I Storbritannien har ropet sedan juni ekat från strejk till strejk:
"Nu räcker det!"
Denna massiva rörelse, som kallades ”missnöjets sommar”, har blivit en missnöjets höst, som gick över till en missnöjets vinter.
Strejkvågen i Storbritannien är en symbol för den kampvilja hos arbetarklassen som håller på att utvecklas över hela världen:
- I Spanien strejkade läkare och barnläkare i Madridområdet i slutet av november, liksom flyg- och järnvägssektorn i december. Ytterligare strejker inom hälso- och sjukvårdssektorn planeras i januari i många regioner.
- I Tyskland, där de skyhöga priserna får arbetsgivarna att frukta konsekvenserna av en energikris utan motstycke. De stora metall- och elindustrierna genomgick en rad neddragningar i november.
- I Italien var det flygledarna som strejkade i mitten av oktober och EasyJet-piloterna som strejkade. Regeringen var till och med tvungen att förbjuda alla strejker på helgdagar.
- I Belgien, där nationella strejker utlystes den 9 november och 16 december.
- I Grekland, där en demonstration i Aten i november samlade tiotusentals arbetare från den privata sektorn som utropade att "levnadskostnaderna är outhärdliga".
- I Frankrike, där det under de senaste månaderna har förekommit flera strejker i kollektivtrafiken och på sjukhusen.
- I Portugal kräver arbetarna en minimilön på 800 euro, jämfört med dagens 705 euro. Den 18 november strejkade tjänstemännen. I december var det strejker inom hela transportsektorn.
- I USA ingrep representanthuset för att bryta en arbetskonflikt och undvika en strejk inom järnvägssektorn. I januari strejkade tusentals sjuksköterskor i New York.
Listan skulle vara närmast oändlig eftersom det i verkligheten äger rum en mängd små strejker överallt, isolerade från varandra, i olika företag och inom den offentliga sektorn. Överallt, i varje land, i varje sektor, försämras levnads- och arbetsvillkoren, överallt ser vi skyhöga priser och otillräckliga löner, överallt ser vi otrygghet och flexibilitet, överallt ser vi helvetiska arbetsförhållanden och för få arbetare, överallt pågår det en fruktansvärd försämring av bostadsförhållandena, särskilt för unga människor.
Sedan Covid-19-pandemin har sjukhusen blivit en symbol för den dagliga verkligheten för alla arbetare: underbemanning och överexploatering, till den grad att man blir utmattad, för en lön som inte längre räcker till för att betala räkningarna.
Den omfattande strejkvåg som sedan juni har drabbat Storbritannien, ett land där proletariatet sedan Thatcheråren tycktes ha resignerat inför sitt öde, är ett uttryck för en verklig brytning, en attitydförändring inom arbetarklassen, inte bara i Storbritannien utan internationellt. Dessa strider visar att de exploaterade inte längre är beredda att låta sig hunsas av den allt djupare krisen.
Med en inflation på över 11 procent och Sunak-regeringens tillkännagivande av en åtstramningsbudget har det pågått strejker inom nästan alla sektorer: transport (tåg, bussar, tunnelbana, flygplatser) och hälsovård, postanställda vid Royal Mail, tjänstemän vid Defra, anställda vid Amazon, skolanställda i Skottland, oljearbetare i Nordsjön... En mobilisering av vårdpersonal av den här omfattningen har inte förekommit i det här landet på över hundra år! Och lärarna väntas strejka från och med februari.
I Frankrike har regeringen också beslutat att införa en ny "reform" som innebär att den lagstadgade pensionsåldern ska höjas. Syftet är enkelt: att spara pengar genom att pressa arbetarklassen som en citron, ända fram till graven. Konkret innebär det att man kommer att arbeta gammal, sjuk, utmattad eller att man lämnar med en minskad och usel pension. Ofta är det dessutom så att uppsägning av personal kommer att lösa detta dilemma före den ödesdigra åldern.
Attackerna mot våra levnadsvillkor kommer inte att upphöra. Den globala ekonomiska krisen kommer att fortsätta att förvärras. För att klara sig på den internationella marknads- och konkurrensarenan kommer varje borgarklass i varje land att tvinga på arbetarklassen alltmer outhärdliga levnads- och arbetsvillkor, med hänvisning till "solidaritet med Ukraina" eller "den nationella ekonomins framtid".
Detta gäller i ännu högre grad i samband med utvecklingen av krigsekonomin. En allt större del av arbetskraften och andra resurser går till krigsekonomin. I Ukraina, men också i Etiopien, Jemen, Syrien, Mali, Niger, Kongo osv. innebär detta bomber, kulor och död! På andra håll innebär det rädsla, inflation och ökad arbetstakt. Varje regering kräver "uppoffringar"!
Inför ett kapitalistiskt system som störtar mänskligheten i elände och krig, i konkurrens och splittring, är det arbetarklassens uppgift (arbetare i alla sektorer, i alla länder, arbetslösa eller yrkesverksamma, med eller utan kvalifikationer, yrkesverksamma eller pensionärer...) att lägga fram ett annat perspektiv. Genom att vägra dessa "uppoffringar", genom att utveckla en massiv enad kamp, kan den visa att en annan värld är möjlig.
Vi är svaga när vi är splittrade
Vi förlorar om vi är splittrade.
I flera månader har det förekommit strejker i alla länder och inom alla sektorer. Men de har varit isolerade från varandra. Var och en i sin egen strejk, i sin egen fabrik, sin depå, sitt företag, sin del av den offentliga sektorn. Det finns ingen verklig koppling mellan dessa strider, även om det bara skulle vara en fråga om att korsa gatan för de strejkande från sjukhuset för att träffa de strejkande från skolan eller snabbköpet mittemot. Ibland gränsar denna uppdelning till det löjliga när strejkerna inom samma företag delas upp efter företag, lag eller enhet. Man måste föreställa sig att kontorsarbetare strejkar vid olika tidpunkter jämfört med teknisk personal, eller att de på första våningen strejkar för sig själva utan någon koppling till dem på andra våningen. Ibland är detta vad som faktiskt händer!
Att sprida strejkerna och låsa in alla i sitt eget hörn är borgarklassens spel - det försvagar oss, gör oss maktlösa, utmattar oss och leder oss till nederlag.
Det är därför som borgarklassen lägger ner så mycket energi på att upprätthålla den. Samma strategi i alla länder: regeringarna delar på varandra. De låtsas stödja den ena eller andra sektorn för att bättre kunna angripa de andra. De lyfter fram en sektor, eller till och med ett företag, genom att ge löften som de aldrig kommer att hålla, för att dölja den anstormning av attacker som äger rum överallt annars. För att bättre dela upp, ger de ett begränsat stöd till en grupp och minskar rättigheterna för alla andra. Förhandlingar bransch för bransch och företag för företag är regel överallt.
I Frankrike åtföljdes tillkännagivandet av pensionsreformen, som kommer att drabba hela arbetarklassen, av en öronbedövande "debatt" i medierna om hur orättvis reformen är för den ena eller andra delen av befolkningen. Den borde göras mer rättvis genom att erkänna lärlingars, vissa arbetares, kvinnors särskilda kvalifikationer... Alltid samma fälla!
Arbetarna måste ta kampen i egna händer
Varför finns det en sådan uppdelning? Är det bara regeringspropaganda och regeringsmanövrer som lyckas splittra oss på detta sätt och hålla arbetarklassens strejker och kamp åtskilda från varandra?
Känslan av att vi alla sitter i samma båt växer. Tanken på att en massiv enad kamp med utbredd solidaritet kan förändra styrkeförhållandet mellan klasserna blir allt tydligare. Så varför ser vi splittring mellan arbetstagare under många månader i varje land och i varje sektor?
I Storbritannien är det vanligt att strejkande arbetare håller strejkvakter utanför sin arbetsplats. Under flera månader har de organiserade strejkerna inte pågått långt ifrån varandra, ibland har de ägt rum med bara en dags mellanrum, ibland har striderna ägt rum samtidigt, men strejkerna har pågått några hundra meter ifrån varandra utan att man har försökt att knyta ihop dem. Alla strejkar, men är strandsatta på strejkvakten. Om vi inte bekämpar denna splittring, om vi inte utvecklar en verklig enhet i kampen, kan detta utmatta vår kampvilja. Under de senaste veckorna har dödläget och den fara som denna situation innebär blivit allt tydligare. De arbetstagare som har haft "rullande strejker" under de senaste sex månaderna kan nu känna sig trötta och maktlösa.
På flera av de strejkvakter som vi har besökt har arbetstagarna dock uttryckt en känsla av att de är involverade i en mycket bredare kamp än bara mot sin arbetsgivare, sin avdelning eller sin sektor. Det finns en växande känsla av att man måste kämpa tillsammans.
Men i månader, i alla länder och sektorer, är det fackföreningarna som har organiserat alla dessa splittrade kamper. Fackföreningarna bestämmer strategin som splittrar och isolerar, och förespråkar att förhandlingarna ska äga rum gren för gren, sektor för sektor. Fackföreningarna väljer att ställa specifika krav och de varnar framför allt för att "vi kommer att urvattna vår egen kamp om vi ställer gemensamma krav".
Ändå har fackföreningarna blivit medvetna om att ilskan växer, att den riskerar att svämma över och bryta de barriärer som de har byggt upp mellan och inom den privata och offentliga sektorn. De vet att idén om "en gemensam kamp" håller på att mogna inom klassen.
Det är därför som fackföreningarna, till exempel i Storbritannien, börjar tala om gemensamma åtgärder över sektorsgränserna, något som de hittills varit mycket noga med att undvika, och orden "enhet" och "solidaritet" börjar dyka upp i deras tal. De kommer inte att sluta splittra arbetstagarna, men för att kunna fortsätta att göra det tar de upp klassens oro. På så sätt behåller de kontrollen över kampens inriktning.
I Frankrike, som ställdes inför ett angrepp på klassen i och med tillkännagivandet av pensionsreformerna, visade fackföreningarna sin enighet och sin beslutsamhet; de uppmanade till stora gatudemonstrationer och till ett engagemang med regeringen. De har krävt att denna reform inte får gå igenom, att miljontals människor måste förkasta den.
Så mycket för retoriken och löftena. Men hur ser verkligheten ut? För att förklara detta behöver vi bara erinra oss den rörelse som kämpade mot Macrons lagförslag om pensionsreformen 2019-2020. Inför den ökande kampviljan och den växande solidariteten mellan generationerna använde fackföreningarna samma strategi och förespråkade en "samordning av kampen", vilket skapade en illusorisk enhetsrörelse, där demonstranterna kallades upp per sektor och företag, inte alla blandade tillsammans, utan den ena bakom den andra. De fackliga banderollerna och de fackliga förtroendemännen delade upp demonstranterna efter sektor, företag och fabrik. Framför allt förekom inga diskussioner och inga möten. Budskapet i slutet: "Försvinn med dina vanliga arbetskamrater och gå hem, till nästa gång". Ljudanläggningen var på högsta volym för att se till att arbetarna inte kunde höra varandra, för det som verkligen får bourgeoisien att darra är när arbetarna tar sin kamp i egna händer, när de organiserar sig, när de börjar träffas, debattera... för att bli en klass i kamp!
I Storbritannien och Frankrike, liksom på andra håll, måste vi, för att påverka den styrkebalans som gör det möjligt för oss att stå emot de ständiga angreppen på våra levnads- och arbetsvillkor, som i morgon kommer att bli ännu våldsammare, närhelst vi kan, samlas för att debattera och föra fram de kampmetoder som förenar och stärker arbetarklassen och som har gjort det möjligt för den att, vid vissa tillfällen i sin historia, skaka om bourgeoisien och dess system:
- i strävan efter att bredda stödet och solidariteten utanför arbetsplatsen, företaget, institutionen, verksamhetssektorn, staden, regionen och landet;
- i arbetarnas självorganisering av kampen, särskilt genom stormöten och strejkkommittéer, utan att överlåta kontrollen till de så kallade "specialisterna" i kampen, fackföreningarna, och till deras organisation;
- genom en så bred diskussion som möjligt om kampens allmänna behov, om de lärdomar som kan dras av tidigare kamper och även av deras nederlag, för det kommer att finnas nederlag framöver, men det största nederlaget uppstår när man inte reagerar på attackerna. Att gå in i kampen är de exploaterades första seger.
1985, under Thatcher, kämpade brittiska gruvarbetare i ett helt år, med enormt mod och beslutsamhet, men statens och fackföreningarnas krafter isolerade dem och de blev maktlösa och inlåsta i sin sektor; deras nederlag var ett nederlag för hela arbetarklassen. Vi måste lära oss av våra misstag. Det är viktigt att vi nu övervinner de svagheter som har undergrävt arbetarklassen i årtionden och som har präglat en rad nederlag, särskilt korporativismens fälla och illusionen att fackföreningarna är arbetarklassens organ. Kampens självorganisering, dess breda enighet och solidaritet är oumbärliga ingredienser för att förbereda morgondagens strider!
Därför måste vi erkänna att vi tillhör samma klass, en klass som förenas av sin solidaritet i kampen: arbetarklassen. Dagens kamp är oumbärlig, inte bara för att försvara oss mot attacker utan också för att återfå vår klassidentitet i global skala, och för att förbereda det slutliga störtandet av detta bankrutta system som är synonymt med umbäranden och katastrofer av alla slag.
Kapitalismen har ingen lösning: varken på förstörelsen av planeten, eller på ständiga krig, eller på arbetslöshet, eller på osäkra anställningsförhållanden, eller på utarmning. Endast den världsomfattande arbetarklassens kamp, med stöd av alla världens förtryckta och exploaterade, kan öppna vägen för ett alternativ, nämligen kommunismen.
Strejkerna i Storbritannien och demonstrationerna i Frankrike är en uppmaning till kamp för proletärer över hela världen.
Internationella Kommunistiska Strömningen [1], januari 2023
Sedan 1989 och kollapsen av de så kallade "kommunistiska" regimerna i det tidigare imperialistiska blocket runt Sovjetunionen har de autentiska marxisterna varit tvungna att bekämpa en intensifierad kampanj av förvrängningar och lögner, där man hävdar att marxismen är en föråldrad och misskrediterad ideologi som, när den omsätts i praktiken, bara kan bereda marken för det stalinistiska totalitära Gulag. Dessa kampanjer har inte bara underlättats av att det finns regimer som har fortsatt att exploatera och förtrycka arbetarklassen under en röd fana, utan också av alla tidigare uttryck för arbetarrörelsen som, efter att ha gått över till bourgeoisiens sida, fortsätter att en lyfta fram en förvrängd version av marxismen som en ursäkt för sitt deltagande i imperialistiska krig och sitt förespråkande av ett mer statligt kapitalistiskt styre och detta har varit ett kännetecken under mer än de senaste 100 åren. Arbetarklassens mobilisering i det första världskriget 1914-18 leddes således av före detta socialister, som använde passager i Marx och Engels som hade varit tillämpliga under den period då nationella krig fortfarande var möjliga, för att rättfärdiga sitt stöd för ett imperialistiskt och reaktionärt världskrig. Senare visade stalinisterna och trotskisterna sin anslutning till kapitalets läger genom att presentera det andra världskriget med bedrägliga marxistiska förtecken, särskilt genom att vädja om försvaret av det "socialistiska fosterlandet" eller den "degenererade arbetarstaten" i Sovjetunionen.
Men kontrarevolutionen som uppslukade arbetarklassen efter de heroiska striderna 1917-23 tog inte bara stalinismens och fascismens uppenbara former. Den krävde också sin "demokratiska" sida, framför allt i antifascismens ideologi som var utformad för att locka till sig arbetare och till och med före detta revolutionära militanter som reagerade på det fascistiska förtryckets och massmordets fasor. Men på ett mer teoretiskt plan gav denna demokratiska kontrarevolution också upphov till en ny deformation av marxismen, som har kallats "västerländsk marxism" och som har varit en nyckelkomponent i det som vi kallar modernism[1]. Till skillnad från stalinisterna och trotskisterna var denna riktning mer amorf och lade inte fram något bestämt program för kapitalets förstatligande (även om den allmänt accepterade att det faktiskt fanns något icke-kapitalistiskt i det som Marcuse och andra kallade "Sovjet-marxismen"). Den var huvudsakligen baserad kring universiteten eller statligt sanktionerade "Institut för social forskning" - framför allt Frankfurtskolan, den främsta intellektuella inspirationskällan för "den västerländska marxismen".
Denna trend kan ses som modernismens källa eftersom den gör anspråk på att kritisera marxismens "föråldrade dogmer", som kanske har varit giltiga en gång i tiden men som inte längre gäller i den "moderna kapitalismen". Den äkta marxismen är naturligtvis långt ifrån en statisk dogm och måste ständigt analysera de oändliga förändringar som det mest dynamiska och expansiva samhälle som någonsin skådats i mänsklighetens historia medför. Men modernismens väsen ligger i att åberopa Marx' namn för att beröva marxismen dess grundprinciper, alla dess revolutionära drag. Den kännetecknas således av några eller alla följande element:
- Först och främst förkastar man arbetarklassens revolutionära karaktär. Nederlaget för de revolutionära försöken 1917-23 visade för modernismen arbetarklassens historiska misslyckande och till och med dess entusiasm för kontrarevolutionen - antingen på grund av dess underkastelse under fascismen (ett starkt inslag i Adornos skrifter, till exempel) eller på grund av att den "traditionella" marxismen i sig själv ansågs vara ansvarig för stalinismen (vilket senare skulle anpassa dessa "post-marxistiska" ideologier till huvudteman i de ideologiska kampanjer som följde på "kommunismens kollaps" 1989). Under efterkrigstidens högkonjunktur började Marcuse, efter att ha dragit slutsatsen att arbetarklassen i västvärlden hade blivit korrumperad av ekonomiskt välstånd och "endimensionella" ideologier som konsumism, att leta efter andra "revolutionära" ämnen, som de studenter som protesterade mot Vietnamkriget eller bönderna som påstods leda den "antiimperialistiska kampen" i systemets periferi.[2];
- Förnekandet av varje kontinuitet med den progressiva historiska utvecklingen, både generellt och i synnerhet den proletära rörelsen: Marx accepteras, men Engels avfärdas ofta som i bästa fall en vulgarisatör; Andra internationalen spelar ingen roll i marxismens utveckling och identifieras helt och hållet med dess opportunistiska flygel; samma synsätt gäller också för Kommunistiska internationalen, som inte ses som något annat än källan till den senare tidens "Sovjetmarxism";
- I linje med ovanstående, förkastandet av målet om proletariatets diktatur och uppbyggnaden av ett revolutionärt klassparti. Revolutionär militantism framställs ofta som den högsta formen av alienation.
Marxismen förvandlas på så sätt till ett individuellt utopiskt förkastande av kapitalismen på kulturell-ideologisk nivå, genom att förvränga den tidiga Marx och hans inställning till problemet med alienation i detta syfte, eller genom att förvandla kritiken av den politiska ekonomin till ett sofistikerat argument för kapitalismens eviga och oföränderliga natur och ett avfärdande av teorin om kapitalismens förfallsepok.
Modernismen genomsyrar den revolutionära rörelsen
I vår artikel "Modernism: Från vänstern, till tomheten", som publicerades i World Revolution nummer 3 i april 1975, identifierade vi Frankfurtskolan som en av modernismens främsta källor och visade att dess främsta förespråkare öppet hade identifierat sig med den härskande klassen och det imperialistiska kriget 1939-45:
"På 30- och 40-talen började de stalinistiska medresenärerna vid Institutet för social forskning i Frankfurt (Marcuse, Horkheimer, Adorno) att fastställa de ramar som modernisterna använder i dag. Enligt dem misslyckades marxismen och proletariatet på grund av att de inte var tillräckligt "revolutionära". Arbetarna hade till exempel inte med glöd samlats för att försvara det republikanska Spanien 1936-38... Oförmögna att se att krossandet av arbetarnas uppror 1917-23 i slutändan möjliggjorde ett nytt imperialistiskt krig, "valde" dessa dilettanter entusiastiskt att stödja den allierade sidan under just den imperialistiska konflikten".
I artikeln påpekas till exempel att Marcuse under kriget tjänstgjorde vid det amerikanska kontoret för underrättelseforskning på utrikesdepartementet och blev tillförordnad chef för dess östeuropeiska avdelning.
Artikelns rubrik, där modernismens ursprung lokaliseras till kapitalets vänsterflygel, är helt korrekt i det här fallet. Senare erfarenheter bekräftade dock att modernismen, liksom de olika förvrängningar av socialismen som kritiserades i Kommunistiska manifestet, också kunde slå rot i strömningar som ursprungligen hade försökt placera sig på proletariatets mark. På 1960-talet, inför efterkrigstidens ekonomiska uppsving, försökte gruppen Socialisme ou Barbarie bevisa att Marx hade haft fel om att ekonomiska kriser var oundvikliga i kapitalismen. Efter att ha brutit med trotskismen hade SouB 1948 insisterat på att kapitalismen hade blivit ett system i förfall och detta välkomnades av Gauche Communiste de France som en potentiellt positiv utveckling, trots att Gauche Communiste de France uttryckligen varnade dem för svårigheterna med en fullständig brytning med trotskismen och för den intellektuella arrogans som ligger i att se sig själva som ensamma kapabla att lösa de problem som arbetarklassen och den revolutionära rörelsen står inför, utan någon hänvisning till den vänsterkommunistiska traditionen som redan hade ställt grundläggande frågor om nederlaget för revolutionerna 1917-23 och om det "socialistiska" systemets karaktär i Sovjetunionen och på andra håll.[3]. I verkligheten skulle SouB visa att de inte var mindre hänförda av den kapitalistiska tillväxten på 50- och 60-talen än vad en figur som socialdemokraten Bernstein hade varit på 1890-talet. I takt med att de alltmer kom att se stalinismens och trotskismens dogmer som rotade i själva marxismen började de ifrågasätta inte bara systemets ekonomiska motsättningar utan även den grundläggande motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalet, och ersatte den med en oklar konflikt mellan "ordergivare och ordermottagare" som reproducerade den klassiska anarkistiska besattheten av "auktoritet". En logisk följd av att förneka kapitalets inre motsättningar var att man utarbetade en uppfattning om socialismen som ett system för "självförvaltning" som kunde samexistera med varuproduktionen - ytterligare en tillbakagång till anarkismen som presenterades som ett nytt och radikalt alternativ till "traditionell marxism".[4].
SouB, och i synnerhet deras vision av en allmän självförvaltning, hade ett stort inflytande på den situationistiska strömningen, vars storhetstid kom i samband med händelserna i maj-juni 1968. En artikel av Marc Chirik i Révolution Internationale 2, 1969.[5], visade att SouB:s inflytande även omfattade situationisternas förkastande av den marxistiska uppfattningen om det grundläggande sambandet mellan klasskampen och en objektiv kapitalistisk kris. För dem var de enorma klassrörelserna under 1968 och därefter framför allt en följd av subjektiva faktorer: på ett allmänt plan tråkigheten och alienationen i "vardagslivet" under kapitalismen, men också, mer specifikt, av situationisternas egna ”exemplariska ingripanden”. Situationisterna var således inbäddade i den modernistiska världsåskådningen, men eftersom de hade deltagit i en verklig klassrörelse, och trots den klassiskt "konstnärliga" - i själva verket småborgerliga - karaktären hos slagord som "Arbeta aldrig någonsin!" - var de mycket mindre fientliga mot arbetarklassens kamp än vissa av dem som efterträdde dem.
I början av 1970-talet hade både SouB och Situationistinternationalen upphört att existera, och majoriteten av de modernistiska strömningarna - av vilka en del hade gått igenom SouB:s och situationismens skola - hade upphört att existera, och till och med den bordigistiska grenen av den kommunistiska vänstern - hade utvecklat ett mer "marxistiskt" språk som kunde urskilja självförvaltningens misstag (även om de, som vi kommer att se, ofta återupplivade den i nya former) och insisterade på att kommunismen innebar att man utplånade alla kapitalistiska samhällsförhållanden, baserade på lönearbete och varuproduktion. Detta var födelsen av den "kommuniserande" strömning som sedan dess har blivit huvudformen av den modernistiska ideologin. Det är ingen tillfällighet att denna utveckling sammanföll med den kommunistiska vänsterns återupplivning. Den kommuniserande strömningen, såsom gruppen Invariance kring Jacques Camatte, gruppen Mouvement Communiste kring Barrot/Dauvé...[6], eller Organisation des Jeunes Travailleurs Révolutionnaires kring Dominic Blanc, var mycket mer villiga att presentera sig som arvtagare till den historiska kommunistiska vänstern, men också som kritiker av dess begränsningar och framför allt av den återuppståndna kommunistiska vänsterns gruppers "konservatism" med sitt insisterande på behovet av en militant politisk organisering och på arbetarklassens försvarskamp som en förutsättning för en framtida kommunistisk revolution. Elementen i denna nya trend har kallat sig själva för "kommunister" eftersom de hävdar att de är de enda riktiga kommunisterna, de enda som hade förstått vad Marx menade i Den tyska ideologin när han definierade kommunismen som "den verkliga rörelse som avskaffar det nuvarande tillståndet". Även om det fanns vissa tidiga debatter mellan kommunisatörerna och de nya vänsterkommunistiska grupperna, kan man i denna mening säga att[7] detta uppdaterade uttryck för modernismen alltmer blev en destruktiv kraft gentemot den kommunistiska vänstern, vilket framgår av den roll som den så kallade Bérard- eller f.d. Lutte Ouvrière-tendensen spelade, som splittrades från Révolution Internationale 1974 och mycket snabbt försvann från det politiska livet.
Som vi har sagt var den kommunistiska vänsterns återuppståndelse i slutet av 60-talet och början av 70-talet djupt kopplad till den våg av internationell klasskamp som skakade stora delar av Europa och Amerika, och även till den allt tydligare återkomsten av den öppna ekonomiska krisen. Under en sådan period, medan kommunisatörerna, och framför allt Camatte, mer och mer ifrågasatte den centrala betydelsen av arbetarnas klasskamp, hade tanken att arbetarklassen bara var en "klass för kapitalet", och att dess framtid låg i dess förnekande snarare än i dess bekräftelse som klass, mycket mindre tyngd än vad den kom att få efter svårigheterna i klasskampen på 1980-talet och framför allt när den kapitalistiska sönderfallsfasen inleddes efter östblockets kollaps 1989. Som vi har hävdat på annat håll[8] har denna period präglats av en verklig försvagning av klassidentiteten, av proletariatets medvetenhet om sig själv som en distinkt och antagonistisk kraft i det kapitalistiska samhället. Dessa förhållanden gav en mer fruktbar jordmån för kommunisatörerna, som i allmänhet har hävdat att det är just denna klassidentitet som proletariatet måste avskaffa, inte som slutresultat av en revolutionär kamp, utan som dess förutsättning. Och i en period då systemets kris i allt högre grad ger upphov till folkliga revolter där arbetarklassen inte har någon tydlig roll, kan det tyckas att kommunisatörernas idéer håller på att bekräftas, och att vi börjar se den "mänsklighetens revolt" mot kapitalet som Camatte och andra förutspådde redan på 1970-talet.
Parallellt med detta åtföljdes de första tecknen på en återkomst av klasskampen under det nya århundradets första årtionde av en viss återupplivning av anarkismen, som drog till sig unga element på jakt efter revolutionära idéer, men som för det mesta inte kunde knyta an till den genuina marxistiska traditionen, som de fortfarande tenderade att förknippa med den ryska revolutionens nederlag och bolsjevismens degenerering. Med tanke på bristen på anarkismens teoretiska ramverk kunde kommunisatörerna, särskilt personer som Dauvé och grupper som Théorie Communiste, Aufheben och Endnotes, eller Riff-Raff i Sverige, att ge den anarkistiska miljön ett sken av teoretisk djup, genom att visa sin förtrogenhet med den marxistiska terminologin, men utan att på något sätt ifrågasätta de flesta av anarkismens centrala dogmer, särskilt förkastandet av en centraliserad politisk organisation. Sett ur en annan synvinkel är kommuniserings-strömningen i sig själv en ny variant av anarkismen, vilket vi kommer att försöka visa i kommande artiklar i denna serie. Men eftersom många av dess anhängare inte bara hänvisar till Marx utan också till Bordiga, KAPD och andra komponenter i den kommunistiska vänsterns tradition, kan de ofta förväxlas med den verkliga vänsterkommunistiska traditionen, och detta kan vara en ytterst negativ faktor i den politiska utvecklingen av nya element som söker kommunistisk klarhet.
Just därför är det viktigt att den kommunistiska vänstern tydligt avgränsar sig från kommuniserings-tendensen i de viktigaste frågorna som skiljer dem åt.
Först och främst genom att insistera på att trots alla de förändringar i arbetarklassens sammansättning som vi har sett under de senaste decennierna, trots alla ideologiska och politiska bakslag som arbetarklassen har upplevt, förblir den den enda revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället och dess kamp för att försvara sina materiella intressen förblir den enda jordmånen där ett revolutionärt angrepp på kapitalet kan växa. Därför förkastas alla teorier som uppmanar arbetarklassen att förneka sig själv eller att avstå från sin försvarskamp.
För det andra genom att bekräfta, att den revolutionära minoriteten måste organiseras i internationell skala, på grundval av en sammanhängande politisk plattform för att kunna bekämpa den borgerliga ideologins angrepp och för att de omedelbara ekonomiska striderna slutligen ska kunna omvandlas till en politisk och social offensiv mot hela systemet. Därför kritiseras idén att kommunistisk militantism är "det högsta stadiet av alienation", att proletära politiska organisationer bara kan vara "sekter" eller "bluff" och bör upplösas i ett löst samarbete mellan suveräna individer. Därmed kommer vi att visa hur fientligheten mot revolutionär organisering har lett delar av kommuniserings-strömningen till politisk parasitism, och dess benägenhet till individualism och borgerlig karriärism.
För det tredje genom att försvara behovet av att arbetarklassen kämpar för sin politiska diktatur över samhället för att inleda en övergångsperiod inför kommunismen, i motsats till kommunisatörernas idé om ”den stora upplösningen" som kringgår behovet av både arbetarklassens politiska makt och en övergångsperiod.
Om metoden för denna serie
Vi ser denna serie som en fortsättning på vår långvariga serie om den historiska utvecklingen av det kommunistiska programmet.[9]. När vi tar upp de punkter som skiljer oss från de kommunisatörer som anges ovan kommer vi alltså också att ha ett historiskt förhållningssätt och fokusera på vissa av de "klassiska" texterna i kommuniseringsteorin från 1970-talet och på den väg som några av de viktigaste personerna i utvecklingen av denna teori har gått. Våra planerade artiklar kommer således att omfatta följande:
En genomgång av ICC:s första stora kamp mot modernistisk/kommunistisk teori i de egna leden, "ex-Lutte Ouvière-tendensen" i början av 70-talet;
En påminnelse om Jacques Camattes politiska väg, som på många sätt avslöjar kommuniseringsteorins verkliga "hemlighet" eller inriktning;
En kritik av texter som Camattes "Om organisering" och OJTR:s "Militantism": Det högsta stadiet av alienation".
Ett svar på vissa texter av Barrot/Dauvé om "kommunistiska åtgärder" och avskaffandet av värdet.
I samband med detta arbete kommer vi också att återpublicera några av IKS:s egna texter som svar på den modernistiska uppfattningen om kommunismen och klasskampen, varav de flesta inte har varit tillgängliga på många år.
CDW
1. I ett mer vanligt språkbruk används termen "modernism" för att beskriva några av de konstnärliga trender som uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt efter första världskriget, till exempel James Joyces och Virginia Wolfs experimentella författarskap, Schönbergs atonala musik eller expressionism och kubism inom måleriet. Det skulle naturligtvis vara intressant att analysera dessa konstnärliga rörelser i sitt historiska sammanhang (se till exempel Notes towards a history of art in ascendant and decadent capitalism [3], men här vill vi klargöra att vårt användande av begreppet modernism för att beskriva en viss politisk strömning har en helt annan innebörd
2. Se Paul Matticks Critique of Marcuse: One-dimensional man in class society, Merlin Press, 1972 för ett proletärt svar på Marcuses teoribildning om arbetarklassens integrering i kapitalismen. Vi kommer inte att försöka oss på en mer utvecklad kritik av Frankfurtskolans huvudpersoner och ideologier här, även om det förblir en viktig uppgift för framtiden. Det är uppenbart att denna skola leddes av lärda och till och med briljanta intellektuella som undersökte verkliga frågor, särskilt hur den kapitalistiska ideologin penetrerar massan av befolkningen och arbetarklassen i synnerhet. Därmed försökte de sammanföra element från marxismen och Freuds psykoanalys. Men eftersom detta försök till syntes inte var tänkt från en kommunistisk ståndpunkt, från den "sociala mänsklighetens" ståndpunkt, för att använda terminologin i teserna om Feuerbach, utan från den isolerade professorns ståndpunkt, misslyckades det inte bara med att uppnå denna övergripande "kritiska teori", utan tjänade genom sin sofistikering till att locka till sig nyfikna sinnen till ett projekt som bara kunde instrumentaliseras av den dominerande ideologin.
3. Kommunismen står på historiens dagordning: Castoriadis, Munis och problemet med att bryta med trotskismen [4]
4. Castoriadis, Munis och problemet med att bryta med trotskismen Andra delen: Om den kommunistiska revolutionens innehåll [5]
5. Att förstå maj [6]
6. Inte att förväxla med den existerande "arbetargruppen" Mouvement Communiste.
7. Till exempel skickade Movement Communiste ett bidrag till konferensen i Liverpool 1973 som organiserades av Workers Voice efter uppmaningen från Internationalism in the US till ett internationellt diskussionsnätverk.
8. Se rapporten om klasskamp till ICC:s 23:e kongress: Report on the class struggle: Formation, loss and re-conquest of proletarian class identity [7]
9. Teman för reflektion och diskussion [8]: "Kommunismen är inte bara en vacker idé, utan en materiell nödvändighet”
"Ett skräckscenario", "massakrer", "terrorism", "terror", "krigsförbrytelser", "humanitär katastrof", "folkmord"... rubrikerna som täcker förstasidorna i den internationella pressen säger en hel del om omfattningen av barbariet i Gaza.
Den 7 oktober dödade Hamas 1 400 israeler och jagade gamla män, kvinnor och barn i deras hem. Sedan dess har staten Israel hämnats och dödat en masse. Bombregnet över Gaza dag och natt har redan orsakat mer än 10 000 palestiniers död, däribland 4 800 barn. Mitt bland raserade byggnader berövas de överlevande allt: vatten, elektricitet, mat och mediciner. Just nu hotas två och en halv miljon Gazabor av svält och epidemier, 400 000 av dem är fångar i Gaza City, och varje dag dödas hundratals offer, sönderslitna av missiler, krossade av stridsvagnar, avrättade av kulor.
Döden finns överallt i Gaza, precis som den finns i Ukraina. Låt oss inte glömma den ryska arméns förstörelse av Marioupol, de flyende människorna, skyttegravskriget som begraver människor levande. Hittills tros nästan 500 000 människor ha dött. Hälften på vardera sidan. En hel generation ryssar och ukrainare offras nu på det nationella intressets altare, i namn av att försvara fosterlandet. Och det kommer mer: i slutet av september tvingades 100 000 människor i Nagorno-Karabach att fly inför den azerbajdzjanska armén och hotet om folkmord. I Jemen har konflikten som ingen talar om krävt mer än 200 000 dödsoffer och 2,3 miljoner barn har drabbats av undernäring. Samma fasansfulla krig pågår i Etiopien, Myanmar, Haiti, Syrien, Afghanistan, Mali, Niger, Burkina Faso, Somalia, Kongo, Moçambique... och konfrontationen rasar mellan Serbien och Kosovo.
Vem bär ansvaret för allt detta barbari? Hur långt kan kriget sprida sig? Och framför allt, vilken kraft kan motsätta sig det? Alla stater är krigsförbrytare
I skrivande stund uppmanar alla nationer Israel att "moderera" eller "avbryta" sin offensiv. Ryssland kräver vapenvila, efter att ha attackerat Ukraina med samma våldsamhet för ett och ett halvt år sedan, och efter att ha massakrerat 300 000 civila i Tjetjenien 1999 i namn av samma "kamp mot terrorismen". Kina säger sig vilja ha fred, men utrotar den uiguriska befolkningen och hotar invånarna på Taiwan med en ännu större eldkraft. Saudiarabien och dess arabiska allierade vill ha ett slut på den israeliska offensiven samtidigt som de decimerar befolkningen i Jemen. Turkiet motsätter sig attacken mot Gaza samtidigt som man drömmer om att utrota kurderna. Och de stora demokratierna, efter att ha stött "Israels rätt att försvara sig", kräver nu "en humanitär vapenvila" och "respekt för internationell rätt", efter att ha visat sin expertis i masslakt med anmärkningsvärd regelbundenhet sedan 1914.
Detta är det främsta argumentet för staten Israel: "Förintelsen av Gaza är legitim": samma sak sades om atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, och bombmattorna över Dresden och Hamburg. Förenta staterna förde krig i Afghanistan och Irak med samma argument och samma metoder som Israel i dag! Alla stater är krigsförbrytare! Stora eller små, dominerade eller mäktiga, till synes krigshetsande eller moderata, alla deltar de i verkligheten i det imperialistiska kriget på världsarenan, och alla betraktar de arbetarklassen som kanonmat.
Det är dessa hycklande och bedrägliga röster som nu vill få oss att tro på deras strävan efter fred och deras lösning: erkännandet av Israel och Palestina som två oberoende och självständiga stater. Den palestinska myndigheten, Hamas och Fatah förebådar hur denna stat skulle se ut: som alla andra skulle den exploatera arbetarna, som alla andra skulle den förtrycka massorna, som alla andra skulle den gå ut i krig. Det finns redan 195 "oberoende och autonoma" stater på planeten: tillsammans spenderar de över 2 000 miljarder dollar per år på "försvar"! Och fram till 2024 kommer dessa budgetar att explodera.
Nuvarande krig: den brända jordens taktik
Så varför har FN just förklarat: "Vi behöver en omedelbar humanitär vapenvila. Det har gått trettio dagar. Det räcker nu. Det måste upphöra nu"? Uppenbarligen vill Palestinas allierade ha ett slut på den israeliska offensiven. Israels allierade, de "stora demokratierna" som påstår sig respektera "internationell rätt", kan inte låta den israeliska armén göra vad den vill utan att säga något. Den israeliska militärens massakrer är alltför synliga. Särskilt eftersom "demokratierna" ger militärt stöd till Ukraina mot "rysk aggression" och dess "krigsförbrytelser". Barbariet i de två "aggressionerna" får inte tillåtas framstå som alltför lika.
Men det finns ett ännu djupare skäl: alla försöker begränsa spridningen av kaos, eftersom alla kan påverkas, alla har något att förlora om denna konflikt sprider sig för långt. Hamasattacken och Israels svar har en sak gemensamt: den brända jordens taktik. Gårdagens terroristmassaker och dagens bombmattor kan inte leda till någon verklig och varaktig seger. Detta krig kastar in Mellanöstern i en era av destabilisering och konfrontation.
Om Israel fortsätter att jämna Gaza med marken och begrava dess invånare under rasmassorna finns det risk för att Västbanken också börjar brinna, att Hizbollah drar in Libanon i kriget och att Iran till slut blir alltför inblandat. Att sprida kaos i hela regionen skulle inte bara vara ett slag mot USA:s inflytande, utan också mot Kinas globala ambitioner, vars värdefulla Sidenväg passerar genom regionen.
Hotet om ett tredje världskrig är på allas läppar. Journalister debatterar det öppet på TV. I själva verket är den nuvarande situationen mycket mer skadlig. Det finns inga två block, prydligt ordnade och disciplinerade, som står mot varandra, som det gjorde 1914-18 och 1939-45, eller under hela det kalla kriget. Medan den ekonomiska och krigiska konkurrensen mellan Kina och USA blir alltmer brutal och förtryckande, böjer sig inte de andra nationerna för order från den ena eller andra av dessa två kolosser; de spelar sitt eget spel, i oordning, oförutsägbarhet och kaos. Ryssland attackerade Ukraina mot Kinas inrådan. Israel krossar Gaza mot amerikansk inrådan. Dessa två konflikter symboliserar den fara som hotar hela mänskligheten med döden: mångfaldigandet av krig vars enda syfte är att destabilisera eller förgöra motståndaren; en oändlig kedja av irrationella och nihilistiska utpressningar; var man för sig själv, synonymt med okontrollerbart kaos.
För ett tredje världskrig skulle proletärerna i Västeuropa, Nordamerika och Ostasien behöva vara beredda att offra sina liv i fosterlandets namn, att ta till vapen och döda varandra för fanan och det nationella intresset, vilket absolut inte är fallet i dag. Men det som håller på att utvecklas behöver inte detta stöd, denna värvning av massorna. Sedan början av 2000-talet har allt större delar av planeten kastats in i våld och kaos: Afghanistan, Irak, Syrien, Libyen, Libanon, Ukraina, Israel och Palestina... Denna kallbrand sprider sig lite i taget, land för land, region för region. Detta är den enda möjliga framtiden för kapitalismen, detta dekadenta och ruttnande system för exploatering.
För att få slut på krigen måste kapitalismen störtas
Så vad kan vi göra? Arbetarna i varje land får inte ha några illusioner om en förment möjlig fred, om någon lösning från det "internationella samfundet", FN, eller någon annan organisation. Kapitalismen innebär krig. Sedan 1914 har det praktiskt taget aldrig upphört att drabba en del av världen och sedan en annan. Den historiska period som ligger framför oss kommer att se denna dödliga dynamik spridas och förstärkas, med ett alltmer ofattbart barbari.
Arbetarna i alla länder måste därför vägra att låta sig dras med, de måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret, i öst, i Mellanöstern och överallt annars. De måste vägra att låta sig luras av den retorik som ber dem visa "solidaritet" med "det attackerade ukrainska folket", med "det hotade Ryssland", med "de martyrdödade palestinska massorna", med "de terroriserade israelerna" ... I alla krig, på båda sidor om gränsen, förleder staten alltid människor att tro att det pågår en kamp mellan gott och ont, mellan barbari och civilisation. I själva verket är alla dessa krig alltid en konfrontation mellan konkurrerande nationer, mellan rivaliserande borgarklasser. De är alltid konflikter där de utsugna dör till förmån för sina utsugare.
Arbetarnas solidaritet går därför inte till "palestinierna", lika lite som den går till "israelerna", "ukrainarna" eller "ryssarna", eftersom det bland alla dessa nationaliteter finns utsugare och utsugna. Den riktas till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina, i Ryssland och Ukraina, precis som den riktas till arbetarna i alla andra länder i världen. Det är inte genom att demonstrera "för fred", det är inte genom att välja att stödja den ena sidan mot den andra som vi kan visa verklig solidaritet med krigets offer, civilbefolkningen och soldaterna på båda sidor, proletärer i uniform som förvandlats till kanonmat, till indoktrinerade och fanatiserade barnsoldater. Den enda solidariteten består i att fördöma ALLA kapitalistiska stater, ALLA partier som uppmanar oss att sluta upp bakom den ena eller andra nationella fanan, den ena eller andra krigsorsaken, ALLA de som lurar oss med illusionen om fred och "goda relationer" mellan folken.
Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla vår kamp mot det kapitalistiska system som är ansvarigt för alla krig, en kamp mot de nationella borgarklasserna och deras stat.
Historien har visat att den enda kraft som kan sätta stopp för kapitalistiska krig är den exploaterade klassen, proletariatet, borgarklassens direkta fiende. Detta var fallet när arbetarna i Ryssland störtade den borgerliga staten i oktober 1917 och när arbetarna och soldaterna i Tyskland revolterade i november 1918: dessa stora rörelser av kamp från proletariatets sida tvingade regeringarna att underteckna vapenstilleståndet. Det var detta som satte stopp för första världskriget: det revolutionära proletariatets styrka! Arbetarklassen måste vinna en verklig och slutgiltig fred överallt genom att störta kapitalismen i världsskala.
Denna långa väg ligger framför oss. Idag innebär den att utveckla klasskampen, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot oss av ett system som störtats in i en oöverstiglig kris. Genom att vägra försämringen av våra levnads- och arbetsvillkor, genom att vägra de ständiga uppoffringar som görs för att balansera budgeten, den nationella ekonomins konkurrenskraft eller krigsansträngningarna, börjar vi stå upp mot kapitalismens hjärta: människans utsugning av människan.
I dessa strider står vi tillsammans, vi utvecklar vår solidaritet, vi debatterar och blir medvetna om vår styrka när vi är enade och organiserade. I sina klasstrider bär proletariatet inom sig en värld som är kapitalismens raka motsats: å ena sidan uppdelningen i nationer som bedriver ekonomisk och militär konkurrens till den grad att de förstör varandra; å andra sidan en potentiell enhet av alla världens utsugna. Proletariatet har börjat anträda denna långa väg, tagit några steg: under "missnöjets sommar" i Storbritannien 2022, under den sociala rörelsen mot pensionsreformen i Frankrike i början av 2023, under de historiska strejkerna inom hälso- och bilsektorn i USA de senaste veckorna. Denna internationella dynamik markerar den historiska återkomsten av arbetarklassens kampvilja, en allt tydligare vägran att acceptera den permanenta försämringen av levnads- och arbetsvillkor och tendensen att visa solidaritet mellan sektorer och mellan generationer av arbetare i kamp. I framtiden måste klassrörelserna göra en koppling mellan den ekonomiska krisen och krig, mellan de uppoffringar som krävs och utvecklingen av vapenbudgetar och vapenpolitik, mellan alla de gissel som den föråldrade globala kapitalismen bär med sig, mellan de ekonomiska kriserna, krigsansträngningarna och klimatkriserna som föder varandra.
Mot nationalismen, mot de krig som våra utsugare vill dra in oss i, är arbetarrörelsens gamla slagord från 1848 års Kommunistiska Manifest mer relevanta i dag än någonsin:
"Arbetarklassen har inget fosterland!
Proletärer i alla länder, förena er!"
För utvecklingen av det internationella proletariatets klasskamp!
Internationella Kommunistiska Strömningen, den 7 november 2023
Det nuvarande imperialistiska blodbadet i Mellanöstern är bara det senaste i över ett århundrade av nästan permanent krig som har kännetecknat världskapitalismen sedan 1914.
Massakrerna på försvarslösa civila i miljoner, folkmorden, raserandet av städer och till och med hela länder har inte lett till någonting annat än ett löfte om fler och värre grymheter framöver.
De rättfärdiganden eller "lösningar" som de olika stridande imperialistiska makterna, stora eller små, föreslår för det nuvarande blodbadet, liksom alla tidigare, är ett gigantiskt bedrägeri för att lugna, splittra och förbereda den exploaterade arbetarklassen för mord på sina klassbröder, på uppdrag av en nationell bourgeoisie mot en annan.
I dag regnar en syndaflod av bomber och kulspruteeld över de människor som bor i Israel och Gaza. På ena sidan Hamas. På den andra den israeliska armén. I mitten arbetare som bombas, skjuts, avrättas och tas som gisslan. Tusentals har redan dött.
Över hela världen uppmanar borgarklassen oss att välja sida. För det palestinska motståndet mot det israeliska förtrycket. Eller för det israeliska svaret på den palestinska terrorismen. Båda fördömer den andres barbari för att rättfärdiga krig. Den israeliska staten har förtryckt det palestinska folket i årtionden, med blockader, trakasserier, checkpoints och förödmjukelser. Palestinska organisationer har dödat oskyldiga människor med knivattacker och bombattentat. Varje sida kräver att den andres blod skall spillas.
Denna dödliga logik är det imperialistiska krigets logik! Det är våra utsugare och deras stater som alltid för ett skoningslöst krig för att försvara sina egna intressen. Och det är vi, arbetarklassen, de exploaterade, som alltid får betala priset, med våra liv.
För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget hemland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi samma klass! Varken Israel eller Palestina!
Endast det enade internationella proletariatet kan sätta stopp för dessa ökande massakrer och de imperialistiska intressen som ligger bakom dem. Denna unika, internationalistiska lösning, som utarbetades av en handfull kommunister från Zimmerwaldvänstern, bekräftades i oktober 1917 i Ryssland när arbetarklassens revolutionära kamp störtade den kapitalistiska regimen och upprättade sin egen politiska klassmakt. Genom sitt exempel inspirerade oktober en bredare, internationell revolutionär rörelse som tvingade fram slutet på första världskriget.
Den enda politiska strömning som har överlevt nederlaget för denna revolutionära våg och upprätthållit det militanta försvaret av den internationalistiska principen har varit den kommunistiska vänstern. På trettiotalet bevarade den denna grundläggande arbetarklasslinje under det spanska inbördeskriget och det kinesisk-japanska kriget medan andra politiska strömningar som stalinisterna, trotskisterna eller anarkisterna valde sitt imperialistiska läger av dem som anstiftade dessa konflikter. Den kommunistiska vänstern behöll sin internationalism under andra världskriget medan dessa andra strömningar deltog i det imperialistiska blodbad som genomfördes, förklädd till en kamp mellan "fascism och antifascism" och/eller ett försvar av "Sovjetunionen".
I dag håller den kommunistiska vänsterns fåtaliga, organiserade militanta styrkor fortfarande fast vid denna internationalistiska kompromisslöshet, men deras knappa resurser försvagas ytterligare av splittringen i flera olika grupper och en ömsesidigt fientlig, sekteristisk anda.
Det är därför som dessa olika krafter, inför den ökning av det imperialistiska barbariet som vi nu bevittnar, måste samlas kring en gemensam deklaration mot alla imperialistiska makter, mot uppmaningarna till nationellt försvar bakom utsugarna, mot de hycklande vädjandena om "fred" och för den proletära klasskampen, som leder till den kommunistiska revolutionen.
PROLETÄRER I ALLA LÄNDER, FÖRENA ER!
Internationella Kommunistiska Strömningen
Internationalist Voice
17.10.2023
-----------------
Varför denna appell?
För bara 20 månader sedan, efter den ryska invasionen av Ukraina, föreslog ICC ett liknande gemensamt uttalande till de kommunistiska vänstergrupperna. De grupper som undertecknade det förutom ICC - Istituto Onorato Damen, Internationalist Voice, International Communist Perspective (Sydkorea) - har därefter producerat två diskussionsbulletiner för grupper inom den kommunistiska vänstern där de debatterar sina respektive ståndpunkter och skillnader och har hållit gemensamma offentliga möten.
Andra grupper inom den kommunistiska vänstern vägrade dock att underteckna appellen (eller svarade inte alls) trots att de instämde i dess internationalistiska principer. Med tanke på att det idag är ännu mer angeläget att gemensamt försvara denna princip ber vi dessa grupper - som listas nedan - att ompröva och underteckna denna appell.
Ett argument mot att underteckna det gemensamma uttalandet om Ukraina var att andra skillnader mellan grupperna var för stora för att tillåta det. Det går inte att förneka förekomsten av dessa viktiga skillnader, vare sig det gäller analysfrågor, teoretiska frågor, synen på det politiska partiet eller till och med villkoren för medlemskap. Men den proletära internationalismens mest angelägna och grundläggande princip, klassgränsen som skiljer revolutionära politiska organisationer åt, är oerhört mycket viktigare. Och ett gemensamt uttalande i denna fråga betyder inte att de andra skillnaderna glöms bort. Tvärtom visar diskussionsbulletinerna att ett forum för debatt om dem är möjligt och nödvändigt.
Ett annat argument var att det behövdes ett mer praktiskt inflytande för det internationalistiska perspektivet i arbetarklassen, bredare än bara en vädjan begränsad till den kommunistiska vänstern. Naturligtvis vill alla internationalistiska militanta kommunistiska organisationer ha mer inflytande i arbetarklassen. Men om internationalistiska organisationer inom den kommunistiska vänstern inte ens kan agera praktiskt tillsammans utifrån sina grundläggande principer vid avgörande tillfällen av imperialistiska konflikter, hur kan de då förvänta sig att bli tagna på allvar av bredare delar av proletariatet?[1]
Den nuvarande konflikten mellan Israel och Palestina, som är farligare och mer instabil än alla tidigare konflikter och som äger rum mindre än två år efter det imperialistiska krigets återkomst i Ukraina, tillsammans med många andra imperialistiska konflikter som nyligen har återuppstått (Serbien/Kosovo, Azerbajdzjan/Armenien och de ökande spänningarna mellan USA och Kina om Taiwan) innebär att ett gemensamt internationalistiskt uttalande är ännu mer angeläget än tidigare.
Därför ber vi direkt och offentligt följande grupper att visa sin vilja att medunderteckna det ovan tryckta uttalandet mot det imperialistiska kriget, som sedan vid behov kan ändras eller omformuleras i enlighet med dess gemensamma internationalistiska syfte:
Till:
ICT (Internationalistiska Kommunistiska Tendensen)
PCI (Programa Comunista)
PCI (Il Partito Comunista)
PCI (Le Prolétaire, Il Comunista)
IOD (Istituto Onorato Damen)
Andra grupper utanför den kommunistiska vänstern som instämmer i de internationalistiska ståndpunkter som försvaras i denna appell kan tillkännage sitt stöd för denna appell och distribuera den.
________________________________________
1. För en djupgående debatt om dessa argument, se Korrespondens om det gemensamma uttalandet från grupper inom den kommunistiska vänstern om kriget i Ukraina
Generalstrejker och stora demonstrationer den 7 mars i Frankrike, den 8 mars i Italien och den 11 mars i Storbritannien. Överallt växer och sprider sig ilskan.
I Storbritannien har en historisk strejkvåg pågått i nio månader. Efter att ha genomlidit årtionden av åtstramningar utan att rygga tillbaka accepterar proletariatet i Storbritannien inte längre uppoffringarna. "Nu räcker det".
I Frankrike är det höjningen av pensionsåldern som har tänt krutdurken. Demonstrationer fick miljontals människor att gå ut på gatorna. "Inte ett år mer, inte en euro mindre".
I Spanien hölls enorma demonstrationer mot sjukvårdssystemets kollaps och strejker utbröt inom många sektorer (städning, transport, IT osv.). "La indignación llega de lejos / Indignationen kommer från långt håll", stod det i tidningarna.
I Tyskland, som drabbas hårt av inflationen, strejkade de anställda inom den offentliga sektorn och deras kollegor inom postsektorn för löneökningar, något som "aldrig tidigare skådats i Tyskland".
I Danmark utbröt strejker och demonstrationer mot avskaffandet av en helgdag för att finansiera ökningen av militärbudgeten.
I Portugal protesterar också lärare, järnvägsarbetare och vårdpersonal mot låga löner och höga levnadskostnader. Nederländerna, Danmark, Förenta staterna, Kanada, Mexiko, Kina... samma strejker mot samma outhärdliga och ovärdiga levnadsvillkor: "Den verkliga nöden: att inte kunna värma sig, äta, ta hand om sig själv, köra bil!
Arbetarklassens återkomst
Det är ingen tillfällighet att kampen pågår samtidigt i alla dessa länder. Den bekräftar en verklig förändring av andan inom vår klass. Efter trettio år av resignation och modlöshet säger vi genom våran kamp: "Vi kommer inte att acceptera detta längre. Vi kan och vi måste kämpa".
Detta återupptagande av arbetarklassens kampvilja gör det möjligt för oss att stå enade, att visa solidaritet i kampen, att känna oss stolta, värdiga och enade i vår kamp. En mycket enkel men oerhört värdefull idé gror i våra huvuden: vi sitter alla i samma båt!
Anställda i vita rockar, blåkläder, skjorta eller blus, arbetslösa, studenter med otrygga anställningsförhållanden, pensionärer, från alla sektorer, offentliga och privata, vi börjar alla känna igen oss som en social kraft som förenas av samma exploateringsvillkor. Vi lider av samma exploatering, samma kapitalistiska kris, samma attacker mot våra levnads- och arbetsvillkor. Vi deltar i samma kamp. Vi är arbetarklassen.
"Workers stand together", ropar de strejkande i Storbritannien. "Antingen kämpar vi tillsammans eller så får vi sova på gatan", bekräftar demonstranterna i Frankrike.
Kan vi vinna?
Vissa tidigare strider visar att det är möjligt att få en regering att backa, att bromsa sina attacker.
1968 enades proletariatet i Frankrike genom att ta kontroll över sina strider. Efter de enorma demonstrationerna den 13 maj för att protestera mot det polisförtryck som studenterna utsattes för, spred sig strejkerna och stormötena som en löpeld i fabrikerna och på alla arbetsplatser för att med sina nio miljoner strejkande sluta i den största strejken i den internationella arbetarrörelsens historia. Inför denna dynamik av spridning och enighet i arbetarkampen skyndade sig regeringen och fackföreningarna att underteckna ett avtal om en allmän löneökning för att stoppa rörelsen.
1980, i Polen, tog de strejkande inför de stigande livsmedelspriserna kampen ännu längre genom att samlas i stormöten och strejkkommittéer, genom att själva besluta om krav och åtgärder, och framför allt genom att ständigt försöka utvidga kampen. Inför denna styrkedemonstration var det inte bara den polska borgarklassen som darrade, utan borgarklassen i alla länder.
I Frankrike drog regeringen 2006, efter bara några veckors mobilisering, tillbaka sitt "Contrat Première Embauche". Varför? Vad skrämde borgarklassen så mycket att den backade så snabbt? De otrygga studenterna organiserade massiva allmänna möten på universiteten, som var öppna för arbetstagare, arbetslösa och pensionärer, och lade fram en gemensam paroll: kampen mot tillfälliga anställningar och arbetslöshet. Dessa stormöten var rörelsens centra, där debatter hölls och beslut fattades. Resultatet: varje helg samlade demonstrationerna fler och fler sektorer. Löntagare och pensionärer anslöt sig till studenterna under parollen: "Unga och gamla, alla i samma båt". Den franska bourgeoisien och regeringen hade inför denna tendens att ena rörelsen inget annat val än att dra tillbaka CPE.
Alla dessa rörelser har haft en gemensam dynamik som innebar att kampen utvidgades tack vare att arbetarna själva tog kontroll över den!
I dag, oavsett om vi är löntagare, arbetslösa, pensionärer eller studenter med osäkra anställningsförhållanden, saknar vi fortfarande tilltro till oss själva, till vår kollektiva styrka, för att våga ta direkt kontroll över vår kamp. Men det finns inget annat sätt. Alla "åtgärder" som fackföreningarna föreslår leder till nederlag. Strejkvakter, strejker, demonstrationer, blockering av ekonomin... det spelar ingen roll så länge dessa aktioner förblir under deras kontroll. Om fackföreningarna ändrar formen för sina aktioner beroende på omständigheterna är det alltid för att bättre behålla kontrollen: att splittra och isolera sektorerna från varandra så att vi inte debatterar och själva bestämmer hur vi ska föra kampen.
Vad har fackföreningarna gjort i nio månader i Storbritannien? De har spridit ut arbetarnas svar: varje dag har en annan sektor strejkat. Var och en i sitt hörn, var och en på sin egen strejkvakt. Inga massmöten, ingen kollektiv debatt, ingen verklig enighet i kampen. Detta är inte ett strategiskt misstag utan en avsiktlig splittring.
Hur lyckades Thatcher-regeringen 1984-85 krossa arbetarklassen i Storbritannien? Genom fackföreningarnas smutsiga arbete, som isolerade gruvarbetarna från deras klassbröder och systrar i andra sektorer. De låste in dem i en lång och steril strejk. I mer än ett år stängde gruvarbetarna gruvorna under parollen att "blockera ekonomin". Ensamma och maktlösa tömdes de strejkande på sin styrka och sitt mod. Deras nederlag var hela arbetarklassens nederlag! Det är först nu, trettio år senare, som arbetarna i Storbritannien börjar resa sig. Detta nederlag är därför en dyrbar läxa som världsproletariatet inte får glömma.
Endast genom att samlas i öppna, massiva och autonoma stormöten och strejkkommittéer och verkligen besluta om rörelsens inriktning kan vi föra en enad och spridande kamp som bärs upp av solidaritet mellan alla sektorer och alla generationer. Stormöten där vi känner oss enade och trygga i vår kollektiva styrka, där vi kan anta alltmer enande krav. Stormöten och strejkkommittéer som kan bilda massiva delegationer för att träffa våra klassbröder och systrar, arbetarna i den närmaste fabriken, sjukhuset, skolan, förvaltningen.
Den verkliga segern är själva kampen
"Kan vi vinna?" Svaret är ja, ibland om, och endast om, vi tar vår kamp i egna händer. Vi kan stoppa attackerna tillfälligt, få en regering att backa.
Men sanningen är att den globala ekonomiska krisen kommer att driva stora delar av proletariatet in i fattigdom. För att klara sig på den internationella marknaden och konkurrensens arena kommer varje borgarklass i varje land, oavsett om dess regering är vänster-, höger- eller mittenregering, traditionell eller populistisk, att införa alltmer oacceptabla levnads- och arbetsvillkor.
Sanningen är, att i takt med att krigsekonomin utvecklas i jordens fyra hörn, kommer de "uppoffringar" som bourgeoisien kräver att bli alltmer outhärdliga.
Sanningen är, att den imperialistiska konfrontationen mellan nationer, alla nationer, innebär en spiral av förstörelse och blodigt kaos som kan leda hela mänskligheten till dess undergång. Varje dag i Ukraina dödas allt fler människor, ibland 16- eller 18-åringar, av avskyvärda vapen, vare sig de är ryska eller västerländska.
Sanningen är att enkla epidemier av influensa eller lunginflammation nu tvingar utmattade hälsovårdssystem på knä.
Sanningen är att kapitalismen kommer att fortsätta att ödelägga planeten och förstöra klimatet genom att orsaka förödande översvämningar, torka och bränder.
Sanningen är att miljontals människor kommer att fortsätta att fly undan krig, svält, klimatkatastrofer, bara för att springa in i andra länders taggtrådsmurar eller drunkna i havet.
Då uppstår frågan: Vad är det för mening med att kämpa mot låga löner, mot personalbrist, mot den ena eller andra "reformen"?
Därför att vår kamp bär på hoppet om en annan värld, utan klasser och exploatering, utan krig och gränser.
Den verkliga segern är själva kampen. Det enkla faktum att vi går in i kampen, att vi utvecklar vår solidaritet, är redan en seger. Genom att kämpa tillsammans, genom att vägra resignera, förbereder vi morgondagens kamp och vi skapar undan för undan, trots de oundvikliga nederlagen, förutsättningarna för en ny värld.
Vår solidaritet i kampen är motsatsen till den dödliga konkurrensen i detta system, som är uppdelat i rivaliserande företag och nationer.
Vår solidaritet mellan generationerna är motsatsen till systemets brist på framtidstro och destruktiva spiral.
Vår kamp symboliserar vägran att offra oss på militarismens och krigets altare.
Arbetarklassens kamp är innebär en utmaning mot kapitalismens och utsugningens grundvalar.
Varje strejk bär på revolutionens frön.
Framtiden tillhör klasskampen!
Internationella Kommunistiska Strömningen (25 februari 2023)
För dagens och framtidens strider måste vi organisera oss, debattera och dra lärdomar.
Närhelst det är möjligt måste vi samlas, diskutera och återanvända historiska lärdomar för att förbereda hela arbetarklassens autonoma kamp. På jobbet, i demonstrationerna, blockaderna, strejkvakterna, måste vi diskutera och reflektera över hur arbetarklassen kan ta sin kamp i egna händer, hur den kan organisera sig i autonoma stormöten, hur den kan utvidga sin rörelse.
Offentliga möten
Det är också i denna anda som vi anordnar offentliga möten i ett antal länder. Nästa möte i Storbritannien äger rum den 1 april kl. 15.00 på The Lucas Arms, 245A Grays Inn Rd, London WC1X 8QY. Det kommer också att vara möjligt att delta i detta möte på nätet - skriv då till [email protected] [12] från Storbritannien. Från övriga länder, skriv till [email protected] [13] så skickar vi länken. Datum och platser för våra möten finns på vår webbplats.
Kom och diskutera!
Den hastighet med vilken Sverige och Finland har anslutit sig till Nato är ett tydligt tecken på den snabba utvecklingen av militariseringen i norra Europa efter invasionen av Ukraina i februari. Processen, som inleddes av Finland, ledde till ett historiskt skifte i politiken för den svenska regeringen, som övergav en mer än 200 år lång alliansfri politik som går tillbaka till slutet av Napoleonkrigen. Denna politik, liksom den officiella svenska politiken om "neutralitet", var i själva verket aldrig mer än en rökridå för att dölja en långvarig tillhörighet till västblocket sedan andra världskrigets slut.
Det snabba händelseförloppet efter Rysslands invasion av Ukraina har lett till en allvarlig intensifiering av den militaristiska propagandan i båda länderna, något som saknar motstycke i deras moderna historia. Myten om de "fredliga" nordiska länderna är tydligt avslöjad, och Nato kommer att dra nytta av detta genom att stärka sin norra flank, vilket förlänger omringningen av Ryssland och bara kan leda till en ytterligare förvärring av de imperialistiska konflikterna i Europa.
Finland, en påtvingad "neutralitet" som kontrollerades av Sovjetryssland
Finland, med sin långa gräns mot Ryssland (ungefär lika långt som mellan Lübeck och Monaco) har en helt annan historia av "neutralitet" än Sverige. Efter Sveriges förlust av Finland till Ryssland blev Finland 1809 ett storfurstendöme och en del av Tsarryssland, och detta varade fram till 1917. De revolutionära striderna i Finland 1917-18, som tog formen av ett inbördeskrig mellan röda och vita, krossades med hjälp av den tyska armén. Med invasionen av Ryssland 1939 och "vinterkriget" 1939-40, samt kriget mot Ryssland på tysk sida fram till nederlaget 1944, innebar att Finland fick underkasta sig hårda krigsskadestånd från 1944 och framåt. Detta innebar att Finland efter andra världskriget tvingades till ett "särskilt förhållande" med Sovjetryssland och en politik av påtvingad "neutralitet" som varade i nästan femtio år, fram till efter det tidigare östblockets fall. Finland var ett land där Sovjetunionen hade en stark kontroll utan att använda militär makt, vilket var fallet i de baltiska länderna. Politiken, kallad "Finlandisering", innebar att Sovjetunionen hade sista ordet när regeringar och presidenter valdes, trots att Finland officiellt var en demokrati i västerländsk stil.
Sverige: Två hundra år av "neutralitet" och alliansfrihet?
Förlusten av Finland till Ryssland 1809 - som sedan tidig medeltid betraktats som "den östra halvan av Konungariket Sverige" - var det sista slaget mot Sveriges ambitioner att behålla sin tidigare position som lokal stormakt. Under 1700-talet förlorade Sverige gradvis sina tidigare kolonier runt Östersjön, och den nytillträdde kungen, den franske generalen Jean Baptiste Bernadotte, förklarade 1818 att Sverige, för att hålla fred med Ryssland, skulle vara "neutralt" och undvika allianser med andra europeiska makter.
Denna "neutralitetspolitik" upprätthölls mödosamt under de två världskrigen, trots att majoriteten av borgarklassen helt klart hade sina sympatier på den tyska sidan. Den tillät transport av tyska trupper genom landet till norr om Norge och norr om Finland under de första åren av andra världskriget. När kriget i Finland började stödde man sitt grannland genom att skicka mat, ammunition, vapen och mediciner. Det var inte förrän mitt under kriget, efter Stalingrad, som den svenska borgarklassen gjorde en "opportunistisk" vändning och började stödja det allierade lägret.
Medan de traditionella delarna av borgarklassen i Sverige hade starka band till Tyskland, utvecklade de allt mer inflytelserika socialdemokraterna, med sin hegemoni vid makten mellan 1933 och 1976, starka band till USA och Storbritannien efter andra världskriget. Neutralitetspolitiken innebar nu att Sverige - utan att erkänna det officiellt - hjälpte Nato och västblocket med underrättelseverksamhet mot Sovjetunionen under 1950- och 60-talen. Det var inte förrän i början av 2000-talet som denna "officiella hemlighet" avslöjades, långt efter östblockets fall.
Sveriges roll under 1960- och 70-talen, under det kalla krigets höjdpunkt, kan illustreras av Olof Palmes roll och hans vältaliga kritik av USA:s politik i Vietnam. Att vara en "kritisk allierad" till USA var en viktig tillgång för västblocket, eftersom det påstått "neutrala" Sverige kunde användas för att påverka före detta kolonier som riskerade att hamna i östblockets banor.
Efter östblockets fall omstrukturerade Sverige sina militära styrkor och avskaffade värnplikten i mer än två decennier, för att sedan återinföra den 2017. Med det ökande hotet från Ryssland under det senaste decenniet utvecklade Sverige och Finland en militär anslutning till Natoländerna, benämnd "Partnerskap för fred", och det fördes diskussioner om ett eventuellt militärt samarbete mellan Finland och Sverige, men frågan om att direkt ansluta sig till Nato fanns inte politiskt på dagordningen i båda länderna förrän efter invasionen av Ukraina.
På mindre än två månader har de svenska socialdemokraterna övergivit sin neutralitets- och alliansfrihetspolitik trots stark kritik inom partiet. Medan frågan om anpassning till Nato inte har funnits på den politiska dagordningen, och försvarades öppet endast av en minoritet bland riksdagspartierna, nämligen Liberalerna, förklarade efter invasionen av Ukraina en stark majoritet i den svenska riksdagen sitt stöd för "Nato-processen". Frågan om Nato var inte ens en fråga i de svenska valkampanjerna i år. Efter valet har situationen inte förändrats. Socialdemokraterna har ersatts av en högerkoalition, där högerextrema Sverigedemokraterna kommer att ha en betydande roll. Men trots att detta parti har ett register av proryska uttalanden och kopplingar har de ändrat sin inställning till Nato under våren. Det enda parti som öppet motsätter sig ett Natomedlemskap är Vänsterpartiet, det tidigare kommunistpartiet.
När den finska premiärministern Sanna Marin förklarade att Finland borde gå med i Nato var detta också en total brytning med politiken för "neutralitet" och tidigare underkastelse till den ryska grannen under det kalla kriget.
Att gå med i Nato kommer inte att innebära "fred och säkerhet" utan ökat militärt kaos
I dag innebär denna förstärkning av Nato på dess norra flank en risk för en upptrappning av en öppen militär konflikt i norra Europa. Det är ytterligare ett exempel på USA:s långsiktiga politik att införa sin världsordning genom att omringa sina främsta imperialistiska rivaler - en politik som i själva verket skapar ytterligare kaos, vilket erfarenheterna i Afghanistan, Irak och Ukraina visar. Huvudargumentet för anpassningen till Nato har varit att "upprätthålla fred och säkerhet" och piska upp en sekellång rädsla för Ryssland, de skandinaviska ländernas historiska ärkefiende. Den svenska utrikesministern Ann Lindes uttalande om att anslutningen till Nato kommer att vara en handling för att "undvika konflikter" som kommer att leda till en mer avslappnad och fredlig situation i Europa är uppenbarligen falskt. En förstärkning av Nato på dess norra flank kommer i första hand att innebära en förstärkning av USA, genom att bygga en gigantisk sköld mot Ryssland i de nordiska och baltiska länderna. Anpassningen till Nato, med dess obligatoriska ökning av militärbudgetarna till 2 procent av BNP (vilket innebär ökade vinster för den svenska militärindustrin, Bofors och SAAB) kommer att innebära en mer instabil och osäker situation för arbetarklassen och hela befolkningen. Med sin hycklande taktik att framstå som "fredens försvarare" samtidigt som man underblåser krigshets och kaos, är denna strategiska vändning från den svenska och finska härskande klassens sida ett tydligt tecken på att situationen kommer att eskalera inom bara några månader.
Den ökade militariseringen av samhället i Skandinavien - illustrerad i våras av den tidigare svenska statsministern Magdalena Andersson som poserade med hjälm i en stridsvagn under en gemensam Natoledd operation i norr - kommer bara att leda till ytterligare destabilisering och förstörelse.
Edvin
19 oktober 2022
Sedan i lördags har massiva bombningar drabbat de människor som bor i Israel och Gaza. På ena sidan Hamas. På den andra den israeliska armén. I mitten civila som bombas, skjuts, avrättas och tas som gisslan. Tusentals har redan dött.
Över hela världen uppmanar borgarklassen oss att välja sida. För det palestinska motståndet mot det israeliska förtrycket. Eller för det israeliska svaret på den palestinska terrorismen. Båda fördömer den andres barbari för att rättfärdiga krig. Den israeliska staten har förtryckt det palestinska folket i årtionden, med blockader, trakasserier, checkpoints och förödmjukelser, så hämnd skulle vara legitimt. Palestinska organisationer har dödat oskyldiga människor med knivattacker och bombattentat. Varje sida kräver att den andres blod skall offras.
Denna dödens logik är det imperialistiska krigets logik! Det är våra utsugare och deras stater som alltid för ett skoningslöst krig för att försvara sina egna intressen. Och det är vi, arbetarklassen, de exploaterade, som alltid får betala priset, med våra liv.
För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget fosterland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi klassbröder! Vare sig vi bor i Israel eller Palestina!
Det finns inget slut på kriget i Mellanöstern
Det tjugonde århundradet var ett århundrade av krig, de mest avskyvärda krigen i mänsklighetens historia, och inget av dem tjänade arbetarnas intressen. De senare uppmanades alltid till att slaktas i miljontals för sina utsugares intressen, i namn av försvaret av "fosterlandet", "civilisationen", "demokratin", till och med "det socialistiska fosterlandet" (som vissa presenterade Stalins och Gulags Sovjetunionen).
Idag pågår ett nytt krig i Mellanöstern. På båda sidor uppmanar de härskande klickarna de exploaterade att "försvara hemlandet", vare sig det är judiskt eller palestinskt. Dessa judiska arbetare som i Israel exploateras av judiska kapitalister, dessa palestinska arbetare som exploateras av judiska kapitalister eller av arabiska kapitalister (och ofta mycket grymmare än av judiska kapitalister eftersom arbetsrätten i palestinska företag fortfarande är den som gällde i det tidigare ottomanska riket).
Judiska arbetare har redan fått betala ett högt pris för borgarklassens krigshets i de fem krig som de har drabbats av sedan 1948. Så snart de kom ut ur koncentrationslägren och ghettona i ett Europa som härjats av världskriget drogs far- och morföräldrarna till dem som i dag bär Tsahals uniform in i kriget mellan Israel och arabländerna. Sedan fick deras föräldrar betala priset i blod i krigen 1967, 1973 och 1982. Dessa soldater är inte avskyvärda odjur vars enda tanke är att döda palestinska barn. De är unga värnpliktiga, mestadels arbetare, som dör i rädsla och avsky, som tvingas agera polis och vars huvuden är fyllda av arabernas "barbari".
Även palestinska arbetare har redan betalat ett fruktansvärt pris i blod. De fördrevs från sina hem 1948 genom det krig som deras ledare förde och har tillbringat större delen av sina liv i koncentrationsläger, inkallade som tonåringar till Fatahs, PFLP:s eller Hamas miliser.
De största massakrerna utfördes inte av Israels arméer, utan av arméerna i de länder där de befann sig, såsom i Jordanien och Libanon: i september 1970 ("Svarta september") utrotade "Lille kung Hussein” dem i massor, till den grad att några av dem tog sin tillflykt till Israel för att undkomma döden. I september 1982 massakrerade arabiska miliser (visserligen kristna och allierade med Israel) dem i flyktinglägren Sabra och Shatila i Beirut.
Nationalism och religion, ett gift för de utsugna
I dag, i det "palestinska hemlandets" namn, mobiliseras återigen arabiska arbetare mot israelerna, av vilka majoriteten är israeliska arbetare, precis som de senare uppmanas att dö för att försvara det "utlovade landet".
Nationalistisk propaganda utgår ständigt från båda sidor, en fördummande propaganda som är avsedd att förvandla människor till brutala bestar. Den israeliska och arabiska borgarklassen har underblåst detta i mer än ett halvt sekel. Israeliska och arabiska arbetare har ständigt fått höra att de måste försvara sina förfäders land. För de förra har den systematiska militariseringen av samhället utvecklats till en masspsykos för att göra dem till "goda soldater". För de senare har viljan att strida mot Israel för att hitta ett hem varit djupt rotad. Och för att göra detta höll ledarna i de arabländer där de var flyktingar dem i årtionden i koncentrationsläger med outhärdliga levnadsförhållanden.
Nationalism är en av de värsta ideologier som uppfunnits av borgarklassen. Det är den ideologi som gör det möjligt för den att maskera motsättningen mellan utsugare och utsugna, att ena dem alla bakom samma flagga, för vilken de utsugna kommer att dödas i utsugarnas tjänst, för att försvara sina klassintressen och privilegier.
Som kronan på verket tillförs detta krig giftet från religiös propaganda, den typ som skapar den mest vansinniga fanatism. Judar uppmanas att försvara klagomuren i Salomos tempel med sitt blod. Muslimer måste ge sina liv för Omars moské och islams heliga platser. Det som händer idag i Israel och Palestina bekräftar tydligt att religionen är "folkets opium", som 1800-talets revolutionärer uttryckte det. Religionens syfte är att trösta de exploaterade och förtryckta. De för vilka livet på jorden är ett helvete får höra att de kommer att bli lyckliga efter sin död, förutsatt att de vet hur de skall förtjäna sin frälsning. Och denna frälsning byts mot uppoffring, underkastelse, till och med att ge upp sina liv i det "heliga krigets" tjänst.
Det faktum att ideologier och vidskepelser från antiken eller medeltiden i början av 2000-talet fortfarande används i stor utsträckning för att få människor att offra sina liv säger mycket om det barbariska tillstånd som Mellanöstern, liksom många andra delar av världen, håller på att sjunka ner i.
Stormakterna är ansvariga för kriget
Det är ledarna för stormakterna som har skapat den helvetiska situation i vilken de utsugna människorna i denna region dör i tusental i dag. Det var den europeiska borgarklassen, och särskilt den brittiska borgarklassen med sin "Balfourdeklaration" från 1917, som i syfte att söndra och härska tillät skapandet av ett "judiskt hem" i Palestina, och därmed främjade sionismens chauvinistiska utopier. Det var samma borgarklass som efter andra världskriget, som de just hade vunnit, såg till att hundratusentals centraleuropeiska judar transporterades till Palestina efter att ha lämnat lägren eller vandrat långt från sin hemort. Detta innebar att de inte behövde ta emot dem hemma.
Det var samma borgarklasser, först den brittiska och franska, sedan den amerikanska, som beväpnade staten Israel till tänderna för att ge den rollen som västblockets spjutspets i denna region under det kalla kriget, medan Sovjetunionen å sin sida beväpnade sina arabiska allierade så mycket som möjligt. Utan dessa stora "sponsorer" skulle krigen 1956, 1967, 1973 och 1982 inte ha kunnat äga rum.
I dag beväpnar och understödjer borgarklassen i Libanon, Iran och förmodligen Ryssland, Hamas. Förenta staterna har just skickat sitt största hangarfartyg till Medelhavet och har tillkännagivit nya vapenleveranser till Israel. I själva verket deltar alla stormakter mer eller mindre direkt i detta krig och dessa massakrer!
Detta nya krig hotar att kasta hela Mellanöstern in i kaos! Det är inte den femtioelfte blodiga konfrontationen som försätter detta hörn av världen i sorg. Bara omfattningen av morden visar att barbariet har nått en ny nivå: unga människor som dansar och mejas ner med kulsprutor, kvinnor och barn som avrättas på gatan på nära håll, utan annat syfte än att tillfredsställa en blind hämndlystnad, en bombmatta för att förinta en hel befolkning, två miljoner människor som berövas allt, vatten, elektricitet, gas, mat... Det finns ingen militär logik i alla dessa grymheter, i alla dessa brott! Båda sidor vältrar sig i den mest fruktansvärda och irrationella mordlystnad!
Men det finns något som är ännu allvarligare: denna Pandoras ask kommer aldrig att stängas igen. Precis som med Irak, Afghanistan, Syrien och Libyen kommer det inte att finnas någon återvändo, ingen "återgång till fred". Kapitalismen drar in allt större delar av mänskligheten i krig, död och samhällets sönderfall. Kriget i Ukraina har redan pågått i nästan två år och har fastnat i ett ändlöst blodbad. Massakrer pågår också i Nagorno-Karabach. Och det finns redan ett hot om ett nytt krig mellan nationerna i det forna Jugoslavien. Kapitalism innebär krig!
För att få slut på kriget måste kapitalismen störtas!
Arbetarna i alla länder måste vägra att ta parti för det ena eller andra borgerliga lägret. I synnerhet måste de vägra att låta sig luras av retoriken från de partier som gör anspråk på att vara arbetarklassens, vänsterns och extremvänsterns partier, som ber dem att visa "solidaritet med de palestinska massorna" i deras kamp för rätten till ett "hemland". Det palestinska hemlandet kommer aldrig att bli något annat än en borgerlig stat som står i den exploaterande klassens tjänst och förtrycker samma massor, med poliser och fängelser. Solidariteten från arbetarna i de mest avancerade kapitalistiska länderna går inte till "palestinierna", precis som den inte går till "israelerna", bland vilka det finns utsugare och utsugna. Den går till arbetarna och de arbetslösa i Israel och Palestina (som för övrigt redan har fört en kamp mot sina utsugare trots all den hjärntvätt de har utsatts för), precis som den går till arbetarna i alla andra länder i världen. Den främsta solidaritet de kan erbjuda är i själva verket att inte uppmuntra deras nationalistiska illusioner.
Denna solidaritet innebär framför allt att utveckla sin kamp mot det kapitalistiska systemet, som är ansvarigt för alla krig: en kamp mot sin egen borgarklass.
Arbetarklassen måste vinna freden genom att störta kapitalismen på global nivå. Idag innebär detta att utveckla sin kamp på klassnivå, mot de allt hårdare ekonomiska attacker som riktas mot den av ett system som har störtats in i en oöverkomlig kris.
Mot nationalismen! Mot de krig som era utsugare vill dra in er i!
Proletärer i alla länder, förena er!
IKS, den 9 oktober, 2023
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/
[2] https://sv.internationalism.org/tag/12/318/klasskampen
[3] https://en.internationalism.org/icconline/201206/4977/notes-toward-history-art-ascendant-and-decadent-capitalism
[4] https://en.internationalism.org/content/14445/communism-agenda-history-castoriadis-munis-and-problem-breaking-trotskyism
[5] https://en.internationalism.org/international-review/201808/16490/castoriadis-munis-and-problem-breaking-trotskyism-second-part-cont
[6] https://en.internationalism.org/node/3417
[7] https://en.internationalism.org/content/16707/report-class-struggle-formation-loss-and-re-conquest-proletarian-class-identity
[8] https://en.internationalism.org/go_deeper
[9] https://sv.internationalism.org/tag/5/163/israel
[10] https://sv.internationalism.org/tag/5/165/palestina
[11] https://sv.internationalism.org/tag/8/196/kommunistiska-vaenstern
[12] mailto:[email protected]
[13] mailto:[email protected]
[14] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[15] https://sv.internationalism.org/tag/5/159/ukraina
[16] https://sv.internationalism.org/tag/5/169/ryssland-kaukasus-centralasien