Anteckningar från studentkampen i Frankrike

Utskriftsvänlig version

Anteckningar från studentkampen i Frankrike

Demonstrationerna den 18 mars 2006 drog med sig närmare 500 000 studenter ut på gatorna, och rörelsen har fortsatt att öka i storlek: den stora frågan i förra veckan (1) – om huruvida massorna av lönearbetare skulle gå med i demonstrationerna som planerades lördagen den 18 mars – har nu besvarats konkret: i hela Frankrike har vi sett närmare en miljon människor på gatorna (2). Även städer som knappt i mannaminne har bevittnat demonstrationer har dragits med: i Pau demonstrerade 15 000; det var även en demonstration i Chalons sur Saône, i hjärtat av den franska landsbygden.

För de militanter och sympatisörer till IKS som har deltagit i rörelsen de senaste veckorna, särskilt sedan demonstrationerna den 7 mars, så har det inneburit remarkabla, spännande dagar. Vi tänker inte här gå in i en detaljerad beskrivning av händelseförloppet (det har vi inte tid med!) utan tänker lyfta fram det som för oss förefaller vara de mest signifikanta aspekterna av rörelsen.

Vissa kanske frågar sig varför en kommunistisk organisation ska involvera sig så helhjärtat – vilket IKS har gjort – i en studentrörelse. Studenterna är ju när allt kommer omkring inte en klass som sådan, inte heller är de en del av arbetarklassen. Det finns två skäl till att vi anser rörelsen så viktig:

- Först måste man förstå den distinktion som finns i Frankrike mellan vad som kallas ”Les Grandes Écoles” och universiteten. De förra är i princip reserverade för barn till den härskande klassen (3) och deras examinerade, ”les ingénieurs”, är närmast garanterade välbetalda arbeten i den franska statsapparaten eller i de stora företagen; systemet har sannerligen stora likheter med den ”Nomenklatura” som i det forna Sovjetunionen stod för kontinuiteten för den stalinistiska härskarklassen. Universiteten, å andra sidan, producerar en välutbildad arbetskraft för dagens högteknologiska industri och servicesektor. Det minimikrav som finns för att få tillträde till den armé av dåligt betalda tekniker som bemannar fabriker, laboratorier och kontor i den franska ekonomin idag är ”bac+3”(tre års universitetsstudier efter den franska studentexamen), ibland till och med ”bac+5”. Därför är den stora majoriteten av universitetsstudenterna både barn av, och framtida medlemmar av det franska proletariatet. Detta är en avgörande skillnad om man jämför med situationen under maj 1968, då bara 7% av ungdomen gick vidare till universitetsstudier (och även i jämförelse med andra europeiska länder, där en mycket mindre del av ungdomen går vidare till högre studier).

- För det andra, så är målet för studentrörelsen – att tvinga regeringen att dra tillbaka ”Contrat de Première Embauche” (CPE) vars främsta innebörd (en tvåårig provanställning under vilken en anställd kan bli avskedad utan förvarning eller förklaring från arbetsgivarens sida) – helt klart ett krav som berör hela arbetarklassen, inkluderat de massor av arbetslösa ungdomar i de miserabla förorterna vars ilska och hopplöshet exploderade i höstens upplopp. Studenterna är mycket medvetna om detta, och har hårdnackat stått emot försöken att splittra upp kampen på en terräng av ”universitetsreformer” (särskilt vad gäller den europeiska standardiserade examen LMD), och insisterat på att detta inte är en affär för studenterna utan något som gäller alla löntagare.

En enhet mellan generationerna

För de av oss ur den ”äldre generationen” som deltog i den kamp som drogs igång genom hela den industrialiserade världen genom händelserna i maj 1968, så är en av de mest remarkabla kännetecknen för rörelsen idag den totala frånvaron av en ”generationsklyfta”, som media brukade tala så mycket om. Föräldrarna till den nya generation av arbetarklassen som startade rörelsen på 1960- och 70-talen hade upplevt det fruktansvärda nederlag som kontrarevolutionen innebar, lidandet under 1930-talet, och det andra världskrigets ohyggligheter (och alla illusioner om ”demokratiernas” stora seger efter kriget). Ungdomen hade växt upp i en annan värld, och var ofta infekterade av en djup misstro mot de äldre (det mest extrema exemplet var säkert Tyskland, där slagordet ”lita inte på någon över 30” återspeglade ungdomens förakt för vad man ansåg var ett arv från nazismen hos den generation som hade överlevt kriget). Vi har inte sett något sådant idag. Tvärtom: IKS äldre militanter, som först tog upp politisk aktivitet under 1968, har blivit djupt rörda av att se ungdomar, som kunde vara deras barn (och som i vissa fall är deras barn) komma till dem för att få råd och för att få lära sig mer om vår historia och vår kamp.. Militanter i 50- och 60-årsåldern har kunnat tala på massmöten inför ungdomar, där man lyssnar uppmärksamt och applåderar (faktum är att alla ingripanden av IKS militanter har applåderats, ofta med stor entusiasm). I Toulouse blev en av våra militanter, som undervisar vid universitetet och som är känd som medlem av vår organisation hyllad med applåder vid ett massmöte med mer än 1000 studenter, som efteråt ville att han skulle ge en ”alternativ kurs” om den revolutionära rörelsens historia. I Grenoble välkomnades en annan kamrat till ett massmöte av flera ungdomar som deklarerade ”vi räknar med att du håller ett tal mot fackföreningarna” – vilket han självfallet gjorde efter bästa förmåga!

Betydelsen av denna enhet mellan generationerna, där de äldre kan bidra med vad de har lärt till den yngres dynamik, är ett grundläggande kännetecken för den nya situation som uppstått över hela världen och i hela arbetarklassen.

Idag konfronterar två generationer av obesegrade arbetare kapitalet; den äldre generationen är präglad av kampen på 1980-talet och den fruktansvärda tillbakagången under 1990-talet – men de har inte böjt sig, och dess ungdomsminnen handlar inte om kriget, utan om kampen.

En imponerande organisationsgrad

Rörelsen organiseras av massmöten (som kallas ”assemblées generales” eller AG) som röstar om strejken från ett möte till ett annat. Självfallet varierar graden och sammanhållningen av organiseringen betänkligt från ett universitet till ett annat. I flera fall styrs AG av ett självutnämnt presidium som organiserats av studentfacket (vanligtvis UNEF), som tenderar att dominera inläggen och hindra deltagandet av de som inte är organiserade. Men på andra ställen, särskilt vid Paris III Censier, som verkligen befinner sig i förgrunden av rörelsen, så är organisationsgraden och mognadsnivån hos studenterna anmärkningsvärd. Se på hur varje möte börjar: man presenterar det förslagna presidiet av tre personer, som alla berättar sitt namn, hur många år och vilken kurs man läser, samt lägger till om han eller hon är medlem i någon studentfackförening eller politisk organisation (de icke fackanslutna och icke-politiska dominerar i allmänhet); presidiet ändras varje dag, och inga beslut verkställs förrän de har accepterats av AG; dagen börjar sedan med rapporter (man börjar med rapporter från de olika arbetskommissionerna – ”Reflektion och Aktion”, press, ”Externa kontakter” etc – och går sedan över till rapporter från de delegater som har givits mandat att delta i den nationella eller regionala Koordinationerna (som har bildats för att koordinera de olika universiteten). Detta är inte det enda anmärkningsvärda med ett AG: alla har rätt att tala – även de som kommer utifrån, som inte är studenter; talarna är begränsade till tre minuter var (det är faktiskt möjligt att säga en hel del saker på tre minuter!); olika förslag läggs fram och skrivs upp på den svarta tavlan bakom presidiet, så att alla kan se. Vid slutet av mötet röstar man om alla förslag som lagts fram för mötet; i vissa fall låter presidiet någon tala ”för” eller ”mot” ett förslag, om det verkar som alla inte har förstått det.

Man bör understryka att mötets effektivitet inte bara beror på presidiet, utan den enastående mognaden hos alla deltagare: man lyssnar på varje talare, talarna själva respekterar den tidsgräns man givits. Man har även tagit upp dövspråkets tecken för applåder när man håller med en talare, för att förhindra att mötet stannas upp genom hurrarop och applåder. I Nantes fick presidiet omedelbart tyst på ett entusiastiskt stormöte med orden ”det här är ingen TV-show!”

Man kan säga, att den franska ungdomen idag, på sitt sätt och mer begränsat, inte bara är arvtagare till rörelsen i maj 1968 utan även till de polska arbetare som konfronterade den stalinistiska staten 1980.

En hälsosam instinkt

Trots det faktum att stormötena ofta styrdes av ett fackföreningsdominerat presidium, så fanns det ändå en allmän och hälsosam misstro mot varje förslag att föra över beslutanderätten från själva stormötet. Vid Paris Censier, bevittnade vi debatter om två frågor som illustrerade detta särskilt tydligt: om hur man skulle se på det mandat som givits till dess delegater till den regionala koordinationen i Île-de-France; och kring förslaget att skapa en ”koordinationsbyrå” som skulle fungera som en slags ”informationscentral” utsedd av den regionala koordinationen.

Debatten om mandatet skapade till en början en motsättning mellan anhängarna av ”fria” och ”imperativa” mandat: de förra tyckte att delegaterna i princip var fria att ta sina egna initiativ vid koordinationen, även om detta stod i motsättning till stormötets mandat; de förra ville binda delegaterna till att endast rösta enligt stormötets beslut. Vad som snabbt påvisades var att en av nackdelarna med ”imperativt mandat” var att delegaten inte kan säga något om något nytt förslag som inte tidigare har diskuterats av stormötet. Det tog inte längre än tio minuter för presidiet att på ett klart och förståeligt sätt presentera och rösta på en hybrid-lösning: ett halv-imperativt mandat, bindande när det gäller beslut som är tagna av stormötet, men som lämnar rum för delegatens initiativ när det gäller frågor som ännu inte har diskuteras av stormötet.

Förslaget om att skapa en ”koordinationsbyrå” avslogs efter en diskussion på fem minuter, eftersom det inte tjänade något till att introducera ännu en nivå av centralisering oberoende av stormötet.

Detta var inte ägnat att förvåna, eftersom båda de förslag som tenderade att flytta beslutsmakten från stormötet kom från trotskisterna i LCR (Ligue Communiste Révolutionnaire): detta är en medveten taktik från trotskisterna och facket – att tillskapa extra nivåer av ”koordination” av ”byråer” där beslutsfattande och information koncentreras, och där deras egna militanter kan ta över verktygen för information och makt. Vad gäller oss – och som allmän princip är vi motståndare till ”imperativa mandat” – så var stormötets förkastande av dessa förslag, som skulle ha flyttat beslutsrätten från dess händer något som visade på en hälsosam instinkt av misstro mot de blivande byråkraterna och politikerna.

Fackföreningsfrågan

En idé som har uppkommit mer eller mindre tydligt under rörelsen är att kravet om att dra tillbaka CPE inte bara är ett studentkrav, och att rörelsen måste söka ett aktivt stöd från lönearbetarna. Man behöver knappast påpeka att det är en stor skillnad att gå ut i strejk om man är lönearbetare eller student: även om det är sant att många studenter måste arbeta för sin försörjning, och inte kan missa ett års studier, och strejken är en allvarlig fråga, så kan inte detta jämföras med de problem som en arbetare ställs inför när det gäller att betala hyran, försörja sin familj, liksom att man inte kan strejka legalt utan att facket utlyst strejken. Studenterna är i allmänhet (förutom några få vildhjärnor, som skriker efter ”generalstrejk” vilket i den aktuella situationen är en meningslös paroll) medvetna om detta: exempelvis har man ofta föreslagit (exempelvis i demonstrationen den 18 mars) att demonstrera på helgerna så att arbetarna kan delta. Den verkliga frågan är: hur ska man få med lönearbetarna i rörelsen?

Det självklara svaret är väl att fråga fackföreningarna. Det har förekommit flera förslag på detta, vare sig det handlar om att gå till fackföreningarna på lokal eller nationell nivå. Problemet är att facket inte har visat någon som helst önskan att få med lönearbetarna i rörelsen. Det fanns över huvud taget ingen publicitet från fackföreningarnas sida, exempelvis vid demonstrationen torsdag den 16 mars, så var det först på fredagen den 17 mars som man började kalla till demonstrationen dagen därpå, den första som ägde rum en lördag med ett specifikt mål från studenternas sida, att öppna sig för lönearbetarna. Om vi inte visste vad fackföreningarna gick för – chefernas bästa vänner, när det börjar blåsa hårt – så skulle vi kalla detta skandalöst och skamligt.

Men vad ska man då göra? Om studenterna inte kan lita på facket för att få med sig lönearbetarna – vilket man verkligen inte kan – så måste man göra detta själv, genom att dela ut flygblad där arbetarna samlas (vilket i Paris innebär att man delar ut flygblad på de stora pendeltågsstationerna där tusentals människor passerar till och från jobbet varje dag). Militanter från IKS har hela tiden stött detta – och har mötts med entusiastiska bifall när man presenterat förslag och motioner inför stormöten i denna fråga.

Våldet och medias roll

Ett av de mest slående kännetecknen för rörelsen är det sätt på vilket det har rapporterats i media, både i Frankrike och utomlands, särskilt i TV som är den huvudsakliga informationskanalen för de flesta arbetare. Fram till helt nyligen – i stort sett utan undantag fram till demonstrationen den 17 mars – så har media koncentrerat sin bevakning på en sak: ockupationen av Sorbonne och de våldsamma konfrontationerna mellan gäng av unga vildhjärnor (som ingen förstår vad de kom ifrån) och CRS (kravallpolisen).

Fram till helt nyligen, så har TV inte visat något alls från massmötena, debatterna eller ens demonstrationerna: istället har vi sett massor av intervjuer med studenter som har varit emot rörelsen, konfrontationer mellan studenter och attackerna mot CRS.

Utanför Frankrike har mörkläggningen av studentrörelsen varit närmast total – förutom att man visat upp våldet.

Allt detta står i bjärt kontrast till den massiva övervakningen av upploppen i de franska förorterna förra hösten, vilka blåstes upp till så oanade proportioner att vi mottog stöd-”deklarationer” för den ”revolution” som ägde rum i Frankrike, från kamrater i det forna Sovjetunionen!

Vi vet mycket väl att media – framför allt TV-media – till sitt syfte är kontrollerade av staten, och även när man inte är det, så är dess ”självkontroll” imponerande. Det finns en gammal engelsk vers som gäller för media överallt – ”No-one can corrupt or twist, thank God, the British journalist. Given what the man would do unbribed, there is no reason to”.

Vad studenterna behöver fråga sig, är: vilket intresse har staten av att visa sådana bilder – på bekostnad av all annan information? Svaret är förstås, att det bidrar till att diskreditera rörelsen inom den stora delen av arbetarklassen, som i dag sannerligen inte är redo att ta upp en våldsam konfrontation med staten. Våldet tenderar inte bara att diskreditera rörelsen för resten av arbetarklassen, det ifrågasätter också stormötenas självständighet, eftersom det äger rum utanför dessas kontroll. Denna sista fråga – frågan om kontrollen – är en av de viktigaste: arbetarklassens klassvåld har inget att göra med det blinda våldet som de unga galenpannorna utanför Sorbonne – eller, vilket må sägas,  många anarkistgrupper – står för, framför allt eftersom det utförs och kontrolleras kollektiv, av klassen som helhet. Studentrörelsen har använt fysiskt våld (exempelvis att bygga barrikader utanför universiteten för att förhindra att någon går in där); skillnaden mellan detta och konfrontationerna utanför Sorbonne är att de förra aktionerna är beslutade kollektivt och röstade för på stormötena, och ”blockerarna” har ett mandat från sina kamrater för sina aktioner. Det senare, just därför att de inte är kontrollerade av rörelsen, är naturligtvis den bästa terrängen för aktioner av trasproletariatet och polisprovokatörer, och om man ser till det sätt som detta våld har används av media så finns det all anledning att tro att polisprovokatörer har varit närvarande och piskat upp våldet.

Inför denna situation, har studenternas reaktion i allmänhet varit exemplarisk. När det tydligt framstod, att regeringen som att sätta upp ockupationen av Sorbonne som en ”fälla” för demonstrationerna, och som en provokation för rörelsen, så var reaktionen på stormötet vid Paris III Censier denna. ”Sorbonne är en symbol, det är sant. OK, om de vill ha sin symbol får de behålla den – CRS är där, desto bättre, låt dem stanna där. Låt oss inbjuda kamraterna från Sorbonne att komma till Censier för sitt stormöte. Samma inbjudan sändes från stormötet vid Jussieu.

Därutöver – trots visst försenat manövrerande av trotskisterna som försökte sätta sig över beslutet – så antog stormötet vid Censier en motion ”till stöd för de skadade studenterna, mot varje skada på byggnaderna, och i sympati för de skadade i poliserna i CRS” Den viktiga frågan i denna motion var att den absolut inte var ett stöd för polisens repression, men att den tog fasta på:

·         att barnen till de lågt betalda CRS-poliserna själva drabbas av regeringens attacker (som några studenter försökte förklara för kravallpoliserna vid fredliga demonstrationer;

·         att studenterna önskade distansera sig från de våldsamma ”aktioner”, som inte är till någon nytta för rörelsen.

Det är också viktigt att notera skillnaden i rapporteringen i media om demonstrationen den 18 mars i franska media och utomlands:

·         I Frankrike har media fokuserat på det – triviala – våldet vid slutet av demonstrationerna, men mycket mindre än vid tidigare tillfällen; man har betonat den enorma storleken och lugnet i demonstrationerna (och de ibland påhittiga parollerna);

·         Utomlands (exempelvis på Euronews, eller yahoo.com där en AP-rapport hade rubriken ”Fransk polis slår ned upplopp mot arbetsmarknadslag”, vilket är ren och skär lögn) har vi knappt sett något förutom bilder på upplopp och brända bilar.

Från detta kan vi dra en klar slutsats. De franska media som har försökt diskreditera rörelsen i arbetarklassens ögon, har nu förstått att man nu bara riskerar att diskreditera sig själv i befolkningens ögon, som vet vad som verkligen äger rum, särskilt i de arbetares ögon som demonstrerar själva, eller vars barn demonstrerar, genom att ljuga allt för öppet.

IKS den 19 mars 2006.

(1)     Artikeln är skriven i mars månad, under själva rörelsen.

(2)     Vi brukar ta ett medelvärde mellan de siffror som presenteras av fackföreningarna (allt för höga) och polisen (som är löjligt låga).

(3)     I verkligheten är urvalet till ”les grandes écoles” inte grundat på inkomster, eftersom kostnaderna är låga (med undantag av handelshögskolor och förvaltningshögskolor). Detta gör det möjligt för särskilt begåvade barn till arbetare, eller bönder, att komma in. Men urvalet till att vinna tillträde är baserat på ett elitistiskt urvalssystem som gynnar studenter från sociala skikt med en tillräcklig ”kulturell nivå” (eller som kan stötta sina barn under deras studier så att de slipper att arbeta).

Geografisk region: