I namn av ett ”rättvisare samhälle” har Sarkozy och hans miljardärspolare fräckheten försöka få oss att acceptera nedskärningarna och förändringarna av de ”särskilda pensionsförmånerna” och få alla att arbeta i 40 år för sin pension.

Vad järnvägsarbetarna, de tunnelbaneanställda, gas- och elektricitetsarbetarna krävde, uttrycktes klart vid deras stormöten: de vill inte ha några ”privilegier”, de vill att alla bara ska behöva arbeta 37 år!

Om denna attack på de ”särskilda pensionsförmånerna” nu går igenom, så vet arbetarna mycket väl att i morgon kan staten tvinga oss att betala 41 och sedan 42 års pensionsavgifter för att få en full pension – kanske ännu mer, som i Italien (som snart kommer att gå över till ett system med pensionering vid 65 år) eller till och med 67 år, som i Tyskland och Danmark.

På universiteten, har regeringen under sommaren tyst genomfört (med hjälp av UNEF, den franska studentfackföreningen, och socialistpartiet) en lag som kommer att öppna dörren för en uppdelning i ett ”A”- och ”B-lag” för universiteten: å ena sidan några få ”topp universitet” reserverade för de bästa och mest välbärgade studenterna, och å andra sidan en massa undermåliga som kommer att förbereda den stora delen av ungdomen, de som kommer från en fattigare bakgrund, för en framtida tillvaro som arbetslösa eller tillfälliganställda.

I den offentliga sektorn förbereder regeringen sig för att skära ned 300 000 arbeten från idag fram till 2012, vid en tidpunkt när lärare redan nu ställs inför överfyllda klassrum och en allt större mängd statsanställda tvingas utföra allt fler uppgifter och arbeta längre arbetsdagar.

I den privata sektorn är nedskärningar och avskedanden numer vardagsmat, samtidigt som Sarkozyregeringen börjar reformera arbetsrätten, där nyckelordet är ”flexi-security”, vilket kommer att göra det ännu enklare för arbetsgivarna att ställa oss på gatan.

Den 1 januari 2008 kommer vi att vara tvungna betala mer till sjukförsäkringen, vilket kommer samtidigt med en höjning av kostnader för läkemedel och recept, höjda sjukhusavgifter (något som genomförts av den f d ministern Ralite, medlem i det franska kommunistpartiet), en avgift på 90 Euro för operationer, etc.

Sarkozy säger åt oss att ”arbeta mer och tjäna mer”. I verkligheten vill man få oss att arbeta mer och tjäna mindre. Det drastiska fallet i köpkraft äger rum samtidigt som man höjer priserna på livsmedel kraftfullt: mejeriprodukter, bröd, potatis, frukt, grönsaker, kött…

Samtidigt ökar hyrorna: allt fler proletärer lever idag i osäkra eller ohälsosamma bostäder.

Allt fler proletärer, även de med arbete, sjunker allt djupare ned i fattigdomen, och klarar inte av en anständig kosthållning, bostad eller sjukhusvård. Ändå säger man till oss: ”än är det inte över!”. Den framtid som man har i beredskap åt oss, de attacker man lovar oss är än värre. Detta beror på att den franska borgarklassen försöker hålla jämna steg med sina rivaler i andra länder. I och med fördjupningen av den kapitalistiska krisen och den allt mer hårdnande konkurrensen på världsmarknaden, så måste du kunna ”konkurrera”. Detta innebär att man ökar attackerna på arbetarklassens arbets- och levnadsvillkor.

Det enda sättet att stå emot attackerna är att utveckla kampen

Den ilska och det missnöje som idag kommer till uttryck på gatorna och arbetsplatserna kan bara bli allt mer spritt eftersom arbetare överallt ställs inför behovet att svara på samma attacker.

Sedan 2003 har arbetarklassen (som, enligt borgarklassen är ”en föråldrad idé”) visat sin vilja till kamp, mot attackerna på pensionerna 2003 i Frankrike och Österrike, mot reformerna av sjukvårdssystemet, mot nedläggningarna på varven i Galicien i Spanien 2006 eller i bilindustrin förra våren. Idag kämpar deras klassbröder på de tyska järnvägarna för löneförhöjningar. I alla dessa strider, från Chile till Peru, från textilarbetarna i Egypten till byggnadsarbetare i Dubai, ser vi hur en djup känsla av klassolidaritet börjar utveckla sig, vilken allt mer tvingar fram en spridning av kampen, mot en gemensam utsugning. Samma klassolidaritet visade sig i studentrörelsen mot CPE våren 2006 och utgör hjärtat i rörelsen idag. Det är detta som borgarklassen fruktar mest av allt.

Fackföreningarna splittrar och saboterar arbetarklassens svar

Att man först och främst attackerar de särskilda pensionsförmånerna i vissa sektorer, som kollektivtrafiken (SNCF, RATP) och energisektorn (EDF, GDF) kommer bara att innebära små besparingar för staten. Detta är ett rent strategiskt val av den franska borgarklassen, som syftar till att splittra upp arbetarklassen.

Vänstern och fackföreningarna är i grunden helt överens med regeringen. De har alltid fört fram behovet av ”reformer”, särskilt när det gäller pensionerna. Dessutom var det den förre socialistiska premiärministern Ricard som, i början av 1980-talet, producerade den ”vitbok” om pensionerna, som fungerade som mall för alla attacker som sedan utfördes av de följande höger- och vänsterregeringarna. Den kritik som idag riktas från vänsterhåll och fackföreningarna rör sig bara om formen: de beslutades inte ”demokratiskt”, de har inte föregåtts av tillräckligt ”samråd”. Vad som nu sker när vänstern tillfälligt är ute ur spelet, är att den huvudsakliga rollen att kontrollera arbetarklassen har fallit på fackföreningarna. De senare har delat upp jobbet med regeringen, och sinsemellan, på alla nivåer, för att splittra och sabotera arbetarnas svar. Borgarklassen måste framför allt isolera arbetarna i den offentliga sektorn och skära av dem från arbetarklassen som helhet.

Med detta i åtanke har den härskande klassen mobiliserat hela massmedia för att diskreditera strejken och föra fram idén att andra arbetare har tagits som gisslan av en egoistisk minoritet av privilegierade arbetare, som drar maximal fördel av att den sektor som huvudsakligen berörs av de ”särskilda pensionsförmånerna” är kollektivtrafiken. Man räknar med en lång, impopulär strejk i kollektivtrafiken, särskilt vid SNCF (traditionellt den mest kampvilliga sektorn under strejkerna vintern 1986-87 och 1995) för att kunna ställa ”trafikanterna” mot de strejkande arbetarna.

Varje fackförening har spelat sin roll i splittringen och isoleringen av kampen:

• FGAAC (den lilla lokförarfackföreningen som bara representerar 3% av arbetarna på SNCF men 30% av lokförarna), som efter att ha utlyst en ”förnyelsebar strejk” den 18 oktober tillsammans med fackföreningarna SUD och FO, på själva dagen för demonstrationen kallade till förhandlingar med regeringen för att utarbeta en ”kompromiss” och en särskild ställning för lokförarna, och manade till återgång till arbetet på morgonen. På detta sätt tog man på sig rollen som den ”verkliga förrädaren”;

• CFDT (en fackförening med anknytning till socialistpartiet) uppmanade bara järnvägsarbetarna att strejka och demonstrera på denna dag, för att inte ”blanda ihop alla problem och alla krav” för att citera deras generalsekreterare Chereque; efteråt, i linje med denna taktik, skyndade man sig att suspendera strejken på SCNF och en återgång till arbetet i övriga sektorer, så snart regeringen deklarerade sin vilja att öppna upp förhandlingar företag för företag;

• CGT, den största fackföreningen (kopplad till kommunistpartiet) spelade en avgörande roll i den manöver som ledde till att man högg arbetarna i ryggen. Man begränsade sig till en 24-timmarsstrejk de 18 oktober (samtidigt som man lät de regionala fackföreningarna ta ”initiativ” för att förlänga strejken). Sedan tog man initiativ till att utlysa en ny järnvägstrejk, denna gång ”förnyelsebar”, från den 13 november och samlade andra sektorer och fackföreningar bakom detta förslag. Den 10 november föreslog CGT:s generalsekreterare Thibault regeringen att påbörja en ”trepartsförhandling” (regeringen, arbetsgivare och fackföreningar) om de speciella pensionsvillkoren (vilket endast var en bluff eftersom det är regeringen som beslutar om sin politik gentemot direktörerna för de statliga företagen); två dagar senare, den 12, kvällen innan strejken, så tog man ett nytt initiativ: att föreslå trepartsförhandlingar igen, men denna gång företag för företag. Här trodde man att arbetarna var idioter, eftersom det var precis på detta sätt som regeringen ursprungligen försökte genomföra sina reformer, genom att dela upp förhandlingarna företag för företag, fall för fall. Denna kovändning provocerade fram ilskna reaktioner på stormötena, vilket tvingade ”gräsrotsfacket” att föreslå att strejkrörelsen fortsatte;

• FO och SUD (en fackförening som styrs det trotskistiska Ligue Communiste Revolutionaire som leds av Olivier Besancourt), som hade försökt hålla strejken igång bland en minoritet av arbetare flera dagar efter den 18 oktober, fortsatte att bjuda över varandra för att framstå som mest radikala, och uppmanade arbetarna att fortsätta en förnyelsebar strejk fram till den gemensamma fackföreningsstrejken den 20 november, samtidigt som man uppmanade arbetarna att utföra kommandoaktioner, som att blockera järnvägsspåren, istället för att försöka sprida strejken till andra sektorer;

• En ledare för UNSA, också föresprkare för den förnyelsebara strejken, deklarerade att demonstrationerna skulle vara åtskilda och att järnvägsarbetarna inte skulle demonstrera sida vid sida med statstjänstemännen eftersom man ”inte förde fram samma krav”.

Under denna period lyckades även alla fackföreningar att få till en tyst återgång till arbetet vid EDF och GDF. Onsdagen den 21, strax efter demonstrationen, förhandlade de sex fackförbunden om järnvägsarbetarnas framtid med en plattform av specifika krav.

För att kunna kämpa effektivt kan vi bara räkna med oss själva!

Trots regeringens önskan att krossa arbetarnas motstånd, trots de mång juridiska turerna som syftade till att tvinga fram en återgång till arbetet, trots fackföreningarnas medhjälp och deras sabotage, så har inte bara arbetarnas ilska och kampvilja kvarstått, utan vi har också sett en ökande förståelse av behovet att förena de olika kamperna. I Rouen, exempelvis, den 17 november, tog studenterna vid Mont-Saint-Aignan-fakulteten initiativ till att söka upp strejkande järnvägsarbetare, åt tillsammans med dem och deltog i deras stormöte, lliksom i en ”aktion för fri passage” vid vägtullarna på motorvägen. Steg för steg ser vi fröet till en idé om behovet av en massiv och förenad kamp i hela arbetarklassen mot den ofrånkomliga ökningen av regeringens attacker. För att detta ska kunna bli en realitet, måste arbetarna dra lärdom av fackföreningarnas sabotage. För att kunna kämpa effektivt, och sprida kampen, kan man bara räkna med sin egen kraft. Det finns inget annat val än att ta kommandot över den egna kampen avslöja alla fällor och uppsplittrande manövrar från fackföreningarnas sida.

Mer än någonsin beror framtiden på utvecklingen av klasskampen.

Wim 2007-11-18