” ... Den ryska revolutionen reserverar en stol i antik historia för Kautsky …” och i filosofi för Harper - del III

Utskriftsvänlig versionSend by email

” ... Den ryska revolutionen reserverar en stol i antik historia för Kautsky …” och i filosofi för Harper - del III

Efter den kritik som vi gjort av Harpers filosofi, vill vi nu visa att den politiska ståndpunkt som han härleder från sin filosofi i dess faktiska praktik leder honom bort från revolutionära ståndpunkter (vårt ursprungliga syfte var inte att göra en djup filosofisk studie, utan att helt enkelt visa att medan Harpers kritik av den så kallat mekaniska materialistiska bygger på en korrekt, om än något schematisk, framläggning av problemet med mänsklig kunskap och praxis, leder den honom likväl också in i en vulgär mekanistisk ståndpunkt).

För Harper:

1)      var den ryska revolutionen, i dess filosofiska manifestationer (kritiken av idealismen) helt och hållet ett uttryck för borgerligt materialistiska tankar … som helt och håller bestämdes av den ryska miljön.

2)      behövde Ryssland, som från en ekonomisk utgångspunkt var koloniserat av utländskt kapital, alliera sig med en revolution av proletariatet. Därför tillägger Harper att

Lenin måste stödja sig på arbetarklassen och eftersom hans kamp måste vara hänsynslöst radikal så övertog han det mot det västliga kapitalet kämpande västliga proletariatets ideologi, marxismen. Så kom emellertid två drag av utvecklingen i väst att blandas i den ryska revolutionen, den borgerliga revolutionen som dess uppgift och den proletära som den aktiva kraften, så måste också den därtill hörande bolsjevikiska teorin vara en blandning av borgerlig materialism i grundåskådningarna och en proletär materialism i klasskampsläran.” (Lenin som filosof)

Och från detta fortsätter Harper att karakterisera Lenins och hans fränders uppfattningar som en typisk rysk form av marxism – med undantag, kanske, för Plechanov, som Harper ser som den mest västorienterade marxisten, men inte på något sätt fri från den borgerliga materialismen.

Om det verkligen är möjligt för en borgerlig rörelse att förlita sig på ett

”proletariat som står inför uppgiften att välta över ända en kapitalism som mognat till sin högsta grad av utveckling” (Harper)

och om resultatet av denna kamp har blivit etablerandet av en byråkrati som härskande klass vilken har stulit frukterna av den internationella proletära revolutionen, så är dörren öppen för de slutsatser som drogs av James Burnham.

Enligt Burnham har tekno-byråkratin etablerat sin makt i en kamp mot den gamla kapitalistiska formen av samhället, och den har gjort det genom att förlita sig på arbetarklassens rörelse. Med denna utgångspunkt är socialismen bara en utopi.

Det är ingen tillfällighet att Harpers slutsatser är samma som Burnhams. Den enda skillnaden är att Harper ”tror på” socialismen medan Brunham ”tror” att socialismen är en utopi. Men de delar samma kritiska metod, en som är helt främmande för den revolutionära metoden.

Harper – som anslöt sig till Kommunistiska internationalen (KI) , som bildade det Holländska kommunistiska partiet, som deltog i KI under de kritiska åren av revolution, som hjälpte att mobilisera Europas proletariat till försvar för den ”kontrarevolutionära ryska staten” – förklarar sig själv på följande sätt:

Hade den boken (Materialism och empiriokritisism – vår anm.), hade dessa Lenins åskådningar varit kända hos marxisterna i Västeuropa 1918, hade hans taktik för världsrevolutionen, där, utan tvivel blivit betraktad med mer kritik och mindre ovillkorlig tillförsikt.” (Lenin som filosof)

Vi kan svara Harper att ett antal ”upplysta” marxister förutspådde detta och landade i samma slutsatser som Harper om den ryska revolutionen långt före han gjorde det. Vi kan t.ex. citera Karl Kautsky.

Karl Kautskys ståndpunkt om den ryska revolutionen gavs en stor spridning genom offentliggörandet av den omfattande debatten mellan honom, Lenin och Rosa Luxemburg (1915–1918, Lenin: Mot strömmen, Socialism och krig, Imperialismen – kapitalismens högsta stadium, Staten och revolutionen, Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.  Kautsky: Proletariatets diktatur, 1921; Luxemburg: Den ryska revolutionen. 1922, Kautsky: Rosa Luxemburg och bolsjevismen).

Från Kautskys artikelserie, Rosa Luxemburg och bolsjevismen, som publicerades i Belgien på franska 1921, kan vi se hur lika Kautskys och Harpers slutsatser är.

” … Och denna bok (Luxemburgs Ryska revolutionen – vår anm.) försätter oss (Kautsky – vår anm.) i den paradoxala positionen att tvingas att försvara bolsjevikerna mot mer än en av Rosa Luxemburgs anklagelser.” (Kautsky, Rosa Luxemburg och bolsjevismen)

Vad Kautsky gör är att försvara bolsjevikernas ”misstag” (som Luxemburg kritiserar i sin pamflett) genom att framställa dem som en logisk konsekvens av den borgerliga revolutionen i Ryssland; genom att visa att bolsjevikerna endast kunde genomföra vad den ryska miljön bestämde dem att göra, nämligen en borgerlig revolution.

För att ge några exempel: Rosa Luxemburg kritiserar det bolsjevikiska slagordet och politiken om att dela upp jorden till småbönderna. Hon upplevde att detta skulle leda till allehanda svårigheter och förespråkade en omedelbar kollektivisering av jorden. Lenin hade redan svarat på sådana argument när Kautsky gjorde dem från en annan utgångspunkt (se t.ex. kapitlet ”Kryperi för bourgeoisien under sken av ’ekonomisk analys’” i Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky.)

Kautsky skriver:

”Det är ingen tvekan om att detta (fördelningen av jorden) utgör ett kraftfullt hinder för utvecklingen av socialismen i Ryssland. Men detta var något som var omöjligt att förhindra: man kan enbart säga att det kunde ha genomförts på ett mer rationellt sätt än vad bolsjevikerna gjorde. Detta är beviset på att Ryssland väsentligen är i den borgerliga revolutionens stadium. Detta är skälet till varför borgarklassens jordreform kommer att överleva bolsjevikerna, medan de själva varit tvungna att erkänna att de socialistiska åtgärderna som de vidtagit inte varit bestående och i själva verket varit skadliga …”

Men naturligtvis ogiltigförklarades Kautsky mäktiga argument fullständigt av den andre ”socialisten” Stalin, som kollektiviserade jorden och ”socialiserade” industrin då revolutionen redan hade strypts till döds.

Nedan finns ett långt utdrag av Kautskys uppfattning om utvecklingen av marxismen i Ryssland. Det är en konstig reminiscens av Harpers dialektik (se kapitlet Den ryska revolutionen i Lenin som filosof).

” … Liksom fransmännen, ärvde de ryska revolutionärerna från de reaktionära denna tro på den exemplariska betydelsen av deras nation över andra nationer …”

” … När marxismen nådde Ryssland från det degenererade väst, måste den kämpa mycket energiskt mot denna illusion, och demonstrera att den sociala revolutionen endast kunde komma från en högt utvecklad kapitalism. Den revolution som Ryssland närmade sig skulle med nödvändighet, först av allt vara en borgerlig revolution av det slag som hade skett i väst. Men allt eftersom tiden gick verkade denna uppfattning begränsande och paralyserande för de mer otåliga marxistiska elementen, speciellt efter 1905, när det ryska proletariatet kämpade så framgångsrikt och entusiasmerade hela det europeiska proletariatet. Från detta ögonblick utvecklade de mest radikala ryska marxisterna en speciell nyans av marxismen. Den del av marxismen som gjorde socialismen beroende av de ekonomiska villkoren och på den avancerade utvecklingen av den industriella kapitalismen, försvann mer och mer från deras ögon. Nu betonades marxismen som en teori om klasskampen i allt större utsträckning. Dessutom sågs den hel enkelt i termer av kampen om den politiska makten till varje pris, skild från sin materiella bas.

Med detta sätt att närma sig frågan, sågs till slut det ryska proletariatet som en extraordinär skapelse, modellen för proletariatet i hela världen. Och proletariatet i andra länder började tro detta – att hylla det ryska proletariatet som vägvisaren för hela det internationella proletariatet i kampen för socialismen. Det är inte svårt att förklara detta. Väst hade de borgerliga revolutionerna bakom sig och de proletära revolutionerna framför sig. Men den senare krävde en styrka som den ännu inte uppnått någonstans. Sålunda ser vi i väst ett mellanstadium mellan två revolutionära epoker, och detta ställer tålamodet hos de avancerade elementen inför ett hårt prov.

Ryssland å andra sidan, var så efterblivet att det fortfarande hade den borgerliga revolutionen och omstörtandet av absolutismen framför sig.

Denna uppgift krävde inte att proletariatet behövde vara lika starkt som det hade behövt vara för att genomföra det rena maktövertagandet av arbetarklassen i väst. Sålunda skedde den ryska revolutionen före revolutionen i väst. Det var väsentligen en borgerlig revolution, men detta blev inte klart på en gång, därför att den borgerliga klassen i Ryssland i dag var mycket svagare än den var i Frankrike i slutet av 1700-talet. Om man bortser från den ekonomiska basen, om man bara ser klasskampen och proletariatets relativa styrka, kunde det för en tid verkligen se ut som det ryska proletariatet var överlägset proletariatet i Västeuropa och som var bestämd att vara dess vägvisare …” (Kautsky, Rosa Luxemburg and bolshevism)

På ett mer filosofiskt sätt återger Harper Kautskys argument ett efter ett.

Kautsky för fram två motsatta uppfattningar om socialismen:

1)      I den första, kan socialismen enbart förverkligas på grundvalen av en avancerad kapitalism (Kautskys och mensjevikernas ståndpunkt. Denna ståndpunkt, användes också av den tyska socialdemokratin, inklusive Noske, för att kritisera den ryska revolutionen. Det är en uppfattning som i själva verket leder till antagandet av statskapitalistiska åtgärder, understödda av ”en del av massan” riktat mot det revolutionära proletariatet)

2)      I den andra skulle ”kampen om den politiska makten, med alla medel, skild från den ekonomiska basen” tillåta att socialismen t.o.m.skulle kunna byggas i Ryssland (detta är Kautskys version av bolsjevikernas ståndpunkt).

Faktum var att Lenin och Trotskij sa: den borgerliga revolutionen i Ryssland kan ENDAST göras med proletariatets resning. Eftersom den proletära resningen har en objektiv tendens att utveckla sig på en internationell skala, kan vi, givet utvecklingen av produktivkrafterna globalt, hoppas att den ryska resningen kommer att provocera en världsomspännande rörelse.

Med utgångspunkt i utvecklingen av produktivkrafterna i enbart Ryssland, skulle den ryska revolutionen enbart vara borgerlig. Men förverkligandet av socialismen var möjlig om revolutionen bröt ut i internationell skala. Lenin och Trotskij, liksom Rosa Luxemburg, trodde att utvecklingen av produktivkrafterna i hela världen inte bara gjorde socialismen möjlig – den gjorde den nödvändig. De var alla överens om att kapitalismen hade nått epoken av ”(världs-) krig och revolutioner”. De var inte överens om de ekonomiska orsakerna till denna situation. För att socialismen skulle vara möjlig kunde inte den ryska revolutionen förbli isolerad.

Jämsides med mensjevikerna, svarade Kautsky att Lenin och Trotskij såg revolutionen som en ”viljeakt”, gripandet av makten genom en bolsjevikisk kupp. De jämförde t.o.m. bolsjevismen med blanquismen.

Alla dessa ”upplysta” marxister och socialister är precis de som Harper tycks citera som ett exempel på dem som ”gav marxistiska varningar”, som var emot ”den internationella arbetarrörelsen” ledd av ryssarna – folk som Kautsky:

”Att emellertid Lenin inte förstod marxismen som den proletära revolutionens teori, att han inte förstod naturen av kapitalismen, bourgeoisin, proletariatet i dess högsta stadium det visade sig efter 1917, då det västeuropeiska proletariatet genom Tredje Internationalen skulle ledas från Ryssland till ’världsrevolutionen’ och att ingen hänsyn togs till marxisternas i väst varningar.” (Lenin som filosof)

Alla, med Kautsky i spetsen, förebrår bolsjevikerna för att de inte tagit hänsyn till ekonomins efterblivenhet. I själva verket, från 1905 och framåt, hade Trotskij ett mästerligt svar till alla dessa ”ärliga familjeöverhuvuden” som Lenin kallade dem. Han visade, å ena sidan, på den AVANCERADE nivån hos de industriella koncentrationerna i Ryssland, och å andra sidan, dess efterblivna sociala situation (förseningen av den borgerliga revolutionen), att Ryssland kom att vara i ett ständigt revolutionärt tillstånd och att denna revolution skulle vara PROLETÄR eller vara INTET.

Harper, som bygger sin teori och sin filosofiska kritik på Kautskys teori och historisk-ekonomiska kritik, säger att på grund av den ryska ekonomins efterblivna tillstånd, på grund av den oundvikliga borgerliga revolutionen i Ryssland på en ekonomisk nivå, tvingades den ryska revolutionens filosofi att genomföra den första fasen i Marx tänkande, dvs. den feuerbachska, revolutionärt borgerligt demokratiska fas: ”Religionen är … folkets opium” (kritiken av religionen). Det var därför naturligt att Lenin och hans fränder inte uppnådde den andra fasen av den marxistiska filosofin, den revolutionära proletära dialektiska fasen: ”socialt vara bestämmer medvetande”. (Harper glömmer att påpeka – även om det är omöjligt för honom att inte känna till det – att den huvudsakliga kampen som bolsjevikerna förde innan 1918 var riktad mot alla de socialdemokratiska strömningarna till höger, både i regeringsställning och centristiska fraktioner; och att denna kamp fördes på en mycket bred front, i hela den europeiska pressen och i pamfletter på många språk, medan Materialism och Empiriokritisism var bara känd för en vidare publik utanför Ryssland långt senare, översattes till tyska ännu senare, och därefter ännu senare till franska. Den var mycket lite spridd utanför Ryssland. Det känns berättigat att fråga huruvida andan i Materialism och empiriokritisism fanns i innehållet i alla dessa artiklar och pamfletter. Harper försöker inte visa det, och det på goda grunder).

Hursomhelst, Harper liksom Kautsky, drar slutsatsen från allt detta att trots den voluntaristiska uppfattningen om klasskampen som hölls av Lenin och Trotskij som ville ”göra det ryska proletariatet till världsrevolutionens dirigent”, var revolutionen dömd att vara filosofiskt borgerlig, eftersom Lenin och hans fränder hade antagit en feuerbachsk borgerligt materialistisk filosofi (Marx fas ett).

Dessa idéer för samman Harper och Kautsky i deras kritik av den ryska revolutionen – både i förhållande till deras approach till de fundamentala problemen och på det sätt som de båda anklagar bolsjevikerna för viljan att dirigera världsrevolutionen från Kreml.

Men det finns mer att tillägga. I sin filosofiska exposé argumenterar Harper att Engels inte var en dialektisk materialist, att hans kunskapsuppfattning fortfarande djupt var märkt av naturvetenskapen och borgerlig materialism. För att verifiera en sådan teori skulle det vara nödvändigt att undersöka Engels skrifter i detalj, vilket Harper inte gör. Mondolfo å andra sidan tycks, i ett viktigt verk om dialektisk materialism, demonstrera det motsatta, vilket visar att detta inte är en ny tvist. Hur det än är med den saken, tror jag att de nya generationerna ofta kan observera hos sina föregångare vad vi har noterat hos Lenin och Engels, som gjorde en kritik av filosofier under deras tid på grundval av samma vetenskapliga kunskap, ofta var alldeles för schematiska i sin approach. Men den centrala frågan är att studera deras allmänna attityd, inte enbart deras filosofiska ståndpunkt – för att se om de i sin allmänna aktivitet, placerade sig själva terrängen av praxis, på Marx Teser om Feuerbach.

Följande skriver Sydney Hook om Lenins arbeten i sin Understanding Marx, vilket är mycket närmare verkligheten:

”Vad som är underligt är att Lenin inte tycks ta notis om motsättningen mellan å ena sidan hans politiska aktivism och dess växelverkande dynamiska filosofi för handling i Vad bör göras, och å andra sidan, den absolut mekanistiska kunskapsteorin som han så våldsamt försvarar i Materialism och empiriokritisism. Här följer han Engels ord för ord i hans uttalande att ’sinnesförnimmelserna är kopior, fotografierna, reflektionerna, spegelbilden av tingen’, och att medvetandet inte är en aktiv faktor i kunskapen. Han tycks tro att om man argumenterar för medvetandet som en aktiv faktor i kunskapen, bestämt av nervsystemet och det förgångnas hela historia, måste av detta följa att medvetandet skapar allting som existerar, inklusive dess egen hjärna. Detta skulle vara idealism i dess mest karakteristiska form, och idealism betyder religion och tron på Gud.”

”Men passagen från den första till den andra satsen är den mest uppenbara NON SEQUITUR (Latin för ett logiskt felslut – ”det följer inte att” – övers. anm.) man kan föreställa sig. I verkligheten, i linje med hans uppfattning av marxismens som den sociala revolutionens teori och praktik, var Lenin tvungen att medge att medvetandet är en aktiv faktor, en process i vilken materia, kultur och medvetande reagerar i växelverkan med varandra, och att sinnesförnimmelserna inte konstituerar kunskap utan är en del av det material som bearbetas av kunskapen.”

”Detta är det den ståndpunkt som Marx antar i sina Teser om Feuerbach i Den tyska ideologin. Den som ser sinnesförnimmelserna som exakta kopior av den externa världen, i sig själva ledande till kunskap, kan inte undvika fatalism och mekanism. I Lenins politiska skrifter, snarare än i hans tekniska skrifter, hittar man inget spår av denna lockeanska dualistiska epistemologi (kunskapsteori – övers. anm.). Hans Vad bör göras innehåller, som vi har sett, ett frankt accepterande av klasskunskapens aktiva roll i den sociala processen. Det är i hans praktiska skrifter som handlar om konkreta agitationsproblem, revolution och återuppbyggnad som man finner den verkliga filosofin hos Lenin …”

(Understanding Marx, Sydney Hook, sidan 57–78) (1)

Den tydligaste vittnesbörden av vad Sydney Hooks säger som placerar Harper sida vid sida med Plekhanov och Kautsky, är något som Trotskij skrev i Mitt liv. När han talar om Plekhanov säger han:

”Hans styrka underminerades av just det som gav styrka åt Lenin – revolutionens närmande … Han var en marxistisk propagandist och första rangens polemiker, men inte proletariatets revolutionära politiker. Ju närmare revolutionens skugga kröp ju mer uppenbart blev det att Plekhanov förlorade i inflytande …”

Vi kan se att vad som är originellt hos Harper är inte hans filosofiska teser (vilka tvärtom är ståndpunkter som kommer från många andra), utan framförallt de slutsatser han drar från dem.

Detta är en fatalistisk slutsats, precis som Kautskys. I sin pamflett Rosa Luxemburg and bolshevism citerar Kautsky en fras som skrivits till honom av Engels i ett personligt brev:

” … de verkliga, och inte de illusoriska målen med revolutionen förverkligas alltid av denna revolution i ett senare skede”

Detta är vad Kautsky försöker visa i sin pamflett, och detta är vad Harper argumenterar för (för dem som vill följa honom i hans slutsatser) i Lenin som filosof. Efter att kämpat emot Lenin och Engels borgerliga materialism, kommer han fram till den mest vulgära mekanistiska slutsatsen om den ryska revolutionen, porträtterad det som en ”fatal produkt”, ett ”verkligt och inte illusoriskt mål”. Den ryska revolution skapade vad den måste skapa – allt var inskrivet i Materialism och empiriokritisism och i Rysslands ekonomiska förutsättningar. Världsproletariatet användes helt enkelt som en ideologisk täckmantel för allt detta. Dessutom, fortsätter Harper att argumentera att den nya klassen vid makten i Ryssland helt naturligt tog upp det leninistiska tänkesättet, dess borgerliga materialism, i deras kamp mot de etablerade borgerliga skikten, som på en filosofisk nivå hade fallit tillbaka i religiös mysticism och idealism och hade blivit konservativa och reaktionära. Denna nya friska filosofi, denna nya statskapitalistiska klass av intellektuella och tekniker, finner sitt existensberättigande i Materialism och empiriokritisism och stalinism, och är på uppgång i alla länder … Sålunda har vi ekvationen: Marx fas ett = Lenins materialism = Stalin!

Utan att känna till Harpers arbete, har Burnham förstått denna ekvation mycket väl – precis som anarkisterna har upprepat det sedan länge utan att förstå den. Det är uppenbart att Harper inte säger detta lika brutalt, men det faktum att han öppnar dörren till alla Burnhams borgerliga och anarkistiska slutsatser är tillräckligt för att visa den underliggande svagheten i Lenin som filosof.

När han slutligen skall dra de ”rena” proletära lärdomarna av den ryska revolutionen (Jag vill påpeka att när det gäller språkbruket för Harper och Kautsky talar de alltid om den ”ryska revolutionen” och inte om ”oktoberrevolutionen”, vilket är en signifikant distinktion), separerar Harper den ryska arbetarklassens aktioner från det ”borgerliga” inflytandet från bolsjevikerna, och slutar med att säga att det är de generaliserade strejkerna och sovjeterna (eller råden) ”i sig själva” som skapar den ryska revolutionen och som frambringar följande positiva lärdomar:

1)      - Proletariatet måste frigöra sig ideologiskt från borgerligt inflytande ”människa för människa”.

2)     -  Den måste gradvis lära sig, på egen hand, hur den skall styra fabrikerna och organisera produktionen

3)      - Generaliserade strejker och arbetarråden är proletariatets enda vapen

Denna slutsats är en raffinerad typ av reformism. Och dessutom är den totalt anti-dialektisk.

Även om den var realiserbar, skulle denna ”människa för människa”-frigörelse från borgerlig ideologi skjuta fram socialismen i århundraden. Den förvandlar den marxistiska doktrinen till en vacker saga för barnsliga arbetare, för att uppmuntra dem i att möta livet. Om varje människa behövde frigöra sig från den härskande ideologin i det borgerliga samhället på en individuell grund, blir marxismen inget annat än en idé – en evigt giltig idé, men inget mer. I verkligheten är det arbetarklassen som helhet som frigör sig från vissa historiska villkor, när den kastar sig med särskild kraft mot det gamla systemet. Socialismen kan inte förverkligas ”människa för människa”, som de gamla reformisterna en gång trodde, då de argumenterade att man först måste reformera människan innan man kan reformera samhället. Faktum är att de två inte kan separeras: samhället förändras när mänskligheten sätter sig i rörelse inte ”människa för människa”, utan ”som en människa”, när den befinner sig under speciella historiska förutsättningar.

Det faktum att Harper repeterar de gamla reformistiska refrängerna i synbarligen ny form, tillåter honom att under ett filosofiskt-dialektiskt ordflöde skyla över den ryska revolutionens verkliga problem, att avfärda dess grundläggande bidrag som inget annat än som skäl för den ryska staten. Vi refererar till Lenins ståndpunkt mot kriget och Trotskijs teori om den permanenta revolutionen.

Ja, herr Kautsky och Harper, ni må ibland träffa rätt i en rent negativ kritik av Lenins och Trotskijs filosofiska och ekonomiska teorier, men detta betyder inte att ni på något sätt har nått en revolutionär ståndpunkt. Lenins och Trotskijs politiska ståndpunkter under den avgörande, maktövertagande fasen av den ryska revolutionen, visade att de var de sanna marxistsiska revolutionärerna.

Det är inte tillräckligt att 20 år efter striden, samtidigt som man själv befunnit sig i frontlinjen, filosofiskt dra slutsatsen att allt detta med nödvändighet måste sluta i den stalinistiska staten. Man måste också fråga HUR och VARFÖR Lenin och Trotskij kunde basera sig på den internationella arbetarrörelsen, och visa för oss att stalinismen var den oundvikliga produkten av denna rörelse.

Harper, liksom Kautsky, är oförmögen att besvara dessa frågor, därför att de i deras politiska ståndpunkter, inför borgarklassen, i ett imperialistiskt krig, eller i en fas av revolutionen, saknar uppfattningar som skulle möjliggöra ett angripande av dessa problem. De må känna till Lenin som ”filosof” eller som ”statsöverhuvud”, men de känner inte Lenin som revolutionär marxist, Lenins rätta ansikte, när han kämpade mot det imperialistiska kriget eller det rätta ansiktet hos Trotskij, när han kämpade mot den mekanistiska uppfattningen om en ”oundviklig” kapitalistisk utveckling för Ryssland. De känner inte till Oktobers rätta ansikte, vilket inte bara är masstrejker och sovjeter. Lenin var inte fixerad vid sovjeterna på ett absolut sätt, som Harper är, därför att han hade den uppfattningen att formerna för den proletära makten uppstod spontant ur kampen. I detta tycker jag att Lenin också var mer marxist, därför att han inte var fixerad vid sovjeterna, fackföreningarna, eller parlamentarismen (även om han misstog sig) på ett definitivt sätt, utan om de var lämpliga för klasskampen vid en given tidpunkt.

Å andra sidan leder Harpers kvasi-teologiska fixering vid råden honom nu till en ståndpunkt för att förespråka arbetarförvaltning under kapitalismen, som en slags lärlingsskap i socialism. Men det är inte revolutionärernas roll att förespråka detta slags lärlingsskap. Tillsammans med ”människa för människa”-teorin om socialismen, skulle denna typ av lärlingsskap döma mänskligheten till evigt slaveri och alienation, med eller utan ”rådskommunister” och deras scheman för lärlingsskap under den kapitalistiska ordningen – en vulgär reformistisk uppfattning vilket inte är annat än den andra sidan av det kautskyanska myntet.

När det gäller ”arbetarnas egen kamp”, med dess ”lämpliga” medel – strejker, etc. – har vi sett resultaten. De kommer nära de ”strejkkultiverande” teorierna hos trotskister och anarkister, med deras senare versioner av de gamla ”fackförenings-” och ”ekonomistiska” traditionerna som Lenin attackerade så våldsamt i Vad bör göras. Detta betyder att den anti-fackliga ståndpunkten hos rådskommunisterna, korrekt i en rent negativ synvinkel, inte är mindre felaktig ”i sig själv”, därför att fackföreningarna ersätts av deras yngre bröder, sovjeterna, och spelar samma roll, precis som om innehållet kunde förändras genom att ändra namnet. Man kallar inte längre partiet för partiet eller fackföreningar för fackföreningar, utan man ersätter dem med samma organisationer som har samma funktion men ett annat namn. Om man skulle kalla katter ”raminagrobis” skulle de fortfarande ha samma anatomi och samma plats i världen. Men för en del skulle de ha blivit en myt, och det är ett underligt faktum att det finns ”dialektiska” filosofer och materialister vars synvinkel är så snäv att de försöker övertyga oss om att deras värld av mytologiska konstruktioner, en värld där ”raminagrobis” har ersatt katter, verkligen är en ny värld.

Sålunda: i den gamla världen var Kautsky en vulgär reformist medan i den nya världen är trotskister, anarkister och rådskommunister ”autentiska revolutionärer”. I själva verket är de ännu grövre reformister än den stora teoretikern för reformismen, Kautsky.

Det faktum att Harper tar upp klassiska argument från borgerlig reformism, både från mensjevikerna och Kautsky (och mer nära i tiden från Burnham), mot den ryska revolutionen, bör inte förvåna oss alltför mycket. Istället för att dra de verkliga lärdomarna från den revolutionära epoken som en marxist (som Marx och Engels t.ex.gjorde i förhållande till Pariskommunen), försöker Harper fördöma ryska revolutionen i ”ett stycke”, liksom av bolsjevismen som var knuten till den (precis som blanquismen och proudhonismen var knutna till Pariskommunen).

Om Harper istället för att fördöma bolsjevikerna som ”anpassade till den ryska miljön” hade frågat sig själv om nivån av tänkande som uppnåddes av den socialdemokratiska vänstern vilka vi alla härstammar ur så skulle han ha nått helt andra slutsatser i sin bok. Han skulle ha upptäckt att denna nivå av tänkande (även bland dem som var mest utvecklade inom dialektiken) var otillräcklig för att lösa vissa problem vilka ställdes av den ryska revolutionen, speciellt problemet med partiet och staten. Mitt uppe i den ryska revolutionen hade ingen marxist någon precis förståelse av dessa problem, och detta av goda skäl.

Vi insisterar att när det gäller alla nivåer av kunskap – filosofisk, ekonomisk och politisk – så var bolsjevikerna 1917 bland de mest avancerade revolutionärerna i hela världen, och detta var i stor utsträckning tack vare närvaron av Lenin och Trotskij.

Om senare händelser tycktes motsäga detta, berodde det inte på att deras intellektuella utveckling var anpassad till den ”ryska miljön”, utan på grund av den allmänna nivån hos den internationella arbetarrörelsen; och detta ställer filosofiska problem som Harper inte ens försökt att ställa.

Phillipe