Harpers slutsatser om den ryska revolutionen och den aspekt av en marxistiska dialektiken som han föredrar att ignorera … - d

Utskriftsvänlig versionSend by email

Harpers slutsatser om den ryska revolutionen och den aspekt av en marxistiska dialektiken som han föredrar att ignorera … - del IV

Men kan se på den ryska evolutionen på tre olika sätt:

A.     Det första sättet är som det ses av ”socialister” av olika beteckningar: vänstern, högern, centern; ”Revolutionära socialister” (i Ryssland), ”oberoende” socialistiska element på andra håll, osv.

Innan revolutionen hade deras perspektiv varit: den ryska revolutionen kommer att vara en borgerligt demokratisk revolution, inom vilken arbetarklassen kommer att kämpa ”demokratiskt” för sina ”rättigheter och friheter”.

Alla dessa gentlemän, liksom att vara ”uppriktiga revolutionära demokrater”, var entusiastiska försvarare av ”nationernas självbestämmanderätt”. De slutade med att försvara nationen genom att avvika från internationalismen som ledde dem från pacifism till kampen mot angripare och förstryckare. Dessa människor var moralister i dess renodlade form, försvarare av rättigheter med ett stort R, Frihet med ett stort F, de fattigas och förstryktas försvarare.

När den första revolutionen, den i februari, bröt ut, gav de fritt utlopp för en strid ström av glädjetårar: det var den slutliga bekräftelsen för deras heliga perspektiv.

Oturligt nog hade de misslyckats med att förstå att februariupproret enbart var ett loppbett, enbart öppnade dörren för den verkliga kampen mellan klasserna. Tsaren hade fallit, men redan tidigare hade den borgerliga revolutionen i stort sett genomförts inom den gamla autokratin. Hela denna apparat var nu rutten och måste ersättas. Februari öppnade dörren till en kamp om makten.

Inom själva Ryssland fanns det fyra huvudkrafter:

  1. Autokratin, den feodala byråkratin som hade styrt ett land där stora kapital började installera sig;
  2. Borgarklassen och småborgarna; stora kapitalägare, direktörer i industrin, den intellektuella eliten, mellanstora markägare, etc;
  3. En stor massa av fattiga bönder, som nyligen lämnat livegenskapen;
  4. De intellektuella och småborgare som proletariserats av regimens och landets kris; och det industriella proletariatet självt.

De ”reaktionära” elementen (de som stödde tsarens regim) hade övertygats om att införandet av storskalig industrikapitalism i Ryssland var oundvikligt och nödvändigt. Deras enda aspiration var att vara administratörer och gendarmer för det främmande finanskapitalet, samtidigt som de kunde upprätthålla en fördelaktig social status: upprätthållandet av det kejserliga byråkratiska systemet, en ”frigörelse” av de livegna (för att tillhandahålla arbetskraft till industrin) som tillförsäkrade att byråkratin och noblessen kunde bibehålla en hög grad av kontroll över de medelstora bönderna, som sågs som en klass av arrendebönder.

Detta var uppenbarligen redan den ”borgerliga revolutionen”. Men de sociala krafterna som intog den historiska arenan tog inte med i beräkningen byråkratins desiderata (ung önskemål- övers. anm.). När väl kapitalet hade introduceras i Ryssland, betydde det å ena sidan proletariatet, och å andra sidan, den kapitalistiska klassen, som inte bestod så mycket av kapitalägare, utan av en hel social klass som i praktiken styrde industrin och administrerade cirkuleringen av kapital.

Importen av kapital hade konsekvensen att det visade den ryska härskande klassen, i dess bredaste mening, den enorma möjligheten med en kapitalistisk utveckling i Ryssland.

Inom dessa klasser uppstod två ambivalenta tendenser: den första utifrån behovet att använda utländskt finanskapital för utvecklingen av kapitalismen i Ryssland, den andra, en tendens mot nationellt oberoende, och därmed mot att bryta sig loss från det utländska kapitalets grepp.

När revolution först bröt ut såg de länder som hade investerat i Ryssland som Frankrike, Storbritannien och andra, faran främst utifrån ”deras” kapital. Och den huvudsakliga reaktionen från egendomsägare när deras egendom är hotad är rädsla, smutsiga affärer, och användningen av alla till buds stående medel.

Dessa länder visste mycket väl att en demokratisk regering skulle beskydda dess intressen. Men likt varje annan kapitalist, såg de en reaktionär kupp som ett sätt att diktera sin politik och få en effektiv kontroll över ett extremt rikt område. De främmande länderna spelade därför på varje möjligt kort, stödde alla – Kerensky, Deniken, de reaktionära banden, den provisoriska regeringen, etc. … En del fick pengar, vapen och militära rådgivare, andra fick ”opartiska råd” från ambassadörer och konsulärer. Och genom detta käbbel om makten spelades också imperialistiska rivaliteter ut: enade en dag, skulle de imperialistiska makterna konspirera mot sina allierade och hugga dem i ryggen nästa dag.

Den mest passande termen för den politiska geografin under perioden mellan den första revolutionen (februari) och den andra (oktober) är en moras, ett kaos som den nuvarande historieskrivningen bara är i början av att få grepp om, tack vare bolsjevikregeringens publicering av alla de hemliga överenskommelserna.

B.     Det imperialistiska kriget var i sig självt en återvändsgränd.

Kadavren ruttnade i ingenmansland mellan skyttegravarna i en front som löpte längs hela östra Tyskland och kejsardömet Österrike-Ungern, och i de södra delarna av dessa länder. Det tycktes inte finnas någon utväg ur kriget.

I detta allmänna kaos, hade en liten politisk grupp stått för den revolutionära internationalismen vid konferenserna i Zimmerwald och Kienthal, och hade insisterat på nödvändigheten av en ny revolutionär arbetarrörelse på ruinerna av den andra internationalen. Den argumenterade för att proletariatet FRAMFÖR ALLT hade att deklarera sin internationalism genom att ge sig in i kampen, OAVSETT KONSEKVENSER, mot sig egen borgarklass, samtidigt som den klart hade i åtanke att en sådan kamp var en del av en internationell proletär rörelse som, om den skulle kunna genomföra den socialistiska revolutionen, var tvungen att sprida sig till de viktigaste kapitalistiska länderna.

Den verkliga skiljelinjen mellan socialdemokraterna och kärnan i den framtida kommunistiska internationalen var på en fråga: socialdemokraterna trodde man kunde nå socialism genom en gradvis utvidgning av demokratin inom varje land. Dessutom såg de kriget som en ”olyckhändelse” i historiens rörelse, och argumenterade för att klasskampen skulle sättas åt sidan under kriget medan man väntade på seger över den knasiga fienden som hindrade att denna ”kamp” kunde ske på ett ”fredligt” sätt. (Om vi hade mer plats skulle vi inkludera manifest från olika ”socialistiska” partier under perioden från 1914 till 1917, och extrakt från nyhetstidningarna för dessa partier som delades ut till ryska trupper i Frankrike, i vilka ”socialismen” försvarades med en sann heroisk glöd.)

Vänstern som började formera sig efter de två konferenserna i Schweiz hade sin mest solida grundpelare byggd runt personen Lenin, som vid denna tidpunkt var nästan totalt isolerad, inte bara från f.d. kamrater i bolsjevikpartiet, utan också från många inom själva vänstern. Lenins huvudbudskap var följande:

”Predikande klassamarbete, förneka den sociala revolutionen och revolutionära metoder, anpassa sig till den borgerliga nationalismen, glömma bort den föränderliga karaktären på nationella gränser och länder, göra en fetisch av borgerlig legalitet, inte kännas vid idén om klasser och klasskamp i rädslan att skrämma ’massan av befolkningen’ (dvs. småbourgeoisin) allt detta är utan tvekan den teoretiska grunden för opportunismen.

” … Borgarklassen bedrar folket genom att drapera det imperialistiska stråtröveriet med den gamla ideologin om det ’nationella kriget’. Proletariatet demaskerar denna lögn genom att proklamera omvandlingen av det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig. Detta är slagordet som indikeras av resolutionerna vid Stuttgart och Basel, som förutsåg, inte krig i allmänhet, utan detta nuvarande krig, och som inte talade om ’försvaret av fosterlandet’ utan om att ’påskynda kapitalismens fall’, om att utnyttja krisen som kriget skapar, genom att ge exemplet med kommunen. Kommunen var omvandlingen av ett nationellt krig till ett inbördeskrig.”

”En sådan omvandling är inte enkel och kan inte beordras av det eller det partiet. Men detta är precis vad som korresponderar till det objektiva tillståndet för kapitalismen i allmänhet, och för dess sista fas i synnerhet. Det är i denna riktning, och endast i denna riktning som socialister måste arbeta. Inte genom att rösta för krigskrediter, inte genom att godta chauvinismen i sitt eget land och dess allierade, utan tvärtom, genom att bekämpa framförallt chauvinismen hos din egen borgarklass och genom att vägra att låta sig begränsas till legala metoder när krisen är öppen och borgarklassen själv har annullerat legaliteten som den skapat: detta är MARSCHRIKTNINGEN som LEDER fram till ett inbördeskrig, mot en brand som kommer att sprida sig genom Europa …”

”… Kriget är inte en olyckshändelse, en ’synd’ som prästerna må säga (de predikar patriotism, humanitet och fred åtminstone lika bra som opportunisterna) . Det är en oundviklig fas i kapitalismen, en form av kapitalistiskt liv precis lika legitim som freden. Det nuvarande kriget är ett krig av folken. Men detta betyder inte att vi måste följa den ’folkliga’ strömmen av chauvinism. Under kriget, i alla aspekter av kriget, existerar den sociala motsättning som delar folket och som kommer att fortsätta att existera.”

” … Ned med all sentimental smörja, den imbecilla längtan efter ’fred till varje pris’! Imperialismen spelar med den europeiska civilisationens framtid. Om detta krig inte följs av en rad segerrika revolutioner, kommer det att följas av andra krig. Fabeln om ’kriget för att göra slut på alla krig’ är en tom saga, en småborgerlig myt (för att använda ett mycket passande uttryck av Golos)”

”Idag och i morgon, under kriget eller efter det, nu eller under nästa krig, kommer det proletära baneret av ett inbördeskrig mobilisera bakom sig inte bara hundratals miljoner klassmedvetna arbetare, utan också miljontals halv-proletärer och småborgare som för närvarande är brutaliserade av chauvinismen, och som må bli skräckslagna och deprimerade av krigets fasor, men som framförallt blir instruerade, upplysta, uppväckta, organiserade, härdade och förberedda för ett krig mot borgarklassen – borgarklassen i deras ’eget’ land och i de ’främmade’ länderna …”

” … Andra Internationalen är död, besegrad av opportunism. NED MED OPPORTUNISMEN och länge leve Internationalen, rensad inte bara från ’kappvändare’ (som Golos vill) utan också från opportunism. Länge leve Tredje internationalen!”
”Den Andra internationalen har upphört att ha en användbar funktion … Det är nu upp till Tredje internationalen att organisera de proletära krafterna för en revolutionär offensiv mot alla kapitalistiska regeringar, för ett inbördeskrig mot borgarklasen i alla länder, för maktövertagandet, för socialismens seger … ”

Om vi jämför detta med Marx, kan vi se att, tvärtemot vad Harper vill få oss att tro, så förstod Lenin marxismen och på vilket sätt den skulle tillämpas vid rätt tillfälle:

”Det är ju helt självklart att för att överhuvudtaget kunna kämpa, måste arbetarklassen organisera sig som klass i det egna landet, och att detta är det omedelbara slagfältet för dess kamp. Såtillvida är dess klasskamp nationell, inte till innehållet, utan – som Kommunistiska Manifestet säger – ’till formen’. Men ’den nuvarande nationella statens ram’, t ex det tyska rikets, befinner sig i sin tur självt ekonomiskt ’inom ramen’ för världsmarknaden, politiskt ’inom ramen’ för statssystemet. Varje affärsman vet att den tyska handeln samtidigt är handel med utlandet, och herr Bismarcks storhet består just i en slags internationell politik.

Och till vad reducerar Tyska arbetarpartiet sin internationalism? Till medvetandet om att resultatet av dess strävan ’kommer att bli den internationella folkförbrödringen’ – en fras som är lånad från det borgerliga Frihets- och Fredsförbundet (14) och som skall tjäna som ekvivalent för arbetarklassens internationella förbrödring i den gemensamma kampen mot de härskande klasserna och deras regeringar. ” (Marx – Kritik av Gothaprogrammet, http://www.marxists.org/svenska/mforum/bokarkiv/0005.htm )

Vad som skilde denna vänster inom socialdemokratin från resten av arbetarrörelsen var dess politiska ståndpunkter.

  1. PÅ FRÅGAN OM GRIPANDET AV MAKTEN (dispyten mellan den borgerliga demokratin och arbetardemokrati som förverkligad i proletariatets diktatur)
  2. På frågan om krigets natur och revolutionärers inställning till detta krig.

På alla andra punkter, noterbart t.ex. den ”ekonomiska” organiseringen av socialismen, anslöt de sig fortfarande till de gamla formuleringarna – nationaliseringen av marken och industrin, etc, precis som många fortfarande anslöt sig till begrepp som den ”revolutionära generalstrejken”. Men det är värt att påpeka att, även inom vänstern, var det mycket få socialistiska militanter som förstod Lenins ståndpunkt under kriget: de anslöt sig till honom i efterhand, när den ryska revolutionen förvandlade teori till fakta.

I stor grad var det fallet att i bråket mellan Kautsky och Lenin, nämnde Kautsky inte ett ord om det – och ändå, som Lenin påpekade, hade Kautsky vid Baselkongressen uttalat sig för en liknande och extremt avancerad ståndpunkt på frågan om arbetarmakt och om internationalismen. Men det är inte nog att skriva under resolutioner, man måste också veta hur de skall appliceras i praktiken. Det är när teori måste transponeras till praktik som man kan se vilka är de verkliga marxisterna är. Allt det värdefulla som Pleknanov och Kautsky representerade, viktiga figurer i den socialistiska rörelsen i slutet av 1800-talet, kollapsade som ett sandslott inför denna lilla grupp av bolsjeviker som måste översätta sina teorier till praktik, först om gripandet av makten, sedan i frågan om kriget, i opposition till Vänstersocialrevolutionärerna och den bolsjevikiska fraktion som var för det ”revolutionära kriget” i samband med Brest-Litovsk (denna fråga om kriget ställdes för bolsjevikerna både i förhållande till den tyska offensiven, och det interna inbördeskriget).

Medan de väntade på att revolutionen skulle sprida sig i internationell skala, kunde ekonomin i själva Ryssland bara organiseras på ett borgerligt sätt, även om det var efter modell av den mest avancerade formen av kapitalism: statskapitalism. Enbart utbredningen av den internationella revolutionen (som tog som utgångspunkt det BOLSJEVIKISKA EXEMPLET) kunde ha tillåtit en transformering mot socialism. Endast när detta har klargjorts är det meningsfullt att citera alla Lenins felaktiga ståndpunkter, före och efter revolutionen. År

1905 gav Trotskij Lenin en kännbar läxa i ”Våra skiljaktigheter” och det var syntesen av Trotskijs ståndpunkt i ”Våra skiljaktigheter” och Lenins ståndpunkt i Vad bör göras som vägledde maktövertagandet under kriget. Efter maktövertagandet gjordes ett formidabelt antal fel av Lenin, Trotskij och av många andra i partiet … Det handlar inte om att gömma undan dessa fel. Vi kommer att återvända till dem i framtiden, speciellt när det handlar om att behandla de ”rena leninisterna”. Men det är en sak att dra lärdomar 30 år senare, när de ekonomiska villkoren har förändrats, när kännetecknen för perioden har blivit klarare, och en helt annan sak att ställas inför omedelbara händelser som utvecklas på ett anarkiskt och oförutsägbart sätt. Idag är det mycket enklare att säga vilka fel som bolsjevikerna gjorde, eftersom du kan studera ryska revolutionen som en historisk händelse, du kan se vilka politiska grupper som var involverade, analysera och studera deras dokument, deras aktiviteter, etc.

Men vid den tidpunkten, och trots alla deras efterblivna ståndpunkter, var bolsjevikerna, med Lenin och Trotskij i deras ledning, engagerade i en rörelse vars omedelbara syfte var att vara en rörelse för socialismen? Vart ledde den väg som bolsjevikerna tog, eller den som togs av Kautsky, X, Y, eller Z?

Vårt svar är att det bara fanns en grund att stå på för att leda rörelsen mot en socialistisk revolution, och bolsjevikerna (och även då inte på något sätt alla bolsjeviker) var de enda som försvarade och tillämpade den. Bolsjevikerna var engagerade i klasskampen vars syfte var att störta kapitalismen på en internationell skala, och deras allmänna politiska ståndpunkter var ett verkligt bidrag mot detta mål.

Det finns så mycket att säga om huvudlinjerna i de ståndpunkter som animerade oktobers bolsjevikiska rörelse. Diskussionen om dem har knappast ens börjat. Men en sådan diskussion måste ha som sin minsta gemensamma nämnare oktobers revolutionära program – ett program vars huvudsakliga innehåll förblivit giltigt för hela arbetarrörelsen under de sista 30 åren.

Den revolutionära rörelse som började 1917 i Ryssland BEVISADE att det var en internationell rörelse, genom de återverkningar som den hade i Tyskland ett år senare.

Men några få dagar senare skrevs vapenstilleståndet under och några få månader senare, hade Noske gjort sitt repressiva jobb. År 1919 då första kongressen för den Kommunistiska internationalen hölls – fastän den stora rörelsen som iscensatts av den rysk-tyska revolutionen skulle skaka om proletariatet i flera år efteråt – var höjdpunkten för revolutionen redan passerad. Borgarklassen hade tagit sig samman, fredsuppgörelse mjukade gradvis upp klasskampen, proletariatet gick tillbaka ideologiskt allt eftersom den tyska revolutionen bröts ned bit för bit. Den tyska revolutionens misslyckande lämnade Ryssland isolerad, och tvingade det att genomföra sin ekonomiska organisation och vänta på nästa revolutionära våg.

Men historien visar att arbetarrörelsen inte kan vara segerrik i stadier. Den ryska revolutionen var bara en partiell seger: eftersom det slutgiltiga resultatet av rörelsen som den hade satt igång besegrades på internationell nivå, kunde det s.k. byggandet av ”socialismen” i Ryssland bara bli en bild av detta nederlag för den internationella arbetarrörelsen.

Det faktum att Kommunistiska internationalen hade hållit sin kongress i Moskva visade redan att revolutionen var blockerad. Allt eftersom nederlaget blev mer definitivt, registrerade varje kongress en ytterligare tillbakagång för den internationella arbetarrörelsen: teoretiskt i Moskva, fysiskt i Berlin.

Ännu en gång hamnade revolutionärerna i en minoritet och blev senare uteslutna. Tredje internationalen gick samma väg som Andra internationalen. Liksom så många ”socialister” och ”arbetarpartier” innan dem, blev de kommunistiska partiernas ideologi mer och mer borgerlig.

Men två noterbara fenomen följde i spåren på denna tillbakagång för arbetarrörelsen: ett degenererat arbetarparti innehade statsmakten och kapitalismen, som hade trätt in i en ny period från 1914, kastades in i en ännu värre kris än tidigare.

Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern (som publicerade Bilan mellan 1933 och 1938 – namnet i sig själv ett helt program) var den enda som utvecklade en klar analys av dessa två fenomen. Denna analys är grundvalen för födelsen av en ny revolutionär arbetarrörelse.

C. Inför degenereringen av arbetarrörelsen, med utvecklingen av den moderna kapitalismen, med den ryska stalinistiska staten, med de problem som ställdes av sovjeternas uppror, finns det en tredje ståndpunkt som inte bryr sig om att göra en alltför djup undersökning om de HISTORISKA och POLITISKA frågorna (varför och hur) under de senaste 30 åren och istället nöjer sig med att leta efter syndabockar. En del väljer Stalin och genom deras anti-stalinism hamnar de i slutändan i att delta i krigsansträngningarna för det ”demokratiska” amerikanska lägret. Andra letar efter en ”käpphäst” av olika slag, beroende på vad som är på modet. 1938–1942 var det på modet att skylla kriget på fascismen och för samhällets degenerering, hellre än att se upprätthållandet av kapitalismen som helhet som det verkliga problemet. Idag är stalinismen mer på modet som syndabock. Det finns en fantastisk uppblomning av teorier och teoretiker: Burnham, mot byråkratin; Bettelheim, för den, etc. Sedan har vi Sartre, och ”friheten”, och hela klicken av skribenter som betalas av borgarklassens politiska partier, och den ruttna karriäristiska världen som representeras av den moderna journalistiken. I allt detta tycks Harpers anklagelser mot ”leninismen” som ”oundvikligen” leder till Stalinism, bara vara något som kan läggas till de andra i listan.

Vid en tidpunkt då ”marxismen” genomgår sin största kris någonsin (låt oss hoppas att det enbart är en tillväxtkris), adderar Harper lite till av förvirring när det redan finns alldeles för mycket. Men när Harper skriver:

”Men nej; hos Lenin märker man intet av en idéernas klassbestämdhet. De teoretiska motsatserna svävar hos honom i luften. Naturligtvis kan en teoretisk åsikt bara kritiseras med teoretiska argument. Där de sociala konsekvenserna emellertid ställs i centrum med sådan häftighet, borde de teoretiska åskådningarnas sociala ursprung inte försummas. Denna marxismens väsentligaste aspekt existerar uppenbarligen inte för Lenin.” (Lenin som filosof)

– går han ett steg vidare än enbart förvirring. Detta är inte bara en polemisk fråga, en fråga om språkliga överdrifter. Harper är en av de många marxisterna som ser marxismen som en filosofisk och vetenskaplig metod, en teori, och som stannar kvar i de astronomiska teoretiska höjderna utan att någonsin tillämpa den på arbetarrörelsens historiska praktik. För dessa ”marxister”, är ”praxis” ännu ett filosofiskt objekt, inte ett aktivt subjekt.

Finns det ingen filosofi att lära från den revolutionära perioden?

Naturligtvis finns det det. Jag skulle t.o.m. säga att för marxister kan filosofi bara utvecklas utifrån den historiska rörelsen – genom att dra lärdomarna i kölvattnen av en sådan rörelse. Men vad gör Harper? Han filosoferar över Lenins filosofi genom att ta det ur sitt historiska sammanhang. Om detta var allt, skulle han bara ha yttrat några halvsanningar. Men han försöker att applicera sin slutsats, hans halvsanningar, till en historisk period som inte gör mödan värt att undersöka. Här visar han att han inte är bättre, men kanske sämre, än Lenin i Materialism och empiriokritisism. Han har talat om marxismen och visat att han vet vad det är i sina skrivningar om kunskapsteorin. Många saker kan sägas om det som Harper skriver om: speciellt om hans huvudsakliga angreppssätt till problemet med PRAXIS. För en marxist kan inte praxis skiljas från det omedelbara politiska sammanhanget, vilket gör den sant revolutionär – dvs. från utvecklingen av revolutionärt tänkande och agerande. Nu upprepar Harper om och om igen, som en litania, att ”Lenin inte var en marxist … han har inte förstått något om klasskampen”. Men i utvecklingen av sitt praktiska revolutionära politiska tänkande följde Lenin Marx lära.

Beviset på att Lenin förstått och tillämpat marxismen på den ryska revolutionen finns i Lenins förord till Marx brev till Kugelmann, där han pekar på de lärdomar som Marx drog från Pariskommunen. Det finns en kuriös analogi mellan den text av Lenin som vi citerade ovan och extraktet från Marx Kritik av Gothaprogrammet.  

Lenin och Trotskij är en del av en tradition av den revolutionära marxismen. De följde dess lära steg för steg. Trotskijs teori om den ”permanenta revolutionen” är helt enkelt en lärdom dragen från Kommunistiska manifestet och marxismen i allmänhet: den ryska revolutionen var en trogen reproduktion av denna teori och är marxism fullt ut. Harper, liksom så många andra marxister, glömmer en sak: är det perspektiv som var giltigt för revolutioner under 1800-talet, under kapitalismens uppgångsperiod, som just avslutats när den ryska revolutionen satte fart, fortfarande giltigt i detta samhällets förfallsperiod?

Lenin var förmögen att dra upp det nya perspektivet när han talade om en ny period av ”krig och revolutioner”. Rosa Luxemburg förde tydligt fram idén om att kapitalismen hade gått in i sin epok av förfall. Detta stoppade inte Kommunistiska internationalen, och senare den trotskistiska rörelsen och andra vänsteroppositioner, att förbli bundna till det gamla perspektivet, eller från att gå tillbaka till det, som Lenin själv gjorde efter den tyska revolutionens misslyckande. Harper tycker visserligen att det finns ett nytt perspektiv, men hans analys av Lenin och den ryska revolutionen visar att han, liksom många andra, inte lyckats utveckla det och har fallit tillbaka i en mängd vaga och felaktiga ståndpunkter.

Det är ingen tillfällighet att det är arvtagarna till Bilans teoretiska landvinningar som har besvarat honom, liksom de har gjort på annan plats till den ”rena leninisterna”.

Både ”pro”- och ”anti”-lenisterna glömmer en sak: även om problemet idag enbart kan förstås i ljuset av det förgångna, så är det inte desto mindre annorlunda.

 

Phillipe

 

Noter:

 

(1) Mot Harper/Kautsky tes av en ”specifik rysk miljö”, kan vi citera Marx Teser om Feuerbach:

”Den materialistiska läran, att människorna är produkter av omständigheter och uppfostran, att förändrade människor alltså är produkter av andra omständigheter och ändrad uppfostran glömmer att omständigheterna också förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras. Den kommer därför med nödvändighet att klyva samhället i två delar, av vilka den ena är upphöjd över samhället (t.ex. hos Robert Owen).

Sammanfallet av förändringar av omständigheterna och förändringar i den mänskliga verksamheten kan blott fattas och rationellt förstås som omstörtande praktik.”

(Teser om Feuerbach)