Enligt den härskande klassen är kampen mellan arbetarklassen och borgarklassen en gammalmodig idé. Så när arbetare går ut i strejk, eller i demonstrationer för att försvara sig, eftersom man är trötta på de ständiga attackerna på deras levnadsstandard, beskrivs de ständigt som trångsynta, konservativa, och framför allt själviska ”särintressen” som inte förstår behovet av ”reformer”, som att förlänga arbetslivet med 3 eller 5 år, att vi ska betala för sjukförsäkring utöver det man redan drar från lönen, eller bereda väg för ny teknologi eller nedläggning av hela industrigrenar för att slimma produktionen.

Den senaste raden av klasstrider av arbetare och studenter i Frankrike har presenterats på exakt samma sätt, inte bara i Frankriken utan även internationellt. Den nye presidenten Sarkozy, sägs det, har beslutat sig för att ”ta strid” med fackföreningarna för att kunna genomföra ”reformer” i den franska ekonomin, vilka man länge haft behov av, för att få den att fungera i linje med andra västländer, som redan har gått vidare på den inslagna vägen mot en mer modern, affärsorienterad, ”neoliberal” ekonomisk modell. Sarkozy har särskilt riktat in sig på de ”privilegierade” pensionsförmåner som funnits i vissa nyckelsektorer, som transport, gas och elektricitetsarbetare, med målet att driva igenom ett mer utjämnat och billigare system som ska gälla för alla.

Fackföreningarna har svarat på sitt vanliga, konservativa sätt genom att kalla in sina trupper till försvar för sina invanda privilegier, och när det blivit tal om strejker i kollektivtrafiken, har media piskat upp stämningen och anklagat dem för att hålla miljoner trafikanter som gisslan och på så sätt ytterligare skapat splittring mellan olika delar av den arbetande befolkningen. På den internationella nivån, har denna version av de senaste händelserna i Frankrike gett ytterligare krydda till idén om beroendet hos vissa element i det franska samhället av att strejker och gatudemonstrationer är ytterligare ett bevis för en konservativ nostalgi för barrikader och revolutioner i Frankrike.

Å andra sidan har vi det verkliga händelseförloppet, vad som händer i Frankrike, som vi kan se i artiklar i vår franskspråkiga press och webbsida som vi har översatt här. Den artikel som vi publicerar i detta nummer är ett allmänt ställningstagande till situationen som producerades för ett supplement som distribuerades vid demonstrationer och stormöten som hölls av olika delar av arbetarklassen. Den förkastar påståendet om att arbetare som kämpar mot attackerna mot pensionsöverenskommelserna är ”privilegierade”: tvärtom är deras kamp av betydelse för alla arbetare, eftersom attacken på de ”speciella” pensionssystemen endast är det första steget i en allt mer omfattande attack på alla pensionärer, och alla arbetares levnads- och arbetsvillkor. I själva verket har denna offensiv iscensatts som ett sätt att utså splittring mellan de så kallade ”privilegierade” sektorerna och resten av arbetarklassen. Titeln på artikeln: ”Vi måste alla kämpa tillsammans mot regeringens attacker!” – slår tydligt fast vad ett proletärt svar på dessa ynkliga manövrer måste vara.

Artikeln slår även fast att den verkliga konflikt som äger rum i Frankrike inte står mellan Sarkozys regering och fackföreningarna, utan mellan borgarklass och proletariat; och att fackföreningarna långt ifrån försvarar arbetarklassens intressen, utan utgör en del av borgarklassens strategi för att splittra och kontrollera den. Genom att man spelar på skillnader mellan olika fackförbund, och på så sätt hålla arbetare i olika branscher separerade ”på golvet”, och underminera möjligheten för arbetare att diskutera och ta beslut genom sina egna stormöten, ger artikeln konkreta exempel på hur fackföreningarna är motståndare till arbetarnas kamp.

Samtidigt visar artikeln att trots alla strateger från regeringens och fackföreningarnas sida, börjar frön av arbetarklassens enhet långsamt att gro, och skjuter iväg små men viktiga skott: uppkomsten av små grupper av arbetare och studenter som utmanar fackföreningarnas och vänsterns auktoritet, öppnandet av stormötena för arbetare från olika sektorer, en ökad mottaglighet för revolutionärers idéer…

För tillfället verkar det som om dynamiken i klassrörelsen i Frankrike har försvagats. Fokus har för tillfället skiftats, när vi ser utbrott av ilska och våldsaktioner i Paris ”banlieux” (förorter,ö.a.) efter mordet på två tonåringar med invandrarbakgrund, vilka dog i en kollision med en polisbil, där poliserna anklagas för att ha smitit och lämnat pojkarna att dö. Liksom vid den landsomfattande explosionen av upplopp 2005, uttrycker dessa upplopp den djupa vreden och frustrationen hos en särskilt förtryckt del av proletariatet, men de former och metoder man använder – slumpmässigt våld som inte bara riktas mot tydliga symboler för den statliga repressionen som polisstationer utan också bussar, skolor och andra offentliga byggnader – erbjuder den inget som helst perspektiv av att bygga en klassenhet genom självorganisering i stormöten, diskussion mellan olika grupper av arbetare, antagandet av gemensamma krav, kort sagt alla de element som vi har börjat se i den senaste strejkrörelsen. Problemet som arbetarklassen ställs inför idag är hur vi kan kanalisera ilskan i förorterna till ett försök att bygga en ny klassenhet som kan konfrontera kapitalet och dess stat.

Amos 2007-12 -01.