Tyskland: Lokförarstrejken visar arbetarklassens kampvilja och solidaritet

Printer-friendly version

Lokförarstrejken i Tyskland  under november 07 är ett storartat uttryck för den ökande stridbarheten och kampviljan inom arbetarklassen. Under 7 månader har konflikten om lönerna för tågförare och del annan personal ombord på tågen pågått. Under 7 månader har Deutsche Bahn med hot, med repressalier och styrkeuppvisningar försökt driva igenom avtalet. Sedan 7 månader har media försökt vända befolkningen mot de strejkande. Under 7 månader ansträngde sig domstolar och politiker för att på olika sätt förbjuda strejken. Under dessa 7 månader hetsade man inte mot den involverade fackföreningen utan mot de strejkande, och här utmärkte sig verkligen arbetsgivaren och de tyska politikerna genom det smutsiga sätt som man hetsade mot de strejkande. Under dessa 7 månader försökte facket (GDL) hela tiden kväva kampviljan hos lokförarna genom att försöka att ut dem i olika symboliska aktioner som inte leder någonstans. Så gick inte heller GDL i den första linjen för att förbättra löne och arbetsvillkor för lokförarna, utan endast för att försvara rätten för den egna fackföreningen att teckna löneavtal.

Men järnvägsarbetarna lät sig inte slås ner, utan under de gångna 7 månaderna har vi sett den största strejken inom de tyska järnvägarna sedan kriget. Under 3 dagar varade strejken inom godstrafiken och under 2 dagar när det gäller persontågstrafiken i hela Tyskland. När det gäller persontågstrafiken så stod en tredjedel av alla fjärrtåg och hälften av alla regionaltåg still. I de östra delarna av landet rullade bara 10 % av alla tåg. I hamnarna började bergen av containers att växa och vid Audis fabrik i Bryssel stod de löpande banden stilla eftersom leveranserna från östra Tyskland och Slovakien stoppades av strejken.

Så uppstod det förväntade ”stora kaoset”. Vilket inte var någon överraskning! Det kaos som uppstod, var endast orsakat av de 6000 strejkande lokförare och tågpersonal, som försvarade de medlemmar av fackföreningar vars förmenta intresseorganisationer blockerade deras möjligheter av strejka. De försvarade bara tågpersonalen mot den kraftiga repression som den ”faderliga staten” hotat med om strejken skulle bryta ut.

De viktigaste med denna strejk – detta gäller egentligen alla strejker - var inte det kaos som den orsakade. Det som är kännetecknande för arbetarklassen är inte att den strävar efter kaos, utan att den är den kraft som erbjuder ett perspektiv ut ur det kaos som kapitalismen kastat ned mänskligheten i.

Klasskampen tar sig in hjärtat av samhället

Strejken vid de tyska järnvägarna har inte bara visat stridbarheten under löneförhandlingarna, den har uttryckt kampförmågan hos vår klass. Den har också påmint om att samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. Den visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet, detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle. Klasskampen lever och utvecklas.

Den pågående klasskampen på järnvägarna har också stor betydelse på grund av att hela samhället är så beroende av transporter för att fungera, att en strejk där påverkar hela samhället. Dess betydelse kunde inte tystas ner eftersom alla påverkas och tvingas att förhålla sig till strejken. Därför skall vi inte underskatta denna kamp, utan istället se att den bidrar till att förändra samhällsklimatet. Det är detta som gör denna strejk så betydelsefull.

Arbetarkampen är internationell

Det kan verka som en tillfällighet att det är strejker vid järnvägen i Tyskland och Frankrike samtidigt. I Frankrike handlar det om försämrade pensionsvillkor och i Tyskland om arbets- och lönevillkor. Dessa är bara två uttryck för de ökande attackerna från kapitalet på arbetarklassens levnadsvillkor. Men denna samtidighet visar att arbetarklassens kamp verkligen är internationell, som Marx och Engels formulerade det i kommunistiska manifestet ”proletärer i alla länder förena er” .

I Tyskland försöker facket (GDL) säga att situationen där är ett undantag. Att villkoren för lokförarna vid de tyska statsbanorna (DB) är särskilt dåliga, och att det därför är nödvändigt strejka för korrigera dessa förhållanden, utan att spräcka ramen för löneförhandlingarna. I Frankrike är det Sarkozyregeringens attacker på de anställda vid de franska järnvägarna som påstås vara en ”priviligerad minoritet”. Där man säger att de järnvägsanställda måste arbeta längre innan de kan gå i pension. Den internationella dimensionen hos klasskampen visar tydligt att detta inte är något undantag utan något som arbetarklassen konfronterar över hela världen.

Hemligheten med arbetarkampen är solidariteten

För det andra så är det stora stödet för strejken på de tyska järnvägarna hos befolkningen i allmänhet av stor betydelse Detta har till och med förvånat massmedia. För man kan se det som att en liten grupp inom ett yrkesområde går ut kräver 31 % i påökt i lönerörelsen, och går ut strejk för dessa krav. En strejk som drabbar alla och framförallt de som pendlar till jobbet. Trots det så ger man strejken sitt stöd! På den tredje strejkdagen så gör ARD (tyska stats-tv) en enkätundersökning som visar att 61 % stöder strejken trots de svårigheter den lett till, och inte minst trots allt hets mot strejken från den härskande klassen och dess media.

På denna fråga uttalade sig en av ledande kommentatorerna på tyska statstv-kanalens ARDs Ressort Politik på följande sätt:

”Stämningen inom befolkningen har under de senaste åren 'förändrats'. Tidigare har man om än motvilligt accepterat nödvändigheten att anpassa lönerna. Men nu råder en stor ilska och en känsla av det orättfärdiga i den allt större klyftan mellan fattiga och rika. Man hälsade strejken och såg så att säga dem som förkämpar för något mycket viktigt som man till slut måste göra. Samtidigt som det inom 'politiken sedan länge funnits en utspridd och växande ilska mot angreppen på ersättningen för de arbetslösa (som man inte längre försöker dölja genom små korrigeringar). Har underskattat den oro som finns på flera håll över löneutvecklingen de senaste åren.

Han har rätt. Här finns den springande punkten i dessa strejker, som flera kommentatorer kallat paradoxen i järnvägstrejken. GDL som organisatör av strejken propagerar ofta för att man skall göra upp med solidariteten inom arbetarklassen. Varje yrkesgrupp skall föra sin kamp själva. Detta står för en relativt ny trend i efterkrigstyskland, men på ett internationellt plan sorgligt välbekant – trenden mot spetsfackföreningar. Med cockpitföreningen för piloter och Marburgerbund för sjukhusläkare kommer nu GDL som en förkämpe för lokförare. Deras motto är högt och tydligt ”Vad som händer med andra yrkesgrupper, berör inte oss!”

Enhetsfackföreningarna inom DGB (tyska LO) spelar sin roll i detta genom att i namn av ”enhet” och ”solidaritet” hetsa mot strejkande piloter, läkare eller lokförare och kallar dessa priviligerade grupper som förstör för andra yrkesgrupper. Vad som finns bakom denna trend är ett försök att på ett förrädiskt sätt fånga upp de arbetare som börjat ifrågasätta facket i ”alternativa” fackföreningar. För att på detta sätt undvika att arbetarklassen på samma sätt som under åren efter 1968 självständigt och oberoende för sin kamp. Genom att ställa löntagarna inför två falska alternativ antingen underordning under de socialdemokratiska enhetsfackföreningarna eller isolerade och osolidariska aktioner i regi av spetsfackföreningarna. Att SPD och DGB reagerar på dessa spetsfackföreningar för att försvara sin makt och sina privilegier inom statsapparaten. Förändrar inte huvudfrågan som är att dessa falska alternativ med två typer av fackföreningar är ett vapen för den härskande klassen mot arbetarklassens kamp. Utan är istället ett viktigt sätt för att ge dessa alternativa spetsfackföreningar den nödvändiga trovärdigheten.

Den härskande klassen har med vad som hänt visat att man kan använda organisationer som GDL för sina syften. Men tittar man lite närmare på frågan så ser man att de förstår att den arbetande befolkningen inte ser sig som från varandra isolerade kämpande yrkesgrupper. Det skulle vara en mardröm för de flesta arbetare. Bakom strejken vid järnvägen visar sig en växande känsla av arbetarsolidaritet. Det är detta som är huvudsaken att lokförarna inte stod ensamma, att även annan tågpersonal gick till lokförarfackföreningen, och därigenom bröt yrkesrollerna när man sökte efter ett alternativ till de etablerade fackföreningarna. Det stora stödet för järnvägstrejken inom befolkningen visar just detta. Att arbetarklassen börjar ta första osäkra steg för att finna att de inte är genom fackföreningarna (det spelar ingen roll vilken) utan genom en gemensam solidarisk kamp som kan gå framåt.

Och nu?

Denna utveckling och den där tydligt visade potential till ett motstånd mot kapitalets angrepp kan inte dölja att de kämpande järnvägsarbetarna genom fackets agerande fann sig helt isolerade. De var inte bara isolerade från den stora majoriteten av sina kolleger vid järnvägen, utan avskärmade från andra delar av arbetarklassen i sin kamp. Det gäller nu att ta initiativ för att motverka denna isolering genom ta kontakt med andra järnvägsanställda. Att man inte ser den arbetande befolkningen bara som ”järnvägskunder” som GDL gör, utan som medkämpar, som lönearbetare, att alla har gemensamma intressen. Den spontana sympatin som folk visat med strejken visar att det inte bara är järnvägsarbetarnas sak att kämpa mot hungerlöner och svåra arbetsförhållanden. De härskande har under de senaste veckorna lärt sig frukta järnvägsarbetarnas kamp. Därför för man inte längre fram sin våta dröm om att införa strejkförbud, eftersom man vet att detta bara skulle leda till en ökat fientlighet från arbetarklassen.

För arbetarklassen som helhet gäller det att ta järnvägsarbetarnas stridbarhet som ett steg från en kamp där vi står isolerade från varann, till en gemensam solidarisk kamp.

IKS 16 november

Översatt från tyska IKS online http:de.internationalism.org

Territoriella situationer: 

Geografisk region: 

Aktuella händelser: