Politik och filosofi från Lenin till Harper - del I

Utskriftsvänlig versionSend by email

Politik och filosofi från Lenin till Harper - I

Hur Harper ställer problemet och vad han lämnar osagt

När vi läser Harpers bok om Lenins filosofi, är det helt klart att vi har framför oss en seriös och djup studie av Lenins filosofiska arbete, med en klar framställning av en materialistisk dialektik som Harper jämför med Lenins filosofiska begrepp.

För Harper ställs problemet på följande sätt: istället för att separera Lenins uppfattning om världen från hans politiska aktivitet, var det bästa sättet att förstå vad denna revolutionär försökte göra att förstå de dialektiska rötterna för denna aktivitet. För Harper är det arbete som bäst karakteriserar Lenins tankar Materialism och empiriokritisism. I denna bok startar Lenin en attack på den tydliga idealismen som antogs av en del av den ryska intelligentian som influerades av Machs filosofiska begrepp. Hans syfte är att ge nytt liv till en marxism som led av all slags revisionism, inte bara av Bernstein utan också av Mach.

Harper introducerar problemet med en djup och insiktsfull analys av dialektiken hos Marx och Dietzgen. Dessutom gör Harper en långt utvecklad distinktion mellan Marx i sina första filosofiska studier och en Marx som hade mognat med klasskampen och frigjort sig från den borgerliga ideologin. Denna distinktion gör det möjligt för honom att tydligt visa på motsättningen mellan den borgerliga materialismen under kapitalismens blomstringsperiod – tydligast uttryckt i naturvetenskaperna – och den revolutionära materialismen som kom till uttryck i vetenskapen om den sociala utvecklingen. Harper anstränger sig för att förkasta vissa uppfattningar som förs fram av Lenin, som enligt hans mening var mindre angelägen att bemöta ”Machistiska” idéer, än att använda dem i polemiken för att stärka enheten i det ryska socialdemokratiska partiet.

Men även om Harpers arbete är intressant för sin studie av dialektiken och för dess behandling av hur Lenin korrigerar Machs idéer, är den intressantaste delen – just därför att den har de viktigaste konsekvenserna – utan tvekan analysen av ursprunget till Lenins materialism, och dess inflytande på hans aktiviteter i den internationella socialistiska diskussionen och under 1917 års revolution i Ryssland.

Den första delen av kritiken börjar med en studie av Lenins filosofiska anfäder, från Holbach, via vissa franska materialister som Lammetrie fram till Avenarius. Hela problemet centreras runt kunskapsteorin. Inte ens Plekhanov undgår anklagelser om borgerlig materialism. Allt detta kom att bli ett kraftfullt handikapp för det sociala tänkandet för hela den ryska marxismen, med Lenin som dess frontfigur.

Borgarklassen betraktar kunskap som ett rent receptivt fenomen (enligt Harper delade också Engels denna uppfattning). För dem innebär kunskap en uppfattning av den yttre världens sinnesförnimmelser – som om vi inte var annat än en spegel som mer eller mindre troget reflekterade den yttre världen.  Från detta kan vi förstå varför naturvetenskaperna var den borgerliga världens stridshäst. I dess första uttryck grundades fysiken, kemin och biologin mer på ett försök att kodifiera den externa världens fenomen än en ansträngning att tolka och förstå verkligheten. Naturen tycktes som en stor bok och syftet var att översätta de naturliga manifestationerna till förståeliga tecken. Allting tycktes vara ordnat, rationellt och inget undantag från detta synsätt kunde tolereras på annat sätt än som ett uttryck för brister i vår uppfattningsförmåga. För att sammanfatta: vetenskapen blev som ett fotografi av en värld vars lagar alltid var desamma, oberoende av tid och rum, men beroende av varje lag tagen var och en för sig.

Det naturliga objektet för dessa första vetenskapliga ansträngningar var det som var yttre i förhållande till människan. Dessa val uttrycker det faktum att det var enklare att fånga den yttre sinnevärlden än den mer förvirrande mänskliga världen vars lagar undflyr de enkla ekvationerna inom naturvetenskaperna. Men vi måste här se till den uppåtstigande borgarklassens behov av att snabbt och empiriskt få grepp om det som är externt i förhållande till sig själv och som kunde användas för utveckling av produktionens sociala krafter. Snabbt därför att grundvalen för deras socio-ekonomiska system ännu inte var speciellt solitt, empiriskt därför att kapitalismen var mer intresserad av resultaten och slutsatserna än av vägen som det tog att nå dem.

Naturvetenskapen som utvecklades inom den borgerliga materialismens ram kom att påverka studiet av andra fenomen och gav upphov till humanvetenskaper som historia, psykologi och sociologi, där samma kunskapsmetoder tillämpades.

Det första objektet för mänsklig kunskap som upptog människors tankar var religionen, som för första gången studerades som ett historiskt fenomen och inte som ett filosofiskt problem. Detta uttryckte också behovet hos en ung borgarklass att frigöra sig från religiösa fixeringar som förkastade det kapitalistiska systemets naturliga rationalitet. Detta uttrycktes sig i blomstrandet av en rad borgerliga tänkare som Renan, Strauss, Feuerbach, etc. Men det som eftersöktes var alltid en metodmässig dissektion: det fanns inga försök att kritisera en ideologisk företeelse som religionen utifrån en social grundval, utan snarare försök att förstå dess mänskliga grundvalar, genom att reducera undersökningen till den naturvetenskapliga nivån, till att göra en fotografisk studie av antika dokument och de förändringar som de genomgått genom århundradena. Slutligen normaliserade den borgerliga materialismen det nuvarande tillståndet, fixerade allt i ett evigt och oföränderligt tillstånd. Den såg naturen som en oändlig repetition av rationella orsaker. Den borgerliga människan reducerade således naturen till en strävan mot ett bevarande och oföränderligt tillstånd. Hon upplevde att hon behärskade naturen i en viss utsträckning, men hon kunde inte se att just verktygen för detta herravälde var i en process av att frigöra sig själva från människan och att vända sig emot henne. Den borgerliga materialismen var ett progressivt steg i utvecklingen av den mänskliga kunskapen. Den blev konservativ – upp till den punkt att förkastas av borgarklassen själv – när det kapitalistiska systemet i uppnåendet av sin höjdpunkt, redan uttryckte dess annalkande undergång.

Detta sätt att tänka finns fortfarande i Marx tidiga arbeten, men Harper ser öppningen av den väg som leder Marx till den revolutionära materialismen i de arbetande massornas medvetandeutveckling i förhållande till de första större motsättningarna i det kapitalistiska systemet.

Revolutionär materialism, insisterar Harper, är inte en produkt av rent tänkande. Den borgerliga materialismen växte fram i en specifik socio-ekonomisk miljö, och den revolutionära materialismen krävde också en specifik socio-ekonomisk miljö. Marx blev medveten om att tillvaron var en process av ständig förändring. Men där borgarklassen bara såg rationalism, upprepningen av orsak och verkan, såg Marx utvecklingen av den socio-ekonomiska miljön som ett nytt element att föra in i kunskapens fält. För honom var medvetandet inte ett fotografi av den externa världen. Hans materialism fick liv av alla de naturliga faktorerna, och i första hand av människan själv.

Borgarklassen kunde förkasta människans del i kunskapen, därför att till en början tycktes dess system fungera som astronomins lagar, med en exakt regelbundenhet. Dess ekonomiska system hade ingen plats för människan inom det.

Omkring mitten av 1800-talet gjorde sig systemets likgiltighet gentemot människan sig till känna i sociala relationer. Revolutionärt medvetande började mogna och det blev klart att kunskap inte vare en spegel av den externa världen, som den borgerliga materialismens hävdade: människan fick kunskap om världen, inte som enbart som en receptiv faktor, utan även som en aktiv och modifierande faktor.

För Marx var därför kunskap en produkt av den externa världens förnimmelser och människans idéer och agerande, själv en faktor och motor för kunskap.

Vetenskapen om den sociala utvecklingen hade blivit född och eliminerade de gamla humanvetenskaperna samt uttryckte ett tydligt upplevt steg framåt. Naturvetenskapen bröts själv ut ur sina begräsningar. 1800-talets borgerliga vetenskap kollapsade på grund av sin egen blindhet.

Det är detta misslyckande att förstå praxis roll i kunskapen som ger Lenins arbeten dess ideologiska karaktär. Som vi har sagt, Harper undersöker Lenins filosofiska källor och tillskriver dem ett avgörande inflytande på Lenins politiska aktivitet.

Socialt vara bestämmer medvetande. Lenin kom från en efterbliven social miljö. Feodalismen härskade fortfarande och borgarklassen var svag och saknande revolutionär kapacitet. Kapitalismens utvecklades i Ryssland vid en tidpunkt då den mogna borgarklassen i väst redan var på tillbakagång. Ryssland blev ett kapitalistiskt land, inte på grund av att den nationella borgarklassen motsatte sig tsarens feodala absolutism, utan tack vare utländskt kapital, som dominerade hela den ryska kapitalistiska strukturen.

På grund av att den borgerliga materialismen fastnade i utvecklingen av den kapitalistiska ekonomin och dess motsättningar, tvangs den ryska intelligentian att vända sig till den revolutionära materialismen mot feodalismen, inte mot kapitalismen som inte utgjorde en effektiv kraft. Lenin var en del av denna intelligentia som – förlitande sig på den enda revolutionära klassen, proletariatet – syftade till att genomföra den försenade kapitalistiska omvandlingen av det feodala Ryssland.

Detta är hur Harper tolkar fakta.

Harper ser ryska revolutionen som ett uttryck för den objektiva mognaden hos arbetarklassen, men för honom hade den ett borgerligt politiskt innehåll. För Harper uttrycktes detta borgerliga politiska innehåll av Lenin, vars medvetande var format av de omedelbara uppgifterna i Ryssland, ett land vars socio-ekonomiska struktur framträdde som en koloni med en icke-existerande nationell borgarklass. De enda avgörande krafterna var arbetarklassen och absolutismen.

Proletariatet var därför tvunget att uttrycka sig självt i ett sammanhang av denna efterblivenhet, och för Harper uttryckte sig denna situation i Lenins borgerligt materialistiska ideologi.

Detta är vad Harper har att säga om Lenin och den ryska revolutionen:

”Denna materialistiska filosofi var just den rätta läran för den nya ryska intelligentians massor, som fulla av entusiasm för naturvetenskapen och tekniken skönjde basen för en av dem ledd produktion – med de ännu religiösa gamla bönderna som enda motstånd” (Lenin som filosof, VIII. Den ryska revolutionen, sista stycket)

Harpers metod i Lenin som filosof såväl som hans sätt att tolka kunskapsproblemet, hör till bland de främsta marxistiska arbetena. Hans politiska slutsatser leder dock till sådana oklarheter att han tvingar oss att undersöka dem mer noggrant för att separera hans formuleringar i fråga om kunskapsproblemet från hans politiska slutsatser, som för oss tycks helt felaktiga och klart under nivån för resten av arbetet.

Harper skriver att:

”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid.” (Ibid, III Den borgerliga materialismen)

Detta leder honom fram till att säga, efter att ha visat att Lenins filosofi i Materialism och empiriokritisism i det stora hela är borgerlig materialism – att den bolsjevikiska oktoberrevolutionen 1917 var:

”en borgerlig revolution … som stöder sig på arbetarna.” (Ibid, VIII. Den ryska revolutionen)

Här fastnar Harper i sin egen dialektik och han misslyckas med att svara på den avgörande frågan: hur kunde det ske en borgerlig revolution, som skapade sin egen ideologi – en ideologi som i den borgerligt revolutionära perioden var materialistisk – vid en tidpunkt då kapitalismen höll på att kastas in i sin mest akuta kris någonsin? Krisen 1914–1920 tycks inte bekymra Harper det minsta.

Återigen: hur kunde det, vid just det tillfället, ske en borgerlig revolution som drevs fram av de mest framstående och medvetna arbetare och soldater i Ryssland, och som åtnjöt en solidaritet från arbetare och soldater från hela världen – och framförallt från det land där kapitalismen var mest utvecklad – Tyskland? Hur kunde det vara fallet, vid just detta tillfälle, att denna kom från marxister, de djupaste dialektikerna, de bästa socialistiska teoretikerna, försvararna av den materialistiska historieuppfattningen, liksom från, om inte bättre än, Lenin själv.

Hur kunde det komma sig att det var precis sådana som Plechanov och Kautsky som befann sig på borgarklassens sida mot de revolutionära arbetarna och soldaterna i hela världen, och speciellt mot Lenin och bolsjevikerna?

Harper ställer sig inte ens dessa frågor, så hur skall han kunna svara på dem? Men vad som är så förvånande är just precis det faktum att han inte ställer dessa frågor.

Dessutom innehåller Harpers översikt över den filosofiska utvecklingen, om än i allmänhet korrekt, vissa påståenden som ställer det i en annan dager. Harper tenderar att se de som att det bland marxistiska teoretiker funnits två fundamentalt olika angreppssätt till kunskapsproblemet. Denna uppdelning – som han även ser i Marx liv och arbete – är något förenklad och schematisk. Harper ser två perioder i Marx arbeten:

1. Innan 1848, Marx som den progressive borgerliga materialisten: ”religionen är … folkets opium”, en fras som senare tas upp av Lenin, och en som vare sig Stalin eller den ryska borgarklassen sett det nödvändigt att avlägsna från partipropagandans officiella monument.

2. Därefter Marx som den revolutionära dialektikern och materialisten: attacken mot Feuerbach, Kommunistiska manifestet , etc. ”Varat bestämmer medvetandet”.

För Harper är det ingen tillfällighet att Lenins arbete (Materialism och empiriokritisism) väsentligen är ett exempel på marxismens första fas. Genom att utgå från idén att Lenins ideologi var bestämd av den historiska utvecklingen i vilken han deltog, argumenterar Harper för att den underliggande naturen hos denna rörelse avslöjas av det faktum att Lenins ideologi är en variant av borgerlig materialism (Harper beaktar här bara Materialism och empiriokritisism).

Detta leder Harper till slutsatsen att Materialism och empiriokritisism nu är den nya bibeln för den ryska intelligentian, teknikerna, etc. – för representanterna för den nya kapitalistiska klassen. Ur denna synvinkel är den ryska revolutionen, och bolsjevikerna i synnerhet, en förelöpare till en mer generell revolutionär utveckling: utvecklingen av kapitalismen till statskapitalism, den revolutionära mutationen av den liberala borgarklassen in i den byråkratiska statliga borgarklassen, av vilken stalinismen är det mest fulländande uttrycket.

Harpers idé är att denna klass, som överallt ser Materialism och empiriokritisism som sin bibel (Stalin och hans vänner fortsätter att försvara denna bok), använder proletariatet som grundvalen för sin statskapitalistiska revolution. Detta är skälet till varför denna nya klass tvingar förlita sig på marxistisk teori.

Syftet med denna förklaring är därför att bevisa att denna första form av marxism direkt leder till Stalin över Lenin. Vi har redan hört allt detta från vissa anarkister, även om de tillämpar det på marxismen i allmänhet. Stalin är med andra ord det logiska resultatet av marxismen – dvs. en anarkistisk logik!

Detta angreppssätt försöker också visa att en ny revolutionär kapitalistklass, som baserar sig på proletariatet, har uppstått i historien vid precis det ögonblick som kapitalismen själv har gått in i sin permanenta kris, på grund av hyperutvecklingen av produktivkrafterna inom ramen för ett samhälle som är baserat på exploateringen av mänskligt arbete (mervärde).

Dessa två idéer, som Harper introducerar i Lenin som filosof innan kriget mellan 1939–1945, har framförts av andra vilka har kommit från andra sociala och politiska bakgrunder. De blev väldigt populära efter kriget. Den första idén försvaras av många anarkister; den andra av en mängd reaktionära skribenter som James Burnham.

Det är inte förvånande att anarkisterna skulle föra fram sådana mekanistiska och schematiska uppfattningar, som hävdar att marxismen är källan till stalinismens och den ”statskapitalistiska ideologin”, eller den nya ”styrande klassen”. De har aldrig närmat sig filosofins problem på det sätt som revolutionärer har gjort det: för dem härstammar Marx och Lenin från August Comte, och alla marxistiska strömningar, utan undantag, läggs i samma säck som den ”bolsjevik-stalinistiska ideologin”. Samtidigt är anarkisternas version av filosofiskt tänkande att ta upp det senaste modet inom idealismen, från nietzschianism till existentialism, från Tolstoj till Sarte.

Harpers tes är att Lenins Materialism och empiriokritisism, som en filosofisk undersökning av kunskapsproblemet, inte går längre än tolkningsmetoder som är typiska för den mekanistiska borgerliga materialismen. Men att från detta dra slutsatsen att bolsjevikerna, bolsjevismen och den ryska revolutionen inte kunde gå längre än den borgerliga revolutionens stadium, betyder att Harper till slut hamnar i samma position som anarkisterna och borgare som Burnham. Dessutom, står denna slutsats i motsättning till Harpers ståndpunkt vilken är delvis korrekt:

”Materialismen har behärskat den borgerliga klassens världsåskådningar bara för en kort tid. Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter.” (Lenin som filosof, III. Den borgerliga materialismen)

Vi kommer att komma tillbaka till dessa problem på ett mer djupgående sätt, men just nu tvingas vi, utan att vilja hamna i en steril polemik, att notera den olösliga motsättningen som Harper själv hamnar i – å ena sidan genom att attackera ett sådant komplext problem på ett så förenklat sätt, och å andra sidan med avseende på de slutsatser som han kommer fram till om bolsjevism och stalinism.

Än en gång frågar vi: hur, enligt Harpers tes att borgarklassen blev idealistisk när den proletära klasskampen uppträdde på scenen, kan man förklara det faktum att en materialistisk strömning just precis vid det tillfälle som klasskampen nådde sina ditintills ej tidigare sedda höjder, skulle födas inom borgarklassen och ge upphov till en ny borgerlig härskande klass? Harper härleder ur Lenins filosofi uppkomsten av en borgerlig materialistisk strömning samtidigt som borgarklassen skulle ha blivit absolut idealistisk. Och om, enligt Harper, Lenin ”var tvungen att vara materialist för att mobilisera arbetarna runt honom”, kan vi ställa följande fråga: vare sig det var arbetarna som antog Lenins ideologi, eller Lenin som anpassade sig till klasskampens behov, presenterar Harper för oss följande förvånande motsättning: antingen följde proletariatet en borgerlig strömning, eller så avsöndrade arbetarklassens rörelse en borgerlig ideologi.

Men i båda fallen, uppträder inte proletariatet på scenen med sin egen världsbild. Det är en konstig version av marxistisk materialism som kan leda oss till en sådan slutsats: proletariatet sätter igång en självständig aktion men producerar en borgerlig ideologi. Men detta är exakt vart Harpers tes leder oss.

Dessutom är det inte helt korrekt att påstå att vid ett visst stadium var borgarklassen fullständigt materialistisk och vid ett annat tillfälle fullständigt idealistisk. Vid 1789 års borgerliga revolution i Frankrike, ersatte kulten av Rationaliteten kulten av Gud, och detta var typiskt för dess dubbla karaktär – dvs. både materialistisk och idealistisk vid samma tidpunkt – av ståndpunkter som borgarklassen hade i kampen mot feodalismen, religionen och kyrkans makt (en kamp som tog sig externt akuta former, som förföljelse av präster och brännande av kyrkor). Vi kommer också att återkomma till denna permanenta dubbla aspekt av den borgerliga ideologin, som även vid dess höjdpunkt av den ”stora revolutionen”, aldrig har gått bortom stadiet av ”religionen [som] folkets opium”.

Men vi har ännu inte dragit alla de slutsatser som Harpers arbete leder oss. Vi behöver göra några historiska anmärkningar till förmån för alla de som hänför oktoberrevolutionen till det borgerliga lägret. Medan denna initiala undersökning av Harpers filosofiska slutsatser och teorier har lett oss till att reflektera över vissa frågor som vi skall utveckla ytterligare senare, finns det vissa fakta som behöver nämnas här och nu, därför att de är historiska fakta som Harper inte ens vill skumma över.

Sida upp och sida ned talar Harper om den borgerliga filosofin och Lenins filosofi, och hamnar i slutsatser som minst sagt är vågade och kräver en seriös, detaljerad undersökning. Hur kan någon marxistisk materialist anklaga en man, en politisk grupp eller ett parti, som Harper anklagar Lenin och bolsjevikpartiet, för att representera en borgerlig strömning och en borgerlig ideologi ”…”, utan att först ha undersökt – åtminstone för protokollet – den historiska rörelsen av vilken de var en del?

Denna rörelse var internationell och den ryska socialdemokratin var den rörelse som gav upphov till den bolsjevikiska fraktionen och alla övriga vänstersocialistiska fraktioner. Hur bildades denna fraktion? Vilka ideologiska strider förde den som tvingade den att bilda en separat grupp och därefter ett parti, och sedan som förtruppen för en internationell rörelse?

Kampen mot mensjevismen; Lenins Iskra och Vad bör göras?; 1905 år revolution och Trotskijs roll; Trotskijs teori om den permanenta revolutionen som ledde honom till att förena sig med bolsjevikerna mellan februari och oktober 1917; den revolutionära processen mellan februari och oktober; högersocialdemokraterna och socialrevolutionärerna; Lenins Aprilteser; konstituerandet av sovjeterna och arbetarmakten; Lenins ståndpunkt om det imperialistiska kriget: Harper nämner inte ett enda ord om detta. Detta är inte på något sätt en tillfällighet.

Mousso och Phillipe