SITUATIONISMEN nu och då

Utskriftsvänlig versionSend by email



Maj 1968 var en höjdpunkt för
situationismen, en strömning som kombinerade en kritik av den
kapitalistiska kulturens ”skådespelsamhälle” med vissa
revolutionära politiska ståndpunkter. Slagord och graffitti från
denna period, så som ”under asfalten finns en strand” och
”fantasin till makten”, fångade atmosfären under händelserna i
maj 1968, den känsla av plötslig befrielse från den själsdödande
rutinen och atomiseringen i det kapitalistiska samhället, och de
speglade helt klart inflytandet från situationistiska idéen, liksom
den vitt spridda uppmaningen till att bilda aktionskommittéer
utanför fackföreningarna, och ockupationerna av fabriker och
universitet. Situationisterna var inte på något sätt den enda
revolutionära strömningen som var involverade i att formulera och
sprida dessa förslag, och deras faktiska betydelse har nästa alltid
blivit överskattad av dem själva och deras efterföljare, även om
ingen kan förneka att detta var deras högtidsstund.

Hur som helst har situationismen varit
på fallrepet sedan dess, även om man har lämnat många spår, och
beundrare, efter sig. Själva den Situationistiska Internationalen
upplöstes 1972. Idag är situationismen som tankeströmning något
som hålls vid liv av individuella ”pro-situs” som framför allt
verkar kännetecknas av en total oförmåga att nå andra, till synes
liktänkande individer.

Mötet om ”1968 and all that” som
avhölls i London den 10 maj, organiserat av en blandning av
anarkister och vänsterister, gav oss åtminstone två exempel på
vad som överlevt i den situationistiska diskursen.

Utanför Conway Hall fanns ett bokbord
som bemannades av en medlem av gruppen/websiten Principia Dialectica.
Han delade ut ett flygblad som förkastade hela mötet, med titeln
”låt de döda begrava sina döda”:
”Om du går in i
denna lokal kommer du att se ett lik, och mumier som balsamerar detta
lik. Vi blev vänligen inbjudna till denna mässa men har tackat nej
till att delta. Men vi är nu här,
utanför,
som deras
dåliga samvete

Situationismen har alltid varit bra på
att förkasta saker. Vem minns inte telegrammet med lydelsen ”darra
byråkrater – arbetarrådens internationella makt kommer snart att
göra slut på er”
som man skickade till det kinesiska
kommunistpartiets centralkommitté 1968?

Men Principia Dialecticas
ställningstagande till mötet den 10 maj byggdes inte på något
försök att dra upp en klasslinje mellan de representanter för
kontrarevolutionen som helt klart var med och organiserade detta
möte. Deras huvudsakliga kritik byggde på att deltagarna
idealiserade det förgångna och förgäves försökte återskapa
Ryssland 1917 eller Spanien 1936. Samtidigt som man ser SI som den
mest avancerade gruppen under rörelsen i maj 1968, så insisterar
man på att det är nödvändigt att gå utöver SI som hade ”byggt
sin sak på historiens revolutionära Subjekt” med andra ord
arbetarklassen:

Det är lätt att avfärda de lik
som Maj 68 redan har förlöjligat, och som idag fungerar som
garanter för ”68-andan” (från den goda demokratiska vänstern
till ex-Maoisterna, ända till anarkisterna). Det är svårare att
avfärda det Maj 68 som fortfarande lever, om än fossiliserat, det
som säger
arbeta aldrig någonsin. Det är ännu
svårare, eftersom denna gamla kritik fortfarande lyser klart. Men
låt oss upprepa den; den lyser med ljuset hos döda stjärnor.
Arbeta aldrig någonsin: för att verkligen
avfärda arbetet, msåste man göra sig av med idén om att
arbetarklassen är historiens revolutionära subjekt. Klasskampen är
en integrerad den av den kapitalistiska dynamiken: det är inte en
fråga om kamp mellan den dominerade klassen och den revolutionära
klassen, utan mellan olika intressen (med olika stor makt)
inom
kapitalismen.”

”arbeta aldrig
någonsin” var alltid situationisternas mest korkade paroll, den
som mest tydligt avslöjade det inslag av småborgerlig artistisk
elitism som hjälpte till att blanda ihop den situationistiska röran.
Principia Dialectica har gått ännu ett steg och upphöjer denna
trasproletärt-aristokratiska slogan till en grundval för att
definitivt avskaffa begreppet klasskamp och den proletära
revolutionen.

Ett mer hälsosamt
försök att undersöka vad som finns kvar och är relevant hos
situationismen idag kunde vi se i en diskussion om surrealism och
situationism under händelserna i Maj 68. Introducerat på ett mycket
vänligt, om än något förvirrat sätt av en av
mötesorganisatörerna, kom denna diskussion att ge upphov till många
intressanta diskussionstrådar, som på grund av tidsbrist inte kunde
följas upp.

Presentationen
visade, bland annat, att situationisterna var starkt influerade av
surrealisterna på 20- och 30-talen. Detta verkade svårt att smälta
för en mötesdeltagare, som hävdade att Andre Breton, en av de
ledande surrealisterna, var ”auktoritär” och i själva verket
stalinist. En av IKS kamrater som var närvarande på mötet försökte
klargöra detta: Breton och majoriteten av surrealisterna var klart
och tydligt motståndare till stalinismen, och slöt upp bakom
Trotskij och Vänsteroppositionen, som vid denna tidpunkt inte var
det lik som trotskismen är idag; åtminstone en av surrealisterna,
Benjamin Peret utvecklade politiska ståndpunkter som gick långt
utöver Trotskijs (faktum var att han närmade sig
vänsterkommunismen).

Vad gäller ”arvet”
efter situationisterna, så pekade vi på att 1968 så tolkade
situationisterna, influerade av Castoriadis och Socialisme ou
Barbarie-gruppen, explosionen av klasskamp under Maj 68 som det
definitiva beviset på att vår tids revolution inte, som
”traditionella” marxister hävdat, utlöses av en ekonomisk kris,
utan av en revolt mot tristessen och alienationen i det
kapitalistiska skådespelsamhället. Efter 40 år av fördjupad
ekonomisk kris, är en sådan ståndpunkt inte längre hållbar, och
visar på en fatal svaghet i sitautionisternas teoretiska arsenal.

Detta provocerade
fram ett antal svar från människor som argumenterade att den
situationistiska kritiken av skådespelsamhället var mer relevant än
någonsin under en epok av dokusåpor och kändiskult. Mötet slutade
vid denna punkt, så vi kan svara på detta här: det är förvisso
sant att den kapitalistiska kulturen har blivit ett löjligt
spektakel som passivt ska konsumeras av massorna, och att den
fungerar som ett sätt att utöva social kontroll, genom att avleda
vårt missnöje i falska gemenskaper och irrationell mytologi. Men
precis som Rom föll ned i ”bröd och gladiatorspel” för att
hålla plebejer och slavar på mattan, så är förruttnelse i den
kapitalistiska kulturen idag ett uttryck för att det finns något
fundamentalt ruttet i samhällets grundvalar, det faktum att de
kapitalistiska sociala relationerna har blivit ett grundläggande
hinder för att realisera mänsklighetens behov. Utan en
materialistisk analys av grundvalarna för det samhälleliga livet,
är kulturkritiken dömd att förbli ensidig, och kan på sin höjd
bli något mer än tillfälliga intellektuella moden.

Amos 080630

från World Revolution nr 316,
juli/augusti 2008

Arbetarrörelsens historia: