Mot attackerna på dess levnadsstandard, börjar den internationella arbetarklassen att ta upp kampen igen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten, ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre, försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller offentlig sektor eller är arbetslös.

Det gör heller någon större skillnad om man lever i ett land som öppet medger ekonomiska svårigheter som i stora delar av Västeuropa, eller om man lever i ett land där de hävdar att ekonomin går bra som Sverige eller Storbritannien, eller blomstrar som de säger om Kina eller Indien. Vad än massmedia och politikerna säger är dessa attacker det oundvikliga svaret från den härskande klassen på krisen hos dess eget system. De är ett bevis på bankrutten hos den kapitalistiska sociala ordningen, dess växande oförmåga att förse sina slavar med ens de mest basala förnödenheter.

Denna återvändsgränd som det nuvarande ekonomiska systemet hamnat i, är huvudorsaken till all den misär som plågar mänskligheten idag. Nödvändigheten att konkurrera på en övermättad världsmarknad, tvingar borgarklassen att skära ned på säkerhetskraven, vilket har lett att olyckorna ökar på vägarna, i luften, inom sjöfarten och järnvägarna. Denna hänsynslösa jakt på profiter ökar miljöförstöringen. Det tydligaste exemplet på detta är ”växthus effekten” som hotar att rubba klimatet på jorden, vilket redan lett till flera naturkatastrofer. Samtidigt som kapitalismen alltmer förvandlar jorden till ett militärt slagfält. Militarisering har blivit kapitalismens svar på de ökande motsättningarna hos dess eget ekonomiska system.

Men de hela tiden ökande ekonomiska attackerna kan också ha en annan effekt. De kan även leda till att avslöja de lögner som vi hela tiden serveras om kapitalismens lysande framtid, bara den blir mer rationell, demokratisk och miljömedveten. De kan även göra att arbetarklassen svarar på dessa attacker med en klasskamp som är lika massiv som attackerna. Förvisso, efter att vi under flera år fått höra att klasskampen är överspelad och att arbetarklassen inte längre existerar, ser vi nu flera tecken på att klasskampen håller på att utvecklas. Förra sommaren såg vi en enorm strejkvåg i Argentina, strax före jul var det en stor strejk på tunnelbanan i New York och en spontan strejk på Seatfabriken i Barcelona (för mer om denna klasskamp se artiklar på annan plats i tidningen).

Demonstrationer i Frankrike

Samtidigt som vi skriver detta är de stora demonstrationer i Frankrike med närmare en halv miljon studenter mot en lag (CPE) som innebär försämrad anställningstrygghet för unga arbetare. Detta tystades till en början ned av massmedia, när detta inte gick längre så sa man att det bara var ungdomskravaller. Tvärtemot vad massmedia försöker lura i oss så skiljer sig denna rörelse från de upplopp som ägde rum i november 2005 i Frankrike, genom att den tar avstånd från meningslös förstörelse och istället för fram proletära politiska krav.

”Idag kan vi konstatera att denna rörelse av unga studenter inte har något med interklassistisk agitation att göra. Detta är sant även om det vid universiteten finns studenter som kommer från borgerliga familjer som till stora delar är motståndare till strejken och har alla möjliga illusioner om de framtida möjligheter som kapitalismen erbjuder dem. Studenternas kamp mot CPE (Det lagförslag som gör det lättare att avskeda arbetare under 26 år. Övers anm.) är ingen tillfällig aktion eller revolt utan framtid. IKS hälsar denna rörelse som är en integrerad del av arbetarklassens kamp.

Varför

För det första eftersom studenternas revolt är ett berättigat svar på en massiv och frontal attack på hela arbetarklassen. I och med CPE står de unga generationerna inför ännu sämre anställningsförhållanden och fattigdom när de avslutar sina studier.

För det andra eftersom den omedelbart mobiliserades på en proletär terräng som de så skickligt visade med demonstrationen den 7 mars. De har kunnat ställa de krav som bara gäller studenter åt sidan. För att istället föra fram krav som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom.

Slutligen för första gången sedan maj 68 har vi sett studenter som för fram paroller som uppmanar till enhet och solidaritet med hela arbetarklassen: ’Arbetare, arbetslösa, gymnasieelever och studenter vid universiteten samma kamp’

Vi har sett dem gå längre än studenterna under maj 68. Till skillnad från 68 generationen som var starkt märkt av en anda av revolt mot den äldre generation, något som då kallades generationsklyftan, har studenterna fört fram behovet av ett förenande av inte bara alla delar av arbetarklassen, utan även mellan generationerna. Mellan de som attackeras genom CPE och pensionärer och framtida pensionärer som är utsatta för attacker på sina pensioner.

Om den nya generationen på vissa sätt är mycket mer mogen än den i slutet på 60 talet, beror detta på att den objektiva situationen är mycket mer mogen, och den ekonomiska krisen fördjupats. Att den idag öppet visar den oundvikliga bankrutten för det kapitalistiska systemet.

Ett mer betydelsefullt utryck för att studenterna idag gått längre än sina föregångare under maj 68 är det sätt som de tagit kampen i sina egna händer. Genom att på ett häpnadsväckande sätt ta till sig arbetarrörelsens kampmetoder och skapa en levande solidaritet i sin kamp.”

(Citerat från presentationen till IKS offentliga möte i Paris den 11 mars. Denna presentation kan läsas i sin helhet på vår website)

Vad denna rörelse framförallt har gemensamt med de andra utryck för arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren är just att frågan solidaritet ställs så tydligt. Denna fråga om en solidaritet mellan generationerna var också den centrala frågan vid tunnelbanestrejken i New York i julas, eftersom strejken riktades mot försämringar av de framtida pensionerna för nyanställda. Vid Strejken på Seat och vid en strejk på flygplatsen Heathrow i somras så var det framförallt en fråga om solidaritet med avskedade arbetare. I de flesta av dessa strejker har facket lyckats ta kontroll över situationen genom att radikalisera sitt språkbruk och framställa sig som de verkliga försvararna av arbetarklassens intressen.

De ovannämnda uttrycken för klasskamp tillsammans med den nuvarande rörelsen i Frankrike innehåller trots alla sina begränsningar fröet till arbetarklassens framtida självständiga kamp.

Denna återkomst av klasskampen i flera olika länder visar att arbetarklassen är en internationell klass som överallt står inför samma problem, och överallt har samman intressen att försvara mot den utsugande härskande klassen.

I en värld som alltmer präglas av skärpta imperialistiska konflikter, av allt blodigare nationella och religiösa konflikter, erbjuder utvecklingen av klasskampen ett alternativ, ett förenande av de exploaterade över religions och nationsgränser och perspektivet av annat mänskligare samhälle, det kommunistiska samhället.

Internationell Revolution 25-03-2006

Aktuella händelser: