"Ett skräckscenario", "massakrer", "terrorism", "terror", "krigsförbrytelser", "humanitär katastrof", "folkmord"... rubrikerna som täcker förstasidorna i den internationella pressen säger en hel del om omfattningen av barbariet i Gaza.

Den 7 oktober dödade Hamas 1 400 israeler och jagade gamla män, kvinnor och barn i deras hem. Sedan dess har staten Israel hämnats och dödat en masse. Bombregnet över Gaza dag och natt har redan orsakat mer än 10 000 palestiniers död, däribland 4 800 barn. Mitt bland raserade byggnader berövas de överlevande allt: vatten, elektricitet, mat och mediciner. Just nu hotas två och en halv miljon Gazabor av svält och epidemier, 400 000 av dem är fångar i Gaza City, och varje dag dödas hundratals offer, sönderslitna av missiler, krossade av stridsvagnar, avrättade av kulor.

Döden finns överallt i Gaza, precis som den finns i Ukraina. Låt oss inte glömma den ryska arméns förstörelse av Marioupol, de flyende människorna, skyttegravskriget som begraver människor levande. Hittills tros nästan 500 000 människor ha dött. Hälften på vardera sidan. En hel generation ryssar och ukrainare offras nu på det nationella intressets altare, i namn av att försvara fosterlandet. Och det kommer mer: i slutet av september tvingades 100 000 människor i Nagorno-Karabach att fly inför den azerbajdzjanska armén och hotet om folkmord. I Jemen har konflikten som ingen talar om krävt mer än 200 000 dödsoffer och 2,3 miljoner barn har drabbats av undernäring. Samma fasansfulla krig pågår i Etiopien, Myanmar, Haiti, Syrien, Afghanistan, Mali, Niger, Burkina Faso, Somalia, Kongo, Moçambique... och konfrontationen rasar mellan Serbien och Kosovo.

Vem bär ansvaret för allt detta barbari? Hur långt kan kriget sprida sig? Och framför allt, vilken kraft kan motsätta sig det? Alla stater är krigsförbrytare

I skrivande stund uppmanar alla nationer Israel att "moderera" eller "avbryta" sin offensiv. Ryssland kräver vapenvila, efter att ha attackerat Ukraina med samma våldsamhet för ett och ett halvt år sedan, och efter att ha massakrerat 300 000 civila i Tjetjenien 1999 i namn av samma "kamp mot terrorismen". Kina säger sig vilja ha fred, men utrotar den uiguriska befolkningen och hotar invånarna på Taiwan med en ännu större eldkraft. Saudiarabien och dess arabiska allierade vill ha ett slut på den israeliska offensiven samtidigt som de decimerar befolkningen i Jemen. Turkiet motsätter sig attacken mot Gaza samtidigt som man drömmer om att utrota kurderna. Och de stora demokratierna, efter att ha stött "Israels rätt att försvara sig", kräver nu "en humanitär vapenvila" och "respekt för internationell rätt", efter att ha visat sin expertis i masslakt med anmärkningsvärd regelbundenhet sedan 1914.

Detta är det främsta argumentet för staten Israel: "Förintelsen av Gaza är legitim": samma sak sades om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och bombmattorna över Dresden och Hamburg. Förenta staterna förde krig i Afghanistan och Irak med samma argument och samma metoder som Israel i dag! Alla stater är krigsförbrytare! Stora eller små, dominerade eller mäktiga, till synes krigshetsande eller moderata, alla deltar de i verkligheten i det imperialistiska kriget på världsarenan, och alla betraktar de arbetarklassen som kanonmat.

Det är dessa hycklande och bedrägliga röster som nu vill få oss att tro på deras strävan efter fred och deras lösning: erkännandet av Israel och Palestina som två oberoende och självständiga stater. Den palestinska myndigheten, Hamas och Fatah förebådar hur denna stat skulle se ut: som alla andra skulle den exploatera arbetarna, som alla andra skulle den förtrycka massorna, som alla andra skulle den gå ut i krig. Det finns redan 195 "oberoende och autonoma" stater på planeten: tillsammans spenderar de över 2 000 miljarder dollar per år på "försvar"! Och fram till 2024 kommer dessa budgetar att explodera.

Nuvarande krig: den brända jordens taktik

Så varför har FN just förklarat: "Vi behöver en omedelbar humanitär vapenvila. Det har gått trettio dagar. Det räcker nu. Det måste upphöra nu"? Uppenbarligen vill Palestinas allierade ha ett slut på den israeliska offensiven. Israels allierade, de "stora demokratierna" som påstår sig respektera "internationell rätt", kan inte låta den israeliska armén göra vad den vill utan att säga något. Den israeliska militärens massakrer är alltför synliga. Särskilt eftersom "demokratierna" ger militärt stöd till Ukraina mot "rysk aggression" och dess "krigsförbrytelser". Barbariet i de två "aggressionerna" får inte tillåtas framstå som alltför lika.

Men det finns ett ännu djupare skäl: alla försöker begränsa spridningen av kaos, eftersom alla kan påverkas, alla har något att förlora om denna konflikt sprider sig för långt. Hamasattacken och Israels svar har en sak gemensamt: den brända jordens taktik. Gårdagens terroristmassaker och dagens bombmattor kan inte leda till någon verklig och varaktig seger. Detta krig kastar in Mellanöstern i en era av destabilisering och konfrontation.

Om Israel fortsätter att jämna Gaza med marken och begrava dess invånare under rasmassorna finns det risk för att Västbanken också börjar brinna, att Hizbollah drar in Libanon i kriget och att Iran till slut blir alltför inblandat. Att sprida kaos i hela regionen skulle inte bara vara ett slag mot USA:s inflytande, utan också mot Kinas globala ambitioner, vars värdefulla Sidenväg passerar genom regionen.

Hotet om ett tredje världskrig är på allas läppar. Journalister debatterar det öppet på TV. I själva verket är den nuvarande situationen mycket mer skadlig. Det finns inga två block, prydligt ordnade och disciplinerade, som står mot varandra, som det gjorde 1914-18 och 1939-45, eller under hela det kalla kriget. Medan den ekonomiska och krigiska konkurrensen mellan Kina och USA blir alltmer brutal och förtryckande, böjer sig inte de andra nationerna för order från den ena eller andra av dessa två kolosser; de spelar sitt eget spel, i oordning, oförutsägbarhet och kaos. Ryssland attackerade Ukraina mot Kinas inrådan. Israel krossar Gaza mot amerikansk inrådan. Dessa två konflikter symboliserar den fara som hotar hela mänskligheten med döden: mångfaldigandet av krig vars enda syfte är att destabilisera eller förgöra motståndaren; en oändlig kedja av irrationella och nihilistiska utpressningar; var man för sig själv, synonymt med okontrollerbart kaos.

För ett tredje världskrig skulle proletärerna i Västeuropa, Nordamerika och Ostasien behöva vara beredda att offra sina liv i fosterlandets namn, att ta till vapen och döda varandra för fanan och det nationella intresset, vilket absolut inte är fallet i dag. Men det som håller på att utvecklas behöver inte detta stöd, denna värvning av massorna. Sedan början av 2000-talet har allt större delar av planeten kastats in i våld och kaos: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Libanon, Ukraina, Israel och Palestina... Denna kallbrand sprider sig lite i taget, land för land, region för region. Detta är den enda möjliga framtiden för kapitalismen, detta dekadenta och ruttnande system för exploatering.

För att få slut på krigen måste kapitalismen störtas

Så vad kan vi göra? Arbetarna i varje land får inte ha några illusioner om en förment möjlig fred, om någon lösning från det "internationella samfundet", FN, eller någon annan organisation. Kapitalismen innebär krig. Sedan 1914 har det praktiskt taget aldrig upphört att drabba en del av världen och sedan en annan. Den historiska period som ligger framför oss kommer att se denna dödliga dynamik spridas och förstärkas, med ett alltmer ofattbart barbari.

Arbetarna i alla länder måste därför vägra att låta sig dras med, de måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret, i öst, i Mellanöstern och överallt annars. De måste vägra att låta sig luras av den retorik som ber dem visa "solidaritet" med "det attackerade ukrainska folket", med "det hotade Ryssland", med "de martyrdödade palestinska massorna", med "de terroriserade israelerna" ... I alla krig, på båda sidor om gränsen, förleder staten alltid människor att tro att det pågår en kamp mellan gott och ont, mellan barbari och civilisation. I själva verket är alla dessa krig alltid en konfrontation mellan konkurrerande nationer, mellan rivaliserande borgarklasser. De är alltid konflikter där de utsugna dör till förmån för sina utsugare.

Arbetarnas solidaritet går därför inte till "palestinierna", lika lite som den går till "israelerna", "ukrainarna" eller "ryssarna", eftersom det bland alla dessa nationaliteter finns utsugare och utsugna. Den riktas till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina, i Ryssland och Ukraina, precis som den riktas till arbetarna i alla andra länder i världen. Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja den ena sidan mot den andra som vi kan visa verklig solidaritet med krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat, till indoktrinerade och fanatiserade barnsoldater. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar oss att sluta upp bakom den ena eller andra nationella fanan, den ena eller andra krigsorsaken, ALLA de som lurar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken.

Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla vår kamp mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för alla krig, en kamp mot de nationella borgarklasserna och deras stat.

Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den exploaterade klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när arbetarna i Ryssland störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när arbetarna och soldaterna i Tyskland revolterade i november 1918: dessa stora rörelser av kamp från proletariatets sida tvingade regeringarna att underteckna vapenstilleståndet. Det var detta som satte stopp för första världskriget: det revolutionära proletariatets styrka! Arbetarklassen måste vinna en verklig och slutgiltig fred överallt genom att störta kapitalismen i världsskala.

Denna långa väg ligger framför oss. Idag innebär den att utveckla klasskampen, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot oss av ett system som störtats in i en oöverstiglig kris. Genom att vägra försämringen av våra levnads- och arbetsvillkor, genom att vägra de ständiga uppoffringar som görs för att balansera budgeten, den nationella ekonomins konkurrenskraft eller krigsansträngningarna, börjar vi stå upp mot kapitalismens hjärta: människans utsugning av människan.

I dessa strider står vi tillsammans, vi utvecklar vår solidaritet, vi debatterar och blir medvetna om vår styrka när vi är enade och organiserade. I sina klasstrider bär proletariatet inom sig en värld som är kapitalismens raka motsats: å ena sidan uppdelningen i nationer som bedriver ekonomisk och militär konkurrens till den grad att de förstör varandra; å andra sidan en potentiell enhet av alla världens utsugna. Proletariatet har börjat anträda denna långa väg, tagit några steg: under "missnöjets sommar" i Storbritannien 2022, under den sociala rörelsen mot pensionsreformen i Frankrike i början av 2023, under de historiska strejkerna inom hälso- och bilsektorn i USA de senaste veckorna. Denna internationella dynamik markerar den historiska återkomsten av arbetarklassens kampvilja, en allt tydligare vägran att acceptera den permanenta försämringen av levnads- och arbetsvillkor och tendensen att visa solidaritet mellan sektorer och mellan generationer av arbetare i kamp. I framtiden måste klassrörelserna göra en koppling mellan den ekonomiska krisen och krig, mellan de uppoffringar som krävs och utvecklingen av vapenbudgetar och vapenpolitik, mellan alla de gissel som den föråldrade globala kapitalismen bär med sig, mellan de ekonomiska kriserna, krigsansträngningarna och klimatkriserna som föder varandra.

Mot nationalismen, mot de krig som våra utsugare vill dra in oss i, är arbetarrörelsens gamla slagord från 1848 års Kommunistiska Manifest mer relevanta i dag än någonsin:

"Arbetarklassen har inget fosterland!

Proletärer i alla länder, förena er!"

För utvecklingen av det internationella proletariatets klasskamp!

Internationella Kommunistiska Strömningen, den 7 november 2023