Kapitalismen är ett döende system – en annan värld är möjlig: Kommunismen!

Printer-friendly versionSend by email



Politiker och ekonomer har nu svårt
att finna ord när det gäller att beskriva den allvarliga
situationen.”På randen av avgrunden”, ”en tsunami på väg”,
”finansvärldens 9/11” ...det är bara referenserna till Titanics
undergång som saknas1.
Vad är det som egentligen händer? Inför denna annalkande
finansiella storm är det flera tuffa frågor som ställs. Går vi
mot en ny finansiell krasch som 1929? Hur
blev det så här? Vad kan vi göra för att försvara oss? Vad är
det för värld vi lever i?

Mot en brutal försämring av våra
levnadsvillkor

Det kan inte finnas några illusioner om detta. På en global nivå
kommer mänskligheten under de kommande månaderna att få sen en
skrämmande försämring av sina levnadsvillkor. I sin senaste
rapport har internationella valutafonden, IMF, varnat för att från
och med nu fram till i början på 2009 kommer 50 länder att
tillkomma på den lista av länder som
drabbats av svält. Bland dessa finns flera länder i Afrika,
Latinamerika, Karibien och även Asien. I Etiopien till exempel
befinner sig redan 12 miljoner människor officiellt på gränsen
till att dö av svält. I Indien och Kina, dessa
kallade kapitalistiska mirakelländer
riskerar hundratals miljoner arbetare att drabbas av den mest brutala
fattigdom. Även i USA och Europa drabbas en allt större del av
befolkningen dramatiskt försämrade
levnadsvillkor.

Alla delar av samhället drabbas; på kontor, banker, sjukhus,
inom industrin, hi-tech företagen, bilindustrin, byggsektorn, inom
alla dessa sektorer är miljontals avskedanden på gång.
Arbetslösheten är på väg att slå i taket! Sedan början på 2008
har närmare en miljon arbetare bara i USA kastats ut på gatan.
Detta är bara början. Denna våg av avskedanden innebär att det
för arbetarfamiljer kommer bli allt svårare att kunna ha råd att
bo, äta och ta om sin och sina barns hälsa Detta betyder också
att för unga människor idag, så har kapitalismen ingen framtid att
erbjuda.

De ljög för oss igår, och forsätter att ljuga
även nu

Detta katastrofala perspektiv döljs inte längre av ledarna för
den kapitalistiska världen. Inte heller av
de politiker och journalister som går den härskande klassens
ärenden kan längre förneka detta. Hur skulle de kunna göra det?
När flera av världens största banker gått omkull, och har endast
överlevt tack vare ett tillskott på hundratals miljarder Dollar,
Pund och Euro från riksbankerna dvs staten. För aktiemarknaden i
Amerika, Europa och Asien är det frågan om en nedgång till synes
utan slut. De har förlorat 25 biljoner
dollar sedan januari 2008 eller
motsvarigheten till USA:s samlade produktion under två år. Allt
detta illustrerar den panik som slagit sina klor i den härskande
klassen. Att aktiemarknaden kraschar nu, beror inte bara på den
katastrofala situationen för bankerna,
utan även på att kapitalisterna förväntar sig ett hisnande
fall för sina profiter som ett resultat av en kraftig minskning av
den ekonomiska aktiviteten. En våg av företagsnedläggningar, en
recession som är mycket värre än allt vi sett de senaste 40 åren.

Världens mäktiga ledare: Bush, Merkel, Brown, Sarkozy, Hu Jintao
har samlats i en hel serie toppmöten och konferenser (G4, G7, G8,
G16, G40) för att försöka begränsa skadeverkningarna och undvika
det värsta. Ett nytt toppmöte är planerat
till mitten på november, vilket en del ser som ett sätt ”att
bygga upp kapitalismen på nytt”. Det
enda som motsvarar politikernas upphetsning
är frenesin hos experterna på radion, i TV
och tidningarna: krisen är en huvudnyhet.

Varför en sådan flodvåg?

