Mot attackerna på dess levnadsstandard, börjar den internationella arbetarklassen att ta upp kampen igen

Utskriftsvänlig versionSend by email

Över hela världen är arbetarklassens levnadsstandard under
attack. Detta uttrycker sig genom avskedanden, en skärpning av arbetstakten,
ökad flexibilisering eller alltmer osäkra anställningsförhållanden. Det sker
även genom en försämring av pensionerna som tvingar arbetare att arbeta längre,
försämrade sjukvillkor och nedskärningar i skolan. Detta gör att ingen del av
arbetarklassens skonas från attackerna vare sig man jobbar i privat eller
offentlig sektor eller är arbetslös.

Det gör heller någon större skillnad om man lever i ett land
som öppet medger ekonomiska svårigheter som i stora delar av Västeuropa, eller
om man lever i ett land där de hävdar att ekonomin går bra som Sverige eller
Storbritannien, eller blomstrar som de säger om Kina eller Indien. Vad än
massmedia och politikerna säger är dessa attacker det oundvikliga svaret från
den härskande klassen på krisen hos dess eget system. De är ett bevis på
bankrutten hos den kapitalistiska sociala ordningen, dess växande oförmåga att
förse sina slavar med ens de mest basala förnödenheter.

Denna återvändsgränd som det nuvarande ekonomiska systemet
hamnat i, är huvudorsaken till all den misär som plågar mänskligheten idag.
Nödvändigheten att konkurrera på en övermättad världsmarknad, tvingar
borgarklassen att skära ned på säkerhetskraven, vilket har lett att olyckorna
ökar på vägarna, i luften, inom sjöfarten och järnvägarna. Denna hänsynslösa
jakt på profiter ökar miljöförstöringen. Det tydligaste exemplet på detta är
”växthus effekten” som hotar att rubba klimatet på jorden, vilket redan lett
till flera naturkatastrofer. Samtidigt som kapitalismen alltmer förvandlar
jorden till ett militärt slagfält. Militarisering har blivit kapitalismens svar
på de ökande motsättningarna hos dess eget ekonomiska system.

Men de hela tiden ökande ekonomiska attackerna kan också ha
en annan effekt. De kan även leda till att avslöja de lögner som vi hela tiden
serveras om kapitalismens lysande framtid, bara den blir mer rationell,
demokratisk och miljömedveten. De kan även göra att arbetarklassen svarar på
dessa attacker med en klasskamp som är lika massiv som attackerna. Förvisso,
efter att vi under flera år fått höra att klasskampen är överspelad och att
arbetarklassen inte längre existerar, ser vi nu flera tecken på att klasskampen
håller på att utvecklas. Förra sommaren såg vi en enorm strejkvåg i Argentina,
strax före jul var det en stor strejk på tunnelbanan i New York och en spontan
strejk på Seatfabriken i Barcelona (för mer om denna klasskamp se artiklar på
annan plats i tidningen).

Demonstrationer i Frankrike

Samtidigt som vi skriver detta är de stora demonstrationer i
Frankrike med närmare en halv miljon studenter mot en lag (CPE) som innebär
försämrad anställningstrygghet för unga arbetare. Detta tystades till en början
ned av massmedia, när detta inte gick längre så sa man att det bara var
ungdomskravaller. Tvärtemot vad massmedia försöker lura i oss så skiljer sig
denna rörelse från de upplopp som ägde rum i november 2005 i Frankrike, genom
att den tar avstånd från meningslös förstörelse och istället för fram proletära
politiska krav.

”Idag kan vi konstatera att denna rörelse av unga studenter inte
har något med interklassistisk agitation att göra. Detta är sant även om det
vid universiteten finns studenter som kommer från borgerliga familjer som till
stora delar är motståndare till strejken och har alla möjliga illusioner om de
framtida möjligheter som kapitalismen erbjuder dem. Studenternas kamp mot CPE
(Det lagförslag som gör det lättare att avskeda arbetare under 26 år. Övers
anm.) är ingen tillfällig aktion eller revolt utan framtid. IKS hälsar denna
rörelse som är en integrerad del av arbetarklassens kamp.

Varför

För det första eftersom studenternas revolt är ett berättigat svar
på en massiv och frontal attack på hela arbetarklassen. I och med CPE står de
unga generationerna inför ännu sämre anställningsförhållanden och fattigdom när
de avslutar sina studier.

För det andra eftersom den omedelbart mobiliserades på en proletär
terräng som de så skickligt visade med demonstrationen den 7 mars. De har
kunnat ställa de krav som bara gäller studenter åt sidan. För att istället föra
fram krav som hela arbetarklassen kan ställa sig bakom.

Slutligen för första gången sedan maj 68 har vi sett studenter som
för fram paroller som uppmanar till enhet och solidaritet med hela
arbetarklassen: ’Arbetare, arbetslösa, gymnasieelever och studenter vid
universiteten samma kamp’

Vi har sett dem gå längre än studenterna under maj 68. Till
skillnad från 68 generationen som var starkt märkt av en anda av revolt mot den
äldre generation, något som då kallades generationsklyftan, har studenterna
fört fram behovet av ett förenande av inte bara alla delar av arbetarklassen,
utan även mellan generationerna. Mellan de som attackeras genom CPE och
pensionärer och framtida pensionärer som är utsatta för attacker på sina
pensioner.

Om den nya generationen på vissa sätt är mycket mer mogen än den i
slutet på 60 talet, beror detta på att den objektiva situationen är mycket mer
mogen, och den ekonomiska krisen fördjupats. Att den idag öppet visar den
oundvikliga bankrutten för det kapitalistiska systemet.

Ett mer betydelsefullt utryck för att studenterna idag gått längre
än sina föregångare under maj 68 är det sätt som de tagit kampen i sina egna
händer. Genom att på ett häpnadsväckande sätt ta till sig arbetarrörelsens
kampmetoder och skapa en levande solidaritet i sin kamp.”

(Citerat från presentationen till IKS offentliga möte i
Paris den 11 mars. Denna presentation kan läsas i sin helhet på vår website)

Vad denna rörelse framförallt har gemensamt med de andra
utryck för arbetarklassens kamp som vi sett de senaste åren är just att frågan
solidaritet ställs så tydligt. Denna fråga om en solidaritet mellan
generationerna var också den centrala frågan vid tunnelbanestrejken i New York
i julas, eftersom strejken riktades mot försämringar av de framtida pensionerna
för nyanställda. Vid Strejken på Seat och vid en strejk på flygplatsen Heathrow
i somras så var det framförallt en fråga om solidaritet med avskedade arbetare.
I de flesta av dessa strejker har facket lyckats ta kontroll över situationen
genom att radikalisera sitt språkbruk och framställa sig som de verkliga
försvararna av arbetarklassens intressen.

De ovannämnda uttrycken för klasskamp tillsammans med den
nuvarande rörelsen i Frankrike innehåller trots alla sina begränsningar fröet
till arbetarklassens framtida självständiga kamp.

Denna återkomst av klasskampen i flera olika länder visar
att arbetarklassen är en internationell klass som överallt står inför samma
problem, och överallt har samman intressen att försvara mot den utsugande
härskande klassen.

I en värld som alltmer präglas av skärpta imperialistiska
konflikter, av allt blodigare nationella och religiösa konflikter, erbjuder
utvecklingen av klasskampen ett alternativ, ett förenande av de exploaterade
över religions och nationsgränser och perspektivet av annat mänskligare
samhälle, det kommunistiska samhället.

Internationell Revolution 25-03-2006

Aktuella händelser: