Till frågan om populismen

Utskriftsvänlig versionSend by emailDiskussionstext

Denna artikel är en text som för närvarande diskuteras inom IKS och den skrevs i juni strax innan Brexitomröstningen i Storbritannien.

Vi ser för närvarande en våg av politisk populism i de gamla centrala kapitalistiska länderna. I länder där detta fenomen varit etablerat under en längre tid som i Schweiz eller Frankrike, har högerpopulisterna blivit de partier med störst väljarstöd. Mer slående är ändå uppkomsten av populism i länder som framtill nu varit kända sin för politiska stabilitet och effektiva härskande klass: USA, Storbritannien och Tyskland. I dessa länder är det endast nyligen som populismen fått ett direkt och verkligt inflytande.

Det nuvarande uppsvinget för högerpopulismen

I USA underskattade inledningsvis det politiska etablissemanget gravt Donald Trumps presidentkandidatur för det republikanska partiet. Hans kandidatur mötte först motstånd från den etablerade partihierarkin och den religiösa högern. De blev chockerade av det stöd han fick både i bibelbältet och i gamla industriella centra, i synnerhet bland delar av den ”vita” arbetarklassen. De mediakampanjer som följde, för att bromsa hans framgångar, vilka leddes av bland andra Wall Street Journal, andra östkustmedia och finansiella oligarker, ledde till att hans popularitet ökade ytterligare. Ruinerandet av viktiga delar av medelklassen, men även inom arbetarklassen, där många förlorade sina hem och besparingar under finans- och fastighetskrisen 2007-2008, har skapat en stor vrede mot det politiska etablissemanget, som snabbt ingrepp för att rädda banksektorn samtidigt som de lämnade de småsparare som försökt köpa sina hem till sitt öde.

Trumps löfte att hjälpa småsparare, att upprätthålla hälsovården, att beskatta aktiemarknaden och storfinansen och att hålla invandrare borta som ses som konkurrenter bland en del fattiga, har mött sympatier både bland kristna fundamentalister liksom till vänster bland traditionella demokratiska väljare som bara några år tidigare inte ens skulle drömma om att de skulle kunna rösta på en sådan politiker.

Under nästan ett halvt sekel av borgerlig politisk ”reformism” under vilken kandidater från vänstern både på lokal och nationell nivå, i fackföreningar och partier har valts för att som de påståtts ”försvara arbetarnas intressen”, samtidigt som de konsekvent försvarat kapitalets intresse har skapat en jordmån för att ”mannen på gatan” i Amerika skulle kunna tänka sig att stödja en miljardär som Trump med antagandet att han åtminstone inte kan ”köpas” av den härskande klassen.

I Storbritannien har det huvudsakliga uttrycket för populismen för tillfället inte varit en speciell kandidat eller parti (även om UKIP1 under Nigel Farage blivit en betydande aktör på den politiska scenen) utan ett förslag att Storbritannien skall lämna EU och beslutet att detta skall bestämmas i en folkomröstning. Det faktum att det förslag mött motstånd från stora delar av finanssektorn (City of London) och den brittiska industrin har även här tenderat till att öka stödet för Brexit bland delar av befolkningen - förutom att representera specifika intressen hos delar av den härskande klassen som är mer intimt knutna till forna kolonier (det brittiska samväldet) än till det kontinentala Europa. En av drivkrafterna inom denna oppositions-strömning verkar vara att ta luften ur de nya högerpopulistiska rörelserna. Kanske kommer sådana som Boris Johnson och andra Brexit-förespråkare inom Torypartiet vid ett eventuellt lämnande bli de som kommer att försöka rädda det som räddas kan genom att försöka förhandla fram någon typ status som nära associerad till EU för Storbritannien. Antagligen på liknande sätt som Schweiz (som för det mesta antar EU:s regler, men utan att ha något att säga till om när de formuleras).

Men det är också möjligt att politikerna i Torypartiet själva har blivit influerade av den populistiska stämning, som också i Storbritannien spritt sig snabbt efter den finans- och fastighetskris som negativt påverkade en betydande del av befolkningen.

I Tyskland, där borgarklassen efter andra världskriget lyckats förhindra framväxten av ett parlamentariskt parti till höger om kristdemokraterna, framtill nu, har en ny populistisk rörelse vuxit fram både på gatan (Pegida) och på den parlamentariska nivån (Alternative fũr Deutschland) inte som ett svar på ”finanskrisen” 2007-2008 (som Tyskland klarade sig igenom i stort sett helskinnat) utan på den följande ”Eurokrisen”, som av delar av befolkningen upplevdes som ett direkt hot mot stabiliteten hos den gemensamma europeiska valutan, alltså mot besparingarna hos miljontals människor.

Strax efter att denna kris avvärjts, i alla fall tillfälligt, kommer en massiv ström med flyktingar, på grund av framförallt inbördeskriget/imperialistiska kriget i Syrien och konflikten med IS i norra Irak. Detta återupplivade en populistisk rörelse som redan börjat tappa fart. Även om en stor del av befolkningen fortfarande stöder Angela Merkels och många tyska industriledares ”välkomstkultur”, så har attackerna mot flyktingförläggningar ökat på många håll i landet samtidigt som det i forna DDR2 har utvecklats rena pogromstämningar.

Den grad till vilken grad framväxten av populismen är kopplad till misskrediteringen av det partipolitiska etablissemanget illustreras tydligt av det nyligen genomförda presidentvalet i Österrike. Där stod kampen i den andra valomgången mellan en kandidat för de gröna och en för den populistiska extremhögern, samtidigt som de mest betydelsefulla partierna, socialdemokraterna och kristdemokraterna, som tillsammans styrt landet sedan andra världskriget gjorde ett katastrofval.

Mot bakgrund av det österrikiska presidentvalet har tyska politiska observatörer alltmer kommit till slutsatsen att en fortsättning av den nuvarande koalitionen i Berlin mellan socialdemokrater och kristdemokrater förmodligen skulle leda till ett stärkande av populismen. I vilket fall som helst – vare sig det är genom stora koalitioner mellan höger och vänsterpartier (eller ”cohabitations som i Frankrike) eller genom att växla mellan höger och vänsterregeringar efter nästan ett halvt sekel av kronisk ekonomisk kris och närmare trettio år av kapitalistiskt sönderfall – så anser inte längre stora delar av befolkningen att det är någon avgörande skillnad mellan de etablerade höger och vänsterpartierna. Istället verkar dessa partier ha skapat en kartell för att försvara sina egna intressen och de väldigt rikas intressen på bekostnad av statens och befolkningen som helhets intressen. På grund av att arbetarklassen efter 1968 misslyckades med att politisera sin kamp och ta fortsatta steg för att utveckla sitt eget revolutionära perspektiv så leder denna desillusionering mest till att de populistiska stämningarna förstärks.

I de västliga industriländerna i synnerhet efter 9/11 i USA har den islamistiska terrorismen blivit ytterligare en faktor som förstärker de populistiska vindarna. För närvarande så innebär detta ett problem för borgarklassen i synnerhet i Frankrike som återigen står i fokus för dessa attacker. Behovet att motverka den fortsatta förstärkningen av Front National var ett av motiven bakom det anti-terroristiska undantagstillståndet och president Francois Hollandes krigiska språkbruk efter de senaste attackerna, där han framträdde som ledaren för en påstådd internationell anti-IS koalition. Det förlorade förtroendet hos befolkningen för beslutsamheten och förmågan hos den härskande klassen att skydda sina medborgare, inte endast på en ekonomisk nivå, är en av orsakerna till den populistiska vågen.

Rötterna till dagens högerpopulism är alltså flera och varierar från land till land. I det forna staliniststaterna i Östeuropa verkar de vara kopplade till inskränktheten och efterblivenheten i det politiska livet under stalinismen, men även till den traumatiserande brutalitet med vilken dessa stater gick över till en mer effektiv västlig kapitalism efter 1989.

I ett så pass betydelsefullt land som Polen, styr redan högerpopulister landet, samtidigt som Viktor Orbans regim i Ungern (ett centrum för den första vågen av proletär världsrevolution 1917-23) mer eller mindre öppet stöder pogrom-liknande attacker.

Mer generellt sett har reaktioner mot ”globaliseringen” varit ledande faktorer i framväxten av populismen. I Västeuropa har antipatin mot ”Bryssel” och mot EU pågått länge inom dessa rörelser. Men idag har sådana stämningar också dykt upp i USA, där Trump inte är den enda politikern som hotat att stoppa frihandelsavtalet TTIP3 som håller på att förhandlas fram mellan Europa och Nordamerika.

Denna reaktion mot ”globaliseringen” skall inte förväxlas med en sorts ny-keynesiansk korrigering av (verkliga) nyliberala excesser som förts fram av representanter för vänstern som ATTAC. Samtidigt som de för fram en koherent, ansvarsfull alternativ ekonomisk politik för det nationella kapitalet är den populistiska varianten mer en sorts politisk och ekonomisk vandalism, som delvis manifesterade sig i förkastandet av Maastrichtfördraget i folkomröstningar i Frankrike, Holland och på Irland.

Möjligheten för ett regeringsdeltagande hos den nuvarande populismen och styrkeförhållandet mellan borgarklassen och proletariatet

De populistiska partierna är borgerliga fraktioner, de är delar av den totalitära statskapitalistiska apparaten. Det de propagerar är borgerlig och småborgerlig ideologi och beteende: nationalism, rasism, främlingsfientlighet (xenofobi), auktoritetsdyrkan och kulturkonservatism. Som sådant, representerar de en förstärkning av den härskande klassens dominans och dess stat över samhället.

De partierna vidgar spektrumet av demokratins partipolitiska apparat och ökar eldkraften hos deras ideologiska bombardemang. Det revitaliserar mystifikationen med valen och gör röstandet mer attraktivt, både genom de väljare som de mobiliserar och de genom de väljare som röstar emot dem.

Även om de delvis är en produkt av en växande besvikelse med de traditionella partierna, kan de också hjälpa till att förstärka bilden av dessa traditionella partier, som i motsats till de populistiska kan presentera sig som mer humanitära och demokratiska. I den utsträckning som deras uttalanden påminner om fascisterna på 30-talet, ger deras agerande nytt liv till anti-fascismen. Detta är särskilt fallet i Tyskland, där maktövertagandet av det ”fascistiska” partiet ledde fram till den största katastrofen i dess nationella historia, och att de förlorade nästan halva sitt territorium och dess status som en stor militärmakt. Det ledde till att deras städer förstördes och en närmast irreparabel förstörelse av Tysklands internationella prestige genom de krigsbrott som man begick och som anses som de värsta i mänsklighetens historia.

Trots det, och som vi har sett fram tills nu, i synnerhet hos de gamla länderna i kapitalismens hjärta, har borgarklassen gjort sitt bästa för att begränsa framväxten av populismen, och framförallt att förhindra, om möjligt, deras deltagande i regeringar. Efter år av mestadels misslyckade defensiva strider på sin egen klassterräng, verkar vissa sektorer hos arbetarklassen idag att känna att de kan pressa och skrämma den härskande klassen mera genom att rösta på den populistiska högern än genom att kämpa för och med sin egen kamp. Grunden för denna uppfattning är att ”etablissemanget” verkligen reagerar med en alarmklocka gentemot framgångarna i valen för populisterna. Varför detta motstånd hos borgarklassen gentemot ”en av deras egna”?

Fram till och med nu har vi tenderat att anta att detta beror framförallt på grund av den historiska kursen, (alltså, att den nuvarande generationen av proletariatet fortfarande är obesegrad). Idag är det nödvändigt att utröna denna bedömning på ett kritiskt sätt i konfrontation med utvecklingen av den sociala situationen.

Det är sant att grundandet av de populistiska regeringarna i Polen och Ungern är relativt betydelselösa i jämförelse med vad som händer i de gamla och stora länderna i kapitalismens centrum i Väst. Mer betydelsefullt är dock att denna utveckling inte har lett på något sätt till en större konflikt mellan Polen och Ungern och Nato och EU. Tvärtom, i Österrike, under en Socialdemokratisk regeringschef, som till en början imiterade den ”välkomnande kulturen” som Angela Merkel förde fram sommaren 2015, följde Österrike exemplet från Ungern och satte upp stängsel kring sina gränser. Den ungerske premiärministern har blivit en favorit i diskussionerna med CSU i Bayern som är en det av Merkels regering. Vi kan här tala om en process av inbördes samarbete mellan populistiska regeringar och stora statliga institutioner. Trots deras anti-europeiska demagogi, finns det inget som tyder i ögonblicket på att dessa populistiska regeringar vill föra ut Polen och Ungern ut ur EU. Tvärtom, vad de gör nu är att sprida populismen inom den Europeiska Unionen. Vad detta betyder, vad det gäller intressen, är att ”Bryssel” skall lägga sig i mindre i nationella frågor, samtidigt som EU skall fortsätta skicka samma eller ännu större summor i subventioner till Warszawa och Budapest. För sin del, anpassar sig EU till dessa populistiska regeringar, som ibland prisas för sina ”konstruktiva bidrag” vid komplicerade EU möten. Och samtidigt som EU insisterar på att ett minimum av ”demokratiska värden” måste behållas, har Bryssel för ögonblicket avstått från att verkställa några som helst av de sanktioner som de har hotat dessa länder med.

Vad det gäller Västeuropa, måste det beaktas att Österrike var redan en föregångare i att en gång inkludera Jörg Haiders parti (FPÖ)4 i en regeringskoalition. Dess syfte med att göra detta – att diskreditera ett populistiskt parti genom att få det att ta ansvar för statsapparaten – lyckades delvis. Ett tag. Idag är dock FPÖ, vad det gäller antalet som kan tänka sig rösta på dem, starkare än någonsin och vann nästan presidentvalet (sommaren 2016). Visserligen spelar presidentvalet i Österrike mest en symbolisk roll. Men detta är inte fallet i Frankrike, den näst största ekonomin i Europa och den näst största koncentrationen av proletariatet i Västeuropa. Borgarklassen i hela världen tittar med ängsliga ögon på det kommande presidentvalet i detta land, där Front National är det största partiet i opinionsundersökningarna.

Många av borgarklassens politiska experter har redan dragit slutsatsen från det uppenbara misslyckandet hos det Republikanska partiet i USA av att stoppa Trumps kandidatur, att förr eller senare har deltagandet av populister hos regeringar i Väst blivit mer eller mindre oundvikligt och att det vore bättre att börja förbereda sig för ett sådant resultat. Denna debatt är en första reaktion på att försöken, fram tills nu, att utesluta eller begränsa populismen, inte bara har nått sin begränsning utan har också börjat få motsatt effekt.

Demokrati är den ideologi som passar bäst för utvecklade kapitalistiska samhällen och är det I särklass viktigaste vapnet mot utvecklingen av proletariatets klassmedvetande. Men för närvarande är borgarklassen konfronterad med en paradox, genom att fortsätta distansera sig till de politiska partier som inte följer de demokratiska spelreglerna av “politisk korrekthet”, riskerar den att skada sin egen demokratiska image. Hur kan man rättfärdiga att partier med en stor andel röster och ibland till och med en majoritet av de röstande hålls borta från makten utan att diskreditera sig själv och hamna i allt större självmotsägelser? Demokratin är inte bara en ideologi utan även en väldigt effektiv form av klassherravälde, inte minst på grund av att dess förmåga att uppfatta och anpassa sig till nya politiska impulser från samhället som helhet.

Det är inom denna ram som den härskande klassen för fram frågan om möjligheten att involvera populistiska partier i regeringen i relation till det nuvarande styrkeförhållandet gentemot proletariatet. De nuvarande trenderna tyder på att den härskande klassen inte anser att en fortfarande obesegrad arbetarklass utesluter ett sådant alternativ.

Till att börja med skulle en sådan eventualitet inte leda till ett avskaffande av den borgerliga politiska demokratin som var fallet i Tyskland, Italien och Spanien efter det att proletariatet besegrats. Inte ens i Östeuropa har de högerpopulistiska regeringarna för närvarande försökt förbjuda de andra partierna eller att upprätta ett system av koncentrationsläger. Sådana åtgärder skulle inte accepteras av den nuvarande generationen av arbetare framförallt inte i Västeuropa och kanske inte ens i Ungern eller Polen.

Det måste dock tilläggas att å andra sidan är arbetarklassen; om inte definitivt historiskt besegrad, så är den för närvarande försvagad på nivån av: sitt klassmedvetande, sin stridbarhet och sin klassidentitet. Den underliggande historiska orsaken till detta, är nederlaget för den första revolutionära vågen och djupet och omfattningen av den kontrarevolution som följde på detta nederlag.

Inom denna kontext är den första orsaken till denna försvagning oförmågan hos arbetarklassen att för tillfället hitta ett adekvat svar i sin försvarskamp mot den nuvarande fasen av statskapitalistiskt styre, den av ”globalisering”. I sin försvarskamp upplever arbetarna med all rätta att de direkt konfronteras med världskapitalismen som helhet. Idag är inte endast handel och kommers globaliserat utan också, för första, även produktionen. Detta innebär att borgarklassen omedelbart kan svara på lokalt och även nationellt motstånd från proletariatet genom att flytta produktionen någon annanstans. Detta skenbart överväldigande redskap för disciplinering av arbetet kan endast effektivt bemötas genom en internationell klasskamp. En nivå av kamp som arbetarklassen inom en överskådlig framtid är oförmögen att nå.

Den andra orsaken till denna försvagning är oförmågan hos arbetarklassen att fortsätta och politisera sin kamp efter den första impulsen 1968/69. Detta ledde till frånvaron av utvecklingen av ett perspektiv för ett bättre liv eller samhälle, den nuvarande fasen av kapitalistiskt sönderfall. I synnerhet kollapsen av de stalinistiska regimerna i Östeuropa verkade bekräfta omöjligheten av ett alternativ till kapitalismen.

Under en kort period kanske mellan 2003-2008 kunde de första tecknen på en relativt blygsam inledning på nödvändigtvis lång och svår process av proletär återhämtning efter dessa slag. I synnerhet frågan om klassolidaritet, inte minst den mellan olika generationer började föras fram. Anti-CPE5(4) rörelsen 2006 var höjdpunkten på denna fas, därför att den lyckades tvinga den franska borgarklassen att backa och därför att det exempel som denna rörelse och dess framgångar utgjorde, inspirerade sektorer av unga i andra europeiska länder inklusive Tyskland och Storbritannien.

Dessa första hoppfulla frön till möjlig proletär återhämtning frös snart ihjäl av en tredje negativ våg av händelser av historisk betydelse i perioden sedan 1968, som innebar en tredje avgörande tillbakagång för proletariatet; de ekonomiska svårigheterna 2007-2008 som sedan följdes av den nuvarande vågen av krigsflyktingar och andra migranter, som är den största sedan andra världskriget.

Det speciella med krisen 2007-2008 var att den började som en finansiell kris av enorma proportioner. Ett resultat av detta var att för miljoner arbetare var den värsta följden och i en del fall den enda följden av denna kris, inte direkta lönesänkningar, skattehöjningar eller massuppsägningar från arbetsgivare eller stat, utan risken att förlora sitt hem, sina besparingar eller sin pension osv. Dessa förluster på den finansiella nivån verkar drabbas oss som medborgare i det borgerliga samhället och inte som en del av arbetarklassen. Orsakerna till detta förblir oklara vilket skapar en fertil terräng för konspirationsteorier och personaliseringar.

Det speciella med flyktingkrisen är att den äger rum inom ramen för ”fästning Europa” (och fästning Nordamerika). I motsats till 1930 talet har sedan 1968 den internationella kapitalistiska krisen skett under statskapitalistisk kontroll under ledarskap av borgarklassen i de gamla kapitalistiska staterna. Ett resultat av detta är att efter nästan ett halvt sekel av kronisk kris, framstår Västeuropa och Nordamerika som öar av fred, välstånd och stabilitet i alla fall i jämförelse med ”världen utanför” Det är under dessa förhållanden som det inte bara är oron för en konkurrens om arbetstillfällen oroar delar av befolkningen, utan även rädslan för att kaos och terror som upplevs som att de kommer utifrån på något skulle kunna komma in med flyktingarna och få ett fotfäste i den ”civiliserade” världen. Utifrån den nuvarande nivån på utvecklingen av klassmedvetandet är det svårt för det flesta arbetare att inse, att både utvecklingen av det kaotiska barbariet i kapitalismens periferi och att de centrala kapitalistiska länderna alltmer drabbas, är ett resultat av världskapitalismen och av de centrala ländernas egen politik.

Det är denna utveckling av först finanskrisen och sedan Eurokrisen och slutligen flyktingkrisen som hindrat de första embryonala strävandena mot en förnyad klassolidaritet. Detta är kanske delvis förklaringen till varför Indignados kamp, trots att den pågick längre och på vissa sätt verkade utveckla ett större djup än anti-CPE rörelsen, misslyckades med att stoppa attackerna i Spanien och enkelt kunde exploateras av borgarklassen för att skapa ett nytt vänsterparti: Podemos.

Det främsta resultatet på den politiska nivån av denna nya nedgång av klassolidariteten sedan 2008 har varit att stärka populismen. Detta är inte bara ett symptom på en ytterligare försvagning av klassmedvetandet och stridbarheten, utan är i sig en aktiv faktor i denna försvagning. Inte bara på grund av att populismen tränger sig in i de proletära leden, faktum är att de centrala delarna av arbetarklassen motsätter fortfarande detta inflytande, som exemplet Tyskland visar, utan därför att borgarklassen kan utnyttja denna heterogenitet inom klassen för att splittra och förvirra proletariatet. Idag verkar det som att vi närmar oss en situation som vid en första anblick verkar ha vissa likheter med 1930-talet. Förvisso har inte proletariatet besegrats politiskt eller fysiskt i något centralt land vilket hände i Tyskland på trettiotalet. Ett resultat av detta är att anti-populismen idag inte kan spela riktigt samma roll som anti-fascismen på 1930 talet. Det verkar också vara ett kännetecken för fasen av sönderfall att sådana falska alternativ inte har riktigt lika skarpa konturer som förut. I desto mindre i ett land som Tyskland var det för åtta år sedan som de första stegen togs mot en politisering av en liten minoritet sökande unga under inflytande av parollen ”ned med kapitalismen, nationen och staten”. Idag sker detta i ljuset av att försvaret av flyktingar och ”välkomstkulturen” i konfrontation med nynazister och den populistiska högern.

Under hela post-68 perioden så motverkades tyngden hos anti-fascismen av det faktum att det konkreta hotet från fascismen antingen låg i det förflutna eller representerades av mer eller mindre marginaliserade högerextremister. Idag med framväxten av högerpopulismen som ett potentiellt massfenomen ger ideologin om att försvara demokratin ett mycket mera handfast och viktigt mål att mobilisera runt.

Vi avslutar denna del med att hävda att den nuvarande ökningen av populismen och dess inflytande på borgerlig politik som helhet har gjorts möjlig av de nuvarande svagheterna hos proletariatet.

Den aktuella debatten inom borgarklassen om populismens framväxt

Även om den debatt som förs inom borgarklassen om populismens framväxt ännu befinner sig i sin linda så kan vi redan nu nämna några parametrar som förs fram. Om vi ser på debatten i Tyskland - det land där borgarklassen är mest medveten och uppmärksam om dessa frågor - så kan vi identifiera tre aspekter som förs fram.

För det första, att det är ett misstag för “demokrater” att försöka bekämpa populismen genom att anpassa sig till dess språkbruk och förslag. Enligt detta argument så var det detta försök att kopiera populisterna som delvis förklarar regeringspartiernas fiasko vid det senaste valet i Österrike och som kan förklara misslyckandet för de traditionella partierna i Frankrike att stoppa framgångarna för den Nationella Fronten. De populistiska väljarna, säger man, föredrar originalet framför kopiorna. Istället för att göra eftergifter, menar man att det är nödvändigt att understryka motsättningen mellan “konstitutionell patriotism” och “chauvinistisk nationalism”, mellan kosmopolitisk öppenhet och xenofobi, mellan tolerans och auktoritarianism, mellan modernitet och konservatism, mellan humanism och barbari. Enligt denna argumentationslinje så är de västliga demokratierna idag “mogna” nog att hantera den moderna populismen samtidigt som man upprätthåller en “demokratisk” majoritet om man för fram sina ståndpunkter på ett “offensivt” sätt. Detta är den ståndpunkt som förs fram exempelvis av Tyskland nuvarande förbundskansler Angela Merkel.

För det andra så insisterar man på att valmanskåren ska vara förmögen att känna igen skilladen mellan en höger och vänster och korrigera den nuvarande föreställningen om en kartell av etablerade partier. Denna idé, misstänker vi, var redan motivet för SPD-CDU6-koalitionen att under de senaste två åren förbereda en framtida kristdemokratisk koalition med de gröna efter nästa allmänna val i Tyskland. Avståndstagandet till kärnkraften efter Fukushima-olyckan som skedde inte bara i Japan utan också i Tyskland, och det nuvarande euforiska stödet från de Gröna till den “välkomnande kulturen” i förhållande till flyktingarna som associerades inte bara med SPD utan med Angela Merkel var det huvudsakliga innehållet i denna strategi. Den oväntat snabba valframgången för AfD hotar dock idag en sådan strategi (de nuvarande försöken att få tillbaka det liberala FDP7 i förbundsdagen kan vara ett svar på detta, eftersom detta parti i slutändan skulle kunna ingå i en “svart-grön” koalition). I opposition skulle SPD, det parti som under Schröder genomförde den “neo-liberala revolutionen” med Agenda 2010, kunna anta en mer “vänster”-inriktad politik.

I motsats till anglosaxiska länder, där den konservativa högern under Thatcher och Reagan genomförde de nödvändiga “neo-liberala” åtgärderna, så var det i många kontinentaleuropeiska länder vänstern (som var de mest politiska, ansvarsfulla och disciplinerade partierna) som ledde eller deltog i deras genomförande.

Idag har det dock blivit tydligt att den nödvändiga fasen av neo-liberal globalisering medförde excesser som förr eller senare måste korrigeras. Detta var i synnerhet fallet efter 1989, när stalinistregimernas kollaps framstod som en överväldigande bekräftelse på alla ordo-liberala8 teser om att den statskapitalistiska byråkratin var oförmögen att sköta ekonomin. Dessa excesser har nu i allt större omfattning har nu lyfts fram av reflekterande borgerliga kommentatorer. Exempelvis är det inte längre absolut nödvändigt för kapitalismens överlevnad att en liten minoritet i samhället äger nästan all rikedom. Detta kan vara skadligt, inte bara socialt och politiskt, utan även ekonomiskt, eftersom de mycket rika istället för att spendera lejonparten av sin rikedom istället ägnar sig åt att bibehålla dess värde, vilket förstärker tendensen mot spekulation och att trycker ned köpkraften i befolkningen. På samma sätt är det inte absolut nödvändigt för kapitalismen att kampen mellan nationsstaterna tar formen av, i dagens utsträckninig, att man skär ned i skatteinkomster och statsbudgetar, så att staten inte längre kan genomföra nödvändiga investeringar. Med andra ord, genom en möjlig comeback för en neo-Keynesiansk politik, vare sig i den traditionella formen eller i form av nya partier som Syriza i Grekland eller Podemos i Spanien, så kan det uppkomma en materiell bas för ett alternativ till den ordo-liberala konservativa högern.

Det är dock viktigt att ha i åtanke att dagens reflektioner inom den härskande klassen om en möjlig framtida roll för vänstern i första hand inte är inspirerad av en (omedelbar) rädsla för arbetarklassen. Tvärtom så finns det flera faktorer som talar för att den främsta aspekten som bestämmer den härskande klassens politik för närvarande är problemet med populismen.

Den tredje aspekten är att, liksom de brittiska Tories runt Boris Johnson och CSU9, CDU:s “systerparti”, tycker att delar av den traditionella partiapparatens själva ska ta upp element från den populistiska politiken. Man kan notera att CSU inte längre är ett uttryck för en traditionell, bayersk, småborgerlig efterblivenhet. Tvärtom så är Bayern, tillsammans med grannen Baden -Württemberg, idag ekonomiskt sett den mest moderna delen av Tyskland, ryggraden för dess high-tech- och exportindustrier, produktionsbasen för företag som Siemens, Audi eller BMW.

Denna tredje möjlighet, som förs fram i München, krockar förstås med den först nämnda vilken förts fram av Angela Merkel och de nuvarande skarpa konfrontationerna mellan de två partierna är inte bara parlamentariska manövrar eller (verkliga) skillnader mellan särskilda ekonomiska intressen, utan också skillnader i inställning. Inför förbundskanslerns nuvarande bestämda övertygelse att inte ändra uppfattning så har vissa representanter för CSU börjat “tänka högt” om att ställa upp med egna kandidater i andra delar av Tyskland i opposition till CDU vid nästa allmänna val.

Idén som CSU för fram, liksom hos delar av brittiska Tories, är att om det har blivit ofrånkomligt att vissa populistiska åtgärder måste genomföras, så är det bättre att de genomförs av ett erfaret och ansvarsfullt parti. På detta sätt kan sådana, ofta oansvariga åtgärder begränsas å ena sidan, eller å andra sidan kompenseras för på andra sätt.

Trots den verkliga motsättningen mella Merkel och Seehofer, liksom mellan Cameron och Johnson, så kan vi inte förbise ett element av arbetsdelning mellan dem (där den ena parten “offensivt” försvarar demokratiska värden och den andra kan inse betydelsen av de “upprörda medborgarnas demokratiska uttryck”).

I alla händelser så illustrerar denna utveckling, i sin helhet, att de ledande fraktionerna av borgarklassen börjar vänja sig vid tanken på en populistisk regeringspolitik i någon form och utsträckning, något som redan har börjat praktiserats av Brexit-Tories och CSU.

Populism och sönderfall

Som vi har sett, så har det varit, och fortsätter att vara helt tyst bland de viktigaste fraktionerna inom borgarklassen i Västeuropa och Nordamerika när det gäller populismen. Vad är orsaken till detta? När allt kommer omkring, så ifrågasätter inte dessa rörelser kapitalismen. Inget av det man för fram är främmande för den borgerliga världen. Till skillnad från stalinismen, så ifrågasätter inte ens populismen de nuvarande formerna för den kapitalistiska äganderätten. Den är naturligtvis en “oppositionell” rörelse. Men det var även, i viss mening, även socialdemokratin och stalinismen, utan att detta hindrade dem från att bli ansvarstagande regeringsmedlemmar i ledande kapitalistiska stater.

För att förstå denna tystnad, så är det nödvändigt att vi här kan se den grundläggande skillnaden mellan dagens populism och kapitalets vänsterapparat. Vänstern, även om man inte kommer från tidigare arbetarrörelseorganisationer (som de Gröna, exempelvis) och även om man inte är de bästa representanterna för nationalismen eller de som är bäst lämpade för att mobilisera arbetarklassen för kriget, så bygger man sin popularitet på att man för fram tidigare, eller förvrängda ideal från arbetarrörelsen, eller från den borgerliga revolutionen. Med andra ord, även om man kan vara hur chauvinistisk eller till och med antisemitisk som helst, så förnekar man inte i princip “mänsklighetens brödraskap” eller möjligheten att förbättra tillståndet i världen som helhet. Faktum är att även de mest öppet reaktionära neoliberala radikalerna påstår att man vill uppnå detta mål. Detta är med nödvändighet fallet. Från början så var borgarklassens anspråk att vara en värdig representant för samhället som helhet baserad på detta perspektiv.

Detta betyder ju inte att kapitalets vänster, som en del av detta ruttna samhälle, inte också för fram rasistiska eller antisemitiska ståndpunkter, på samma sätt som högerpopulisterna!

I motsats till detta, så förkroppsligar poulismen ett förnekande av ett sådant “ideal”. Vad man för fram är en grupps överlevnad på bekostnad av andra. All dess arrogans cirklar kring denna “realism” som man är så stolt över. I så motto, så är den en produkt av den borgerliga världen och dess världsuppfattning - men framför allt är den en produkt av dess sönderfall.

För det andra, så för kapitalets vänster fram ett mer eller mindre koherent och realistiskt politsikt, ekonomiskt och socialt program för det nationella kapitalet. I motsats till detta, är problemet med den politiska populismen inte att den inte lägger fram några konkreta förslag, utan att den föreslår en sak och på samma gång dess motsats, en politik idag och en annan i morgon. Istället för att vara ett politiskt alternativ, så representerar man sönderfallet av borgarklassens politik.

Det är därför, åtminstone i den betydelse vi använder här, som det inte är riktigt att tala om en vänsterpopulism som ett slags pendang till högervarianten.

Trots likheter och paraleller, så upprepar sig historien aldrig. Dagens populism är inte samma sak som fascismen på 1920- och 30-talen. Däremot har fascismen då och populismen idag på vissa sätt, gemensamma orsaker. I synnerhet är båda ett uttryck för sönderfallet av den borgerliga världen. Men den historiska erfarenheten av fascismen och framför allt nationalsocialismen bakom sig, så är borgarklassen i de gamla centrala kapitalistiska länderna idag akut medvetna om dessa likheter och den potentiella fara som de representerar för stabiliteten i den kapitalistiska ordningen.

Likheter med nationalsocialismens uppkomst i Tyskland

Fascismen i Italien och i Tyskland hade gemensamt kontrarevolutionens triumf och den galna fantasien om upplösniingen av klasserna i en mystisk folkgemenskap efter det tidigare nederlaget (huvudsakligen genom att använda vapnen demokrati och kapitalets vänster) för den revolutionära vågen. Gemensam var också dess motstånd mot den imperialistiska uppdelningen och det irrationella i flera av deras krigsmål. Men trots dessa likheter (vilket låg till grund för att Bilan kunde förstå den revolutionära vågens nederlag och förändringen av den historiska kursen, vilket gjorde att borgarklassen kunde mobilisera arbetarklassen för världskrig) så är det värdefullt - för att bättre kunna förstå dagens populism - att titta närmare på några av de likheter i den historiska utvecklingen i Tyskland vid denna tid, inkluderat hur man skilde sig från den mycket mindre irrationella italienska fascismen.

För det första var utmaningen av den etablerade auktoriteten hos den härskande klasserna och det förlorade förtroendet i befolkningen för dess traditionella politiska, ekonomiska, militära, ideologiska och moraliska ledarskap var mycket djupare än någon annan stans (bortsett från Ryssland), eftersom Tyskland var den stora förloraren i det första världskriget och kom ur detta i ett tillstånd av ekonomisk, finansell och även fysisk utmattning.

För det andra, så hade det i Tyskland, mer är i Italien, uppstått en revolutionär situation. Det sätt på vilken borgarklassen var förmögen att kväva denna potential i sin linda, får inte leda oss till att underskatta djupet i denna revolutionära process och intensiteten i det hopp och den längtan som den väckte och som följde med denna. Det tog nästan sex år, fram till 1923, för den tyska och den internationella borgarklassen att likvidera alla spår av denna upprymdhet. Idag är det svårt för oss att föreställa sig den fruktansvära besvikelse som orsakades av detta nederlag och den bitterhet som följde med detta. Befolkningens förlorade förtroende för sin egen härskande klass följdes därför snart av en mycket djupare desillusionering hos arbetarklassen inför sina egna (tidigare) organisationer (socialdemokratin och fackföreningarna) och besvikelse över det unga KPD10 och den Kommunistiska Internationalen.

För det tredje spelade ekonomiska katastrofer en mycket mer central roll i utvecklingen av nationalsocialismen än som var fallet med fascismen i Italien. Hyperinflationen 1923 i Tyskland (och i Centraleuropa) underminerade förtroenden för valutan som ett universellt bytesmedel. Den stora depressionen som började 1929 ägde rum bara sex år efter hyperinflationens trauma. Den stora depressionen drabbade inte bara en arbetarklass vars klassmedvetande och militans redan var krossad; det sätt på vilket massorna, intellektuellt och emotionellt, upplevde denna nya episod i den ekonomiska krisen var i stor utsträckning ändrad, förformaterad kan man säga, av händelserna 1923.

Kriserna, särskilt under kapitalismens förfallsperiod påverkar varje aspekt av det ekonomiska (och sociala) livet. De är kriser av (över-)produkton - av kapital, varor, av arbetskraft - och av tillägnelse och “distribution”, finansiell och monetär spekulation, vilket inkluderar finanskrascher. Men till skillnad från uttryck för kriser som mer drabbar produktionen, som avskedanden och lönesänkningar, så är de negativa effekterna för befolkningen på den finansiella och monetära nivån mycket mer abstrakta och dolda. Ändå kan dessa effekter vara lika förödande för för delar av befolkningen, precis som dess återverkningar kan vara mer världsomspännande och sprida sig snabbare än dem som äger rum närmare produktionen. Med andra ord så tenderar de förra uttrycken för krisen att gynna utvecklingen av klassmedvetandet, medan de senare uttrycken från den finansiella och monetära sfären tenderar att göra motsatsen. Utan marxismens hjälp är det inte enkelt att förstå den verkliga kopplingen mellan exempelvis en finansiell krasch på Manhattan och den resulterande kollapsen av ett försäkringsbolag eller en stat på en annan kontinent. Dessa dramatiska system av inbördes beroende som blint har skapats mellan länder, befolkningar, samhällsklasser och som ligger bakom konflikter mellan olika företrädare, leder lätt till personalisering och social paranoia. Att den senaste skärpningen av kapitalismens kris också var en finansiell bankkris, kopplad till en spekulationsbubbla som brustit, är inte enbart borgerlig propaganda. Att en misslyckad spekulationsmanöver i Tokyo eller New York kan orsaka en kollaps av en bank på Island, eller skaka fastighetsmarknaden på Irland, är inte fiktion, utan verklighet. Endast kapitalismen skapar sådana inbördes beroendestrukturer på liv och död mellan människor som är helt likgiltiga för varandra, mellan protagonister som inte ens är medvetna om varandras existens. Det är extremt svårt för människor att hantera dessa nivåer av abstraktion både intellektuellt eller emotionellt. Ett sätt att hantera detta är personalisering, att man ignorerar kapitalismens verkliga mekanismer: allt är onda krafters fel, som man avsiktligt har släppt loss. Det är än mer viktigt idag att förstå denna distinktion mellan olika slags attacker idag, när det inte längre är huvudsakligen småborgerligheten och den så kallade medelklassen förlorade sina besparingar, som 1923, utan miljoner arbetare som äger eller försöker ha råd med ett eget boende, har sparande eller pensionsförsäkringar etc.

1932 fann sig den tyska borgarklassen, som redan planerade att gå ut i krig mot Ryssland, konfronterad med en nationalsocialism som redan hade utvecklats till en massrörelse. I en viss utsträckning så var borgarklassen fångad, eller fängslad i en situation som man hade ett stort ansvar för att ha skapat. Man hade kunnat satsa på att gå ut i krig under en socialdemokratisk regering, med stöd av fackföreningarna, eller i en möjlig koalition med Frankrike eller till och med Storbritannien, till en början som en andrahandsmakt. Man detta skulle ha inneburit att man var tvungen att konfrontera eller åtminstone neutralisera naziströrelsen, vilken inte bara hade vuxit sig för stor för att kunna kontrolleras, utan också samlade den del av befolkningen som ville gå ut i krig. I denna situation gjorde den tyska borgarklassen misstaget att tro att man kunde använda naziströrelsen frivilligt.

Nationalsocialismen var inte enbart en regim av massterror som utövade våld mot resten av befolkningen. Den hade en egen massbas. Den var inte bara ett instrument för kapitalet som påtvingades befolkningen. Den var också motsatsen: ett blint instrument för atomiserade, pulvriserade och paranoida massor som ville konfrontera kapitalet.

Nationalsocialismen var därför förberedd i stor utsträckning genom förlusten av förtroende i de stora folklagren av auktoriteten hos den härskande klassen och dess förmåga att sköta samhället effektivt och tillförsäkra ett minimum av fysisk och ekonomisk säkerhet för medborgarna. Det borgerliga samhället var skakat in sina grundvalar., först genom det första världskriget, sedan av ekonomisk katastrof: hyperinflationen som var ett resultat av det första världskriget (på förlorarens sida) och den stora depressionen i början av 1930-talet. Epicentrum för denna kris var de tre imperierna, det tyska, Österrike-Ungern och det ryska - vilka alla kollapsade under förlusten i kriget och den revolutionära vågen.

Om revolutionen till en början var segerrik i Ryssland så misslyckades den i Tyskland och i det tidigare österrikisk-ungerska imperiet. I avsaknad av ett proletärt alternativ till det borgerliga samhällets kris, öppnades ett stort tomrum, centrerat kring Tyskland och Kontinentaleuropa norr om Medelhavet, men med världsomspännande konsekvenser, vilket skapade en paroxysm av våld och pogromer centrerade kring teman som antisemitism och antibolsjevism, vilket kulminerade med Förintelsen och masslikvidering av hela befolkningar särskilt på ryskt territorium under den tyska ockupationen.

Den form som kontrarevolutionen tog sig i Sovjetunionen spelade en viktig roll i utvecklingen av denna situation. Även om det inte längre fanns något proletärt med det stalinistiska Ryssland, så kom den brutala exproprieringen av bönderna (kollektiviseringen av jordbruket och likvideringen av “kulakerna”) att skrämma upp inte bara små jordägare och småsparare i resten av världen, utan även stora aktörer. Detta var i synnerhet fallet i det kontinentala Europa, där dessa små jordägare (vilket kunde innbära högst blygsamma egendomar) var oskyddade (till skillnad från deras engelska eller amerikanska motsvarigheter) från “bolsjevismen” av hav eller oceaner, hade ett lågt förtroende för de existerande ostabila europeiska demokratiska eller auktoritära regimernas, i början av 1930-talet, förmåga att skydda dem mot expropriering, av krisen eller den “judiska bolsjevismen”.

Vi kan konkludera från denna historiska erfarenhet att, om proletariatet inte är förmöget att föra fram sitt eget revolutionära alternativ till kapitalismen, så innebär det förlorade förtroendet för borgarklassens kapacitet att “utföra sitt arbete” till slut till en revolt, en protest, en explosion av ett helt annat slag, som inte är medveten utan blind, som inte är riktad mot framtiden utan det förgångna, som inte är baserad på förtroende utan på rädsla, inte på kreativitet utan på destruktivitet och hat.

En andra förtroendekris för den härskande klassen idag

Denna process som vi just har beskrivit var redan ett tecken på sönderfallet i kapitalismen. Det är mer än förståeligt att många marxister  och andra klarsynta observatörer av samhället under 1930-talet förväntade sig att denna tendens snart skulle dra med sig hela världen. Men som det visade sig, så var detta bara den första fasen i detta sönderfall, inte ännu den slutgiltiga fasen.

Framför allt var det tre faktorer av världshistorisk betydelse som pressade tillbaka denna tendens till sönderfall:

  • Först segern för anti-Hitler-koalitionen i det andra världskriget, vilket på ett avgörande sätt ökade den västliga demokratins prestige, i synnerhet den amerikanska å ena sidan, och “socialism i ett land” och den ryska modellen å den andra;

  • För det andra, det “ekonomiska mirakel” som följde efter det andra världskriget, framför allt i västblocket.

Dessa två faktorer var borgarklassens verk. Den tredje var arbetarklassens verk: slutet på kontrarevolutionen, klasskampens återkomst på den historiska arenan, och med den återkomsten (om än förvirrat och efemärt) av ett revolutionärt perspektiv. Borgarklassen, å sin sida, svarade på denna förändring i situationen inte bara med en reformistisk ideologi utan också med verkliga, materiella (men begränsade i tid) förbättringar och eftergifter. Allt det förstärkte bland arbetarna, illusionen att livet kunde förbättras.

Som vi vet var orsaken till den nuvarande fasen av sönderfall, i grunden det stillestånd som varit mellan de två huvudsakliga klasserna i samhället; den ena inte förmögen att genomföra ett generaliserat krig, den andra oförmögen att röra sig mot en revolutionär lösning. I och med att 1968-generationen misslyckades med att vidare politisera sin kamp, så inledde händelserna 1989 på världsskala den nuvarande fasen av sönderfall. Men det är mycket viktigt att se på denna fas inte som något statiskt utan som en process. 1989 markerade framför allt ett misslyckande för proletariatets första försök att åter utveckla sitt eget revolutionära alternativ. Efter 20 år av kronisk kris och försämringar av livsvillkoren för arbetarklassen och världens befolkning som helhet, så är också den härskande klassens prestige och auktoritet uppluckrad, men inte i samma utsträckning. Vid millenieskiftet fanns det fortfarande viktiga mot-tendenser som förstärkte ryktet hos de ledande borgerliga eliterna. Vi ska nämna tre av dessa.

För det första, så innebar inte kollapsen av östblockets stalinism inte att bilden av borgarklassen i västblocket skadades. Tvärtom så bidrog den till att man inte längre såg något alternativ till den västliga, demokratiska kapitalismen.  Självfallet kom mycket av den eufori som földe med händelserna 1989 att snabbt skingras av verkligheten, såsom illusionen om en mer fredlig värld. Men det förblev sant att 1989 åtminstone kunde lyfta det Damoklessvärd som det permanenta hotet om ett tredje världskrig med kärnvapen utgjorde. Dessutom kunde både det andra världskriget och det påföljande kalla kriget mellan öst och väst trovärdigt, i efterhand, beskrivas som en produkt av “ideologi” och “totalitarianism” (och därför orsakade av fascism och “kommunism”. På en ideologisk nivå är det extremt lyckosamt för väst-bourgeoisien att den nya, mer eller mindre öppet imperialistiska utmanaren till USA idag inte längre är Tyskland (nu själv “demokratiskt”) utan det “totalitära Kina” och att de flesta samtida regionala krig  och terrorattacker kan tillskrivas den “religiösa fundamentalismen”.

För det andra är den nuvarande “globaliserings”-fasen av statskapitalismen, som introducerades innan 1989, möjliggjorde efter 1989 en verklig utveckling av produktivkrafterna i vad som tidigare hade varit perifera länder i kapitalismen. Självfallet utgör BRIC11-staterna inte någon modell för hur arbetarna i de gamla kapitalistiska länderna skulle vilja leva. Men å andra sidan skapar man ett intryck av en dynamisk världskapitalism. Det är värt att notera, sett till betydelsen av invandringsfrågan för populisterna idag, att dessa länder på denna nivå bidrar till att stabilisera situationen, i och med att man absorberar miljoner migranter som annars skulle ha rört sig mot Europa eller Nordamerika.

För det tredje har den verkligt hisnande utvecklingen på den teknologiska nivån, vilken har revolutionerat kommunikationen, utbildningen, medicinen och vardagslivet som helhet, än en gång skapat ett intryck av ett dynamiskt samhälle (vilket för övrigt bekräftar vår egen förståelse att kapitalismens förfallsepok inte innebär ett stopp i produktivkrafternas utveckling eller en teknologisk stagnation).

Dessa faktorer (och det finns sannolikt fler) kunde fortfarande försvaga sönderfallets effekter, även om de inte kunde förhindra den nuvarande fasen av sönderfall (och med den en första utveckling av populismen). I motsats till detta kan vi se att den nuvarande stödet av samma populism idag indikerar att vi kan ha nått vägs ände när det gäller dessa förmildrande effekter, så att vi kan tala om att det har öppnats upp ett andra stadium i kapitalismens sönderfallsfas. Detta andra stadium, påstår vi, karakteriseras av en växande förtroendeförlust i allt större delar av befolkningen när det gäller den härskande klassens vilja eller förmåga att skydda den. En process av desillusionering som, åtminstone för tillfället, inte är proletär, utan i grunden anti-proletär. Bakom finans-, euro- och flyktingkrisen, vilka mer är utlösande faktorer än grundläggande orsaker, så är detta nya stadium självfallet ett reslultat av ackumulerade effekter, över årtionden, av mer djupt liggande faktorer. Först och främst frånvaron av ett proletärt, revolutionärt perspektiv å ena sidan. Å andra sidan (på kapitalets sida) ser vi dess kroniska ekonomiska kris, men också effekterna av den allt mer abstrakta karaktären i det borgerliga samhällets funktionssätt. Denna process, som är medfödd för kapitalismen, bevittnade en dramatisk acceleration under de senaste årtiondena av den tydliga nedskärningen, i de gamla kapitalistiska länderna, av industriellt och manuellt arbete, av kroppslig aktivitet i allmänhet genom mekanisering och de nya medierna, som persondatorer och Internet. Samtidigt med detta så har medlen för det universella utbytet till stor del transformerats från metall och papper till elektroniska kontanter, vilket är en del av en vidare process som innebär en radikal separation från kroppen och dess känslomässiga verklighet.

Populism och våld

I grunden för det kapitalistiska produktionssättet finns en mycket specifik kombination av två faktorer: ekonomiska mekanismer eller “lagar” (marknaden) och våld. Å ena sidan är förutsättningen för ett ekvivalent utbyte är att avstå från våld: utbyte istället för röveri. Dessutom är lönearbetet den första formen av utsugning där tvånget att arbeta och motivationen i själva arbetsprocessen i grunden är ekonomisk istället för att vara påtvingad av direkt fysiskt våld. Å andra sidan så är i kapitalismen hela systemet med ekvivalent utbyte byggt på ett ursprungligt, icke-ekvivalent utbyte - den våldsamma separationen av producenterna från produktionsmedlen (“primitiv ackumulation”) vilket är förutsättningen för lönesystemet och är en permanent process under kapitalismen, eftersom ackumulationen i sig själv är en mer eller mindre våldsam process (se Luxemburgs The Accumulation of Capital). Denna permanenta närvaro av båda polerna i denna motsättning (våld och att avstå från våld) och den ambivalens som det skapar genomsyrar hela det borgerliga samhället. Den finns närvarande i varje akt av utbyte, där alternativet, röveriet, ständigt är närvarande. I själva verket är ett samhälle som bygger på ett utbyte och därmed på att avståndstagande från våld, måste tvinga fram detta avståndstagande med hot om våld - och inte bara hot: med användning av lagar, den juridiska apparaten, polis, fängelser, etc. Denna otydlighet är ständigt närvarande särskilt i utbytet mellan lönearbete och kapital, där ett ekonomiskt tvång understöds av fysiskt våld. Den är specifikt närvarande var än våldsintrumentet par excellence i det borgerliga samhället är direkt involverad - staten. I sin relation med egna medborgare (tvång och utpressning) eller med andra stater (krig) så undertrycker den härskande klassens apparat röveri och kaotiskt våld - på samma gång som man gör det på ett generaliserat och saktionerat sätt.

En av brännpunkterna i denna motsättning och otydlighet mellan våldet, och dess undertryckande i det borgerliga samhället finns i var och en av dess individer. Att leva ett normalt, funktionellt liv idag kräver att man undertrycker en hel värld av kroppsliga, emotionella, intellektuella, moraliska, artistiska och kreativa behov Så snart den mogna kapitalismen har passerat från sitt stadium av formell till reell dominans, så är detta avståndstagande inte längre i första hand påtvingat av ett yttre våld. I själv verket är varje individ mer eller mindre medvetet konfronterad med valet att antingen anpassa sig till samhällets abstrakta fungerande eller att bli en “loser” som kan hamna i rännstenen. Disciplinen blir självdisciplin, men på ett sådant sätt att varje individ blir en förtryckare av egna vitala behov. Naturligtvis innebär denna process av självdisciplin en potential av frigörelse, både för individen och för proletariatet som helhet (som den självdisciplinerade klassen par excellence) för att kunna bemästra sitt eget öde. Men för tillfället, i det borgerliga samhäkkets “normala” funktion, så är denna självdisciplin i grunden en internalisering av det kapitalistiska våldet. Eftersom detta är fallet, så finns det förutom den proletära möjligheten av en transformering av denna självdisciplin till ett sätt att realisera och återuppväcka mänskliga behov och kreativitet, också en annan möjlighet som ligger dold: ett blint och okontrollerat utlopp för det internaliserade våldet mot omgivningen. Det borgerliga samhället behöver alltid och erbjuder alltid en “outsider” för att upprätthålla (själv-)disciplinen för de som anses tillhöra samhället. Det är därför som det blinda re-externaliserande våldet från borgarklassens underhuggare alltid riktar sig (är förutbestämt eller “formaterat” på så sätt) mot sådana “outsiders” (pogromisering)12

När det kapitalistiska samhällets öppna kris når en viss intensitet, när auktoriteten hos den härskande klassen är skadad, när borgarklassens undersåtar börjar betvivla myndigheternas kapacitet eller övertygelse att utföra sitt arbete och i synnerhet att skydda dem mot en värld av faror - och när ett alternativ, som bara kan vara proletariatet, saknas - så börjar delar av befolkningen att protestera och även revoltera mot den härskande eliten, inte med målet att utmana deras makt, utan för att tvinga dem att skydda deras egna “laglydiga” medborgare mot “outsiders”. Dessa grupper i samhället upplever kapitalismens kris som en konflikt mellan marknaden och våldet. Populismen är våldets möjlighet att lösa det marknaden inte kan lösa, till och med att lösa problemet med själva marknaden. Om världens arbetsmarknad hotar att svämma över arbetsmarknaden i de gamla kapitalistiska länderna, så blir lösningen att sätta upp murar och poliser vid gränsen och skjuta den som försöker passera den utan tillåtelse.

Bakom den populistiska politiken idag ligger en drift att döda. Pogromen är själva målet för dess existens.

Steinkopfer, den 8 juni 2016.

  1. 1United Kingdom Independence Party.

2 Den Tyska Demokratiska Republiken (DDR), den gamla östtyska stalinistregimen

3 Trans-Atlantic Trade and Investment Partnership

4Freiheitliche Partei Österreichs (Österrikiska Frihetspartiet)

5Contrat Pemier Emploi, se vår artikel Theses on the spring 2006 students’ movement in France i International Review 125. På svenska se http://sv.internationalism.org/internationalistisk-journal/200605/78/anteckningar-fran-studentkampen-i-frankrike

6Christlich Demokratische Union Deutschlands, för närvarande regeringsparti i Tyskland i en “storkoalition” med det “socialistiska” SPD.

7Freie Demokratische Partei, ett “liberal-demokratiskt” parti som tidigare hade en vågmästarroll mellan SPD och CDU.

8Den tyska motsvarigheten till neoliberalism, som betonar behovet av en fri marknad men också statens roll för att skydda den fria marknaden.

9Christlich-Soziale Union.

10Kommunistische Partei Deutschlands, den tyska sektionen av Tredje Internationalen.

11Brasilien, Ryssland, Indien, Kina, Sydafrika.

12Se den tyske forskaren Detlev Claussen om anti-semitism.