mirakelländer riskerar hundratals miljoner arbetare att drabbas av den mest brutala fattigdom. Även i USA och Europa drabbas en allt större del av befolkningen dramatiskt försämrade levnadsvillkor.

Alla delar av samhället drabbas; på kontor, banker, sjukhus, inom industrin, hi-tech företagen, bilindustrin, byggsektorn, inom alla dessa sektorer är miljontals avskedanden på gång. Arbetslösheten är på väg att slå i taket! Sedan början på 2008 har närmare en miljon arbetare bara i USA kastats ut på gatan. Detta är bara början. Denna våg av avskedanden innebär att det för arbetarfamiljer kommer bli allt svårare att kunna ha råd att bo, äta och ta om sin och sina barns hälsa Detta betyder också att för unga människor idag, så har kapitalismen ingen framtid att erbjuda.

De ljög för oss igår, och forsätter att ljuga även nu

Detta katastrofala perspektiv döljs inte längre av ledarna för den kapitalistiska världen. Inte heller av de politiker och journalister som går den härskande klassens ärenden kan längre förneka detta. Hur skulle de kunna göra det? När flera av världens största banker gått omkull, och har endast överlevt tack vare ett tillskott på hundratals miljarder Dollar, Pund och Euro från riksbankerna dvs staten. För aktiemarknaden i Amerika, Europa och Asien är det frågan om en nedgång till synes utan slut. De har förlorat 25 biljoner dollar sedan januari 2008 eller motsvarigheten till USA:s samlade produktion under två år. Allt detta illustrerar den panik som slagit sina klor i den härskande klassen. Att aktiemarknaden kraschar nu, beror inte bara på den katastrofala situationen för bankerna, utan även på att kapitalisterna förväntar sig ett hisnande fall för sina profiter som ett resultat av en kraftig minskning av den ekonomiska aktiviteten. En våg av företagsnedläggningar, en recession som är mycket värre än allt vi sett de senaste 40 åren.

Världens mäktiga ledare: Bush, Merkel, Brown, Sarkozy, Hu Jintao har samlats i en hel serie toppmöten och konferenser (G4, G7, G8, G16, G40) för att försöka begränsa skadeverkningarna och undvika det värsta. Ett nytt toppmöte är planerat till mitten på november, vilket en del ser som ett sätt ”att bygga upp kapitalismen på nytt”. Det enda som motsvarar politikernas upphetsning är frenesin hos experterna på radion, i TV och tidningarna: krisen är en huvudnyhet.

Varför en sådan flodvåg?

Faktum är att även om borgarklassen inte kan dölja det katastrofala tillståndet i sin ekonomi, försöker den med alla medel att få oss att tro att det inte är fråga om att ifrågasätta hela systemet. Att det istället handlar om att bekämpa övertramp och excesser. Felet är spekulanternas! De giriga direktörerna! Skatteparadisen! Nyliberalismen!

För att få oss att svälja denna myt är alla de professionella mediasvindlarna inkallade. Det är samma experter som igår talade om för oss att ekonomin var i gott skick, bankerna stabila.....som nu med stor energi för fram nya lögner i TV-rutan. Samma människor som tidigare som myndigt talade om för oss att ”marknadsliberalismen” var LÖSNINGEN, att staten skulle ingripa i ekonomin så lite som möjligt, är nu de som kräver att regeringarna skall ingripa mer i ekonomin. Mer statligt ingripande och mer moral så kommer kapitalismen att vara finfin igen! Det är denna lögn de försöker få oss att tro på.

Kan kapitalismen komma över sin kris?

Sanningen är, att den kris som härjar i den globala kapitalismen nu, inte uppstod sommaren 2007 när fastighetsbubblan sprack i USA. Under 40 år har det varit den ena recessionen efter den andra: (1967, 1974, 1981, 1991, 2001). Under decennier har arbetslösheten varit en permanent plåga och de exploaterade har drabbats av ökande attacker på sin levnadsstandard. Varför? Därför att kapitalismen är ett system som inte producerar för mänskliga behov utan för marknaden och profiten. Det finns enorma behov som inte tillfredsställs, eftersom de inte utgör en solvent marknad, med andra ord att den stora majoriteten av befolkningen inte har råd att köpa de varor som producerats. Om kapitalismen är i kris, om hundratals miljoner människor och snart miljarder människor kastas ut i den mest brutala misär och hunger, beror det inte på att systemet inte kan producera tillräckligt, utan på att det producerar mer varor än det kan sälja. Varje gång kommer borgarklassen undan problemet genom att ta till massiva doser av krediter. Det är därför som alla ”återhämtningar” bara leder till en ännu mörkare framtid, när skulderna skall betalas.

Det är precis detta som händer idag. All den ”fantastiska tillväxt” som vi sett under de senaste åren har huvudsakligen ägt rum genom krediter. Världsekonomin har levt på kredit och nu har det blivit dags att betala, och det hela rasar som ett korthus. De nuvarande konvulsionerna hos det kapitalistiska systemet beror inte på ”dåligt ledarskap” hos de politiska ledarna, aktiemäklarnas spekulation eller bankernas oansvariga handlande. Alla dessa människor gör inget annat än att följa kapitalismens lagar – precis de lagar som driver systemet mot ruin. Det är därför som de miljarder som pumpas in i marknaden av staten och dess centralbanker inte kommer att förändra någonting. Det blir bara värre! Detta är som släcka en eld med bensin. Borgarklassen visar bara sin maktlöshet med dessa desperata och sterila åtgärder. För eller senare kommer alla dessa räddningsplaner att misslyckas. Ingen verklig återhämtning är möjlig för den kapitalistiska ekonomin. Ingen politik, vare sig höger eller vänster, kan rädda kapitalismen eftersom den lider av en obotlig dödlig sjukdom.

Mot den ökande fattigdomen; solidaritet och klasskamp.

Överallt läser vi jämförelser med börskraschen 1929 och den stora depressionen på trettiotalet. Minnena från dessa tider lever ännu kvar av ändlösa köer med arbetsökande arbetare och soppkök för de fattiga, eller fabriker som lägger ner. Men har vi samma situation idag? Svaret är NEJ, den är mycket mera allvarlig, även om kapitalismen har lärt sig från denna erfarenhet, och lyckats undvika en brutal kollaps genom ett statligt ingripande och en ökat internationell samordning.

Det finns en annan avgörande skillnad: den fruktansvärda depressionen på trettiotalet ledde till det andra världskriget. Kommer denna kris leda till ett tredje världskrig? Driften mot krig är förvisso borgarklassens enda svar på den olösliga krisen. Den enda kraft som kan motsätta sig detta är dess dödsfiende, den internationella arbetarklassen. På trettiotalet hade arbetarklassen gått igenom ett fruktansvärt nederlag, vilket blev följden av isoleringen av revolutionen 1917 i Ryssland. Detta nederlag gjorde att arbetarklassen kunde dras in i en imperialistisk massaker. Men sedan de stora klassstriderna, som inleddes 1968 har dagens arbetarklass visat att den inte är beredd offra sina liv i den härskande klassens tjänst. Under de senaste 40 år har arbetarklassen gått igenom en serie svåra nederlag, men den står fortfarande upp, och över hela världen, i synnerhet sedan 2003 har den alltmer börjat kämpa tillbaka. Utvecklingen av den kapitalistiska krisen kommer att leda till en stor misär för hundratals miljoner arbetare, inte bara i den tredje världen utan även i i-världen. Detta tar sig form av arbetslöshet, fattigdom och till och med svält, men denna misär kommer även att provocera fram ett växande motstånd hos de exploaterade.

Denna kamp är absolut nödvändig för att sätta en gräns för borgarklassens ekonomiska attacker, för att hindra dem från att trycka ned oss i absolut fattigdom. Det står samtidigt klart att denna kamp inte förhindrar att kapitalismen sjunker allt djupare ned i sin kris. Det är därför som denna arbetarklassens motståndskamp svarat mot ett annat behov, som till och med är ännu viktigare. Den gör det möjligt för de exploaterade att utveckla sin kollektiva styrka, sin enhet, sin solidaritet och sitt medvetande om det enda alternativ som kan erbjuda mänskligheten en framtid: ett störtande av det kapitalistiska systemet, där man ersätter det med ett samhälle som är byggt på en helt annan grund. Ett samhälle som inte baserat på utsugning och profit och som inte producerar för en marknad utan för mänskliga behov. Ett samhälle som organiseras av producenterna själva och inte av en privilegierad minoritet. Med andra ord: ett kommunistiskt samhälle.

Under åtta årtionden har alla delar av borgarklassen, dess höger likväl som dess vänster arbetat hand i hand för att framställa de regimer som dominerade Östeuropa och Kina som ”kommunistiska”, när dessa i själva verket inte var något annat än särskilt barbarisk form av statskapitalism. Det handlade om att övertyga de exploaterade om det meningslösa i att drömma om en bättre värld, att det inte fanns något annat möjligt samhälle än kapitalismen. Men nu, när kapitalismen så tydligt visar sin bankrutt, måste arbetarklassens kamp alltmer låta sig inspireras av perspektivet av ett kommunistiskt samhälle.

Inför attackerna från ett ruttnande kapitalistiskt system, måste vi sätta stopp för dess exploatering, misär och barbariska krig.

Länge leve arbetarklassens internationella kamp!

Proletärer i alla länder förena er!

Internationella kommunistiska strömningen 25 10 2008

Vi tycker att det här en intressant artikel som vi har fått från en läsare i Norge angående Franz Jakubowski, intressant att publicera därför att F. Jakubowski var onekligen in mycket intressant marxistisk teoretiker, som vare sig tillhörde den tysk-holländska eller den italienska vänstern utan som Karl Korsch (och med influenser från G.Lukács) var medlem i KPD (Komunistische Partei Deutschlands) fram till 1926, och tillhörde den vänsteropposition som upprördes över kommunistpartiernas degenerering. Vi rekommenderar också våra läsare att försöka få tag i och läsa ”Ideology and Superstructure” som Pluto press gav ut 1990.

Franz Jakubowski - den hjemløse marxist.

Franz Jakubowski var en svært original marxist og aktivist. Han blei født i 1912 i Poznan i Polen. Han kan på enkelte områder, sammenlignes med Raya Dunayewskaya, som utga den utmerka boka, "Marxism and Freedom", og var grunnleggeren av den Hegel-inspirerte "Marxist Humanism". Jakubowski blei trotskist, samtidig med at Adolf Hitler kom til makta. Seinere blei han bestevenn med venstrekommunisten (mer eller mindre), Karl Korsch, og var sammen med Korsch, med i ei revolusjonær studentgruppe. På tross av sin sin trotskisme og sitt vennskap med en venstrekommunist, så han, merkelig nok, på Sovjetunionen som en "proletarisk stat". I Gdansk var han aktiv i støtte til den spanske republikken under borgerkrigen i Spania. Kommunistpartiet i Gdansk tilbød ham en ledende rolle i dette arbeidet. Det blei hindra av KOMINTERN, som tydeligvis ikke var særlig begeistret for Jakubowski. I 1936 blei han kasta i fengsel av nazistene, Han kom seg seinere fri, og han endte til slutt i USA. Der tok han ikke opp igjen sitt politiske arbeid, og han døde i 1970.
Men; i 1936 publiserte han mesterverket "Ideologi og overbygning", som er bakrgrunnen for denne artikkelen. Den blei gitt ut i Gdansk, og den var resultatet av hans doktoravhandling. Min utgave er på engelsk, utgitt av "Pluto Press" i 1990. (Forordet er av Frank Furedi, som i 1990 var konsulent for tidsskriftet "Living Marxism".)(1)
I denne boka blir produksjonsforhold, produktivkrefter og overbygning behandla i sammenheng. Etter mitt syn, er kapitlet om proletarisk klassebevissthet, det absolutt mest interessante. Dette taes opp i siste kapitlet. Boka begynner forøvrig med en gjennomgang av Hegel, Feuerbach, filosofi, idealisme og materialisme.

For Jakubowski var det avgjørende i bestemmelsen av et fenomen, dets forhold til andre fenomen. Dette er grunnen, slik Jakubowski forstod Marx, til at marxismen ikke definerer en kapitalist, som f.eks. en "rik mann".  En kapitalst er man hvis man står i et utbyttingsforhold til arbeidere. Videre viser Jakubowski til hvordan kapitalistene forholder seg til hverandre som individer, mens proletariatet tvinges til å formes til å oppfatte seg seg som ei klasse. Siden slutten av den 2.verdenskrigen, har arbeiderne gradvis mista sin klassebevissthet i mange land, kanskje spesielt i de "rikeste" landa. Imperialismen smelter i vår tid om en hel klode til å bli kopier av Hollywood og til å bli "underholdnings-søkende" roboter, med fullstendig urealistiske tanker og meninger. Det er selvføgelig ingenting galt hverken med reliigion, myter, magi, mystikk, musikk eller filmer, i seg sjøl, men i den seinere tid, har "brød og sirkus"-industrien  begynt å oppføre seg som en fullstendig "ned-doper",også, dessverre, ved (mis-) bruk av forsåvidt positive fenomener i vår tid, i tjeneste (muligens ubevisst) for verdenskapitalen.


Jakubowski skriver i "Ideology and Superstructure in Historical Materialism", at "teori" og "prakisis" må være en enhet; "praksisen" må være en del av forståelsen av seg sjøl (altså praksisen "forstår " - og reflekterer - over seg sjøl). Her finnes ikke noe motsetning eller atskillelse. Som Lenin sa; "Uten en revolusjpnær teori - ingen revolusjonær bevegelse".

Jakubowski hadde en meget spesiell og original oppfatning av utviklinga av proletarisk klassebevissthet. Han mener at arbeiderklassa skaper den "reformistiske bevissthet", men arbeiderne skaper også en revolusjonær, "anarkistisk", som han kaller den, bevissthet.  For Jakubowski er marxismen sammensmeltinga av disse to, den reformistiske og den revolusjonær-anarkistiske bevissthet.

Dette betydde dermed, ifølge Jakubowski, at marxismen virkelig er arbeiderklassens egen teori og ideologi. Her var han uenig med Lenin og Kautsky, som jo mente ar arbeiderne "på egen hånd" bare er i stand til å produsere reformistisk "faforeningsbevissthet". Lenin og Kautsky (og stort sett alle retninger som kaller seg marxister - untatt "rådskommunistene"), var, og er, av den oppfatninga at Partiet, bestående bl.a. av småborgerlige intellektuelle, må "tilføre" sosialistisk sosialistisk, revolusjonær bevissthet "utenfra". Et argument som, i følge Jakubowski, tilsynelatende bekrefter Lenins og Kautskys syn, er det faktum at Marx og Engels var "intellektuelle" (-ja Engels var vel til og med kapitalist - men det er en annen historie).

Som svar på dette, sier (i likhet med Raya Dunayewskaya) Jakubowski at Marx´og Engels´ teori var "umulig" uten at den stemte med arbeiderklassens erfaringer og bevissthet, Og deres teori blei, i følge Jakubowski, utvikla som en integrert del av den revolusjonære arbeiderbevegelsens kamp.

Men Jakubowski har flere "overraskelser".. Han sier at i spørsmålet om bevisstheten til arbeiderne i forhold Partiet, tok Rosa Luxemburg også "feil".  Rosa Luxemburg så på Partiet som et "produkt av klassens bevissthet". Lenin, på sin side, tok feil fordi han så på klassens eventuelle "revolusjnære bevissthet", som et produkt av Partiet.

Hva mente så Jakubowski sjøl, når han hverken godtok Lenins og Kautskys syn, og heller ikke godtok Rosa Luxemburgs syn? Jo, for Jakubowski var partiet både et produkt av og en produsent av den proletariske bevissthet.

Jakubowski bok er eksemplarisk klar og "lettlest". Den er morsom, og meget original. Den engelske utgaven er på bare 128 sider. Jeg oppfordrer alle som prøver å "tenke sjølvstendig" om temaer og idéer innen marxisme, klassebevisthet og historisk materialisme, og om forholdet mellom "basis" og "overbygning", å skaffe seg denne boka! Den burde oversettes!

S

Vår Not:

1. Ej att förväxla med ”Living Marxism” som gavs ut i slutet på 30-talet i USA, där Paul Mattick var en drivande medlem. Den ”Living Marxism” som här refereras till var RCPs tidning i Storbritannien mellan 1988-2000 och RCP var/är en trotskistisk organisation. Däremot var ”Living Marxism i USA på tretiotalet efterträdaren till International Council Correspondens, med bl.a. Karl Korsch och Paul Mattick som huvudmedarbetare, den bytte namn till ”Living Marxism” 1938, och bytte namn igen till ”New Essays” 1942 då den råds och vänsterkommunistiska gått under jorden före och under andra världskriget.

Den nuvarande finanskrisen är i slutändan ett resultat av en överproduktionskris, liksom den som ägde rum 1929. Tillväxten under de senaste årtiondena har bara varit möjlig genom en ackumulation av jättelika skulder, vilka har destabiliserat hela banksystemet.

Den 28 september 2008 höll USA:s president George Bush ett tal som journalister och kommentatorer över hela världen bedömde som ”ovanligt”. Hans TV-framträdande fokuserade på de svårigheter som skulle komma att möta det ”amerikanska folket”:

”Detta är en högst ovanlig period för USA:s ekonomi. De senaste veckorna har många amerikaner känt rädsla inför sin finansiella situation och framtid. Jag förstår deras oro och deras frustration. Vi har sett tresiffriga svängningar på aktiemarknaden. Stora finansiella institutioner har stått på randen av kollaps, och vissa har gått under. När osäkerheten växer, har många banker dragit in sina krediter. Kreditmarknaden har frusit. Familjer och företag har fått det svårare att låna pengar.

Vi befinner oss mitt i en allvarlig finansiell kris.

Regeringens bästa ekonomiska experter varnar för att utan ett resolut ingripande av Kongressen, kan USA drabbas av en finansiell panik, och ett mörkt scenario skulle spelas upp: mer banker kan gå under, även sådana i er närhet. Aktiemarknaden kan sjunka ännu mer, vilket reducerar värdet på era pensionsbesparingar. Värdet på ert hus kan sjunka ännu mer. Exekutiva auktioner kan öka dramatiskt. Om du äger ett företag eller ett jordbruk, så kommer det att bli svårare och dyrare att få kredit. Många företag tvingas att stänga, och miljoner amerikaner kan förlora jobbet. Även om du har en god kreditvärdighet, så kan det bli svårare för dig att få lån till att köpa en bil eller skicka dina barn till college. Till slut kan vårt land uppleva en lång och smärtsam recession”.

Världsekonomin skakas av en finansiell jordbävning

I själva verket är det inte bara den amerikanska ekonomin som står inför en ”lång och smärtsam recession”, utan hela världsekonomin. USA, ett lokomotiv för tillväxt de senaste 60 åren, håller nu på att dra ned hela världsekonomin i en återvändsgränd.

Listan av finansiella institutioner som står inför svårigheter blir längre varje dag:

• i februari nationaliserades Storbritanniens åttonde bank, Northern Rock, när den hotades av att gå under;

• i mars blev Bear Stearns, Wall Streets femte största bank, ”räddad” genom att gå ihop med JP Morgan, USA:s tredje största bank, med hjälp av pengar från den amerikanska centralbanken, the Fed;

• i juli blev Indymac, ett av USA:s största kreditföretag, övertaget av federala myndigheter;

• i början av september kunde Freddie Mac och Fannie Mae, två bolåneinstitut med ett sammanlagt värde av 850 miljarder dollar, hållas flytande tack vare nya krediter från the Fed;

• några dagar senare deklarerade Lehman Brothers, USA:s fjärde största bank, sig i konkurs och denna gång kunde inte the Fed rädda dem. Dess totala skulder belöpte sig den 31 maj till 613 miljarder dollar. Detta var den största kollapsen av en amerikansk bank någonsin;

  sedan kom Merrill Lynch (som togs över av Bank of America) American International Group, som hölls uppe av räddningsinsatser från centralbanken; Washington Mutual, USA:s största byggföretag, fick lägga ned: I Storbritannien kom HBOS först att tas över av Lloyds, sedan nationaliserades Bradford och Bingley.

Naturligtvis har även världens aktiemarknader befunnit sig i fritt fall. Vi har dagligen sett börsfall på 3, 4, 5% efter nya konkurser. I Moskva var börsen tvungen att stänga efter flera dagars börsras på 10%. Rekordet slogs när Kongressen första gången röstade ned Bush's räddningspaket på 700 miljarder: Wall Street föll 800 punkter, det största fallet på en dag någonsin.

Går vi mot ett nytt 1929?

Inför dessa kaskader av dåliga nyheter har världens största ekonomiska experter kastats in i panik. Alan Greenspan den tidigare och mycket högaktade presidenten i the Fed, deklarerade i TV på ABC den 14 september: ”detta är något som händer vart femtionde år, kanske en gång per århundrade... Det är inget tvivel om att detta är något som utklassar allt jag tidigare sett, det är fortfarande inte löst och det kommer att pågå ännu ett tag”. Än mer signifikant var ett uttalande av den tidigare Nobelpristagaren, ekonomen Joseph Stiglitz som, med målet att ”lugna ned” befolkningen, något klumpigt slog fast att den nuvarande finansiella krisen skulle vara mindre allvarlig än den 1929, även om vi måste undvika en för stark ”tilltro”.: ”vi kan ha fel, men den allmänna åsikten är att vi idag har verktygen för att kunna undvika den Stora Depressionen”. Istället för att lugna någon, kom denne eminente ekonomiska specialist, förvisso inte någon god psykolog, att framkalla en ansenlig oro. Han har faktiskt tagit upp den fråga som alla tänker på, men få vågar tala om: går vi mot ett nytt 1929, en ny ”Depression”?

Efter detta uttalande har ekonomerna stått i kö för att framträda i TV och försäkra oss om, att även om situationen är allvarlig, så har den ingen likhet med 1929, och ekonomin kommer att hämta sig snart. Detta är halvsanningar. Vid tidpunkten för den Stora Depressionen så gick i USA tusentals banker omkull, miljoner människor förlorade sina jobb och sina företag, den öppna arbetslösheten nådde 25% och industriproduktionen föll med nästan 60%. Kortfattat kan man säga att ekonomin stannade upp. Vid denna tidpunkt, svarade världens ledare först efter en lång fördröjning. I flera månader lät man marknaderna sköta sig själva. Än värre var att den enda åtgärd man först vidtog var att stänga sina gränser för utländsk export genom protektionistiska tullar, vilket ytterligare paralyserade världshandeln. Idag är sammanhanget mycket annorlunda. Borgarklassen har lärt sig mycket av denna ekonomiska katastrof, man har utrustat sig med internationella organ och håller ett vakande öga på krisens utveckling. Sedan 2007 har de olika centralbankerna (huvudsakligen the Fed och den Europeiska Centralbanken) skjutit in nästan 2000 miljarder dollar för att rädda banker i kris. Man har därför lyckats undvika en total och brutal kollaps i det finansiella systemet. Ekonomin saktar i betydligt, men är inte helt blockerad. I exempelvis Tyskland kommer tillväxten för 2009 endast att uppgå till 0,5% (enligt der Spiegel, 20 september).

Men i motsats till vad alla ekonomiska experter säger, så är den nuvarande krisen i själva verket allvarligare än 1929. Världsmarknaden är totalt mättad. Tillväxten under de senaste årtiondena har endast varit möjlig genom stor skuldsättning. Kapitalismen håller på att rämna under detta berg av skulder.

Vissa politiker och ekonomer talar nu om för oss att finansvärlden måste bli mer ”moralisk” för att undvika de excesser som har lett till det nuvarande krisen, att vi behöver gå tillbaka till en mer ”hälsosam” kapitalism. Men vad man undviker att säga är att ”tillväxten” under de senaste decennierna är just resultatet av dessa ”excesser”, d v s kapitalismens flykt in i en generaliserad skuldsättning. Det är inte finanshajarnas excesser som har framkallat den nuvarande krisen: dessa excesser och den finansiella krisen är bara symtom på en olöslig kris, en historisk återvändsgränd som det kapitalistiska systemet som helhet har nått fram till. Det är därför som vi inte kan se ”ett ljus i slutet av tunneln”. Kapitalismen kommer att fortsätta sjunka. Bush's 700-miljarders borgen kan stabilisera aktiemarknaden för ett tag, om den accepteras, men ger ingen hållbar lösning på problemet. De underliggande problemen finns fortfarande kvar: marknaden kommer fortfarande att vara fylld med varor som inte kan säljas och de finansiella institutionerna, företagen, och staterna själva kommer att digna under tyngden av sina skulder.

De miljarder dollar som har kastats in i finansmarknaderna av de olika centralbankerna på planeten kommer inte att ändra någonting. Än värre, dessa massiva injektioner av likviditet komemr att innebära ytterligare en spiral av skulder för banker och regeringar. Borgarklassen befinner sig i en återvändsgränd och har endast dåliga lösningar att erbjuda. Det är därför som den amerikanska borgarklassen är tveksam inför att genomföra ”Bushplanen”: man vet att samtidig som den kan minska den omedelbara paniken, så kan den leda till nya och mer våldsamma konvulsioner i framtiden. För George Soros, en av världens mest hyllade finansmän, finns ”en verklig risk att det finansiella systemet kan kollapsa”.

En utveckling av fattigdomen som vi inte sett sedan 1930-talet

Levnadsstandarden för arbetarklassen och majoriteten av världens befolkning kommer att försämras brutalt. En våg av massuppsägningar kommer att drabba alla jordens hörn på en gång. Tusentals fabriker och kontor kommer att stänga. Från idag fram till slutet av 2008 kommer 260 000 arbeten att försvinna i finanssektorn i USA och Storbritannien (enligt den franska ekonomitidskriften Les Echos den 26 september). Ett arbete i finanssektorn genererar i medeltal fyra andra! Kollapsen för de finansiella institutionerna kommer därför att innebära arbetslöshet för hundratusentals arbetarklassfamiljer. Exekutiva auktioner av hus kommer att öka dramatiskt: 2,2 miljoner amerikaner har redan fått lämna sina hem sedan sommaren 2007 och ännu en miljon kommer att följa från och med nu fram till jul. Detta fenomen börjar nu märkas i Europa, främst i Spanien och Storbritannien.

I Storbritannien ökade tvångsförsäljningarna av hus med 48% under första kvartalet 2008. Under det senaste året har inflationen kommit tillbaka i stor skala. Råvarupriserna och livsmedelspriserna har exploderat, vilket resulterat i svält och hungerupplopp i flera länder. De hundratals miljarder dollar som the Fed och Europeiska Centralbanken har injicerat i ekonomin kommer bara att göra situationen värre. Detta ökar ytterligare fattigdomen hos hela arbetarklassen: att ha en bostad, kunna skaffa mat och kunna resa kommer att bli allt svårare för miljoner arbetare.

Borgarklassen kommer inte att vara sena att presentera räkningen för krisen för arbetarklassen, genom lönesänkningar, nedskärningar i olika försäkringssystem (arbetslöshetsförsäkring, sjukförsäkring, etc), förlängning av antalet arbetade år innan pension, skatteökningar och ökning av antalet skatter. George Bush har redan annonserat detta: hans 700-miljarders borgensplan kommer att finansieras med ”bidrag”. Arbetarklassfamiljer kommer att tvungna att ge flera tusen dollar för att stötta bankerna när flera av dem inte ens har tak över huvudet!

Krisen idag har kanske inte samma plötsliga genomslag som kraschen 1929, men den kommer att tvinga de utsugna över hela världen till samma uppoffringar. Den verkliga skillnaden mellan 1929 och idag syns inte på nivån av det kapitalistiska systemet utan på nivån av klassmedvetande hos arbetarklassen och dess kampvilja. Vid den tiden var världsproletariatet besegrat och resignerat efter att ha genomlidit nederlaget för den ryska revolutionen 1917, krossandet av det tyska proletariatet mellan 1918 och 1923, och den stalinistiska och fascistiska kontrarevolutionens uppkomst. Krisens verklingar kunde provocera fram klassrörelser, som de arbetslösas och bilarbetarnas kamp i USA eller de massiva strejkerna i Frankrike 1936, men dessa rörelser kunde inte förhindra att kapitalismen drog ned mänskligheten i den andra världskriget. Idag är situationen helt annorlunda. Sedan 1968 har arbetarklassen kastat av sig kontrarevolutionens tyngd, och även om kampanjerna om ”kommunismens död” 1989 var ett hårt slag, så har arbetarklassen sedan 2003 utvecklat sina strider och sitt medvetande. Den ekonomiska krisen idag kan utgöra en grogrund för en ytterligare utveckling av arbetarklassens solidaritet och medvetande.

Francoise 080927

Efter att under två år ha strypt ekonomin på Gazaremsan, vilket har blockerat införseln av bränsle och läkemedel, stoppat exporten, och hindrat arbetare från att lämna Gaza för att hitta arbete på den israeliska sidan av gränsen; efter att ha förvandlat hela Gaza till ett enda stort fångläger som desperata palestinier redan försöker fly ifrån genom att försöka ta sig över gränsen till Egypten,

angriper nu det israeliska krigsmaskineriet detta tätbefolkade, fattiga område med enorm brutalitet genom ständiga flyganfall. Redan under de inledande flygangreppen dödades hundratals människor och på de hopplöst överfulla sjukhusen dör människor på grund av brist på mediciner och resurser, samtidigt som den israeliska staten blockerar alla hjälpinsatser. Israels påstående att de försöker begränsa de civila offren är ett cyniskt skämt när alla ”militära mål” ligger nära bostadsområden, och moskéer och islamiska universitet utnämnts till militära mål. I denna situation har distinktionen mellan civila och militära mål helt förlorat sin mening. De uppenbara resultatet av detta är att mängder av civila, många av dem barn, skadas och dödas. När detta skrivs beskriver den israeliska premiärministern flyganfallen som endast den första fasen. Stridsvagnarna står beredda vid gränsen och en storskalig invasion utesluts inte. (Denna artikel skrevs strax innan markinvasionen, ö a)

Israels rättfärdigande av detta barbari, med stöd från Bushadministrationen i USA, är att Hamas inte upphörde att avfyra raketer mot israeliska civila trots den så kallade vapenvilan. Detta samma typ av argumentation som användes för att rättfärdiga invasionen av södra Libanon för två år sedan. Det är sant att både Hizbollah och Hamas döljer sig bakom den libanesiska respektive palestinska befolkningen och cyniskt exponerar dem för den israeliska hämnden. De försöker beskriva dödandet av en handfull israeliska civila som ett exempel på motstånd mot Israels militärockupation. Men samtidigt är Israels respons helt typisk för en ockupationsmakt, när man straffar en hel befolkning för handlingar som utförts av en minoritet av beväpnade kämpar. De gjorde detta när man införde den ekonomiska blockaden efter att Hamas kastat ut Fatah från Gaza. Det gjorde det i Libanon, och de gör det idag med bombningen av Gaza. Detta är den barbariska logiken hos alla imperialistiska krig, där civila används av båda sidor som skydd och måltavlor och som nästan oundvikligen slutar med att de dör i betydligt större antal än de uniformerade soldaterna.

Precis som i alla imperialistiska krig innebär det lidande som man utsätter befolkningen för, den rutinmässiga förstörelsen av bostäder, sjukhus och inget annat än en startpunkt för en ny omgång av förstörelse. Israel hävdar att syftet är att krossa Hamas och öppna dörren för ett mer moderat styre i Gaza, men även före detta israeliska underrättelseofficerare ( i alla fall en av de mer ...välunderrättade) kan se det futila i ett sådant förhållningssätt. När han diskuterade den ekominska belägringen av Gaza sade den förre Mossad-officeren Yossi Alpher att

”Den ekonomiska belägringen av Gaza inte lett till något av de önskade politiska resultaten. Den har inte lyckats manipulera den palestinska befolkningen till att hata Hamas, utan har förmodligen varit kontraproduktiv. Den är en meningslös kollektiv bestraffning”

Detta är ännu mera sant när det gäller flygangreppen. Som den israeliske historikern Tom Segev uttryckte saken: ”Israel har alltid trott att genom att utsätta den palestinska civilbefolkningen för lidande så skulle man kunna få dem att vända sig emot sina nationella ledare. Detta antagande har bevisats vara fel gång på gång” (båda dessa citat kommer från Guardian 30/12 2008) Hizbollah stärktes av den israeliska attacken i södra Libanon 2006, Gaza-offensiven kan mycket väl leda till ett liknande resultat för Hamas. Men vare sig stärkt eller försvagat kommer de att svara med nya attacker på israeliska civila, om inte med raketangrepp så med självmordsbombare.

Våldsspiralen uttrycker kapitalismens förruttnelse

”Oroade” världsledare som påven eller FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon talar ofta om hur sådana handlingar som Israels endast piskar upp nationellt hat och drar igång ”våldsspiralen i Mellanöstern”. Allt detta är sant, hela cykeln av terrorism och statligt våld i Israel/Palestina brutaliserar befolkningen och de stridande på bägge sidor skapar nya generationer av fanatiker och 'martyrer'. Men det som Vatikanstaten och FN inte talar om för oss är att hela denna drift ned i ett helvete av nationellt hat är ett resultat av ett socialt system som överallt befinner sig i ett stadium av långt gången förruttnelse. Situationen är inte så olik den i Irak, där sunni- och shiamuslimer ligger i blodig konflikt med varandra, eller på Balkan, där serber hetsats mot albaner och kroater, i Indien/Pakistan med konflikten mellan hinduer och muslimer, eller i Afrika med otaliga blodiga etniska konflikter. Den explosiva utvecklingen av dessa konflikter runt jorden är ett uttryck för ett samhällssystem som inte har någon framtid att erbjuda mänskligheten.

Vad vi inte får höra så mycket om är inblandningen av de bekymrade humanitära demokratiska världsmakterna när detta gäller att driva fram dessa konflikter, om vi inte få höra det från en rivaliserande imperialistisk makt. Pressen i Storbritannien var inte var inte sena att kritisera det stöd som Frankrike gav till hutuernas mördargäng i Rwanda 1994. Den är inte lika framträdande när det gäller den roll som amerikanska och brittiska styrkor spelat i manipulationen av konflikten mellan shia- och sunnimuslimer i Irak. I Mellanöstern är USA:s stöd till Israel och Syriens stöd till Hizbollah och Hamas helt öppet, medan den mer ”balanserade” rollen, som spelats av Frankrike, Tyskland, Ryssland och andra makter, inte är mindre manipulativ.

Konflikten i Mellanöstern har sina egna specifika aspekter och orsaker, men den kan trots detta bara förstås inom ramen för ett globalt kapitalistiskt system som har förlorat sin kontroll. Ökningen av krig på hela planeten, den okontrollerbara ekonomiska krisen och den accelererande miljökatastrofen utgör alla bevis på denna verklighet. Samtidigt som kapitalismen inte erbjuder något hopp om fred och välstånd i världen, finns det en källa till hopp i världen: den exploaterade klassens revolt mot systemets brutalitet, en revolt som mest öppet uttryckt sig i Europa de senaste veckorna genom de unga proletariatets protester i Italien, Frankrike, Tyskland och framförallt i Grekland. Detta är rörelser som genom sin själva natur har fört fram behovet av klassolidaritet och behovet av att överkomma etnisk och nationell splittring. Även om de endast befinner sig i sin början så utgör de ett exempel som kan följas i de områden på jorden som plågas av splittring inom den utsugna klassen. Detta är inte endast en utopi; bara under de senaste åren har offentligt anställda arabiska arbetare gått ut i strejk mot obetalda löner nästan samtidigt med strejker bland offentliganställda i Israel mot nedskärningar, som var ett resultat av Israels krigsekonomi. Dessa rörelser var knappast medvetna om varandra, men de visar de objektivt gemensamma intressen för arbetare på bägge sidor om en imperialistisk stridslinje.

Solidaritet med den lidande befolkningen i kapitalismens krigszoner betyder inte att välja det ”mindre onda” eller att stödja svagare kapitalistiska gangsters som Hizbollah och Hamas mot mer öppet aggressiva gangsters som Israel och USA. Hamas har redan visat sig vara en borgerlig kraft som förtrycker de palestinska arbetarna, i synnerhet när de fördömde den ovannämnda strejken inom den offentliga sektorn som ett hot mot det ”nationella intresset” eller när med Fatah utsatte Gazas befolkning för en dödlig konflikt om kontrollen över området. Solidaritet med de, som utsatts för imperialistiska krig innebär att förkasta de stridande parterna och utveckla klasskampen mot världens alla styrande och utsugare.

Den explosion av ilska och revolt som vi nyligen har sett hos den nya generationen av proletariserade unga i Grekland är inte på något sätt något isolerat eller specifikt fenomen. Den har sina rötter i kapitalismens världsomfattande kris och den konfrontation mellan dessa proletärer och den våldsamma repression, som har avslöjat den verkliga naturen hos borgarklassen och dess statliga terror. Den är en fortsättning på den mobilisering av den yngre generationen, på en klassbasis, mot CPE-lagen i Frankrike 2006 och LRU-”reformen” vid universiteten 2007, då studenter från universitet och gymnasier såg sig själva framför allt som proletärer och gjorde uppror mot sin framtid som utsugna. Europas hela borgarklass har förstått detta mycket väl, och har vittnat om sin rädsla för en smittsam spridning av liknande sociala explosioner i och med fördjupningen av krisen. Det är signifikant, till exempel, att borgarklassen i Frankrike nu har tagit ett steg tillbaka genom att plötsligt dra tillbaka sitt ”reform”-program för gymnasieskolan. Därutöver har den internationella karaktären hos protesterna bland universitetsstudenter, och framför allt gymnasieelever, uttryckts mycket starkt.

I Italien ägde det rum massiva demonstrationer den 25 oktober och den 14 november bakom parollen ”vi vill inte betala för krisen” mot Geimini-beslutet, som har blivit ifrågasatt, då det innebär nedskärningar i budgeten i skolsektorn, vilket innebär att man inte förnyar anställningar för 87 000 vikarier och 45 000 lärare vid ABA (det största IT-serviceföretaget) samt minskade statliga anslag till universiteten.

I Tyskland gick den 12 november 120 000 gymnasieelever ut i demonstrationer på gatorna, i de största städerna, med paroller som ”kapitalismen befinner sig i kris” i Berlin, där man ockuperade delstatsparlamentet, något som även skedde i Hannover.

I Spanien, den 13 november, demonstrerade hundratusentals studenter i över 70 städer mot de nya EU-direktiven (Bolognadirektiven) för reformering av den högre utbildningen och universiteten, där man i större utsträckning privatiserar fakulteterna och ökar antalet företagsbaserade kurser.

Många av dessa ser hur deras egna reflektioner uttrycks i de grekiska studenternas kamp. Det har ägt rum solidaritetsdemonstrationer och sammankomster i flera länder till följd av den repression som de grekiska studenterna drabbats av – samtidigt som dessa demonstrationer också möttes av mer eller mindre brutal repression.

Den nivå som denna mobilisering har tagit sig, mot samma försämringar från statens sida, är inte alls förvånande. Den reformering av utbildningssystemet som äger rum på europeisk nivå är en del av ett försök att vänja unga generationer av arbetarklassen vid en begränsad framtid och en generalisering av tillfälliga anställningar eller arbetslöshet.

Denna vägran att acceptera en framtid av arbetslöshet, denna revolt som vi ser hos den nya, utbildade generationen av arbetare, mot den stora osäkerhet som en kapitalism i kris har att erbjuda, har också mötts av sympati av proletärer i alla generationer.

Våld från en minoritet eller en massiv kamp mot utsugning och statlig terror?

Media, som agerar som tjänare åt kapitalismens lögnaktiga propaganda, har konstant försökt att deformera sanningen om vad som hänt i Grekland sedan en poliskula mördade den 15-årige Alexis Andreas Grigoropoulos den 6 december. De har presenterat konfrontationerna med polisen som aktioner av en handfull anarkister och ultravänster-studenter som kommer från fina familjer, eller av marginaliserade huliganer. Man har hela tiden visat bilder på våldsamma sammandrabbningar med polisen och visar upp bilder av unga maskerade upprorsmakare som slår sönder skyltfönster för butiker och banker eller länsar butiker.

Detta är samma metod som används för att förvränga verkligheten som vi såg under anti-CPE mobiliseringen 2006, som likställdes med upploppen i förorten året innan. Vi såg samma smutsiga metod användas mot studenterna som protesterade mot LRU i Frankrike 2007 – de anklagades för att vara ”terrorister” eller ”Röda Khmerer”?

Men om hjärtat i ”oroligheterna” var de grekiska ”latinkvarteren” i Exarchia, så är det svårt att få denna lögn att passa in: hur kunde dessa protestaktioner vara ett uttryck för ett ett fåtal våldsverkare eller anarkister när den spreds som en skogsbrand till alla stora grekiska städer, till öarna Chios och Samos och även till turistorter som Korfu eller Heraklion på Kreta?

Orsakerna till missnöjet

Alla förutsättningar fanns på plats för att detta missnöje hos den stora massan av unga proletärer, fyllda av oro för sin framtid, skulle explodera i Grekland, eftersom det är ett koncentrerat uttryck för den återvändsgränd som kapitalismen har att erbjuda den nuvarande generationen; när de som har kallats ”600 euro-generationen” börjar komma ut i arbetslivet, så är det med en känsla av att ha blivit lurade. De flesta studenterna är tvingade att arbeta extra för att överleva och kunna slutföra sina studier, huvudsakligen genom svartjobb och lågt betalda arbeten: om jobben är något bättre betalda, så är en del av lönen inte beskattad, och detta försämrar deras möjlighet att kvalificera sig för socialförsäkringssystemet. De har i regel ingen socialt skyddsnät, övertidsarbete betalas ej, och ofta har man inte möjlighet att flytta hemifrån förrän man är i 35-årsåldern, eftersom man inte tjänar tillräckligt för att betala för tak över huvudet. 23% av de arbetslösa i Grekland är unga vuxna (den officiella arbetslöshetsstatistiken för åldersgruppen 15-24 år är 25.2%) något som indikeras i en artikel som nyligen publicerats i Frankrike: ”dessa studenter känner sig inte skyddade på något sätt: polisen skjuter på dem, utbildningssystemet låser in dem, arbeten försvinner för dem, och regeringen ljuger för dem.” Ungdomsarbetslösheten och svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden har skapat ett klimat av oro, ilska och allmän osäkerhet. Den internationella ekonomiska krisen kommer att innebära nya vågor av massiv arbetslöshet. 2009 förutspår man att 100 000-tals arbeten kommer att försvinna i Grekland, vilket skulle innebära en ökning av arbetslösheten med 5%. Samtidigt tjänar 40% av arbetarna mindre än 1.100 euro netto, och Grekland har den högsta andelen av arbetare som befinner sig på den officiella fattigdomsgränsen av EU:s 27 stater: 14%.

Det är inte bara studenterna som har gått ut på gatorna, utan också dåligt betalda lärare och många andra lönearbetare som ställs inför samma problem, samma fattigdom, och som animeras av samma anda av revolt. Den brutala repressionen mot rörelsen, vars mest dramatiska episod var mordet på den 15-årige eleven, har bara förstärkt och generaliserat känslor av solidaritet och socialt missnöje. Som en student formulerade det: ”Våra föräldrar har förstått att deras barn kan dö på detta sätt, av polisens kulor”. De börjar bli medvetna om att att de lever i ett samhälle i förfall, där deras barn inte kommer att samma levnadsstandard som de själva. Under de många demonstrationerna har man bevittnat en våldsam misshandel, massarresteringar, användande av skarp ammunition och brutalitet från kravallpolisens (MAT:s) sida.

Ockupanterna vid Tekniska Högskolan, den centrala brännpunkten för studentprotesterna, har protesterat mot den statliga terrorn, men vi finner samma ilska mot den brutala repressionen i slagord som ”kulor till ungdomarna, pengar till bankerna". Än mer tydligt uttryckte sig en deltagare i rörelsen:”Vi har inga jobb, inga pengar, vi har en stat som är bankrutt och i ekonomisk kris, och det enda svaret på detta är mer vapen till polisen”.

Denna ilska är inte något nytt: de grekiska studenterna mobiliserade sig redan i juli 2006 mot reformerna vid universiteten, en privatisering som kommer att resultera i att man utesluter högre studier för de fattigaste studenterna. Befolkningen hade uttryckt sin ilska över regeringens inkompetens vid tidpunkten för de stora skogsbränderna sommaren 2007, där 67 personer miste livet: regeringen har ännu inte betalat ut någon kompensation till de många offer som förlorade både hus och egendom. Men det var framför allt lönearbetare som mobiliserade sig massivt mot försämringarna av pensionssystemet i början av 2008 med två dagars generalstrejker, som följdes av andra strejker under två månader, och demonstrationer där över en miljon människor deltog, mot att man skulle ta bort pensionerna för de mest utsatta arbetargrupperna och hota rätten gå i pension i dessa yrken vid 50 är ålder.

Inför denna ilska hos arbetarklassen, utlyste man en fackföreningskontrollerad generalstrejk den 10 december, med syfte att lugna ned rörelsen, samtidigt krävde oppositionen, med socialistpartiet och kommunistpartiet i spetsen, att den nuvarande regeringen skulle avgå och nyval utlysas. Detta lyckades inte kanalisera ilskan eller att få rörelsen att stanna upp, trots de många manövrerna från vänsterpartierna och fackföreningarna att bockera dynamiken mot en spridning av kampen, och trots försöken från hela borgarklassen att isolera de unga från övriga generationer, och arbetarklassen som helhet, genom att tvinga dem till sterila konfrontationer med polisen. Under dessa dagar och nätter har vi sett oupphörliga strider: våldsamma attacker av polisen som har svingat sina batonger och använt tårgas, misshandlat och arresterat massor av ungdomar.

Denna unga generation av arbetare uttrycker mest tydligt en känsla av desillusionering och avsky för den extremt korrupta politiska apparaten. Sedan slutet av andra världskriget, har tre familjer delat på makten; Caramanlis-dynastin för högern och Papandreou-dynastin för vänstern, där man har turats om att regera landet, och har varit involverade i alla möjliga skandaler. De konservativa kom till makten 2004 efter en period när socialisterna hade fullt upp med olika intriger. Många av demonstranterna ser den politiska apparaten och fackföreningsapparaten som helt diskrediterad: ”Penga-fetischismen har tagit över samhället. De unga vill bryta med detta samhälle, som varken har själ eller visioner.” Idag, i och med krisens utveckling, har denna generation inte bara utvecklat ett medvetande om den kapitalistiska utsugningen, som den känner in på bara kroppen, men också en medvetenhet om nödvändigheten av en kollektiv kamp, genom att spontant föra fram arbetarklassens kampmetoder och klasssolidaritet. Istället för att sjunka ned i förtvivlan, bygger man upp sin självkänsla genom att förstå att man är en bärare av en annorlunda framtid, och ägnar all sin energi åt att resa sig mot det ruttnande samhälle man ser runt omkring sig. Demonstranterna säger därför stolt om sin rörelse:”vi är en bild av framtiden, ställd mot det förflutnas mörka skuggor”. Även om situationen idag påminner mycket om maj 1968, så är medvetenheten om vad som står på spel mycket större.

Radikaliseringen av rörelsen

Den 16 december lyckades studenterna ta över delar av regeringens TV-station NET och visade paroller på TV-skärmen som uppmanade ”sluta titta på TV – ut på gatorna, allihop!” och ”staten dödar. Er tystnad beväpnar den. Ockupera alla offentliga byggnader!” Kravallpolisens högkvarter i Aten attackerades och en av dess patrullbilar brändes upp. Dessa aktioner fördömdes snabbt av regeringen som ett sätt att ”kullkasta demokratin” och de fördömdes även av det grekiska kommunistpartiet. KKE. Den 17 december ockuperades det grekiska LO:s, GEEE, byggnad i Aten av proletärer som kallade sig ”upproriska arbetare” och inbjöd alla arbetare till att göra detta till en plats för stormöten öppna för alla lönearbetare, studenter och arbetslösa. Man hängde en stor banderoll från Akropolis som uppmanade till en massdemonstration nästa dag. Den kvällen försökte ungefär 50 fackföreningsbyråkrater och höjdare att ta tillbaka kontrollen av sitt högkvarter, men de försvann när förstärkningar av studenter, som ropade ”solidaritet”, huvuddelen av dem anarkister, kom från ekonomihögskolan, som även hade ockuperats och omvandlats till en plats för möten och diskussioner, öppna för alla arbetare. Föreningen för albanska invandrare, bland andra, distribuerade en text som uttryckte deras solidaritet med rörelsen, med titel ”dessa dagar är också våra!”. Det uppstod flera krav på en obegränsad generalstrejk från den 18 december och framåt. Fackföreningarna blev tvingade att utlysa en tre timmar lång strejk i den offentliga sektorn denna dag.

På morgonen den 18 december blev en annan gymnasieelev, 16 år gammal skadad av en polis kula när han deltog i en sittdemonstration nära hans skola i en förort till Aten. Samma dag ockuperades flera radio- och TV-stationer av demonstranter, särskilt i Tripoli, Chania och Thessaloniki. Handelskammarens byggnad ockuperades i Patras och det uppstod nya konfrontationer med polisen. Den stora demonstrationen i Aten slogs ned med blodig repression: för första gången användes nya vapentyper av kravallpolisen: granater och gas som paralyserade demonstranterna. Ett flygblad mot den statliga terrorn undertecknades av ”revolterande flickor” som cirkulerade vid ekonomihögskolan. Rörelsen började, något förvirrat, att förstå sina geografiska begränsningar: därför välkomnade man entusiastiskt de demonstrationer av internationell solidaritet som ägt rum i Frankrike, Berlin, Rom, Moskva, Montreal och New York och deklarerade att ”detta stöd är mycket viktigt för oss”. Ockupanterna vid den tekniska högskolan uppmanade till en ”internationell dag av mobilisering mot statens mord” den 20 december, men för att överkomma denna proletära rörelses isolering till Grekland, så är den enda vägen framåt en utveckling av solidariteten och klasskampen på en internationell skala.

Iannis (19 december)

En öppen och kamratlig diskussion är grundläggande för att utveckla revolutionära ståndpunkter. Därför har vi nu öppnat våra artiklar för kommentarer från våra läsare. Vi hälsar alla läsare välkomna att ge kommentarer, förslag och kritik av våra artiklar, för att på så sätt stimulera diskussionen mellan revolutionärer.