För arbetare och så kallat ”vanligt folk” har det blivit en närmast surrealistisk upplevelse att läsa i massmedia vad som händer med Sveriges ekonomi. Det har blivit en i det närmaste oskriven lag att så fort man nämner den ekonomiska situationen i Sverige så inleder man alltid med att tala om för oss vilka goda tider det är och hur bra vi har det. Trots att detta för de flesta människor står i skarp motsättning till hur man upplever sin vardag.

Det är inte bara ett uttryck för den härskande klassens fullständiga cynism, även om detta naturligtvis är en del av förklaringen. Det finns flera exempel på hur man från de härskandes sida på ett cyniskt sätt använder detta snack om goda tider för att motivera fortsatta attacker inom den sociala sektorn. Attacker som gör livet till ett rent helvete för det utsatta grupperna i samhället. För att ta ett exempel som på ett väldigt tydligt sätt visar den bottenlösa cynismen hos de styrande skulle vi vilja peka på den förklaring som det moderata socialborgarrådet i Stockholm Ulf Kristersson gav till:

”Svenska kyrkans larm om att Stockholms fattiga skickas vidare från socialen till kyrkan.

• Människor får inte den hjälp som de ska få. Jag blir förtvivlad när jag ser hur barnfamiljer har det, säger Cecilia Mattson, diakon i Hässelby” DN 14/12. 07

• ”Det är en smygande förändring. Man skär ned på det som inte finns, på dem som inget har. Försörjningstödet går inte att leva på”. Enligt diakon Karin Hägglund i DN 14/12. 07.

Är att:

”Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare. .. Det finns inga belägg i statistiken för att fler personer skulle få avslag från socialtjänsten”

DN 15/12 07

Denna cynism är naturligtvis inte bara något som finns hos nuvarande högerregeringen, även om de är de som tydligast uttrycker den. Denna attityd är ett uttryck för den arbetsdelning som finns mellan höger och vänster inom borgarklassen. Där det är lättare för en högerregering att med bibehållen trovärdighet att drastiskt skära ned i välfärdstaten, än vad det skulle vara för en socialdemokratisk regering. Trots dessa olika politiska roller är alla delar av borgarklassens politiska apparat från höger till vänster lika fokuserade på att försvara det svenska nationella kapitalets konkurrenskraft.

Den fråga som vi som arbetare måste ställa oss är varför sker dessa attacker nu? Är det som sossarna och vänstern säger att: ”beror att det svenska folket gjorde det stora misstaget att rösta fram en högerregering”. Eller!? Finns det en annan förklaring? Visst gör det för hur skulle vi annars kunna förklara att dessa attacker på arbetarklassens levnadsstandard inte bara är något som sker i Sverige. Runtom i världen ser vi allt kraftigare attacker på arbetarklassens levnadsstandard vare sig de styrs av en högerregering som i Sverige och Frankrike eller sosseregeringar som i Storbritannien eller Spanien. Att detta alltså är en utveckling som sker över hela världen. För att återvända till situationen i Sverige kan vi se hur delar av den härskande klassen i form av högerregeringen använt sig av allt fagert tal om goda tider för att försöka vagga in oss i en falsk känsla av välstånd och trygghet. Samtidigt som facket och sossarna försökt få oss att tro att det bästa sättet som arbetarklassen kan försvara sig mot detta är att delta deras protestdemonstrationer under tiden som vi väntar på att få rösta bort dem i nästa val. LO:s fackeltåg genom Stockholm i mitten på December är en tydlig illustration på en sådan symbolisk aktion.

En ny recession hotar

Det blir allt tydligare att den uppgång vi sett för världsekonomin de senaste åren hotas av den ökande finansiella instabilitet som utvecklats det senaste året. Så länge det var möjligt försökte den härskande klassen och dess media tona ned betydelsen av dessa tecken på en ny recession. Först sa man att den bolånekris som drabbat framförallt USA, bara var en tillfällig kris som bara skulle leda en nedgång för begränsade delar av den amerikanska ekonomin. När detta inte längre höll tvingades man erkänna att detta var ett verkligt problem, men att den ”urstarka” svenska konjunkturen skulle klara sig undan en nedgång. Efter en höst med ökande oro på börsen där aktier som Ericsson rasat kraftigt och värdet för Stockholmsbörsen för 2007 ligger på minus börjar nu alltfler öppet tala om risken för en recession.

”Börsen påverkas starkt och svenskarnas bostadslån kostar lite mer till följd av krisen. Viktigast är ändå att en djup nedgång i omvärlden skulle drabba exporten, vilket så fall slår hårt mot Sveriges ekonomi.”

(DN 14/12 07)

Det som är viktigt för oss arbetare att förstå med denna utveckling, är att Sverige inte på något sätt är undantaget från den alltmer öppna ekonomiska kris som hotar världen. Detta kan verka självklart, men är trots allt en väldigt viktig fråga. Eftersom den så tydligt visar vad som är framtidsperspektivet för kapitalismen. Samtidigt som alla delar av den härskande klassens politiska apparat från dess högerregering till vänstern, facket och sossarna gör sitt bästa för att förhindra att arbetarklassen blir medveten om den verkliga naturen hos den globala kapitalistiska krisen.

Att se alvaret i den nuvarande situationen med hotet om en global ekonomisk nedgång som är den djupaste sedan 30 talet. Enligt Bill Gross som är investeringschef på Pimco världens största aktiefond:

”USA har inte stått inför en nedgång som denna sedan den stora depressionen på 30 talet. Nedgången på bostadsmarknaden och ökningen av hushållens skulder kommer att ha en negativ effekt på konsumtionen och framtida attityder till lån, vilket skulle kunna leda till nära noll vad det gäller ekonomisk tillväxt.”

De internationella konsekvenserna av detta är enligt den förre amerikanske finansministern Lawrence Summers;

”När bolånekrisen drabbade USA september 2007 var skadeverkningarna begränsade till USA. Men nu är det troligt att de sprider till andra länder, och drar ned världsekonomin likväl som den amerikanska ekonomin”

(Dessa citat kommer World Revolution nr 310)

Det är endast om vi sätter utvecklingen i Sverige inom denna ram som det är möjligt att se vad som är perspektivet för oss arbetare. För att förstå att de nuvarande attackerna som genomförs med stor brutalitet, inte är någon tillfällighet på grund av att Sverige tyvärr drabbats av en högerregering. Utan att de är ett direkt resultat av att den mördande konkurrensen på en övermättat världsmarknad som tvingar alla nationella kapital att brutalt skära ned på kostnaderna.

Att det inte bara är högern som är beredd att låta arbetarklassen på detta sätt bära kostnaderna för den kapitalistiska krisen, visar det sätt som den socialdemokratiska regeringen under finanskrisen på 90 talet attackerade arbetarklassen levnadsvillkor.

Vad är alternativet detta till detta barbari?

Samtidigt som det står alltmer klart att vad det kapitalistiska systemet har att erbjuda oss bara är en ökad exploatering av både människa och natur. Den patetiska miljökonferensen på Bali visar väldigt tydligt att de kapitalistiska makterna i världen inte på något sätt är kapabla att göra något åt den miljökatastrof som rovdriften hos dess ekonomiska system gett upphov till.

Den enda kraft i samhället som har ett verkligt alternativ till detta barbari är arbetarklassen. Genom sin revolutionära kamp har den visat att den är den enda kraften i samhället som kan störta det kapitalistiska barbariet över ända. Även om detta naturligtvis inte är något omedelbart perspektiv är det ändå väldigt viktigt att peka på den utveckling av arbetarklassens kamp som sker nu. Under de senaste åren har vi sett hur arbetare över hela världen återigen börjat ta upp kampen som till exempel i Bangla Desh, Egypten, Frankrike, Tyskland och även här i Sverige.

Det som är viktigt med dessa strejker är att de visar samhället vi lever i är ett klassamhälle, där hela den egendomslösa arbetande befolkningen är beroende av lönarbetet för sin överlevnad. De visar tydligt situationen för denna klass, som en exploaterad klass. Den är även en tydlig illustration på den potentiella makt som denna klass har, eftersom hela samhället bärs upp av lönearbetet. Detta genom att dessa lönearbetare inte arbetar isolerade från varann, utan att de i produktionsprocessen förs samman. Det är detta som är grunden för vår gemensamma styrka. Efter Berlinmurens fall påstods det att hela denna tanke; om ett klassamhälle, om klasskampen, om socialismen och arbetarrörelsen - med ett ord, att marxismen var död. Utan istället påstods vi leva i ett klasslöst samhälle, men nu börja hela denna lögn att rasa och det blir allt tydligare att vi lever i ett klassamhälle.

Kurt O 30 december, 2007