Statlig terror eller ”Islamitisk” terrorism? Ett falskt val för att mobilisera oss det kapitalistiska kriget!

Utskriftsvänlig versionSend by email

Den brittiska polismannen som tillkännagav arresteringen av ett antal misstänkta i den senaste bombkonspirationen i Storbritannien påstod att gruppen hade planerat ”massmord på en ofattbar, aldrig någonsin tidigare gjord nivå”.

Om de nu verkligen planerade att förstöra massor av flygplan och flygplanspassagerare över de amerikanska städerna, innebär detta verkligen en plan för massmord. Metoderna hos Bin Laden och de s.k. ”jihadisterna” som beundrar honom är verkligen barbariets metoder. Offren för deras attacker är först och främst de utsugna och förtryckta, arbetarna, de fattiga. I New York, Madrid, London, Mumbai, Beslan. I Irak, varje dag, massakrerar den ”Islamitiska motståndsrörelsen” de som går till jobbet, de som försöker överleva dag för dag i ett fientligt samhälle. Faktum är att metoderna hos ”jihadisterna” är de samma som hos de ”otrogna” makterna som de påstår att de motsätter sig – d.v.s. USA, Storbritannien, Israel, Ryssland och så vidare.

Och precis som regeringarna i ”Väst” försöker att piska upp en islamofobi och rasism gentemot de som identifieras som muslimer, är jihadisternas svar på detta att predika rasism gentemot ”kafirerna” och i synnerhet mot judar, där de plockar upp nazisternas värsta lögner. Dessa ideologier används för att rättfärdiga massmord på ickemuslimer (men där också tusentals muslimer dör, som i dagens Irak). Jihadisterna är verkligen en spegelbild av Bush och Blair och dess ”krig mot terrorn”.

Men det vi vill peka på är, att terroristernas fruktansvärda handlingar mot oskyldiga vare sig är ”ofattbara” eller ”utan motstycke”. De makthavare som fördömer dessa senaste tänkta vidrigheter, genomför själva mycket värre skändligheter, eftersom de har så mycket större vapenmakt. Dessa är de demokratiska ”jihadisterna” som sitter i regeringen i världens ledande länder, och de är ansvariga för slakten på civila i en långt högre omfattning – i Irak, i Afghanistan, i Libanon, i Tjetjenien … Krigen som har påbörjats av de ”demokratiska” makterna är den mest avancerade formen av terror: vad annat kan man kalla det massiva militära användandet av militär styrka för att skrämma hela befolkningar?  Med vilket annat ord än terror kan man beskriva Israels förstörelse av Libanon, vad annat än terror var USA:s ”chockbombningar” av Irak år 2003, eller för den delen Churchills systematiska bombningar av Tyskland i slutet på andra världskriget?

Den ”demokratiska” staten manipulerar terroristerna

Imperialistiska krig är terror mot mänskligheten. Staterna som för dessa krig är själva mästare i att använda sig av samma skumma metoder som de ”terrorister” de säger sig bekämpa, och som de öppet använder sig av i den massiva terrorn som systematisk bombning innebär. Vilka var det som tränade Bin Laden att bekämpa Ryssland om inte det ”demokratiska” USA? Vem var det som använde sig av protestantiska ligor för att genomföra mord och bombningar i Nordirland? Det var det ”demokratiska” Storbritannien. Det var det ”demokratiska” Israel som var anfader till terrorister som Menachim Begin. Genom sina spioner och informatörer, kan den ”demokratiska” staten använda sig av terroristgängen även om de befinner sig på ”den andra sidan”. Trots den officiella polemiken mot ”konspirationsteorier”, finns det allt mer bevis som talar för att den amerikanska staten tillät Al-Qaida att genomföra sin attack den 11 september 2001; syftet – vilket redan hade dryftats av de ”Neokonservativa” teoretikerna – var att skapa ett nytt Pearl Harbour för att på så sätt rättfärdiga USA:s enorma imperialistiska politik i Afghanistan och Irak. Den ”demokratiska” staten kan också fabricera terroristkomplotter när i själva verket inga sådana existerar: Jean Charles de Menezes fick offra sitt liv för dessa (i kölvattnet på jakten på terrorister efter bomberna på tunnelbanan och bussar i London juli 2005, ö.a.) i Stockwell förra året. En massiv raid i Forrest Gate i juni var ytterst nära till att orsaka ytterligare en dödsolycka av ”misstag”.

Vare sig hoten är verkliga eller påhittade, kommer staten att använda sig av terroristernas aktiviteter för att stärka dess arsenal av repressiva lagar, och stärka sin enorma apparat av informatörer och övervakning.

Efter den 11 september 2001 erbjöd oss Bush ett falskt val: antingen är vi med honom eller med terroristerna. Idag ser miljoner människor vad Bush står för, men de har inte kommit ifrån det falska valet. Många unga människor som ser att världen vi lever i går mot en katastrof missleds till att tro att terrorism är det enda alternativet. Men det är ett falskt alternativ, en lika katastrofal återvändsgränd, och det gör dem till rekryteringsagenter i en självmordslik marsch mot imperialistiska krig. Detta är uppenbart i krigen som sker runt om i Mellersta östern, krig som också får återverkningar i USA och Europa.

Klasskampen är vår enda framtid

Konfronterad med det oåterkalleliga förfallet i dagens samhälle, som dyker allt djupare ned i krig och kaos, finns det en annan sida, som företräds av den utsugna klassen, proletariatet, den stora majoriteten av befolkningen, som inte har något intresse av att låta sig dras in i brodermord och interimperialistiska massakrer.

Konfronterad med den accelererande kollapsen av kapitalismen, som i varje del av världen visar att den hotar mänsklighetens överlevnad, finns det ett krig som fortfarande är värt att kämpa för: klasskriget. Att förena arbetarna i alla länder av olika etnisk bakgrund, gentemot de gangsters som allt mer förlorar kontroll över vår planet

Klasskampen, som många påstått är död och begraven, håller återigen på att bryta ut. Detta kan vi visa på genom en rad av händelser som nyligen ägt rum:

-         Bland stormötena och demonstrationerna hos de franska studenterna, massiva strejker på skolor och universitet, där folk med alla sorters hudfärg och trosläror kämpade tillsammans, och precis som 1968, skakade makten, i synnerhet när allt fler lönearbetare började solidarisera sig med studenterna;

-         I de vilda strejker som genomfördes av postanställda i Belfast i Nordirland, som officiellt både var ”protestanter” och ”katoliker”. Här marscherade de inofficiellt tillsammans på ”fiendegatorna” och utmanade den nationella konflikten och de paramilitära grupperna i bägge lägren.

-         Under strejken på Heathrow förra året, där lastningspersonalen gick ut i solidaritet med arbetarna på en cateringfirma på flygplatsen, förenades man över ras- och könsgränser, och gick ut i gemensam kamp, på grund av sitt gemensamma missnöje mot cateringbolagets tyranniska metoder. Genom att de gjorde detta, utmanade de fackföreningarnas kontroll.

 Dessa uttryck för arbetarklassens solidaritet utgör konturerna av mänsklighetens verkliga gemenskap, en gemenskap som utgörs av mänskligt agerande för och av människor, och inte längre religionens eller statens träldom.

World Revolution 060814

Allmänna teoretiska frågor: