Vi upplever för närvarande den mest intensiva kampanjen av krigspropaganda sedan andra världskriget - inte bara i Ryssland och Ukraina, utan över hela världen. Det är därför viktigt att alla som försöker bemöta krigshetsen med en proletär internationalism tar varje tillfälle i akt att träffas för diskussion och klargörande, för ömsesidig solidaritet och stöd och för att definiera vad som är en seriös revolutionär verksamhet mot borgarklassens krigshets. Det är därför som IKS har hållit en rad offentliga möten både på nätet och fysiskt på ett antal språk - engelska, franska, spanska, nederländska, italienska, tyska, portugisiska och turkiska – med ambitionen att hålla ytterligare möten inom en nära framtid.

Vi kan inte i denna korta artikel sammanfatta alla diskussioner som ägde rum vid dessa möten, som präglades av en seriös och kamratlig atmosfär och en verklig vilja att förstå vad som händer. Vi vill i stället fokusera på några av de viktigaste frågorna och teman som kom upp i diskussionen. På vår webbplats publicerar vi också några bidrag från sympatisörer som ger sin egen syn på diskussionerna och deras dynamik.[1].

De internationalistiska principernas prioritet

Det första och förmodligen viktigaste temat på mötena var en bred överenskommelse kring internationalismens grundläggande principer – inget stöd till något av de imperialistiska lägren, ett förkastande av alla pacifistiska illusioner och en förståelse av att den internationella klasskampen är den enda kraft som verkligen kan motsätta sig krig - förblir lika giltiga som någonsin, trots det enorma ideologiska trycket, framför allt i västländerna, att samla sig för att försvara det "modiga lilla Ukraina" mot den ryska björnen. Vissa kanske säger att detta inte är mer än banala generaliseringar, men de bör på intet sätt tas för givna, och de är sannerligen inte lätta att framföra i det nuvarande klimatet där det finns mycket få tecken på något klassmotstånd mot kriget. Internationalisterna måste inse att de för närvarande simmar mot strömmen. I denna mening befinner de sig i en liknande situation som de revolutionärer som 1914 hade till uppgift att hålla fast vid sina principer inför den krigshysteri som följde under de första dagarna och månaderna av första världskriget. Men vi bör också inspireras av det faktum att arbetarklassens slutliga reaktion mot kriget skulle förvandla internationalisternas allmänna paroller till en handlingsplan som syftade till att störta den kapitalistiska världsordningen.

En annan viktig del av diskussionen - som inte var lika allmänt accepterad - var behovet av att förstå allvaret i det nuvarande kriget som, efter Covid-pandemin, är ytterligare ett bevis på att kapitalismen i sin förfallsepok är ett växande hot mot mänsklighetens överlevnad. Även om kriget i Ukraina inte är ett led i processen av bildandet av nya imperialistiska block som kommer att föra mänskligheten in i ett tredje – och utan tvekan sista – världskrig, så är det ändå ett uttryck för en intensifiering och utvidgning av det militära barbariet som, i kombination med förstörelsen av naturen och andra manifestationer av ett system i en djup kris, i slutändan skulle få samma resultat som ett världskrig. Enligt vår mening markerar det nuvarande kriget ett viktigt steg i det accelererande sönderfallet av kapitalismen, en process som innehåller hotet att överflygla proletariatet innan det kan samla sina krafter till en medveten kamp mot kapitalet.

Behovet av en sammanhängande analys

Vi ska inte här utveckla våra skäl mot argumentet att vi ser en återskapande av stabila militära block. Vi vill bara säga att vi, trots de verkliga tendenserna till en "bipolarisering" av de imperialistiska motsättningarna, anser att de uppvägs av den motsatta tendensen: att varje imperialistisk makt försvarar sina egna särskilda intressen och motsätter sig att bli underordnad en dominerande världsmakt. Men denna senare tendens betyder samtidigt en allt större brist på kontroll från den härskande klassens sida, en alltmer irrationell och oförutsägbar glidning mot kaos, som på många sätt leder till en mer farlig situation än den där världen "styrdes" av rivaliserande imperialistiska block, dvs. det så kallade "kalla kriget".

Ett antal kamrater som var närvarande vid mötena ställde frågor om denna analys, och vissa, till exempel medlemmar av Communist Workers Organisation vid de engelskspråkiga mötena, var klart emot vår analys när det gäller kapitalismens sönderfall. Men det kan knappast råda något tvivel om att en central del i en konsekvent internationalistisk ståndpunkt är förmågan att utveckla en sammanhängande analys av den aktuella situationen, annars finns det risk att man blir desorienterad av situationens snabba utveckling och oförutsägbarhet. I motsats till den tolkning av kriget som kamraterna från Cahiers du Marxisme Vivant gjorde vid ett av mötena i Frankrike, anser vi inte att enkla ekonomiska förklaringar som jakten på kortsiktig vinst, kan förklara det verkliga ursprunget till och dynamiken i den imperialistiska konflikten i en historisk epok där ekonomiska motiv alltmer domineras av militära och strategiska nödvändigheter. De enorma kostnaderna för detta krig kommer att ytterligare förstärka denna analys.

Lika viktigt som att förstå roten till den imperialistiska konflikten och dess utveckling är att genomföra en nykter analys av situationen för världens arbetarklass och av perspektiven för klasskampen. Även om det fanns en allmän enighet om att krigshetsen tillfogar allvarliga slag mot medvetandet hos en arbetarklass som redan lidit svårt av en djup förlust av självförtroende och självmedvetenhet, tenderade vissa deltagare vid mötet att försvara uppfattningen att arbetarklassen inte längre var ett hinder för kriget. Vårt svar var att arbetarklassen inte kan ses som en homogen massa. Det är uppenbart att arbetarklassen i Ukraina, som i praktiken har dränkts i mobiliseringen för "nationens försvar", har lidit ett verkligt nederlag. Men det är annorlunda i Ryssland, där det finns ett tydligt utbrett motstånd mot kriget trots det brutala förtrycket av alla avvikande åsikter och i den ryska armén där det finns tecken på demoralisering och till och med uppror. Men viktigast av allt är att man inte kan räkna med att proletariatet i de centrala västländerna ska offra sig vare sig på en ekonomisk eller militär nivå och den härskande klassen i dessa länder har länge varit oförmögen att använda något annat än yrkessoldater för sina militära äventyr. I kölvattnet av masstrejkerna i Polen 1980 utvecklade ICC sin kritik av Lenins teori om att världskapitalismens kedja skulle brista i dess "svagaste länk" – i mindre utvecklade länder, efter förebild av Ryssland 1917. I stället insisterade vi på att den mer politiskt utvecklade arbetarklassen i Västeuropa skulle vara nyckeln till en generalisering av klasskampen. I en framtida artikel kommer vi att förklara varför vi anser att denna analys fortfarande är giltig i dag, trots de förändringar i världsproletariatets sammansättning som har ägt rum.[2]

Vad bör göras?

Mötesdeltagarna delade en berättigad oro över revolutionärernas särskilda ansvar inför detta krig. Vid de franska och spanska mötena var detta huvudfokus för diskussionen, men enligt vår uppfattning övergick ett antal kamrater till en aktivistisk inställning och överskattade möjligheten att våra internationalistiska paroller skulle ha en omedelbar inverkan på händelseutvecklingen. För att ta exemplet med uppmaningen till fraternisering mellan proletärer i uniform: även om den fortfarande är helt giltig som ett allmänt perspektiv, finns det utan utveckling av en mer allmän klassrörelse, som vi såg i fabrikerna och på gatorna i Ryssland och Tyskland 1917-18, en liten chans att de stridande på båda sidor av det nuvarande kriget kommer att betrakta varandra som klassbröder. Självfallet är äkta internationalister en så liten minoritet i dag att de inte kan förväntas ha någon omedelbar inverkan på klasskampen.

Vi tror dock inte att detta innebär att revolutionärer är dömda att vara en röst i öknen. Återigen måste vi inspireras av personer som Lenin och Luxemburg 1914, som förstod nödvändigheten av att försvara internationalistiska principer även när de var isolerade från massan av sin klass, att fortsätta att kämpa för dessa principer gentemot förräderiet från tidigare arbetarorganisationer, och att utveckla en djupgående analys av krigets verkliga orsaker inför den härskande klassens dimridåer. På samma sätt måste vi följa exemplet från Zimmerwald-konferensen och andra konferenser som uttryckte internationalisternas beslutsamhet att samlas och utfärda ett gemensamt manifest mot kriget, trots att de håller fast vid olika analyser och perspektiv. I denna anda välkomnar vi att andra revolutionära organisationer deltar i dessa möten och bidrar till debatten samt är villiga att överväga vårt förslag om ett gemensamt uttalande från den kommunistiska vänstern mot kriget.[3] . Vi kan bara beklaga att CWO/ICT valt att förkasta vårt förslag, ett problem som vi måste återkomma till i en framtida artikel.

Som svar på frågor från kamrater om vad som kan göras på deras lokala ort eller i deras land, var det också viktigt att ICC betonade betydelsen av att etablera och utveckla internationella kontakter och aktiviteter, att integrera lokala och nationella särdrag i en mer global analys. Att arbeta i internationell skala är ett sätt för revolutionärer motverka isolering och demoralisering, som kan bli följden av den.

Ett omfattande imperialistiskt krig kan endast understryka att revolutionär verksamhet endast är meningsfull i förhållande till revolutionära politiska organisationer. Som vi skrev i vår rapport om den revolutionära organisationens struktur och funktion: "Arbetarklassen ger inte upphov till revolutionära militanter utan till revolutionära organisationer: det finns inget direkt samband mellan militanterna och klassen".[4]. Detta understryker det ansvar som den kommunistiska vänsterns organisationer har för att tillhandahålla en ram, en militant referenspunkt som enskilda kamrater kan orientera sig efter. I sin tur kan organisationerna bara stärkas genom de bidrag och det aktiva stöd de får från dessa kamrater.

Amos

[1] Se läsarnas bidrag här och här.

[2] "The proletariat of Western Europe at the centre of the generalization of the class struggle".

[3] Hänvisning till uttalande

[4] "Report on the structure and functioning of the revolutionary organisation".