Krig i Georgien: Alla stater är krigshetsare!

Utskriftsvänlig versionSend by email



Återigen står Kaukasus i lågor.
Samtidigt som Bush och Putin fredligt småpratade vid invigningen av
Peking-OS, denna påstådda symbol för fred och samförstånd mellan
folken, passade den georgiske presidenten Saakashvilli (en trogen
bundsförvant till USA) på att tillsammans med sin motståndare, den
ryska staten, på den andra sidan att skicka ut sina soldater i krig
mot varandra med fruktansvärda massakrer i Georgien/Sydossetien som
följd. Detta krig har inneburit ytterligare ”etnisk rensning” i
en hårt drabbad region. Det är svårt att beräkna antalet offer,
men de verkar uppgå till tusentals; till största delen civila
offer.

Båda sidor anklagar den andre för att
vara en krigshetsare eller att de tvingades att agera eftersom de
hade ryggen mot väggen. Den lokala befolkningen vare sig den är av
ryskt, ossetiskt, abkhaziskt eller georgiskt ursprung, som har sett
sina städer bombats, plundrats och bränts ned har alla blivit
gisslan hos de borgerliga nationalistiska fraktionerna, som alla är
lika skyldiga till dessa fruktansvärda grymheter och massakrer.
Arbetarna kan inte välja vilken av sina exploatörer de skall
stödja, utan de måste fortsätta att kämpa för sina egen
intressen som klass och förkasta alla nationalistiska och krigiska
paroller. Vare sig det gäller ”att försvara våra ryska bröder i
Kaukasus” eller att ”försvara Georgiens territoriella
integritet” .. tjänar alla dessa paroller endast en kapitalistisk
gangster mot en annan, som alla behöver soldater som kanonmat.

En
ny illustration av det kapitalistiska krigets barbariska natur

Som ett svar på provokationer från
den ryska borgarklassen och dess fraktion i Ossetien trodde den
georgiske presidenten Saakashvilli att han skulle kunna komma undan
genom en brutal ockupation av den lilla provinsen Syd-Ossetien natten
mellan den 7-8 augusti, då georgiska trupper med flygunderstöd
ockuperade och förstörde huvudstaden Tskhinvali i denna proryska
separatistiska provins.

Samtidigt som Ryssland skickade in de
milliser som de kontrollerar i den andra konfliktzonen i Georgien,
Abhazien, för att ta kontroll över Kodoridalen, svarade de ryska
styrkorna även direkt på detta angrepp genom att skoningslöst
bomba flera georgiska städer, som hamnstaden Poti med dess flottbas
vid Svartahavskusten vilken helt förstördes, men framförallt
drabbades staden Gori vars befolkning till stora delar tvingats fly
staden efter intensiva flygangrepp. Ryska stridsvagnar ockuperade
snabbt en tredjedel av Georgien. De hotade till och med huvudstaden
Tiblisi när ryska stridsvagnsförband stoppade framryckningen bara
några kilometer från Tiblisi. Flera dagar efter att
vapenstilleståndet undertecknats syntes fortfarande inte några
tecken på ett ryskt tillbakadragande. Det utspelades fruktansvärda
scener av mord och övergrepp på bägge sidor. Praktiskt taget hela
befolkningen i Tskhinvali och dess omgivning tvingades att lämna
krigsområdet med upp till 30 000 flyktingar som följd.. I hela
området uppgår antalet flyktingar till 115 000 enligt FN:s
flyktingkommissariat.

Denna konflikt har utvecklats under
lång tid. Syd-Ossetien och Abkhazien är regioner som domineras av
smugglare och är självutropade proryska republiker under full rysk
kontroll. Under nästan 20 år ända sedan Georgien utropade sin
självständighet har dessa varit centrum för olika konflikter.
Användandet av ryska minoriteter i Georgien för att motivera en
aggressiv imperialistisk politik, påminner om den tyska politiken
inte bara under nazitiden (episoden med Sudettyskarna i
Tjeckoslovakien) utan under hela 1900 talet. Som en specialist
uttrycker det i den franska tidningen Le Monde den 10 augusti

”Syd-Ossetien är vare sig ett land
eller en regim. Det är en blandad skara av ryska generaler och
ossetiska banditer som ute efter att göra pengar på på konflikten
med Georgien”.

Att utnyttja extrem nationalism och
militära äventyr har alltid varit en favorit metod hos
borgarklassen att hantera interna problem. Även om den georgiske
presidenten blev överväldigande omvald med stöd från 95 % av
befolkningen under den så kallade ”rosornas revolution” under
hösten 2003 mot den gamle ”sovjet”-ledaren Sjevardnatze, hade
han problem med att bli omvald under våren 2008 trots aktivt stöd
från USA. Framförallt på grund av korruption och en diktatorisk
ledarstil. Denne helhjärtade allierade till Washington tog över en
stat som ända sedan dess bildande varit ett brohuvud för USA:s ”nya
världsordning” under Bush den äldre. Det ledde förmodligen den
georgiske presidenten till att överskatta det stöd han skulle från
väst och och då synnerhet från USA för sitt senaste militära
äventyr. Putins Ryssland hade gillrat en fälla som den georgiske
presidenten Saakasshvilli klev rätt in i, genom han försåg
Ryssland med en anledning att slå till militärt och återställa
sin auktoritet i Kaukasus. Situationen i Kaukasus har länge varit
ett horn i sidan på den ryska ledningen, men detta var i huvudsak en
reaktion på den inringning av Ryssland från Natos sida som skett
sedan 1991. Denna inringning nådde en för Ryssland oacceptabel nivå
i och med Nato-medlemsansökningarna till från Georgien och
Ukraina. Men framförallt är det de anti-missil batterier som USA
skall installera i Polen och Tjeckien som Ryssland inte kan
acceptera. Inte utan anledning ser Moskva dessa som riktade mot dem
och inte mot Iran eller Nordkorea. Ryssland har utnyttjat det faktum
USA har svårt att agera för tillfället på grund av att en stor
del av dess militära styrkor har kört fast i Irak och Afghanistan,
för en motoffensiv i Kaukasus inte långt efter det att man till ett
hög pris åter etablerat sin kontroll över Tjetjenien genom ett
oerhört blodigt och brutalt krig.

Men ansvaret för detta krig ligger
inte bara hos de omedelbara antagonisterna. Alla de imperialistiska
makterna som idag visar sitt hycklande medlidande med Georgien har
blod på sina händer, vare sig det gäller USA med dess två krig i
Irak eller Frankrike med den roll som man spelade i folkmordet i
Rwanda 1994 eller Tyskland, som var en aktiv faktor i att utlösa de
fruktansvärda krigen på Balkan 1992.

Maskerna
faller av!

Det är uppenbart att slutet på det
kalla kriget och de gamla öst-väst blocken inte har lett till att
vi sett några tecken på en ”era av fred och stabilitet” i
världen. Vare sig i Afrika, Mellanöstern, Balkan eller Kaukasus.
Nedmonteringen av det gamla stalinistiska imperiet har bara lett till
att väcka nya imperialistiska ambitioner och ett ökande militärt
kaos. Georgien har ett stort strategiskt värde vilket lett till
närmanden från flera stormakter under de senaste åren. Under den
stalinistiska epoken var det bara en transit korridor för rysk olja
från Volga och Ural, men efter 1989 blev Svarta havet kungsvägen
för nå rikedomarna i det Kaspiska havet. Georgien har blivit en
viktig knutpunkt för olja från Kaspiska havet och gas från
Azerbadjan, Turkmenistan och Kazakhstan. Sedan 2005 har det fått den
1800 kilometer långa BTC-oljeledningen som byggts under direkt
amerikansk ledning och binder samman det azeriska Baku med den
turkiska Medelhavshamnen Ceyhan och går igenom den georgiska
huvudstaden Tiblisi på vägen. Denna oljeledning är ett sätt att
gå förbi Ryssland när det gäller transportera olja från det
Kaspiska havet till Europa. För Ryssland innebär detta ett direkt
hot, att Centralasien med 5% av världen olje- och gasreserver skapar
ett alternativ till Ryssland när det gäller att förse Europa med
gas. Än mera så eftersom EU drömmer om att bygga en 330 kilometer
lång gasledning kalla Nabucco som ska koppla samman Europa med
gasfälten i Iran och Azerbadjan via Turkiet. Under tiden planerar
Ryssland, vars president är en före detta chef för Gazprom, att
svara genom att dra igång gigantiskt rivaliserande projekt som
skulle nå Europa via Svarta havet, till en kostnad av 20 miljarder
dollar.

Går
vi mot ett nytt kallt krig?

De två före detta blockledarna
Ryssland och USA står igen mot varandra, men nu i ett läge där
förutsättningarna för de imperialistiska konflikterna helt
annorlunda än under det kalla kriget, när det fanns en disciplin
och sammanhållning inom blocken. Vid den tiden fick vi hela tiden
höra att konflikten mellan dessa två block framförallt var ett
uttryck för en ideologisk konflikt, för en kamp mellan de som
kämpade för demokrati och frihet mot de totalitära krafter som
identifierades med kommunism. Idag kan vi se mycket klarare hur de
som lovade en ”era av fred och stabilitet” försökte föra oss
bakom ljuset, eftersom det framstår klarare än någonsin att denna
konflikt mellan stormakter inte är något annat än en barbarisk
kamp för solkiga imperialistiska intressen.

Idag domineras relationerna mellan
olika stater av en tendens mot ”var och en för sig själv”.
Vapenstilleståndet i Georgien har helt enkelt bekräftat i avtal
denna ryska segern och militära överlägsenheten i regionen. Den
innebär en förödmjukande reträtt för Georgien, vars
territoriella integritet inte längre är säker utan dikteras av
villkor från Moskva. Parodin på ”fredsbevarande styrkor” i
Syd-Ossetien och Abkhazien som uteslutande består av ryska trupper,
är inget annat än ett officiellt erkännande för en permanent rysk
ockupation av georgiskt territorium. Ryssland har utnyttjat sitt
militära övertag till återvända till Georgien till det
”internationella samfundets” stora förtret.

Detta är en ny förkrossande motgång
för Georgiens överordnade, den amerikanska borgarklassen. Även om
Georgien betalat ett högt pris för sin närhet till USA (en
tvåtusen man stark militärstyrka som man skickat till Irak och
Afghanistan), har Uncle Sam i sin tur inte gett dem mer än sitt
moraliska stöd och fördömanden av Ryssland, utan att lyfta ett
finger för att försvara Georgien. Den mest signifikanta aspekten av
den amerikanska försvagningen är att Vita huset inte har några
planer på att erbjuda ett alternativ till denna ”vapenvila”,
utan man har inte något annat val än att svälja den europeiska
”fredsplanen”. Vad som är ännu värre att villkoren för denna
”fredsplan” dikterats av Moskva. Ännu mer förödmjukande var
att Condoleeza Rice var tvungen att åka till Georgien för att få
den georgiske presidenten att skriva på. Detta visar tydligt på
USA:s impotens och försvagningen av världens ledande stormakt.
Dessa nya uttryck för dess tillbakagång kan endast ytterligare
försvaga dess ställning i världen och är ett verkligt skäl till
oro för stater som räknar med dess stöd, som Ukraina och Polen.

Samtidigt som USA visar sin maktlöshet
visar Europa hur långt tendensen ”var och en för sig själv”
gått. Inför den amerikanska handlingsförlamningen skred ”europeisk
diplomati” till verket. Det är signifikant att det var den franske
presidenten som var språkröret för detta som nuvarande ordförande
för EU, som trots att han för detta mesta bara talar för sig själv
och utan sammanhang, är en mästare på kortsiktiga lösningar på
den internationella scenen. Återigen har Sarkozy störtat sig ut för
att ha ett ord med i laget och spegla sig i glansen. Men den berömda
”franska fredsplanen” (han lyckades inte upprätthålla
illusionen att detta var en stor internationell eller europeisk
diplomatisk framgång) är bara en löjlig formalitet som knappt
förmår att dölja att dess villkor helt dikterats från Moskva.

Europa kan inte dra någon större
nytta av denna situation, eftersom dess uppfattningar går så vitt
isär. Hur skulle det kunna finnas någon enighet inom EU med Polen
och de baltiska staterna som är uttalat anti-ryska och helhjärtade
försvarare av Georgien? Samtidigt som Tyskland hela tiden motsatt
sig den ökande amerikanska kontrollen över regionen, och är en av
de starkaste motståndarna till att Ukraina och Georgien skulle få
gå med i Nato. även om Angela Merkel gjort en spektakulär
kovändning genom att lova Georgiens president sitt stöd. Detta
tvingades hon till på grund av Rysslands ökande impopularitet, när
de ockuperat Georgien. Faktum kvarstår att Europa framstår helt
splittrat, där Frankrike försöker vara den ensamme riddaren, och
göra det omöjliga genom att samtidigt försöka vara Putin till
lags, har Storbritannien ryckt ut till Georgiens försvar för att
motsätta sig sin huvudsakliga rival Tyskland.

De fördelar som Ryssland lyckats dra
från situationen är väldigt begränsade. Förvisso har man stärkt
sin imperialistiska position på kort sikt inte bara i Kaukasus utan
på världsnivå. Den ryska flottan behärskar regionens hav och
hotar alla andras sjöfart. Men även om man kortsiktigt förbättrar
sitt grepp över Kaukasus, kommer inte denna militära seger göra
att USA avstår från att sätta upp sina anti-missil batterier på
europeisk mark. Tvärtom har detta bara drivit på Vita huset att
accelerera detta projekt, som det avtal som tecknats med Polen om att
installera missil-skölden på polsk jord. Som en hämnd för detta
har den ryska militärledningen hotat Polen genom säga att de skulle
vara det första målet vid en kärnvapenattack.

Rysk imperialism är mindre intresserad
av oberoende eller övertagande av Syd Ossetien och Abkhazien än av
att skaffa sig en styrkeposition inför förhandlingarna om Georgiens
framtid. Men i grund och botten visar den krigiska aggressivitet och
de stora militära styrkeuppvisningar som man gjort i Georgien, den
gamla rädslan för dess imperialistiska rivaler, och att man
diplomatiskt sett är mer isolerad än någonsin. Ingen makt kan
hoppas på att vara kapabel att kontrollera situationen, och de
skiftande och varierande allianser vi ser nu är ett uttryck för en
farlig destabilisering av de imperialistiska relationerna.

Det
kan inte bli fred under kapitalismen

Vad som står utom all tvekan är att
alla de imperialistiska makterna, stora som små, försöker spela en
roll i det diplomatiska spelet, i en del av världen som har stort
geo-strategisk betydelse. Alla de imperialistiska makterna är
ansvariga för denna situation. Med oljan och gasen i Kaspiska havet
och existensen av ett antal turkisktalande länder i Centralasien,
har även Turkiet och Iran vitala intressen att försvara i denna
region, men faktum är att hela världen är involverad. Det är
lättare att mobilisera människor som kanonmat i Kaukasus på grund
av den etniska smältdegel som området är; till exempel har
ossetierna ett iranskt ursprung. Det är lätt för den ena eller
andra makten att underblåsa nationalism när regionen är så
fragmenterad. Rysslands förflutna som en förtryckande makt har
också stor betydelse. Allt detta utgör förutsättningen för allt
mer omfattande imperialistiska spänningar i framtiden. Vi har sett
oron i de baltiska staterna och i synnerhet Ukraina som med sin
kärnvapenarsenal är en militärmakt av en helt dignitet än
Georgien.

Detta krig ökar risken för en
destabilisering av regionen men har också oundvikliga konsekvenser
för den globala imperialistiska styrkebalansen. ”Fredsplanen” är
bara blå dunster i ögonen och innehåller alla beståndsdelar för
en ny militär upptrappning som hotar tända en hel rad med
krutdurkar från Kaukasus till Mellanöstern.

Vi ser ett ökande antal explosiva
situationer på ett antal olika platser runt jorden Kaukasus,
Kurdistan, Pakistan, Mellanöstern och så vidare. Inte bara har det
imperialistiska makterna visat att de är oförmögna att lösa
problemen som lett till dessa situationer, utan deras agerande har
endast till att dessa konflikter blivit än mer explosiva. Detta
visar återigen att kapitalismen inte har något att erbjuda förutom
militärt barbari och massakrer som plågar en allt större del av
världens befolkning.

Det är inte genom att kräva mer
demokrati, mer respekt för mänskliga rättigheter eller ens att få
de imperialistiska banditerna att hålla sig till sina
internationella överenskommelser, som detta kan få ett slut. Det
enda att få stopp på krigen är att få stopp på kapitalismen.
Detta kan endast ske genom arbetarklassens kamp. Arbetarnas enda
allierade i denna kamp är andra arbetare utöver alla nations och
etniska gränser. Det enda sättet för världens arbetare att visa
sin solidaritet med sina klassbröder och systrar vare sig de är
ryssar, georgier, ossetier, abkhazier eller offer för alla de andra
krig som plågar planeten. Är att förena sina krafter och
tillsammans utveckla sin för att störta detta system. Mot
borgarklassens mordiska nationalism, kan den enda förenande parollen
vara ”Arbetarklassen har inget fosterland! Proletärer i alla
länder, förena er”
från det Kommunistiska Manifestet.

IKS 17/8

Geografisk region: