I slutet på juni blev situationen för dem som lever på Gaza remsan värre än någonsin, när den israeliska armen gick till attack igen. De led redan brist på de flesta förnödenheterna och är alltför vana vid bombningar, invasioner och andra hot, när de återigen invaderades av Israel under förevändningen att de var där för att rädda den 19 årige korpralen som kidnappats av Hamas väpnade gren.
Detta innebär en kraftig skärpning av situationen. Israel har med sin offensiv bombat de stora broarna och vägarna och slagit ut det enda kraftverket. Angreppet på kraftverket har inte bara lett till att strömmen försvunnit utan även till brist på dricksvatten och stopp i avloppssystemet. Att laga detta kommer att minst 6 månader. Gaza spärrades av inga transporter med mat, dricksvatten eller bränsle släpptes igenom. Den israeliska flottan har patrullerat vattnen utanför Gaza och hindrat fiskarna från att gå i land med sina båtar.
Israeliskt jaktflyg har konstant flugit över området och terroriserat befolkningen med överljudsbangar. Dessa skakade till och med ett av den syriske presidenten palats som ligger mer än 20 mil därifrån. Samtidigt som de arresterat 8 Hamas ministrar och 64 parlamentsledamöter och bombat inrikesministeriet vapenupplag och militära träningsläger, har Israel har blivit internationellt fördömt för sin överreaktion. EU ordförandeland Finland ”fördömer att dödsoffer krävts efter det oproportionerliga våld som används av de israeliska styrkorna” (DN 8/7-06). Även den amerikanske utrikesministern Condolezza Rice gick så långt som att uppmana till ”återhållsamhet”. En del anser att det är förståeligt att Israel vill ”stå upp mot terrorismen”, samtidigt som andra vill dämpa Israels premiärminister genom att tala om för honom att han inte behöver visa att han kan vara lika brutal som sin föregångare Ariel Sharon.
FN varnar för risken för en humanitär kris, men FN är bara ett av organ som är medskyldiga till den permanenta kris som skakat regionen de senaste 90 åren.
Med undantag för de Hamas typer som tillfångatagits, så är de verkliga offren för Israels attack de 1,4 miljoner (varav 800 tusen lever i fyra flyktingläger) människor som lever på Gazaremsan. De har fördrivits från sina hem i en serie krig som sträcker sig så långt tillbaka som de massutdrivningar som skedde när den israeliska staten bildades 1948. Efter korpral Ciprals kidnappning stängdes gränsövergången till Egypten i södra Gaza. Ett sprängdes hål upp i gränsmuren men palestinska trupper hindrade människor från att fly. Gaza är ett enda stort fångläger och dess fångvaktare är den palestinska myndigheten, Fatah, Hamas, islamska jihad och alla de andra nationalisterna som är mobiliserade för imperialistiska krig och klassamarbete.
Många människor är misstänksamma mot sympatin uttryckt av ledande personer inom den amerikanska staten, eftersom den amerikanska imperialismen stöd till Israel är välkänd. Stora europeiska makter som Storbritannien, Frankrike och Tyskland är snabbare att fördöma Israel, men detta är ganska uppenbart i försvar av deras egna imperialistiska strategier i Mellan Östern. Men även om det är lätt att se korruptionen inom Fatah eller terrorismen hos Hamas, argumenterar många för att det är nödvändigt att ”stödja de förtryckta” mot Israel, USA eller vilken som helst annan imperialistmakt som står i vägen för ”palestinsk nationell befrielse”. Det liknar situationen i Irak. Visst, sägs det, är självmordsbomber och slumpmässiga attacker mot civila mål oacceptabla (utom för de mer blodtörstiga vänsteristerna, som säger att självmordsbomber är de enda vapen som de egendomslösa har) men finns det inte något positivt med motståndet i Irak?
Det enda sättet att besvara denna fråga är genom att förstå vilka krafter som är i rörelse. Varför, till att börja med svarar Israel på ett så brutalt sätt, med den tunna förevändningen att de bryr sig om en ung soldat. Den nyligen visade möjligheten att Hamas skulle kunna vara beredda att ”erkänna” Israel någon gång framöver är något som Israel inte vill höra. Israel accepterar en ”tvåstatslösning”, men bara om den andra staten är underordnad dem och inte utgör något potentiellt hot. Hamas i dagsläget ser bara en ”tvåstatslösning” som första steget mot en förenad palestinsk stat. Det finns inte chans att Israel skulle acceptera ett steg mot en sådan lösning. Invasion av Gaza sker för att förödmjuka och försvaga Hamas. Men den är också en alvarlig attack mot den palestinska befolkningen, och visar vad som kan hända om den fortsätter att stödja Hamas.
Men varför denna kraftiga antagonism mellan Israel och den palestinska protostaten? Detta kan endast förstås inom ramen för nationalstaterna på internationell nivå. Varje kapitalistisk stat befinner inte bara i en ekonomisk konkurrens med alla andra stater, utan måste också försäkra sig om de militära medlen för att försvara sina intressen. Alla stater är imperialistiska därför att inget land kan agera utanför ramen av en krympande världsmarknad. Det är i detta internationella sammanhang som de står emot de andra makterna, stora som små. I Mellan Östern i synnerhet är det in te bara rivaliserande grannstater och de gerillarörelser som de stödjer, utan även ingripandet från stormakterna. Ingen stat kan känna sig lugn inför grannarnas och de övrigas ambitioner.
Det må vara en kliché att se Israel som ett litet (men välbeväpnat) land omgivet av dödsfiender, men detta är i grund och botten situationen för alla nationella kapital. I fallet med de olika palestinska fraktionerna, är deras ambition att etablera en egen kapitalistisk stat, som skulle vara imperialistisk den också. Ingen nationell rörelse kan undkomma kapitalismens globala ram. Nationalismen är förtryckarens terräng och inte den förtrycktes. Kampen för ”Palestinas befrielse” eller ”motståndet i Irak” är lika imperialistisk som utrikespolitiken i Tyskland, Sverige, Frankrike eller USA.
För närvarande, trots all sin ekonomiska och militära makt, försvagas ställningen för den amerikanska imperialismen. Där de en gång kunde påtvinga sin ordning genom ”Pax americana” står de nu inför ett ökande militärt kaos. Det står till exempel klart att de skulle vilja konfrontera Iran militärt, men på grund av det kaos som råder i Afghanistan och Irak är de för tillfället inte kapabla att öppna en front till. De som argumenterar till stöd för ”motståndsgrupper” i Palestina eller Irak säger att detta visar att deras aktivitet försvagat imperialismen. Men om den amerikanska dominansen försvagas, kommer bara deras imperialistiska rivaler att stärkas. Själva försvagningen av den amerikanska dominansen tvingar USA att slå till allt hårdare militärt över hela världen.
Det är omöjligt att bekämpa imperialismen utan att konfrontera dess rötter i det globala kapitalistiska systemet. Kapitalismen kan endast avskaffas genom arbetarklassens internationella klasskamp.
Car/Sune 8/7 06
(Bearbetning av en artikel från World Revolution nr 296)
Under våren/försommaren 2006 har det skett ytterligare avslöjanden om hur den svenska staten har agerat för att mörklägga tänkbara orsaker till förlisningen av färjan Estonia. I synnerhet hur den ansvarige för dessa ”utredningar” Johan Hirschfeldt (1) på regeringens direktiv, förstörde utredningsmaterial (2) och hur man in i det sista försökt att hemlighålla det avtal mellan militären och tullen angående frakt av hemligt (och stulet) militärt material från det forna Sovjetunionen via Estland. En stat vars existens i hög grad vilar på den svenska imperialismens ekonomiska, politiska och militära ”bistånd”, vars tillblivelse 1991, bara tre år före att färjan ”Estonia” förliste med 852 döda som konsekvens, i högsta grad utgjorde en förödmjukande provokation för den rysk/”sovjetiska” borgarklassen. Dessa nya avslöjanden bekräftar på ett skrämmande sätt den analys av Estoniakatastrofen som vi publicerade i Internationell Revolution 102 i början av 2005. Återigen påstår sig statsminister Göran Persson och hans trogna regeringskollega Mona Sahlin vara ”förvånade” över dessa avslöjanden. Men detta kan bara vara en lögn! I själva verket fanns det ett hemligt avtal mellan militären och tullverket (3)– 30 månader innan ”Estonia” sjönk (!) – om hur den svenska staten skulle dölja införseln av stulen militär krigsmaterial från det forna Sovjetunionen via Estland.
Detta visar på ett slående sätt den svenska statens cynism. Under mer än 10 års tid höll den knäpp tyst om vapentransporterna, tills att en anställ på tullverket som just blivit pensionerad fick dåligt samvete och avslöjade en del om vapentransporterna på ”Estonia”. Men in i det sista har staten förnekat detta. Istället har den byggt ett hycklande monument i Stockholm över offren för katastrofen, en av de största sjöfartskatastroferna i modern tid i Västeuropa, ett monument där staten säger sig ”hedra” dessa offer. Samtidigt har den svenska staten gjort allt för att förhindra en verklig undersökning av fartygsskrovet på havets botten, till den grad att de med militära medel har jagat bort expeditioner med stor teknisk kompetens (bland annat från Tyskland, där varvet som byggde ”Estonia” velat undersöka om det var en explosion som sänkte fartyget).Dessa jagades bort av den svenska militären med hänvisning till ”griftefriden”.
Detta kan bara tyda på att den svenska borgarklassen har något att dölja, dessutom att de fullkomligt struntar i offren för dess imperialistiska äventyr. Den svenska staten tycker om att presentera sig som en ”fredsälskande”, ”humanitär” stat, som inte använder sig av militära muskler. Men dess imperialistiska ambitioner i Baltikum (som utgör en av den svenska statens största militära och diplomatiska satsningar utomlands sedan 1809) visar att den svenska imperialismen är lika rovgirig, kall och cynisk som alla andra stater, inklusive stormakter som USA. Detta måste arbetarklassen ha i åtanke när den bedömer vem som har ansvaret för de 852 offren för Estonia-katastrofen.
Noter
1. Johan Hirschfeldt har gjort sig känd för en annan utredning som är ideologiskt mycket lämpligare för den svenska borgarklassen, den om Tsunami-katastrofen, där han inte tvekat att peka ut enskilda ministrar och departement.
2. Se ”Utredare döljer fakta om Estonia” och ”Material till Estonia-utredningen förstört” på www.tv4.se [4]
3. ”Hemligt militärt avtal när Estonia sjönk” på www.tv4.se [4]
I Frankrike tvingades regeringen dra tillbaka sin nya ”ungdomsarbetslag”, CPE, efter massiva strider där unga studenter och arbetare deltog – arbetarklassens nya generation. Organiseringen av kampen genom stormöten, studenternas förmåga att diskutera kollektivt och undvika flera av de fällor som gillrats av borgarklassen, deras förståelse av nödvändigheten att sprida kampen till lönearbetarna, allt detta är bevis för att vi har gått in i en ny period av konfrontation mellan klasserna.
Detta har inte bara visats genom rörelsen i Frankrike; faktum är att denna endast var en del av en hel rad rörelser i arbetarklassen, mot kapitalismens växande attacker på dess levnadsstandard. I Storbritannien gick 1,5 miljoner offentliganställda arbetare ut i strejk den 28 mars, fast beslutna att stå emot nya attacker på deras pensioner. I Tyskland har tiotusentals statsanställda och ingenjörer gått ut i strejk mot lönesänkningar och längre arbetsveckor. I Spanien gick SEAT-arbetarna spontant ut i strejk mot avskedanden som hade gjorts upp mellan facket och fabriksledningen. I USA gick arbetare i New Yorks tunnelbana och arbetare vid Boeing ut i strejk mot attacker på sina pensioner. Under sommaren 2005 såg vi i Argentina den största strejkvågen på 15 år. I Indien, Mexico, Sydafrika, Dubai, Kina och Vietnam har arbetarklassen med sina aktioner visat, trots våra utsugares propaganda, att man inte har försvunnit från den samhälleliga scenen. Tvärtom har den visat, att det är den klass som håller den kapitalistiska produktionens hjul igång och skapar det samhälleliga välståndet. Dessa rörelser blir allt mer spridda, mer samtidiga och mer beslutsamma.
Ett centralt tema i nästan alla dessa rörelser har varit den gamla proletära principen om solidaritet. Vi såg det i Frankrike, inte bara i det exemplariska sätt som studenterna från olika universitet stödde varandra, utan även i den aktiva mobiliseringen av allt fler lönearbetare i rörelsen, och i enheten mellan olika generationer. Vi såg det i Spanien när arbetare gick ut i strejk till försvar för sina sparkade kamrater. Vi såg det i Belfast när postanställda, som strejkade mot fackets vilja, öppet trotsade den sekteristiska uppdelningen genom att marschera tillsammans genom katolska och protestantiska områden i staden. Vi såg det i New York när tunnelbanearbetarna förklarade att man inte bara kämpade för sig själva utan för nästa generations arbetare. I Indien kom strejkande arbetare vid Hondas fabriker i Dehli att få med sig massor av arbetare från andra fabriker, i synnerhet sedan man hade drabbat samman med repressionens styrkor.
Principen om solidaritet – och arbetarklassen ökande vilja att försvara den i sina aktioner – är central för arbetarklassens själva natur. Den är en klass som bara kan försvara sina intressen på ett kollektivt sätt, genom att sprida sin kamp så mycket som möjligt, genom att överkomma alla skillnader som det kapitalistiska samhället tvingar på den: uppdelning i nationer, raser, religioner, yrken eller fackföreningar. Sökandet efter solidaritet innehåller därför fröet till mer massiva sociala rörelser som har kapaciteten att paralysera det kapitalistiska systemet. Vi såg en tydlig glimt av detta i Frankrike denna vår. Vi befinner oss fortfarande bara i början, men det nuvarande uppsvinget i klasskampen lägger grunden för framtidens masstrejker.
Bortom masstrejken ligger ett perspektiv av att inte bara stoppa kapitalismen, utan även att reorganisera själva basen för produktionen, att skapa ett samhälle där den sociala solidariteten är norm, inte en princip för opposition till den existerande ordningen, som bygger på en skoningslös tävlan mellan människor.
Detta perspektiv är inbyggt i arbetarklassens nuvarande kamp. Det utgör inte bara ett hopp om en bättre framtid, utan är en nödvändighet som framtvingas av det kapitalistiska systemets bankrutt. De nuvarande klassrörelserna har provocerats fram av ständiga och växande attacker på arbetarklassens levnadsstandard – på lönen, arbetstiden, pensionerna, säkerheten på jobbet. Men dessa attacker är inget som härskarklassen och dess stats skulle kunna undvika genom att föra en annan politik. De är tvingade att försämra arbetarklassens levnadsstandard eftersom de inte har något val, eftersom de inte kan undkomma trycket från den kapitalistiska ekonomiska krisen och kriget till döds för att överleva på världsmarknaden. Detta gäller varje politiskt parti som sitter vid makten, eller vilken klick byråkrater som sköter ekonomin.
Inte heller har borgarklassen något val när ekonomins sammanbrott tvingar den mot militarism och krig. Generaliseringen av krigen över hela planeten – som idag manifesterar sig tydligast i ”kriget mot terrorismen” och hotet om att öppna en ny miltär front mot Iran – uttrycker kapitalismens ofrånkomliga drift mot självdestruktion.
Den utsugande klassen och lönearbetarnas klass har inget gemensamt. De har inget annat val än att krossa oss. Vi har inget annat val än att stå emot det. Och det är i detta motstånd som vi kommer att upptäcka vårt självförtroende och vår styrka, och lyfta fram perspektivet av att avskaffa utsugningen en gång för alla!
Internationell Revolution
Vår kamrat Clara dog i Paris, på Tenon-sjukhuset lördagen den 15 april, vid en ålder av 88 år.
Clara föddes den 8 oktober 1917 i Paris. Hennes mor, Rebecca, var av ryskt ursprung. Hon kom till Frankrike eftersom hon, som judinna i födelsestaden Simferopol på Krim, inte fick tillåtelse att studera medicin. I Paris arbetade hon som sjuksköterska. Innan hon kom till Frankrike var hon redan en militant i arbetarrörelsen eftersom hon hade varit med om att bilda en sektion av det socialdemokratiska partiet i Simferopol. Claras far, Paul Geoffroy var en yrkeslärd arbetare och juvelslipare. Innan första världskriget var han medlem i det anarkosyndikalistiska CGT, men närmade sig kommunistpartiet efter den ryska revolutionen 1917.
Därför kom Clara allt från sina tidigaste år att växa upp i arbetarrörelsens traditioner. Vid 15 års ålder gick hon med i Jeunesse Communiste (den kommunistiska ungdomsrörelsen). 1934 åkte hon till Moskva med sin far för att besöka systern till hennes mor, som dog när Clara bara var 12 år. Det hon såg i Ryssland, bland annat att de nya hus som byggdes var reserverade för en minoritet av privilegierade människor och inte för arbetare, gjorde att hon började ifrågasätta det ”socialistiska fosterlandet”, vilket ledde till att hon vid hemkomsten bröt med JC.
Vid denna tid hade hon redan börjat diskutera med vår kamrat Marc Chirik (vilken hon hade mött första gången när hon var 9 år gammal, eftersom Claras mor var väninna till systern till Marcs första hustru), trots starkt motstånd från hennes far, som hade förblivit lojal till kommunistpartiet, och ansåg att hon inte skulle umgås med ”trotskister”.
1938, när Clara blivit 21, och inte längre lyssna behövde lyssna till sin faders råd, gifte sig Clara och Marc.
Vid denna tidpunkt var Marc medlem i den Italienska Fraktionen, och även om Clara inte var medlem, så sympatiserade hon med gruppen. Under det andra världskriget mobiliserades Marc i den franka armén (fastän han inte var fransman och hans enda identitetshandling var en order om avvisning som förlängdes var annan vecka). Han var förlagd till Angouleme vid tidpunkten för den franska arméns kollaps. Tillsammans med en kamrat från den Italienska Fraktionen i Belgien (som hade flytt undan de tyska truppernas frammarsch eftersom han var jude), lämnade Clara Paris på cykel för att förenas med Marc i Angouleme. När hon kom fram hade Marc, tillsammans med andra soldater, blivit fängslade av den tyska armén som, turligt nog, inte hade upptäckt att han var jude. Genom att ge honom civila kläder hjälpte Clara Marc och en annan judisk kamrat att fly från barackerna där han satt fängslad. Marc och Clara nådde den ”fria” zonen och kom till Marseille på cykel i september 1940. Det var i Marseille som Marc spelade en ledande roll i att reorganisera den Italienska Fraktionen, som hade varit uppsplittrad sedan början av kriget.
Utan att formellt vara medlem, deltog Clara i det arbete och de diskussioner som gjorde det möjligt att åter konstituera den Italienska Fraktionen. Trots farorna under den tyska ockupationen, lyckades hon transportera politiska dokument från stad till stad till andra kamrater i den Italienska Fraktionen.
Under denna period deltog även Clara i Organisation de Secours des Enfants aktiviteter, en organisation som såg efter och gömde judiska barn för att skydda dem från Gestapo.
Men det var vid tidpunkten för ”Befrielsen” som Marc och Clara nästan riskerade döden. De stalinisiska ”motståndsmännen” i Parti Communiste Francais arresterade dem i Marseille. De anklagades för att vara förrädare och för att samarbeta med tyskarna, eftersom man när man gjorde en raid i deras hus upptäckte anteckningsböcker skrivna på tyska. Det var anteckningsböcker som hade använts när Marc och Clara tog tyska lektioner för Voline (en rysk anarkist som hade deltagit i revolutionen 1917). Voline vägrade, trots sin oerhörda fattigdom att motta någon materiell hjälp. Marc och Clara frågade då om han kunde ge dem lektioner i tyska, varefter han kunde gå med på att dela en måltid med dem.
Under denna raid hittade stalinisterna även internationalistiska flygblad skrivna på franska och tyska, riktade till soldaterna i båda lägren.
Det var tack vare en gaullistisk officer, som ansvarade för fängelset (och vars fru hade arbetat tillsammans med Clara i OSE), som Marc och Clara kunde undfly de stalinistiska bödlarnas justis. Denna officer hade till en början hindrat stalinisterna från att skjuta Marc och Clara (de sade till Marc ”Stalin har inte fått dig ännu, men vi kommer att ta ditt skinn”). Överraskade över att judar blev anklagade för att vara ”kollaboratörer”, ville han försöka ”förstå” den politiska ståndpunkt som gjorde att Marc och Clara delat ut propaganda till förmån för en fraternisering mellan franska och tyska trupper. Officeren förstod att deras attityd inte hade något som helst att göra med ”förräderi” och samarbete med nazistregimen. Han hjälpte dem därför att fly från fängelset i sin egen bil, och rådde dem att lämna Marseille så snart som möjligt innan stalinisterna kunde hitta dem.
Marc och Clara for till Prais där man åter tog upp kontakten med andra kamrater och sympatisörer till den Italienska Fraktionen och den Franska Fraktionen av den kommunistiska vänstern. Fram till 1952, fortsatte Clara att stödja den franska kommunistiska vänsterns (GCF:s – det nya namn som den Franska Fraktionen antagit) arbete.
1952 tog GCF – inför hotet av ett nytt världskrig – beslutet att några av dess militanter skulle lämna Europa för att bevara organisationen i händelse av att kontinenten än en gång skulle kastas in i ett krig. Marc lämnade Frankrike för Venezuela i juni 1952. Clara följde efter i januari 1953 när han till slut fick en fast anställning.
I Venezuela återgick Clara till sitt yrke som småskolelärarinna. 1955 grundade hon tillsammans med en kollega en fransk skola i Caracas, College Jean-Jacques Rosseau, vilken till en början endast hade 12 elever, huvudsakligen flickor, som inte hade möjlighet att komma in på den andra franska skolan i staden, som drevs an katolska munkar. Skolan, där Clara var rektor och Marc arbetade som vaktmästare, trädgårdsmästare och skolbusschaufför, hade till slut över hundra elever. Vissa av dem, som hade fått ett bestående intryck av Claras kvaliteter som lärare och människa, upprätthöll fortfarande kontakten, fram till hennes död. En av hennes tidigare elever, som nu bodde i USA, besökte henne 2004.
Efter att Marc och andra kamrater hade lämnat organisationen, splittrades GCF. Det var först 1964 som Marc kunde bilda en lite grupp av mycket unga kamrater, som började publicera tidskriften Internacionalismo i Venezuela.
Under denna period var inte Clara direkt involverad i Internacionalismos politiska aktivitet, men hennes skola hjälpte till med material och utgjorde mötesplats för gruppens aktiviteter.
I maj 1968 reste Marc till Frankrike för att delta i den sociala rörelsen och återetablera kontakten med sina tidigare kamrater i den kommunistiska vänstern. Det var under hans vistelse i Frankrike som den venezuelanska polisen raidade College Jean-Jaqcues Rosseau och hittade politiskt material där. Skolan stängdes och blev helt sönderslagen. Clara tvingades att lämna Venezuela i all hast för att återförenas med Marc i Paris. Det var under denna period som Marc och Clara åter bosatte sig i Paris.
Från och med 1968 deltog Marc i gruppen Revolution Internationales arbete. Denna grupp hade bildats i Toulouse. Från 1971 var Clara fullt integrerad i RI:s aktiviteter, den grupp som skulle komma att bli IKS sektion i Frankrike.
Sedan denna tid var hon en trogen militant i vår organisation, som tog del i all aktiviteter i vår organisation. Efter Marcs död i december 1990, fortsatte hon sin militanta aktivitet inom organisationen, som hon var väldigt fäst vid. Även om hon personligen blev känslomässigt påverkad när gamla medlemmar, som hade varit med om att bilda organisationen, lämnade den, så fick dessa deserteringar henne aldrig att ge upp sitt engagemang i IKS.
In i det sista, trots hennes ålder och sjukdom, så ville hon alltid aktivt ta del i IKS liv. Hon var särskilt noga med att ge månatliga bidrag till organisationen och försöka hålla sig a jour med våra diskussioner, fastän hon inte längre kunde delta i våra möten. Trots att hon hade stora svårigheter med synen, fortsatte Clara att läsa vår press och våra interna dokument i så stor utsträckning som möjligt (organisationen hjälpte till genom att trycka upp dem med stora bokstäver). Likaledes ville hon alltid, när kamrater kom på besök, ta del av organisationens aktiviteter och diskussioner.
Clara var en kamrat vars medkänsla och solidaritet gjorde stort intryck på alla militanter i IKS, som alltid togs väl emot i hennes hem. Hon upprätthöll nära kontakter med äldre kamrater i den kommunistiska vänstern, vilka hon visade en stor solidaritet när de var gamla och sjuka (som i fallet Serge Bricanier, en tidigare medlem i GCF, eller Jean Malaquais, som var sympatisör till GCF, och som hon besökte i Geneve alldeles innan hans död 1998). Efter Marcs död fortsatte hon att föra vidare denna anda av solidaritet och värme som var så karakteristisk i den tidigare arbetarrörelsen, till den nya generationen. Det var med stor glädje som hon såg hur denna solidaritet, adelsmärket för den klass som är bärare av kommunismen, återkomma på ett magnifikt sätt i studentrörelsen i Frankrike. En rörelse som Clara hälsade med stor entusiasm innan hon lämnade oss.
Clara mötte sin försvagade fysiska hälsa och sina allt mer tyngande sjukdomssymtom med ett remarkabelt mod. Hon lämnade oss vid ett tillfälle när en ny generation öppnade dörrarna till framtiden.
Clara var ett exempel på en kvinna som under hela sitt liv kämpade för arbetarklassen och visade ett mer än stort mod när hon gjorde detta, i synnerhet när hon riskerade sitt liv under kontrarevolutionens mörka år. Hon var en kvinna som förblev lojal mot sin revolutionära övertygelse och sina idéer ända till slutet.
När IKS som helhet fick veta om hennes död sände våra sektioner och individuella kamrater hälsningar till vårt centrala organ, som hälsade hennes mänskliga värme, hennes hängivenhet för proletariatets sak och det stora mod hon visade under hela sitt liv.
Clara begravdes lördagen den 22 april på den parisiska kyrkogården Ivry (samma plats som Clara Zetkins make, Ossip, begravdes på den 31 januari 1889). Efter begravningen organiserade IKS ett möte för att hylla hennes minne, vilket besöktes av flera internationella IKS-delegationer, flera sympatisörer som hade känt Clara personligen, liksom medlemmar av hennes familj.
Till hennes son Marc och barnbarnen Miriam och Jan-Daniel, vill vi visa vår största solidaritet och sympati.
Vi publicerar här nedan utdrag från ett brev som IKS sände till hennes son och dennes familj.
IKS den 25 april 2006.
Käre kamrat Marc,
Med dessa få ord vill vi uttrycka vår solidaritet och sympati med dig efter Claras död – din mor och vår kamrat. Vi vill även försöka föra vidare de känslor som alla kamrater i organisationen känner.
De flesta av oss kände Clara först som hustru till Marc, din far, som spelade en så viktig roll i arbetarklassens kamp, särskilt under några av de värsta åren av kontrarevolution, men också som IKS främste grundläggare. I sig själv är bara detta skäl nog att visa respekt och hylla Clara ”Marcs fru kan bara vara en god person”. Det mod och den värdighet som hon visade när din fader dog, liksom den kärlek hon kände för honom, bekräftade för oss hennes stora karaktärsstyrka, en kvalitet som vi redan kände till, och som hon fortsatte att visa ända till sin död. Men Clara var långt ifrån bara Marcs partner. Hon var en kamrat som förblev lojal mot sin övertygelse till slutet, som fortsatte att delta i vår kamp, och som trots svårigheter som följde på ålder och sjukdom, fortsatte att spela en stor roll i vår organisations liv. Alla kamrater var imponerade av hennes livsvilja och den klarhet i tanken som hon upprätthöll till sin sista stund. Därför har vår uppskattning och respekt för henne, som vi haft från början, bara förstärkts med åren.
Alldeles innan sin död, berättade din far för oss vilken oerhörd tillfredsställelse han upplevde när stalinismen kollapsade; denna arbetarklassens och revolutionens dödgrävare. På samma gång kunde han inte dölja sin oro för de negativa konsekvenser detta skulle få för arbetarklassens kamp och medvetande. Clara kunde, tack vare att hon bibehöll sin revolutionära övertygelse, se sina sista dagar lysas upp av att se en ny generation åter ta upp kampen. Detta är, trots vår sorg, något trösterikt för oss alla.
Clara var en av de sista av den generation av revolutionärer som var tvungna att överleva som en liten minoritet, som försvarade proletariatets revolutionära principer under de fruktansvärda åren av kontrarevolution. Detta var en kamp som fördes främst av militanter ur den Italienska vänstern, det Holländska vänstern och den Franska kommunistiska vänstern, utan vilka IKS inte skulle existera idag. Clara talade med oss om dessa kamrater och vi kunde genom hennes ord känna den uppskattning och värme hon kände för dem. På detta sätt fortsatte Clara, efter din fars död, att vara en levande länk till denna generation kommunister, vars arv vi stolt förvaltar. Det är denna länk, liksom Clara, vår kamrat, som vi har förlorat idag…. Än en gång, käre Marc, vill vi uttrycka vår solidaritet, och vi vill att du vidarebefordrar den till dina barn och övriga medlemmar av din familj.
IKS, den 17 april 2006.
Proletariatets revolutionära organisationer har ett ansvar att göra bestämda och klara ingripanden i arbetarklassens kamp. De har också ett ansvar att i sina publikationer ge en beskrivning av sitt ingripande. Då IKS i studentrörelsens mot CPE såg en proletär rörelse kunde det snabbt ta del av denna första kamp av en ny generation i arbetarklassen.
Vi var närvarande i de demonstrationer som kallades och organiserades av fackföreningarna från den 7:e februari, trots studenternas ledighet, i Paris och i provinserna. När vi sålde våra publikationer, kom många studenter från universiteten och skolorna som letade efter perspektiv, fram till oss för att diskutera med våra kamrater och visade ett verkligt intresse och en sympati för våra publikationer.
Men vi kunde delta i rörelsen mot CPE framförallt från början av mars. På lördag den 4e mars var våra kamrater närvarande vid det nationella koordinationsmötet. Den följande veckan ingrep vi i de massiva stormötena som hölls på alla universitet och vi kunde se att frågan om solidaritet var central i diskussionen.
Utifrån denna fråga om solidaritet (som IKS har identifierat som en av de viktigaste kännetecknen för den nuvarande dynamiken i klasskampen i alla länder), ingrep vi i rörelsen, gav ut två flygblad och ett supplement till vår månadstidning (’Hälsning till en ny generation arbetarklass’). Alla våra publikationer spreds på universiteten, arbetsplatser och vid demonstrationer. I de flesta länder där IKS har en politisk närvaro, hölls två offentliga möten, det första, mot bakgrund av mediablackouten, handlade om karaktären och innehållet i debatten som skedde på stormötena, det andra som hölls i slutet av rörelsen, hade som syfte att dra de viktigaste lärdomarna av denna formidabla erfarenhet av den unga generationen, för att visa på perspektiven för arbetarklassen kamp.
Inför blackouten och den simpla ideologiska manipulationen från den härskande klassen och dess media, är det vår första uppgift att kämpa mot den härskande tystanden och lögnerna. Vi publicerade omedelbart vårt flygblad på vår webbsite i tre språk för att återetablera SANNINGEN i förhållande till den falska information som sändes ut av borgarklassen internationellt. Pressen och TV i varje land, hade visat en ändlös rad av bilder på konfrontationen mellan ’huliganer’ och CRS (Paramilitär polis i Frankrike känd för sin brutalitet). Ingenstans hade media nämnt de massiva stormötena, debattens rikedom, den alltid närvarande attityden av solidaritet. Militanter i rörelsen presenterades oftast som kidnappare eller ”huliganer”,
Den internationella propagandan från den demokratiska borgarklassen vadade i lögner, förfalskningar, desinformation och förgiftade alla ansträngningar att försöka förstå vad som pågick. Vid ryska revolutionen 1917, beskrevs bolsjevikerna allmänt som galningar med en kniv mellan tänderna.
Det är till stor del genom de verkligt revolutionära organisationernas publikationer, och speciellt IKS’, som proletärer i många länder kunde upptäcka sanningen om rörelsen i Frankrike.
Tack var studenternas anda av öppenhet och deras lite oskyldiga initiativ med en ”förslagslåda” där alla arbetare kunde lägga sina förslag, kunde IKS kamrater ingripa direkt på stormötena, först i Paris (speciellt vid fakulteterna i Censier, Jussieu och Tolbiac) och senare vid andra universitet i provinserna. Vid ankomsten till dörrarna till föreläsningssalarna, uttryckte vi som arbetare (i arbete eller pensionerade) och som föräldrar till studenter i kamp vår solidaritet med rörelsen och vi välkommandes med öppna armar. Det var studenterna själva som föreslog att vi skulle tala på stormötena, för att ge dem vår erfarenhet som arbetare och bidra med våra ”idéer”. På alla de universitet som vi kunde tala inför ett stormöte av flera hundra studenter, lyssnade man med stort intresse på de konkreta förslag som vi gav, vilka fördes upp till omröstning och antogs. T.ex. den 15:e mars vid Censier, föreslog vi en motion som välkomnades och antogs av majoriteten. Denna motion uppmanade studenterna på stormötet att ta ansvar för en direkt och omedelbar utvidgning av kampen till lönearbetarna. Den föreslog att ett flygblad skulle produceras och distribueras i stor omfattning, speciellt vid stationerna vid Paris förorter. Vid universiteten i provinserna (speciellt Toulouse och Tours) ingrep våra kamrater på samma sätt, med förslag att demonstrationer skulle organiseras för att gå till fabrikerna, kontoren och sjukhusen och att ett flygblad skulle spridas i dessa demonstrationer som uppmanade arbetarna att gå med i studenternas kamp.
Vårt ingripande på stormötena har inte haft ett sådant eko sedan maj 1968. De konkreta förslag som vi gjorde på alla stormöten där vi ingrep, med syftet att utvidga rörelsen till fler arbetare, togs upp av studenterna och tillämpades (även om de saboterades av fackföreningarna och vänsteristerna som utvecklade allahanda typer av manövrer för att ta död på våra motioner för att återta kontrollen över rörelsen, t.ex. genom att se till att de försvann ”diskret” efter stormötet genom att dränka dem i en myriad av förslag på ytliga ”aktioner”).
Men studenterna lyckades delvis att sätta käppar i hjulet för dessa manövrer. De ”idéer” som IKS alltid har fört fram i arbetarkampen, under mer än ett kvarts sekel, tillämpades i praktiken av studenterna: de sökte efter en aktiv solidaritet från arbetarna genom att sprida flygblad som uppmanade till solidaritet och genom att skicka massiva delegationer till närmaste arbetsplats (speciellt vid stationerna vid Rennes, Aix eller Paris). Framförallt förstod studenterna mycket snabbt att ”om vi förblir isolerade kommer vi att ätas upp levande” (som en student vi Paris-Censier uttryckte det). Rörelsen kunde pressa tillbaka borgarklassen tack vare denna dynamik att utvidga rörelsen till hela arbetarklassen, som föddes ur stormötenas öppenhet.
Ett av de förslag som lades fram, att organisera ett stormöte mellan studenter och strejkande universitetspersonal, togs också upp (speciellt vid Paris-Censier). Men en svag mobilisering av arbetare i den nationella utbildningssektorn (som ännu inte hade hämtat sig från sitt nederlag från 2003) gjorde att de inte kunde komma över sin tvekan. Arbetarna i denna sektor har inte varit i det läget att de kunnat massivt gå med i studenternas kamp och ställa sig i frontlinjen av rörelsen. Endast en liten minoritet av lärarna har talat på stormötena och gett sitt stöd till studenternas kamp. Och det är nödvändigt att påpeka, att där vi har haft möjlighet att ingripa efter våra begränsade resurser, har de modigaste lärarna, de som varit bergfast med studenterna, de som varit mest övertygade om behovet att utvidga rörelsen till arbetarna, omedelbart till alla arbetsplatser (utan att vänta på fackens direktiv) i huvudsak varit kamrater i IKS. (1)
Det blev också uppenbart, att så fort våra förslag började vinna en majoritet, och våra kamrater identifierades som militanter i IKS, började facken och vänsterristerna att sprida alla möjliga tänkbara rykten för att skapa ett misstroende mot oss, för att återta kontrollen över situationen på universiteten, och framförallt förhindra att de som letade efter ett klart revolutionärt perspektiv för att närma sig ståndpunkterna i den kommunistiska vänstern.
Vid de universitet där våra kamrater presenterade sig som medlemmar av IKS redan från början, såg vi en klassisk manöver för att sabotera stormötenas öppenhet gentemot ”element utifrån”. T.ex. vid fakulteten vid Toulouse-Rangueil (där den ”nationella koordinationen” fanns), förbjöds de kamrater som presenterade sig som IKS vid dörren till stormötena att tala av presidiet, som kontrollerades av trotskister från Jeunesse Communiste Revolutionnaire (ungdomsorganisation till Krivines och Besancenots LCR, som är systerorganisation till ”Socialistiska Partiet” –SP, i Sverige).
Å andra sidan, vid Mirail fakulteten, välkommandes ett ingripande från en av våra kamrater som undervisar vid universitetet entusiastiskt. På begäran från studenterna gjorde han en presentation av rörelsen från maj 68, och förklarade vår analys om den historiska betydelsen av denna rörelse.
Vi ingrep också på mötena för den ”nationella koordinationen” vid ett flertal tillfällen. Den 4e mars gick IKS till entrén till det ”koordinations” möte som hölls i Paris för att sprida vår press (som välkomnades av ett stort antal studenter) och gjorde försök att ingripa på mötet. Efter två timmar av debatt röstade stormötet om principen att tillåta ”observatörer från utsidan” in i hallen, men utan yttranderätt.
Men inför dessa politikers manövrer för att stänga stormötena och hindra oss från att tala, vidtog en mängd diskussioner bland studenterna. Det var i allt väsentligt de icke fackligt organiserade studenterna, som inte tillhörde någon politisk organisation, som var de som var mest bestämda i att demaskera de saboterande manövrerna från UNEF och vänsteristerna. Vid Paris-Censier beslutade studenterna att tillåta ”element från utsidan” att tala och att öppna stormötena för arbetare som kom för att solidarisera sig med deras rörelse.
Så våra kamrater, föräldrar till studenter i kamp, kunde ingripa på mötet den 8e mars för ”Francilienne koordinationen” för att försvara nödvändigheten att utvidga kampen genom att söka solidaritet hos arbetarna (speciellt i den offentliga sektorn som vid SNCF, sjukhusen och posten).
I slutet av rörelsen såg vi politikernas manövrer i ”koordinationen” (infiltrerad av vänsterns hela ”breda kyrkan” (månne ekumenisk?), från Socialistpartiet till trotskisterna, som såg studenterna som offer och universiteten som deras jaktmarker) för att sabotera dynamiken av öppenhet vid mötet för den ”nationella koordinationen” som hölls i Lyon, alldeles innan det officiella tillbakadragandet av CPE, den 8:e och 9:e april. Man lyckades inte hålla IKS kamrater helt utanför mötet, inte utan att misskreditera sig fullständigt i studenternas ögon, men ”koordinationens” ”ledare” lyckades med att rösta igenom ett förslag som vägrade yttranderätt för ”externa observatörer”! Detta möte av delegater (som för det mesta hade kommit utan något klart mandat från sina universitet) var ett verkligt fiasko: under 2 dagar lyckades specialisterna i sabotage få studentdelegationer att rösta på vad de måste rösta om! Många studenter lämnade besvikna mötet med sin ”nationella koordination” och återvände till de orienteringar som de hade fört fram inför stormötena. De visade en stor mogenhet, mod och en anmärkningsvärd intelligens då de röstade för att häva blockaden av universiteten efter tillbakadragandet av CPE, för att undvika att falla i fällan av ”kommandoaktioner” och försumpningen av rörelsen genom hamna i en återvändsgränd av våldsamma aktioner.
Som vi alltid har sagt, är vår press vårt huvudsakliga medel för ingripande i arbetarklassen. Vi kunde sprida vår press i stor skala i demonstrationerna (i tusentals exemplar).
IKS var närvarande vid alla demonstrationer från den 7e februari i Paris, Toulouse, Tours, Lyon, Marseille, Lille och i Grenoble. Våra flygblad, liksom vår tidning och vårt supplement, hälsades varmt av många universitetsstudenter, elever, arbetare och pensionärer.
Vid demonstrationen den 18:e mars kom många grupper av studenter till vårt försäljningsställe och uttryckte sin sympati. En del av dem frågade om de kunde sätta upp våra flygblad vid busshållplatserna, andra tog vårt flygblad med sig och spred det vidare. Andra tog foton av eller filmade våra publikationer. En liten grupp av studenter sa t.o.m.: ”det är fantastiskt att se era publikationer i alla dessa språk: uppenbarligen är ni de enda verkliga internationalisterna”. Andra kom flera gånger till oss och tackade oss för IKS stöd till studenterna: ”genom att göra vår rörelse och våra stormöten kända i andra länder”,inför alla de lögner som har spytts ut av media. Det var just på grund av denna uppenbara sympati som de stalinistiska pamparna och fackets funktionärer avhöll sig från att attackera oss, som de hade gjort vid demonstrationen den 7:e mars.
Under hela IKS historia, har vårt ingripande inte haft ett sådan inflytande. Vi har aldrig haft så många diskussioner med så många demonstranter från alla generationer, och speciellt med de unga som letade efter ett historiskt perspektiv.
Det är uppenbart att IKS press var en verklig referenspunkt i demonstrationerna, bland en flod av flygblad från små grupper (vänstern och anarkister), den ena mer ”radikal” än den andra, och som växte upp som svampar på gatorna i huvudstaden, liksom i de flesta större städer i provinserna.
Precis som vårt ingripande bidrog till att utveckla ett förtroende för sin egen styrka hos den unga generation, kan den entusiasm som de väckte inte misslyckas med att stärka vårt förtroende i den historiska potentialen hos arbetarklassen.
Trots de demokratiska, fackföreningsmässiga och reformistiska illusionerna som fortfarande väger mycket tungt på den unga generationens medvetande, visar deras anda av öppenhet mot revolutionära idéer, deras vilja att reflektera och debattera, en stor mognad och djup i rörelsen och är mycket lovande inför framtiden.
1. Faktum är att vi med våra egna ögon sett att en stor majoritet av lärarna vid universiteten där vi ingrep (i Paris och provinserna) utmärktes av deras tystnad vid studenternas stormöten. Några var t.o.m. öppet fientliga till rörelsen, som vid ”humanistsiska” fakulteten vid Paris 7-Jussieu (ibland utan skrupler om att använda våld mot student-”blokaderna”.) Vid andra universitet uttalade den borgerliga demokratiska statens licensierade ideologer att de ”stödde” rörelsen, för att bättre fånga in dem med reformistisk ideologi från vänstern ”breda kyrka”. I verkligheten visade många av professorerna i den ”högre” utbildningen, genom sin ståndpunkt i förhållande till rörelsen, att de inte tillhörde arbetarklassen, utan en klass utan historisk framtid: den småborgerliga ”intelligentian” (vars huvudsakliga politiska roll är spridningen av den härskande klassens ideologi vid universiteten). Alla dessa stövelslickare, med avsaknad av idéer, bidrog till att föra in demokratiska värden av medborgarskap och fackföreningsideologi inskriven på vår underbara republiks baner. Detta gjorde de då de inte i smyg genomförde Monsieur Gilles De Robien order (vars grövsta TV framträdande visade upp honom med böcker som han hävdade hade rivits sönder av studenter vid Sorbonne!): att understödja polisen, informera om strejkande och självklart indragna examina för ”agitatorer”.
2. Mot slutet av rörelsen tog ett antal studenter från universiteten, som varit i frontlinjen av rörelsen (som Censier) och som var mest positiva till vårt ingripande, helt plötsligt ett steg tillbaka: ”Vad ni säger är bra, men vi vill inte göra en revolution, vi vill bara göra oss av med CPE”; ”Ni är för kritiska till fackföreningarna. Vi kan inte kämpa utan fackföreningar”. Eller igen: ”vi vill inte bli rekryterade av politiska organisationer. Vår rörelse måste bli apolitisk”.
Vi välkomnar och uttrycker vår solidaritet med metallarbetarnas kamp i Vigo (Galizien) som de har utkämpat sedan den 3e maj. Officiella medier, fackföreningarnas webbsidor och så kallat ”radikala” grupper har varit närmast fullständigt tysta angående denna strejk. Det är viktigt att vi diskuterar denna händelse, drar slutsatser i en kritisk anda och använder oss av dem, eftersom alla arbetare konfronterar samma problem: allt mer fruktansvärda arbetsvillkor, skyhöga priser, arbetslöshet, allt mer försämrade pensioner..
Samtidigt som regeringen, arbetsköparna och fackföreningarna gjorde upp om en ny ”Arbetsreform”, med ”kampen mot osäkra anställningar” som ursäkt, - en ”reform” som gör det ännu billigare att avskeda folk och förlängde tiden för tillfälliga anställningar till två år - bröt en massiv strejkrörelse ut i Vigo. Dess centrala fokus var särskilt kampen mot osäkra arbetsvillkor, och detta i en sektor där 70 % av arbetarna berörs av dem.
Den verkliga kampen mot den nya Arbetsreformen kan inte föras genom ett otal protestaktioner från de ”radikala” fackföreningarna. Det enda effektiva sättet att kämpa mot osäkra arbetsvillkor är arbetarnas direkta kamp: strejker som kommer från kollektiva beslut, strejker som sprids från en sektor till en annan och som sålunda kan förena de nödvändiga styrkorna för att stå upp emot de ständiga attackerna från kapitalet.
Metallarbetarstrejken i Vigo var massiv och hade offentliga stormöten på gatorna som sin organisationsform. Stormöten som arbetarna beslöt att skulle vara öppen för dem som ville uttrycka sin åsikt, för att uttrycka sitt stöd eller ta upp sina problem eller klagomål. Mer än 10 000 arbetare deltog i dessa möten varje dag för att organisera kampen, för att besluta vilka aktioner de skulle göra, för att se till vilka företag de kunde vända sig för att begära solidaritet från arbetarna, för att lyssna på vad som sades i radion, kommentarerna från folk, och så vidare. Det är belysande att arbetarna i Vigo utvecklade samma kampmetoder som den nyligen avslutade studentrörelsen i Frankrike (se artiklar i I.R 107 och Internationalistisk Journal nr 10). Där var stormötena också öppna för arbetarna, pensionärer, studenternas föräldrar. Där var stormötena rörelsens lunga. Det är också signifikativt att nu år 2006 har arbetarna i Vigo återtagit kampmetoderna från den stora strejken 1972 då stormöten hölls dagligen i staden. Arbetarklassen är en internationell och historisk klass och detta är dess styrka.
Från början insåg arbetarna nödvändigheten av att söka solidaritet från andra arbetare, särskilt de som arbetar i stora industrier som har speciella kontrakt och som genom detta ”inte berörs” av konflikten. De sände massiva delegationer till skeppsvarven, till Citroën och andra stora företag. På skeppsvarven har alla arbetare varit i strejk sedan den 4e maj. Från borgerliga ideologins kalla och egoistiska kalkyler, enligt vilken vi alla måste se till våra egna intressen, var denna aktion ”vansinnig”. Men från arbetarklassens synvinkel är detta det bästa svaret på de nuvarande attackerna och mot de som förbereds i framtiden. Konfronterat med den nuvarande situationen, kan varje enskild sektor av arbetarklassen bara vara stark ifall den kan räkna med den gemensamma kampen från arbetarklassen som helhet.
Den 5e maj, omringade ungefär 15000 metallarbetare Citroënfabriken för att uppmana dess kamrater där att ansluta sig till strejken. Men det fanns en splittring hos dessa, några ville ansluta sig till strejken, medan andra ville fortsätta arbeta. Till slut beslöt de att gå tillbaka till arbetet tillsammans. Men det verkar som att de frön som såddes av den massiva delegationen den 5e maj började att gro, för att tisdagen den 9e maj blev det produktionstörningar vid Citroën och andra större företag.
Solidaritet och spridningen av kampen var också kraftfulla ingredienser hos studentrörelsen i Frankrike. Faktum är att den franska regeringen drog tillbaka CPE (lagförslaget som kraftigt skulle försämra anställningsvillkoren för alla under 26 år, ö.a) när spontana strejker bröt ut på Snecma och Citroën i solidaritet med studenterna. Dessutom var det solidariteten och spridningen av kampen dominerade generalstrejken som ägde rum i Vigo 1971 och detta gjorde det möjligt för dem att hålla tillbaka Franco diktaturens mordiska händer. Också här ser vi den internationella och historiska styrkan hos arbetarklassen.
Den 8e maj, efter det att ett stormöte hade hållits på gatan, gick närmare 10 000 arbetare till järnvägsstationen för att diskutera med resenärerna. Polisen attackerade dem våldsamt från alla håll och lyckades med att splittra upp arbetarna i små grupper som de attackerade skoningslöst. Många sårades och 13 arresterades. Denna repression säger mycket om den så kallade ”demokratin” och de fina orden om ”förhandlingar”, ”yttrande frihet”, ”representation för alla”, etc. När arbetarna kämpar på sin egen klassterräng, tvekar inte borgarklassen det minsta att släppa lös repressionen. Här kan vi se den sanna naturen hos den cyniska mästaren av ”dialogen”, Herr Zapatero, Spaniens socialistiska premiärminister. Och han har minsann fina läromästare! Hans socialdemokratiska föregångare FilipGonzalez, premiärminister på 1980 och 90-talen, var ansvarig för att en arbetare dog under strejkerna på skeppsvarven i Gijón (1984) och på en annan arbetare vid strejkerna i Reinosa 1987. En annan motsvarighet är republikanen Azaña (president för den andra spanska republiken på 30-talet), som citerades ofta av ex-presidenten Aznar (som avgick 2005, ö.a) han gav direkta instruktioner till armén att den skulle ”skjuta i magen” på de strejkande arbetarna i Casas Viejas 1933.
Den brutala repressionen på järnvägsstationen gav en försmak av den politik som skulle komma, vilket gick ut på att locka in arbetarna i utnötande konfrontationer med de repressiva styrkorna, att tvinga arbetarna att ersätta massaktionerna (demonstrationer, stormöten) och tunna ut massiviteten genom konfrontationer med statens styrkor.
Borgarklassen ville trötta ut dem i meningslösa strider som leder till att de förlorar sympatin hos andra arbetare.
Detta är samma politik som den franska regeringen använde mot studentrörelsen:
”Styrkan hos studentrörelsen uttrycks också genom dess förmåga att undvika att falla i våldets fälla som borgarklassen försökte gillra vid flera tillfällen, inklusive utnyttjandet och manipulerandet av ”ligister”. Som vid ockupationen av Sorbonne, vid slutet av demonstrationen den 16e mars, vid polisingripandet i slutet av demonstrationen den 18e mars, våldet som ”ligister” använde mot demonstranter den 23e mars. Även om en liten minoritet av studenterna, särskilt de som är influerade av anarkistiska ideologier, tillät sig att bli indragna i konfrontationer med polisen, var den stora majoriteten av dem mycket medvetna om nödvändigheten att inte tillåta att rörelsen drogs ned i upprepade konfrontationer med repressionens styrkor”.
(”Thesis on the students movement in France”, tes nr 14, (International Review nr 125)
Arbetarna har massivt mobiliserat sig för att för att frisläppa de som arresterades. Mer än 10000 demonstrerade den 9e maj för deras frisläppande, vilket blev fallet till slut.
Det är väldigt talande att de nationella ”kommunikations” medlen/medierna (El País, El Mundo, TVE, etc.) har varit dödstysta angående denna kamp, och framförallt att de har inte sagt något som helst om stormötena, de massiva demonstrationerna eller solidariteten. Men sedan har de skrivit spaltkilometer angående de våldsamma incidenterna den 8e maj. Budskapet de vill ge är mycket tydligt: ”om du vill synas och göra något, skapa våldsamma konfrontationer”. Det är av yttersta vikt för kapitalet att arbetarna fångas in och tröttas ut i en rad sterila konfrontationer.
Det är länge sedan som fackföreningarna upphörde att vara ett vapen för proletariatet och istället blev en sköld som skyddar kapitalet, som vi kan bevittna i deras deltagande in ”Arbetsreformerna” 1988, 1994, 1997 och 2006. Tre fackföreningar (UGT, CCOO och CIG) har följt med strejken i Vigo för att inte förlora kontrollen och för att kunna underminera rörelsen inifrån. Sålunda motsatte de sig att massiva delegationer skickades till andra företag. Istället uppmanade de till en general strejk för metallarbetare den 11e maj. Men arbetarna väntade inte och framförallt accepterade de inte fackföreningarnas metoder med en dags strejker. De har utvecklat genuina arbetar metoder: att skicka delegationer som tar direkt kontakt med andra arbetare – kollektiva massaktioner.
Men den 10e maj, efter 20 timmars förhandlande, nådde facken en uppgörelse vilken innebar ett förtäckt slag mot arbetarna och som gjorde att några av deras viktigaste krav försvann. En stor del av arbetarna visade sin ilska och röstningen sköts upp till den 11e maj.
Arbetare måste dra lärdomar från denna manöver. Vi kan inte lämna över beslutsfattandet till fackföreningarna. Förhandlingarna måste vara fullständigt kontrollerade av stormötena. Stormötena måste nominera en förhandlingsdelegation och varje dag måste denna delegation redogöra för sitt agerande inför stormötet. Detta är vad som hände på 70-talet och vi måste återta denna praktik för att förhindra att fackföreningarna kan agera bakom ryggen på oss.
Vi vet inte i skrivande stund vad som kommer att ske med denna kamp. Men oavsett har denna kamp varit en vital erfarenhet. Kapitalismen i kris kommer inte att ge någon respit. I mer än 20 år har varje land sett en brutal försämring av arbetarnas levnadsvillkor och allt värre attacker. Just därför måste vi kämpa, vi måste hävda arbetarklassens styrka, och strider som den i Vigo ger fundamentala lärdomar – att fackföreningarnas sätt att ”kämpa” ger oss ingenting och att de kommer att mala ner vår styrka genom demoralisering och maktlöshet. Den proletära kampmetoden som vi har sett i Vigo och som vi tidigare såg i än större skala i Frankrike ger oss den styrka som vi behöver. Vi måste upphöra att vara en hop i händerna på fackföreningarna och förvandla oss till en styrka som tänker, beslutar och kämpar på en grundval av enighet och solidaritet.
Internationella Kommunistiska Strömningen 10/5 06
41 människors död och 40 eller mer allvarligt skadade den 3:e juli på grund av en olyckshändelse i Valencias tunnelbana (Spanien), fick en blandad uppmärksamhet i internationella media.
I Storbritannien fick denna fruktansvärda olycka inte ens plats på rubriknivå i nyhetsprogrammen i TV eller radio den dagen. Om den nämndes var det som 3:e eller 4:e rubrik, i vissa fall kom den längre ned än skandaler om vadslagning på hästar. Nästa dag var det inte på första sidan i något nationell tidning.
I Sverige tyckte DN:s redaktion att bakslag för Telia med billigare bredband var en viktigare nyhet och förärade nyheten till en hel spalt på sidan 16 (4/7). Aftonbladet tyckte som vanligt att andra mindre tragedier var viktigare än 41 människoliv. Väl att märka att både i Aftonbladet och DN hade man bemödat sig om att få kontakt med ansvariga för tunnelbanan i Stockholm som naturligtvis bedyrar att något dylikt inte skulle kunna hända här, där bland annat den tidigare tunnebanebranden (som kunnat utvecklats till en stor fara för människoliv) skyldes över.
En sådan uppseendeveckande brist på empati för förlust av människoliv är vi vana från vår ”humanitära” och ”demokratiska” press när det gäller händelser i 3:e världen, men när det handla rom Europa och USA brukar en liknande katastrof ge stora rubriker. T.ex. gavs översvämningen av Donau under våren stora rubriker, liksom kollapsen av taket på en idrottsanläggning i Tyskland under vintern. Så varför detta beslut att förpassa denna katastrof till tidningarnas insidor och ge det en mindre betydelse på TV nyheterna?
En sådan katastrof på ett relativt nytt (18 år gammalt) tunnelbanesystem belyser nivån på försämringen av transportsystem för massan av befolkningen. Den kan bara tjäna till att påminna de som tvingas att stå ut med t.ex. Londons tunnelbana och dess ålderdomliga infrastruktur om den dagliga fara som de befinner sig i. Den sker också samma vecka som första årsdagen av bomberna i Londons transportsystem, som även utförligt behandlas i Sverige.
Bristen på varje uttryck från t.ex. Blairs sida om att bekymra sig om katastrofens offer i ett EU grannland är säkerligen kopplad till degraderingen av mänskliga relationen i ett ruttnande samhälle, speciellt som ett resultat av fördjupade imperialistiska spänningar. Den spanska statens tillbakadragande av trupper från Irak och dess närmande till Berlin och Paris, fick Blair och den brittiska borgarklassen att framstå som svaga. Sålunda är de döda och sårade i Valencia av ringa intresse då de inte kan brukas som ett medel att påverka den spanska imperialistiska politiken.
I Sverige tycks man mer bekymrad om att blickarna skall riktas mot t.ex. bristande underhåll och därmed lägre säkerhet i olika transportsystem, än att bry sig om en mänsklig katastrof, brister som blev uppenbara i samband med strejken och aktionerna vid Connex förra året. Samma vecka fick vi DN i en mycket liten notis läsa om att orsaken till en linbaneolycka för ett år sedan berodde på ett fel av en ovan tekniker. Bristande utbildning och ovana är i sig en säkerhetsrisk som är uppenbar av olyckan i Valencia. I Sverige körs även tågen, liksom i Valencia, av endast en förare mot tidigare två, trots att man sedan länge påpekat riskerna med detta.
Denna kalla likgiltighet i förhållande till de lidande uttrycker den verkliga moraliska prioriteten hos den härskande klassen. England slås ut ur världscupen i fotboll och det blir huvudnyhet, en större olycka händer och det är av sekundär betydelse. Den nationalistiska karnevalen som omgett VM i fotboll och bekymmer hos borgarklassen att fokus skall hamna på egna brister, är viktigare än grundläggande mänsklig solidaritet.
Internationell Revolution (2006-06-10)
Den 3e juli i Valencia skedde en av de värsta tunnelbaneolyckorna i Spanien och i Europa som krävde 41 liv och över 40 svårt skadade.
En snabb, spontan solidaritet utvecklades som svar på katastrofen, detta istället för en attityd av att ”rädda sig själv”. Offren hjälpte varandra och de som bodde i närheten kom för att hjälpa till. Det skedde en fantastisk mobilisering av brandmän, sjukvårdarna gav hjälp utan ersättning, det kom massor av bloddonatorer. Denna solidaritet uttryckte en djup omtanke med andra människor, står i kontrast till den individualism och konkurrensmentalitet som genomsyrar varje por i det nuvarande samhället. En solidaritet som grundligt avvisar den bild som sprids i medierna och av politikerna och ideologierna att vi är en hord av egoister som bara ägnar åt oss oansvarigt konsumerande.
Denna mänskliga, sociala solidaritet är det första vi vill uttrycka till offren och deras familjer. En solidaritet som är märkt av smärta och indignation.
Smärta, eftersom ännu en gång, så som redan skedde med olyckan i Londons tunnelbana för tre år sedan, eller vad som skedde med bomben på Atochas järnvägsstation i Madrid – det är arbetarna som är offer för denna katastrof. Det är de som är majoriteten av offren i Torrente, en sovstad i närheten av Valencia.
Indignation, tack vare de skamlösa lögnerna angående orsaken till olyckan. Alla politiker – från Partido Popular (PP) (ungefär Moderaterna i Spanien, ö.a) till det ”socialistiska” PSOE – tillsammans med medierna, har sagt att olyckan ägde rum för att tåget åkte för fort, de skyller på tunnelbaneföraren, som dog i olyckan.
Budskapet är klart, det var ett MÄNSKLIGT MISSTAG, arbetarens oansvarighet och skuld. Hur dåliga och oansvariga är inte människor! Detta är inte första gången något sådant sker: undersökningen av järnvägsolyckan i Almansa för tre år sedan, där det fanns starka bevis för bristfälligheter hos infrastrukturen, hos signal och säkerhets system, men det slutade med att man skyllde allt på en järnvägs arbetare, som dömdes till 3 års fängelse.
Genom denna politik, tvår kapitalismen och dess stat sina händer, och hävdar att den har absolut inget ansvar för det som hände, och de sprider hos befolkningen föreställningen att det är arbetaren som är skyldig.
Det står klart att tåget hade en hastighet av 80 kilometer i timmen, vilket är dubbelt så fort som är tillåtet vid detta ställe. Detta har visats av den ”svarta lådan” i tåget. Men, detta har presenterats som en sanning av medierna, som inte tar upp en hel rad av väldigt viktiga aspekter som när de analyseras kommer att låta oss förstå att det finns EN ANNAN SANNING angående orsakerna till olyckan.
För det första har det varit tyst angående det faktum att föraren hade ett tillfälligt anställningskontrakt, och han hade inte anställts som tågförare utan som en stationsarbetare och han hade ingen utbildning som förare:
”Hans anställningskontrakt med FGV gjordes upp av ett bemanningsföretag som använder sig av en ny typ av anställningskontrakt som de kallar för tillfälliga kontrakt. Men Jorge Alvarez, från den oberoende järnvägsarbetar fackföreningen, rapporterade att föraren hade arbetat som tågförare ända sedan maj trots att han inte hade ett fast arbete. Hans arbete var som stationsarbetare och han hade ett tillfälligt anställningskontrakt som tågförare”. ”De sade till honom att han behövde 14 dagars utbildning, när det tidigare behövdes åtminstone ett år för att bli assisterande förare”
(El Mundo, 4-7-06)
En tillfälligt anställd arbetare, utan utbildning, sätts att köra tåg hela dagarna. Detta är ett stort ansvar, en viktig orsak till spänningar, stress och lidande. Men det innebar också att man satte hundra eller tusentals resenärers liv på spel varje dag.
Det har sagts att det är möjligt att föraren hade svimmat. Detta leder oss till den andra alvarliga oansvarigheten vad det gäller myndigheterna som skryter så mycket om deras ”solidaritet”. Under åratal, som en konsekvens av en politik som leder till massiva avskedanden och minskning av personal, körs numera tågen med bara en förare. Det finns inte längre en dubbelbemaning, med en förare och en assistent. Om något händer med föraren och situationen inte kan kontrolleras, är passagerarna utlämnade till sitt öde.
De 41 döda är resultatet av en politik som förs av regeringarna och företagen: som orsakas av MASSIVA AVSKEDANDEN
Infrastrukturen överges och faller sönder
En annan viktig del av problemet är det katastrofala tillståndet på Linje 1, där olyckan ägde rum. För ett år sedan var det en olycka på samma linje på grund av problem med säkerheten, materiellt förfall, bristande underhåll och ingenting av detta blev åtgärdat! Rent konkret:
”Den del där olyckan ägde rum är en kurva som befinner sig i ett mycket dåligt skick. Den är väldigt smal och ingången till den är som en väggrop som kallas flaskhalsen, där spåren rör sig och gör att tågen måste slingra sig fram”.
(Vittnesmål från en fackföreningsaktivist rapporterat i tidningen Levante 04-07-06).
Men
”denna kurva som redan var i dåligt skick, men det gjordes ingenting för att förbättra spåren, för detta skulle innebära att en tillfällig stängning av sträckan som är mycket viktig för transportsystemet i en stor stad. Linje 1 är den största bromsklossen för att tunnelbanan i Valencia skall bli en succé, en tunnelbana som dagligen har mer än 60 miljoner passagerare” (Levante 04-07-06).
Tunnelbanan i Valencia är offentlig egendom, och styrs lika mycket av PSOE (fram till 1995) som av PP; och i enligt med kapitalismens heliga profitlagar hade de inte åtgärdat ett mycket alvarligt problem som dagligen riskerade hundratusentals liv.
För att säkerställa profiterna och genomföra en permanent reducering av kostnaderna på grund av den ekonomiska krisen, blir infrastrukturen hela tiden satt på undantag. Bristen på renoveringar och investeringar i underhåll lägger grunden till för villkoren som leder till katastrofer som den i Valencia. I både industrialiserade länder och i kapitalismens periferi, leder dessa omständigheter till fler och fler tragedier, inom flyget, sjöfarten, järnvägen, eller genom översvämningar, orkaner och andra effekter som klimatförändringarna orsakar.
Detta övergivande av infrastrukturen, som ackompanjeras av förfallet i arbetarklasskvarteren, eller t.o.m. i medelklasskvarteren, står i skarp kontrast till mångmiljon investeringarna i officiella byggnader och komplex, eller i prestige fyllda händelser som Olympiska spelen eller VM i fotboll. I Valencia handlade det om påvens besök och under 2007 kommer Americas Cup att äga rum.
Vänsterpressen förebrår den regionala PP regeringen för dess slöseri och föreslår att den skall ”spendera mer på offentliga tjänster”. Men denna självmordsliknande politik med pompösa, pharaoniska byggnader, galen fastighetsspekulation, är den enda politik som kapitalet kan använda sig av för att upprätthålla sitt ekonomiska maskineri, när det ställs inför allt värre konvulsioner på grund av den globala ekonomiska krisen. Verkligheten är den att denna sortens politik praktiseras lika mycket av centralregeringen i Madrid med den ”socialistiska” premiärministern Zapatero, som har lovat att göra slut på fastighetsspekulationen när den i själva verket har varit ännu mer omfattande nu än när hans föregångare satt vid makten. Den praktiseras också av Zapateros regionala bossar (i Zaragoza och Barcelona, som styrs av ”Socialister”, för att inte glömma det otroliga slöseriet när världsutställningen i Sevilla byggdes, vilken är den spegelbild som PP i Valencia skådar). Vi ser samma politik i städer som London, Dubai, Shanghai eller Aten, som styrs av administrationer med de mest skilda ideologiska färger.
Tragedin i Valencia ingår i en lång lista av katastrofer. På den ena sidan av denna lista har vi de mer spektakulära katastroferna: enorma översvämningar, tåg som bombas, hyreshus eller andra byggnader som kollapsar; på den andra sidan har vi det dagliga lidandet som orsakas av miljoner osynliga och tysta tragedier – effekterna av fattigdom, arbetslöshet, arbetsplats olyckor. Samtidigt sker det en ständig försämring av de sociala och mänskliga relationerna som väller ut från det sociala systemets porer, ett system som är dömt av historien och vars överlevnad är själva roten till denna fruktansvärda situation.
Det enda svaret på detta är att göra uppror, att kämpa. Den internationella arbetarklassen har börjat förstå att detta är den enda väg som den kan följa, som visas av rörelserna som skedde i Frankrike i mars, av metallarbetarna i Vigo i maj, textilarbetarna i Bangladesh i juni. Endast utvecklingen av denna kamp, vilken kommer att kosta mycket stora ansträngningar och som kommer att konfrontera enorma hinder, kan utrota orsakerna till dessa katastrofer, barbariet och lidandet.
Internationella Kommunistiska Strömningen 04-07-06
Vi återpublicerar här en artikel från Internationell Revolution som skrevs för 20 år sedan med anledningen av 30 år sedan Ungernrevolten 1956. Artikeln avslutas med en anmärkning att krisen inte kommer att spara Östeuropa .”… tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.” Vi vet hur det sedan gick. Ett helt militärt block kollapsade inte långt efter, tydligast symboliserat med berlinmurens fall1989. Arbetarna i öst har sedan dess ”välsignats” med ett liv under kapitalismen á la väst. Lärdomarna från arbetarnas kamp i Ungern är viktiga även idag. Inte minst för att förstå vad som utmärker en proletär rörelse som uppstår mitt i en allmän och borgerlig eller småborgerlig protest, inte minst dess tendens att alltid försöka gå utöver den lokala och nationella ramen, dess oförsonliga konfrontation med alla borgerliga fraktioner, och därigenom bli en verklig utmaning mot hela det kapitalistiska systemet.
Klasskampen i Ungern idag fortsätter, naturligtvis med de svårigheter som arbetare möter i alla länder, som fackföreningar, illusioner om demokrati och inte minst illusioner om en bättre framtid i en västlig kapitalism.
IKS har mött nya revolutionära krafter i Ungern i flertal möten sedan några år tillbaka. Även om vi inte är överens på många punkter med dessa genuina kommunister, är det uppenbart att erfarenheterna från det ungerska proletariatets kamp, inte minst kampen från 1956, men också kampen efter 1989, lever vidare i dokument och diskussioner. Precis som gatustriderna från 1956 fortfarande sitter kvar som symboler i många väggar i Budapest lever det genuina kommunistiska perspektivet kvar i Ungern och världen över. Naturligtvis skall vi sörja över nederlaget och förbanna borgarklassen blodiga massakrer, men det bästa sätten att minnas proletariatets heroiska kamp i Ungern 1956, är gå vidare och dra maximalt med lärdomar för den framtida kampen, så att våra förkämpar inte har dött förgäves, men också för att våra barn skall ha en framtid.
Internationell Revolution, 2006-07-10
-------------------
Den 23 oktober 1956, efter det att en stillsam demonstration hade blivit mycket blodigt nedslagen av den ungerska säkerhetspolisen, AVO, utbröt ett väpnat uppror i fr.a. industristäderna i Ungern. På 24 timmar, omfattade generalstrejken hela landet. Arbetarklassen organiserade sig i arbetarråd och tog kontrollen över upproret.
Den 4 november gick ryska armén till motattack. Med 3000 tanks och 200 000 soldater tog det 6 dagar att krossa arbetarklassens motstånd, 6 dagar för att göra slut på det som Ny dag (*) dagarna efter kallade för en ”revolt organiserad av fascister och pilkorsare”. Repressionen var enorm, likaså de siffror som ger en uppskattning av terrorn, mellan 20 till 50 000 människor, avrättades kallblodigt.
De sista månaderna har massmedia firat detta ”evenemang” och 30 årsdagen av Ungernrevolten. Med en cynism som är lika beprövad som karaktäristisk för borgarklassen, utgjuter de sina krokodiltårar över de ungerska arbetare som massakrerades för 30 år sedan. Reagan i spetsen för Västblocket, ger ”hyllningstal” till upprorsmännen i Budapest och säger att ”folken i Östeuropa kommer inte att bli förnekade sina mänskliga rättigheter i all evighet ”. Massmedia i hela Västblocket pratar om bristen på mänskliga rättigheter i öst och om ”friheten”, dvs. att befinna sig under västblockets herravälde. Om klasskampen och arbetarråden sägs det förstås inte ett ord. I öst, i ifall det överhuvudtaget sägs något, fördöms Ungernrevolten som en ”komplott mot det ungerska folket, organiserad utomlands”.
Detta är två kompletterande lögner, som borgarklassen i öst och väst använder sig av för att dölja och deformera verkligheten; å ena sidan att arbetarrevolten var inget annat än ett verk av små fascistiska grupper, å den andra att det bara var en kamp för ”demokratin och friheten i Väst”.
Verkligheten är i bjärt kontrast mot borgarklassens media. Ungernrevolten var ett svar på den otroliga utsugning som arbetarklassen fick vidkännas i de länder som underordnades den ryska imperialismen efter andra världskriget.
När kriget gick mot sitt slut, anslöt sig stalinistpartierna till folkfrontsregeringar i Östeuropa, bl.a. för att inte skärpa motsättningarna med sina allierade alltför snabbt. Dessa regeringar omfattade socialdemokrater, högerelement och även fascistgrupper. I december 1944 bildades en ungersk regering på ryskockuperat område, som hade Beta Miklos som högste befälhavare. Samme Miklos hade tidigare personligen tilldelats Järnkorsets Storriddarkors av Hitler, och var länge kurir åt den vita terrorns främste organisatör i Ungern, amiral Horthy (1). I alla dessa länder angriper dessa ”kommunister” strejkande arbetare och kallar dem för ’”fascister” eller ”anarkister”.
Från 1948 och framåt inlemmades ”satellitstaterna” fullständigt under ryskt herravälde, och de imperialistiska motsättningarna mellan de ryska och amerikanska blocken skärptes. Berlinblockaden och Koreakriget uttryckte den permanenta spänningen mellan de två imperialistiska giganterna, USA och Ryssland. Ryssland som alltid varit på defensiven tack vare USA:s ekonomiska överlägsenhet, tvingades att göra de östeuropeiska länderna till ekonomiska och militära ”buffertar” gentemot Västblocket. För att garantera det ryska kapitalet fullständig dominans, måste den rigida stalinistiska apparaten påtvingas dem. Det fullständiga förstatligandet i dessa länder accelererade genom att dessa länder var mycket försvagade p.g.a. kriget. Men det stalinistiska systemet påtvingades också länder som Tjeckoslovakien, som hade ”åtnjutit” en demokratisk regim före kriget (Socialdemokraterna hade länge regeringsmakten i Tjeckoslovakien före kriget). Den stalinistiska karaktären hos dessa regimer är oskiljaktig med rysslands ekonomiska och militära herravälde, att utmana den ena betyder att utmana den andra. Händelserna i Berlin 53, Polen och Ungern 56, Tjeckoslovakien 68, Polen 1970 och 80-81 visar hur stort utrymme Kreml kan tolerera i sina ”satelliter’”.
”Ackordsarbete är, ett revolutionärt system som eliminerar slöheten och gör arbetaren flitig. Under, det kapitalistiska systemet befrämjas dagdriveriet och lättjan. Men nu har alla möjlighet att arbeta hårdare och tjäna mera”
(Scintea 13 januari (det rumänska kommunistpartiets organ och dagstidning.)
Mellan 1948 och 53, under trycket av de imperialistiska spänningarna, tvingades det ryska blocket till en ny vanvettig ackumulationsfas. Tung industri och militär produktion ökades kraftigt på bekostnad av konsumtionsvaror och arbetarklassens levnadsstandard. Till detta tillkom att Ryssland krävde enorma tillgångar från satellitstaterna genom ”handelsutbyte” som Ryssland dikterade. Detta brutala ”samarbete” fick sin ekonomiska och militära motsvarighet i COMECON och Warszawapakten.
Det ryska blockets ekonomiska svaghet jämfört med väst förklarar varför arbetarklassen i östblocket inte kunde få ut något av återuppbyggnadsperioden förrän den nästan var passerad. Under perioden 1948-53 sjönk arbetarklassens levnadsstandard i Östblocket under förkrigsnivån, men Ryssland fick fram sina vätebomber och sputnikar under den här perioden.
Samtidigt fördjupades spänningarna inom det ryska blocket och arbetarklassens oro ökade tack vare de oerhörda attackerna på deras levnadsvillkor.
Stalins död sammanföll med kapitalismens behov i östblocket att ”lätta på trycket” både politiskt och ekonomiskt. En ”liberal” borgerlig fraktion började framträda, som uppmanade till en avmattning av den ekonomiska och politiska despotismen och till en nyorientering av utrikespolitiken. De här åtgärderna försvarades med att det var det enda sättet att upprätthålla profiterna och hålla proletariatet i schack. Och det senare var absolut nödvändigt med tanke på arbetarrevolterna som skedde 1953 i Östtyskland, Tjeckoslovakien och även i Ryssland (i det jättelika arbetslägret Vortuka, där hundratusentals fångar gjorde uppror).
I Ryssland följdes Stalins död av fraktionsstrider inom borgarklassen, som ledde till Chrusjtjovs seger vid den 20:e partikongressen, då stalinepoken fördömdes hårt. Chrusjtjov lovade en återgång till ”proletär demokrati”, och detta ackompanjerades med tal om en ”fredlig samexistens” med den ”kapitalistiska västvärlden”. Liknande liberala tendenser uppstod inom de flesta ”kommunistpartier” i öst, samtidigt som de uttryckte en önskan om ett större ekonomiskt oberoende från Ryssland. I Ungern 1953 tvingades ärkestalinisten Rakosi att hålla sig i bakgrunden för ”liberalen” Nagy. Nagy krävde en minskning av utbyggnaden för den tunga industrin till förmån för konsumtionsvaror, avskaffandet av kollektiviseringsprogrammen på landsbygden och lättnader i kulturpolitiken.
Efter några år av inre spänningar i den ungerska borgarklassen, avlägsnades Nagy 1955, trots hans försiktiga ”reformpolitik”, och den impopuläre Rakosi blev återigen premiärminister.
I juni 1956 startade arbetarna i Posnana i Polen en masstrejk, som snabbt fick karaktären av ett lokalt uppror. Upploppen i Polen betydde mycket för utvecklingen i Ungern. Massdemonstrationen i Budapest den 23 oktober som ursprungligen organiserades av studenter gick under parollen ”solidaritet med folket i Polen” och hade krav på demokratiska reformer.
Oppositionen mot det stalinistiska ”gamla gardet” uttryckte sig på två sätt. Det första inom borgarklassen själv, ledd av den ”liberala” byråkratin och med stöd av studenter och intellektuella. De stod för en mer ”demokratisk” statskapitalism. Den ”andra oppositionen” uttryckte sig genom arbetarklassens spontana motstånd och detta motstånd hotade inte den ena eller andra fraktionen av borgarklassen utan alla och kapitalismen som sådan.
I Ungern sammanföll dessa två rörelser. Men det var arbetarklassens inträde i rörelsen som förvandlade den från en proteströrelse till ett uppror, medan det var den demokratiska och nationalistiska ideologin som försvagade och förvirrade den proletära rörelsen.
Arbetarna ”förenade” sig med proteströrelsen tack vare hatet mot stalinistregimen och de fruktansvärda villkor de tvingades arbeta och leva under. När de väl drogs in i kampen, fick den en oförsonlig karaktär som ingen hade räknat med. Det var framförallt unga arbetare som förstörde den första vågen av ryska tanks, som hade sänts till Budapest för att ”upprätthålla ordningen”. Det var arbetarklassen som upplöste polisen och som beväpnade sig för att bekämpa säkerhetspolisen och den ryska armén. När den andra vågen av ryska tanks kom för att krossa motståndet, var det arbetarområdena de koncentrerade sig på, eftersom de var centrum för upproret.
Det mest kraftfulla uttrycket för den proletära karaktären på upproret var framväxten av arbetarråden över hela landet. Valda på fabriksnivå samlade dessa råd miljoner arbetare i stora industriella områden och städer, och var centrum för upproret. De distribuerade vapen och mat, organiserade generalstrejken och den väpnade kampen. I vissa städer hade de den absoluta makten. Dessa satte verkligen skräck i den ryska borgarklassen men även i väst uttrycktes oro för den ”våldsamma” karaktären på upproret. Den ryska, tjeckiska och österrikiska borgarklassen spärrade av gränserna till Ungern med armén. De österrikiska myndigheterna gick t.o.m. så långt att de inviterade ryssarna att inspektera hur väl detta var utfört. (2)
Spridningen av arbetarklassens kamp internationellt är en förutsättning för att krossa statsapparaten i ett land. Endast en kamp på internationell nivå kan göra att proletariatet kan förverkliga sin revolutionära potential. När det ungerska proletariatet i november 56 konfronterade faktumet, att t.o.m. när råds rörelsen nådde sin höjdpunkt som omfattade miljoner strejkande arbetare som paralyserade ekonomin, så förblev den ungerska arbetarklassen hjälplös inom nationens ramar.
Det var denna isolering och inte ryskt pansar som besegrade dem. Det var den nationalistiska ideologin, ideologin om det ”ungerska folkets rättigheter” som prackades på arbetarna både från stalinisterna såväl som Radio Free Europe som räddade det stalinistiska partiet och den kapitalistiska staten. Det fanns visserligen reaktioner mot detta i slutet på rörelsen då flera arbetarråd vid gränserna appellerade till direkt stöd från arbetarna i Tjeckoslovakien och Ryssland.
Dömda av den kontrarevolution som fortfarande hängde tungt över arbetarklassen på 50-talet, förblev arbetarklassen i Östeuropa isolerade från sina klassbröder i Västeuropa. De objektiva villkoren för en internationalisering av kampen existerade inte på en global nivå, i synnerhet inte i Västblocket som då upplevde sin ”boom”, och detta hindrade också arbetarna i Östeuropa att göra ett avgörande brott med nationalismen.
Men vi är övertygade om att vare sig Ungern 56 eller Polen 81 betyder slutet för arbetarkampen i Östeuropa eller någon annanstans. Krisens utveckling i både Väst- och Östeuropa, samtidigt som arbetarklassen är obesegrad på internationell nivå, skapar villkoren för nya ännu mer omfattande klasskonfrontationer.
I år har gruvarbetare strejkat i Ungern mot nedläggningar av gruvor och även i Rumänien har bl.a. gruvarbetare strejkat, i Ryssland sipprar det ut att arbetare har strejkat mot att sanera det havererade kraftverket i Tchernobyl. Strejken i Ungern sker mot bakgrund av att staten har annonserat att 150 000 jobb skall bort.
Att krisen framträder på global nivå blir för var dag allt mer uppbenbart, och den kommer inte att spara Östeuropa, som en del vänsterrister påstår, tvärtom, Östeuropas ekonomiska efterblivenhet gör den bara allt mer sårbar för den.
Perspektiven för arbetarklassen är densamma i öst och väst, och lärdomarna från Ungernrevolten är i hög grad nödvändiga idag - att proletariatets kamp bara kan bli effektiv om den sprids till så många arbetare som möjligt och att den inte kan isoleras till ett land, och om så sker så blir det bara ett desto blodigare nederlag.
DWK
Noter:
1. Se ”Ungern- den beväpnade sanningen”, Andy Andersson, Arbetarpress 1976, arbetarmakt.nu [12]
2 Från ”Die Ungarische Revolution der Arbeiterrate”
* Sveriges ”Kommunistiska” Partis tidning 1956.
Nu när valet närmar sig så börjar valrörelsen ta fart. Den börjar på allvar med politikerveckan i början på juli i Almedalen på Gotland. Den inleddes med att statsministern talade om för medborgarna hur bra de har det i det socialdemokratiskt styrda Sverige. Men ett hot tornar upp sig vid horisonten, den borgerliga alliansen hotar att riva ner det goda samhället som sossarna byggt upp.
” Den svenska modellen är i fara. Kollektivavtalen hotas om den borgerliga alliansen vinner valet. Det var parollerna för en stor facklig demonstration i Visby på onsdagen.”
(Dagens arbete.se 2006-07-05)
Detta är den bild som sossarna och vänstern försöker skapa, att nu går det bättre för Sverige. Men detta är inte en bild som flertalet arbetare känner igen sig i, med en kraftigt ökad exploatering av dem – om de har jobbet kvar. Samtidigt som de slås ut av det uppskruvade arbetstempot, sjukskrivs eller förtidspensioneras, förföljs de av Försäkringskassan som har fått strikta direktiv från ”arbetarregeringen” att sjuktalen till varje pris skall ned (alltså siffrorna och kostnaderna, inte de verkliga problemen).
Detta är bara ett exempel på hur den kapitalistiska krisen allt hårdare drabbar arbetarklassens levnadsstandard, genom att den tvingar alla nationella kapital att öka sin konkurrenskraft genom att öka produktiviteten och sänka kostnaderna för arbetskraften. Detta gäller oavsett vilken regering som sitter vid makten.
Minskningen av kostnaderna för arbetskraften har framförallt skett genom stora nedskärningar inom den så kallade ”välfärden” med t.ex. försämrade pensioner, kraftiga neddragningar inom sjuk och äldrevården. Det går ju nästan inte en dag utan att vi läser skräckreportage i tidningarna eller ser på TV om vanvård av äldre människor och nu senast hur psykiskt sjuka lämnas åt sitt öde och mals ned i vård- och rättssystemet. I dessa semestertider fick vi nyss statistik på att var fjärde LO-medlem inte har råd att åka någonstans på semestern.
Denna situation har lett till ett allt större misstroende mot framförallt den socialdemokratiska regeringen, eftersom det för många människor blivit en alltför stor skillnad mellan vad man säger och vad man faktiskt gör. Detta missnöje har man försökt utnyttja och vinkla de senaste åren, till en parlamentarisk och demokratisk fråga, då man ordat mycket om att det behövs en förändring vid makten efter alla dessa år med en maktfullkomlig och korrumperad socialdemokrati, som suttit alldeles för länge vid maktens grytor. Nu skulle det vara dags för den borgerliga alliansen att ta över. Genom att försöka vinkla missnöjet på detta sätt, vilket blir extra tydligt med hela valcirkusen, försöker borgarklassen få arbetare att känna sig delaktiga och få dem att tro att de kan påverka hur landet styrs. Genom att blåsa upp skillnaderna mellan de olika alternativen inför höstens val försöker man ge sken att det verkligen spelar någon roll vem man röstar på. Ett slående exempel på detta är den kampanj som LO driver mot framförallt Reinfeldt i valrörelsen. I denna kampanj framställs han som ett hot mot hela ”den svenska välfärden"
Men stämmer det verkligen det som LO eller för den delen Lars Ohly säger?
”Reinfeldt som statsminister skulle förstöra alla möjligheter för en vänsterpolitik.
– Problemen är inte lösta om vi får Göran Persson. Men då har vi förutsättningar för att bedriva en politik som gynnar vanligt folk och ökar rättvisan och solidariteten. Det försvinner helt med högeralliansen i regeringsställning.”
(Vänsterpress nr 6-7 2006)
Nej naturligtvis inte! Syftet är att inbilla oss att det trots allt är bättre att välja vänstern för att då finns det i alla fall en möjlighet till en mer rättvis politik. Arbetare skall fås att välja det minst onda av två dåliga alternativ. Antingen ”en rättvis vänsterpolitik” som inneburit ständiga försämringar för oss som arbetare eller den borgerliga alliansens ”högerpolitik" som naturligt kommer att fortsätta på den inslagna vägen som innebär fortsatta attacker på arbetarklassen.
Det enda sätt som arbetarklassen kan försvara sina intressen är att ta upp kampen som en kollektiv klass och inte som isolerade individer vid valurnorna. När vi som arbetare återtar tilltron till vår egen förmåga att kämpa och inte överlåter försvaret av våra levnadsvillkor till några politiker, är det möjligt att verkligen försvara våra intressen som klass. Sedan 2003 har vi sett hur arbetarklassen återigen börjat ta upp klasskampen på sina egna villkor, efter den långa tillbakagången sedan 1989. Vi sett flera uttryck för denna utveckling av klasskampen i Frankrike under våren när rörelsen mot CPE tvingade regeringen backa från det lagförslag som skulle göra det lättare att avskeda unga. Denna rörelse visar på perspektivet för klasskampen genom det sätt som den fördes, med stormöten som var öppna för alla arbetare, studenter och pensionerade arbetare och att frågan om solidaritet ställdes så tydligt. En annan klassrörelse som skett nyligen är klassrörelsen i Vigo i Spanien där de strejkande arbetarna bildade stormöten på gatorna som var öppna för alla (se annan plats i tidningen). Även här i Sverige har vi sett uttryck för denna våg av klasskamp med strejken på SL i höstas. Denna återhämtning av klasskampen som inleddes med stora protesterna mot försämringen av pensionerna runt om i Europa under 2003 visar att arbetarklassen börjar återta sitt eget perspektiv. Detta sker framförallt genom det sätt som kampen förts på, där frågan om solidaritet mellan arbetare varit den centrala frågan, som i tunnelbanestrejken i New York strax före jul 2005. Denna strejk handlade framförallt om att arbetarna inte kunde acceptera att nyanställda skulle ha sämre anställningsvillkor än äldre arbetare.
Dessa uttryck för klasskamp försöker den härskande klassen tysta ner efter bästa förmåga eftersom de ställer ett helt annat perspektiv, som visar på en strävan mot en självständig kamp från arbetarklassens sida. Det är på detta sätt som vi som arbetare kan börja försvara våra klassintressen och inte genom att sätta vår tilltro till valcirkusen.
Detta är en lång process, det finns fortfarande väldig starka illusioner om demokratin och parlamentarismen inom arbetarklassen, vilket inte är så konstigt med tanke på hur allt socialt liv i samhället organiseras runt myten om den demokratiska staten. För att upprätthålla dessa myter är det viktigt för borgarklassen att kanalisera det ökande missnöjet mot den borgerliga staten, som bland annat yttrar sig i ett ökat politikerförakt och minskat intresse för valcirkusen och den borgerliga politiken, speciellt som klyftan växer mellan de politiska fraserna och den verklighet som arbetarna befinner sig i. Enorma summor spenderas av borgarklassen för att upprätthålla den demokratiska myten, bl.a. genom stöd till dess media, olika ”demokrati”-projekt, och inte minst dess investering i den nuvarande valkampanjen, vars främsta syfte är att blåsa liv i de demokratiska illusionerna.
Borgarklassen försöker ständigt inplantera i oss att det demokratiska kapitalistiska samhället är den högsta mänskliga samhällsformen. Arbetarklassen skall förvandlas till en samling isolerade ”demokratiska medborgare” som gör sin plikt och väljer sina förtryckare i ”demokratiska val” en gång vart fjärde år.
Igår, idag och imorgon försöker borgarklassen dra in oss i valcirkusen och underkasta oss den borgerliga statens villkor, en stat som organiserar förtrycket och exploatering av oss och på vars spelplan vi står isolerade och oförmögna att försvara oss från attackerna från en kapitalism i kris.
Vårt enda alternativ är att utveckla vår kamp i solidaritet och enhet, för att försvara våra levnadsvillkor. Detta är det enda sättet för proletariatet att återfinna sin styrka som en revolutionär klass, för att kunna utveckla sin kamp mot kapitalismen och dess institutioner som stat och parlament, för att störta en kapitalistisk världsordning som endast har misär och krig att erbjuda mänskligheten. Endast då kan ett nytt verkligt solidariskt klasslöst samhälle fritt från exploatering och förtryck skapas.
Antingen låter vi oss sövas av lögnerna från arbetarklassens falska vänner inom vänstern som säger åt oss att rösta på dem för ett rättvist samhälle, vilket inte innebär något annat än ett stöd för en ”alternativ” kapitalism, eller så väljer vi vår egen kamp för våra klassintressen.
Sune 11/8 06
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/12/269/mellanoestern
[2] https://sv.internationalism.org/tag/5/160/mellanoestern
[3] https://sv.internationalism.org/tag/7/190/israel-palestina
[4] http://www.tv4.se
[5] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[6] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[7] https://sv.internationalism.org/tag/9/238/internationella-kommunistiska-stroemningen
[8] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/146/frankrike
[10] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[11] https://sv.internationalism.org/tag/5/155/spanien
[12] https://arbetarmakt.nu/
[13] https://sv.internationalism.org/tag/5/150/ungern
[14] https://sv.internationalism.org/tag/12/260/valen