Faktum är att även om borgarklassen inte kan dölja det
katastrofala tillståndet i sin ekonomi, försöker den med alla
medel att få oss att tro att det inte är fråga om att ifrågasätta
hela systemet. Att det istället handlar om att bekämpa övertramp
och excesser. Felet är spekulanternas! De giriga direktörerna!
Skatteparadisen! Nyliberalismen!

För att få oss att svälja denna myt är alla de professionella
mediasvindlarna inkallade. Det är samma experter som igår talade om
för oss att ekonomin var i gott skick, bankerna stabila.....som nu
med stor energi för fram nya lögner i TV-rutan.
Samma människor som tidigare som myndigt talade om för oss att
”marknadsliberalismen” var LÖSNINGEN, att staten skulle ingripa
i ekonomin så lite som möjligt, är nu de som kräver att
regeringarna skall ingripa mer i ekonomin.
Mer statligt ingripande och mer moral så
kommer kapitalismen att vara finfin igen! Det är denna lögn de
försöker få oss att tro på.

Kan kapitalismen komma
över sin kris?

Sanningen är, att den kris som härjar i den globala kapitalismen
nu, inte uppstod sommaren 2007 när fastighetsbubblan sprack i USA.
Under 40 år har det varit den ena recessionen efter den andra:
(1967, 1974, 1981, 1991, 2001). Under decennier har arbetslösheten
varit en permanent plåga och de exploaterade har drabbats av ökande
attacker på sin levnadsstandard. Varför? Därför att kapitalismen
är ett system som inte producerar för mänskliga behov utan för
marknaden och profiten. Det finns enorma behov som inte
tillfredsställs, eftersom de inte utgör en solvent marknad, med
andra ord att den stora majoriteten av befolkningen inte har råd att
köpa de varor som producerats. Om
kapitalismen är i kris, om hundratals miljoner människor och snart
miljarder människor kastas ut i den mest brutala misär och hunger,
beror det inte på att systemet inte kan producera tillräckligt,
utan på att det producerar mer varor än det kan sälja. Varje gång
kommer borgarklassen undan problemet genom att ta till massiva doser
av krediter. Det är därför som alla ”återhämtningar” bara
leder till en ännu mörkare framtid, när skulderna skall betalas.

Det är precis detta som händer idag. All den ”fantastiska
tillväxt” som vi sett under de senaste åren har huvudsakligen ägt
rum genom krediter. Världsekonomin har levt på kredit och nu har
det blivit dags att betala, och det hela rasar som ett korthus. De
nuvarande konvulsionerna hos det kapitalistiska systemet beror inte
på ”dåligt ledarskap” hos de politiska ledarna, aktiemäklarnas
spekulation eller bankernas oansvariga handlande. Alla dessa
människor gör inget annat än att följa kapitalismens lagar –
precis de lagar som driver systemet mot ruin. Det är därför som de
miljarder som pumpas in i marknaden av staten och dess centralbanker
inte kommer att förändra någonting. Det blir bara värre! Detta är
som släcka en eld med bensin. Borgarklassen visar bara sin
maktlöshet med dessa desperata och sterila åtgärder. För eller
senare kommer alla dessa räddningsplaner att misslyckas. Ingen
verklig återhämtning är möjlig för den kapitalistiska ekonomin.
Ingen politik, vare sig höger eller vänster, kan rädda
kapitalismen eftersom den lider av en obotlig dödlig sjukdom.

Mot den ökande fattigdomen; solidaritet och
klasskamp.

Överallt läser vi jämförelser med börskraschen 1929 och den
stora depressionen på trettiotalet. Minnena från dessa tider lever
ännu kvar av ändlösa köer med arbetsökande arbetare och soppkök
för de fattiga, eller fabriker som lägger ner. Men har vi samma
situation idag? Svaret är NEJ, den är mycket mera allvarlig,
även om kapitalismen har lärt sig från denna erfarenhet, och
lyckats undvika en brutal kollaps genom ett statligt ingripande och
en ökat internationell samordning.

Det finns en annan avgörande skillnad: den fruktansvärda
depressionen på trettiotalet ledde till det andra världskriget.
Kommer denna kris leda till ett tredje världskrig? Driften mot krig
är förvisso borgarklassens enda svar på den olösliga krisen. Den
enda kraft som kan motsätta sig detta är dess dödsfiende, den
internationella arbetarklassen. På trettiotalet hade arbetarklassen
gått igenom ett fruktansvärt nederlag, vilket blev följden av
isoleringen av revolutionen 1917 i Ryssland. Detta nederlag gjorde
att arbetarklassen kunde dras in i en imperialistisk massaker. Men
sedan de stora klassstriderna, som inleddes 1968 har dagens
arbetarklass visat att den inte är beredd offra sina liv i den
härskande klassens tjänst. Under de senaste 40 år har
arbetarklassen gått igenom en serie svåra nederlag, men den står
fortfarande upp, och över hela världen, i synnerhet sedan 2003 har
den alltmer börjat kämpa tillbaka. Utvecklingen av den
kapitalistiska krisen kommer att leda till en stor misär för
hundratals miljoner arbetare, inte bara i den tredje världen utan
även i i-världen. Detta tar sig form av arbetslöshet, fattigdom
och till och med svält, men denna misär kommer även att provocera
fram ett växande motstånd hos de exploaterade.

Denna kamp är absolut nödvändig för att sätta en gräns för
borgarklassens ekonomiska attacker, för att hindra dem från att
trycka ned oss i absolut fattigdom. Det står samtidigt klart att
denna kamp inte förhindrar att kapitalismen sjunker allt djupare ned
i sin kris. Det är därför som denna arbetarklassens motståndskamp
svarat mot ett annat behov, som till och med är ännu viktigare. Den
gör det möjligt för de exploaterade att utveckla sin kollektiva
styrka, sin enhet, sin solidaritet och sitt medvetande om det enda
alternativ som kan erbjuda mänskligheten en framtid: ett störtande
av det kapitalistiska systemet, där man ersätter det med ett
samhälle som är byggt på en helt annan grund. Ett samhälle som
inte baserat på utsugning och profit och som inte producerar för en
marknad utan för mänskliga behov. Ett samhälle som organiseras av
producenterna själva och inte av en privilegierad
minoritet. Med andra ord: ett kommunistiskt samhälle.

Under åtta årtionden har alla delar av borgarklassen, dess höger
likväl som dess vänster arbetat hand i hand för att framställa de
regimer som dominerade Östeuropa och Kina som ”kommunistiska”,
när dessa i själva verket inte var något annat än särskilt
barbarisk form av statskapitalism. Det handlade om att övertyga de
exploaterade om det meningslösa i att drömma om en bättre värld,
att det inte fanns något annat möjligt samhälle än kapitalismen.
Men nu, när kapitalismen så tydligt visar sin bankrutt, måste
arbetarklassens kamp alltmer låta sig inspireras av perspektivet av
ett kommunistiskt samhälle.

Inför attackerna från ett ruttnande kapitalistiskt system, måste
vi sätta stopp för dess exploatering, misär och barbariska krig.

Länge leve arbetarklassens internationella kamp!

Proletärer i alla länder förena er!

Internationella kommunistiska strömningen 25 10 2008

1Har
sagts av  följande i turordning Paul Krugman (den senaste
nobelpristagaren i ekonomi,) Warren Buffet (en amerikansk
investerare med smeknamnet 'oraklet från Omaha, mycket uppskattas
alltså omdömet från en miljardär från en amerikansk småstad
inom den internationella finansvärlden). Jaques Attali (ekonomisk
rådgivare tillden franske presidenten Nicolas Sarkozy) och Laurence
Parisot (ordförande för den franska arbetsgivarföreningen)

AttachmentSize
PDF icon flygblad.pdf353.66 KB

Aktuella händelser: 

IKS liv: 

Allmänna teoretiska frågor: