Arbetarklassen och miljöfrågan: Den proletära revolutionen är det enda som kan rädda miljön!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Klimatfrågan och kärnkraftsfrågan är två av de mest tydliga
exemplen på hur kapitalismens rovdrift på miljön har lett till att
mänsklighetens hela fortlevnad hotas. Samtidigt är det lätt att inse det
absurda i kapitalismens transportlösningar: exempel på hur livsmedel
transporteras över hela Europa, eller hela planeten, från producenter till
konsumenter är ett bland många. Vänstersocialdemokraten Göran Greider kommenterar
detta i DN den 12 februari: ”entusiasmen
för världskapitalismen falnar varje gång det berättas om ett paket broccoli som
färdats 300 mil på ett lastbilsflak från Spanien till Sverige”.

Det allt mer förgiftade jordbruket är ett annat exempel.
Olika bekämpningsmedel och gödningsmedel för att förbättra jordbrukets
avkastning leder varje år till miljökatastrofer i liten skala: algblomning är
ett exempel, långsiktiga genetiska skador på djurpopulationen ett annat.

Men kan verkligen kapitalismen ta ansvar för att miljöfrågan
skall kunna lösas? Räcker det med att betala utsläppsskatter, betala
”trängselavgifter – som vid infarterna till Stockholm och andra större städer i
”rusningstrafik”, sortera sopor eller handla på ”lokala” marknader? Det är
detta man vill få oss att tro, eftersom ”vi människor” bär skulden till
miljöförstöringen (det är ju tur att man inte skyller på djuren i alla fall!).

Samme Göran Greider skriver i sin kommentar: ”Ty om socialism innebär att våga börja tänka
kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad
som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med
något i klimatfrågan.”

Det är ju en vacker formulering – men tyvärr omöjlig att
realisera under ett kapitalistiskt samhälle. Problemet med ”radikala”
företrädare för borgarklassens politiska apparat, som chefredaktören Greider,
är att man skapar illusioner om att en förändring av detta samhälle är möjligt
bara var och en drar sitt strå till stacken.

Denna ideologi används även mot arbetarklassen, som stämplas
som ”omedveten” om miljön eftersom man kör gamla bilar till jobbet på den
smutsiga fabriken, inte har råd med kravmärkt mat och därför inte kan ”välja”
miljövänligt.

Att arbetarklassen genom hela kapitalismens historia har andats
in livsfarliga gaser och damm, drabbats av cancer och asbestos, nämner man
förstås inte. Den borgerliga medelklassideologin kring miljöfrågan syftar till
att förhindra, att arbetarklassen inser sambandet med det kapitalistiska
produktionssättet och miljöförstöringen.

Miljöförstöring har varit kapitalismens mest tydliga
kännetecken sedan dess tillkomst.

Borgarklassens rent ofattbara brist på insikt om vart detta
skulle leda till fördömdes redan på 50-talet av den italienska
vänsterkommunisten Amadeo Bordiga. På 60-talet började vissa forskare och
författare varna för rovdriften på naturen, och 70-talet såg de första
protesterna mot kärnkraften, efter Harrisburg och Sellafield. Ofta gick
lokalbefolkningen ut i förtvivlade protester, men då liksom nu tystades
protesterna och man hänvisade till att kärnkraften var säkrare än andra
energikällor och inte lika ”smutsig”, dessutom gav den ju arbete åt bygden – se
där samma argument som i Forsmark idag!

Miljöideologin är perfekt för borgarklassen att föra fram, för
att förhindra att människor blir medvetna om kapitalismens skuld till
problemet, ”man gör ju ändå något” när man sorterar sopor, arbetar med
”konkreta frågor” etc, med andra ord är miljö-”arbete” en utmärkt grogrund för
att utveckla en reformistisk ideologi, särskilt för att avleda unga människors
engagemang.

Miljöfrågan är utan tvivel den viktigaste frågan att lösa i
ett framtida socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (för oss betyder det
samma sak). Den berör grundläggande kommunistiska frågeställningar; hur man
producerar och distribuerar livsmedel till hela jordens befolkning, hur man
ställer om produktionen till att tillfredsställa mänskliga behov och inte
profithunger, hur man ska ”städa upp” efter 200 års kapitalistiskt
miljövansinne.

Under den senaste tiden har vi sett hur borgarklassens
ideologer börjat tala om en ”världsregering” som måste lösa miljöfrågan. Men
den kapitalistiska konkurrensen lyser omedelbart igenom när man ska komma
överens om olika saker, Kyotoprotokollet är kanske det främsta exemplet, som
stormakter som USA och Kina vägrar att skriva under.

Det är helt enkelt omöjligt att inom det kapitalistiska
systemet att lösa miljöfrågan. Ett samarbete som innebär minskade profiter är
inte möjligt att tänka sig. Till syvende og sidst är det det nationella
kapitalets intressen som betyder något.

Därför måste arbetarklassen ta upp miljöfrågan på allvar i
sin kamp, eftersom arbetarklassen är den enda samhälleliga kraft som kan skapa
en verklig förändring: genom att störta systemet innan det förstör hela
planeten med sin vansinniga, profitstyrda rovdrift på naturen. Miljöfrågan är
för viktig för att lämnas i händerna på borgarklassens ideologer!

Vi publicerar därför i detta nummer två artiklar om
miljöfrågan.

I.R.  Mars
2007.

 

Allmänna teoretiska frågor: