Under mer än tretton års tid har forskare varnat för risken med en global uppvärmning i och med utsläppen av växthusgaser i atmosfären. Den senaste Stern-rapporten om påverkan av klimatförändringarna visar hur en ekonom, understödd av den brittiska regeringen, sätter en prislapp på miljöförändringarna. Tony Blair, som blev övertygad av de oemotsägliga bevisningen, ansåg att konsekvenserna av att fortsätta som vanligt skulle vara ”fruktansvärda”.

Vi lever redan med konsekvenserna av den globala uppvärmningen, och man talar nu officiellt om en framtidsbild med mer översvämningar (och förflyttningar av mer än 100 miljoner människor), mer torka, mer svält, mer extrema väderscenarion, då speciellt mer förödande oväder, en högre vattennivå (där man också måste förflytta hundratals miljoner människor), förändringar i förutsättningarna för livsmedelsproduktionen, minskade skördar, mer värmeböljor (med dess inverkan på de äldre och svagare, och på jordbruksproduktionen) och, bland många andra exempel, en förlust av 40% av arterna i ekosystemen.

Stern varnar för att om vi inte gör någonting så

”riskerar vi stora avbrott i ekonomiska och sociala aktiviteter, senare under detta århundrade och i nästa, på en nivå som liknar den man associerar med världskrigen och den ekonomiska depressionen under första halvan av 1900-talet”.

Han föreslår därför att koldioxidutsläppen skall stabiliseras de närmaste 20 åren för att sedan minska mellan 15 och 3% därefter; denna nivå skulle vara ”hanterbar”. Det skulle kosta 1% av världens BNP, men med detta skulle man undvika en kostnad på 20% av BNP, vilken skulle behövas om åtgärderna skulle försenas (en rapport som läckt ut från FN talar om att 5% skulle vara mer realistiskt än 1%).

De vanliga lösningarna

De åtgärder som föreslås av Stern och regeringen är välkända. Man ska starta en kampanj mot skogsskövlingen. Industrin måste satsa på forskning för att mer effektivt minska koldioxidutsläppen, och satsa på renare energikällor och icke-fossila bränslen. Avgifter för koldioxidutsläpp kan utvecklas för att begränsa utsläppen eller åtminstone göra dem mer kostsamma. Man pratar om skatter för flygtrafiken och biltrafiken. Man måste minska efterfrågan på miljöförstörande varor och tjänster. Gordon Brown har anlitat Al Gore som rådgivare. Tja, det är ungefär allt.

Det är uppenbart att all den propaganda som vill få oss alla individuellt ansvariga kommer att skruvas upp. Vi får ständigt höra att vi måste ändra vårt beteende. Vi ska dra ned termostaten, släcka lamporna, inte lämna TV:n på standby, återvinna allting, plantera träd, handla lokalt, lämna bilen hemma och ta cykeln istället.

Det har rests kritik mot de åtgärder som har föreslagits. Vänsteristerna har klagat på USA för att man inte tar hotet om global uppvärmning på allvar, och för att man istället tror på någon mirakulös ny teknik. De kritiserar länder som USA och Australien för att inte ens skriva på Kyotoavtalet. George Monbiot tror att regeringarna kommer att genomföra åtgärder om de ägnas tillräckligt kraftfull lobbyverksamhet. SWP skyller på nyliberalismen och vill att transportindustrin åter nationaliseras, och att staten reorganiserar energiindustrin. Många kritiker lyfter fram att ingen plan är möjlig att genomföra, eftersom länder som Kina och Indien inte vill offra sin ekonomiska tillväxt för miljöns skull.

Denna sista punkt innehåller ett frö till insikt. Men detta gäller inte bara de två länder som nämnts, utan varje nationell ekonomi i världen.

Kapitalismen betyder konkurrens

CBI:s chef Richard Lambert hade modet att säga: ”Förutsett att vi agerar med tillräcklig hastighet, så kommer vi inte att behöva välja mellan att förhindra klimatförändringarna eller att öka tillväxt och investeringar.” Gordon Brown sade att hans prioriteringar var ”tillväxt, full sysselsättning och miljövård”. Ändå var dessa herrar de första att medge, att konkurrensen är grunden för driften mot tillväxt under kapitalismen.

Kapitalismens sätt att fungera, dess överlevnadsstrategi och centrala mål är kapitalackumulationen. ”Ackumulation för ackumulationens skull, produktion för produktionens skull; genom denna formel uttrycker den klassiska ekonomin borgarklassens historiska uppgift ...” som Marx uttryckte det (i Kapitalet, vol. 1, kapitel 27).

Profitjakten, och driften hos varje nationellt kapital att försvara sina intressen, innebär inte att varje land tålmodigt inväntar marknadens dom, utan använder varje till buds stående medel, inräknat det militära alternativet, krig, för att slå sig fram i den kapitalistiska världen. Det är konkurrens, inte samarbete, som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.

Charlie Kronick från Greenpeace visade på att 1% av BNP är ”samma summa pengar som vi spenderar på reklam i hela världen”, som om man skulle kunna göra en lätt omfördelning. Han medger att utsläppen faktiskt gått upp under Labourregeringen, men föreslår sedan att ”det finns så många saker som regeringen kan göra”.

När allt som ett individuellt kapitalistiskt företag gör är bestämt av behovet att hålla kostnaderna nere, och inkomsterna uppe, bestäms den kapitalistiska statens agerande utav behoven hos den härskande kapitalistiska klassen.

Vad gäller allt deras snack om de katastrofer som orsakas av miljöförstöringen, kommer ingen regering att införa verkliga begränsningar i kapitalackumulationsprocessen. Visst är utgifterna för reklam ett rent slöseri, och detta gäller också de än större resurser som ägnas åt den militära produktionen, men dessa är grundstenar i den kapitalistiska världen av konkurrens.

Man behöver inte en universitetsexamen för att förstå att kapitalismen genom hela sin historia har förgiftat naturen och miljön utan någon tanke på konsekvenserna. Stern nämner världskrigen och den ekonomiska krisen i samma andetag som den ekologiska katastrof som väntar oss alla. Orsaken är densamma: ett bankrutt kapitalistiskt system som, efter att ha uppfyllt sin historiska uppgift att skapa en världsekonomi, nu hotar själva livets fortlevnad på jorden. Olika uträkningar har förutsett att den globala medeltemperaturen kommer att öka till allt mellan 1.4 Celsius till 5.8 C år 2100. Vad man inte har tagit med i beräkningen är den sociala frågan, om relationen mellan samhällsklasserna.

Ett fortsatt kapitalistiskt styre innebär endast ett totalt sammanbrott, genom krig, miljöförstöring eller en dödlig kombination av båda. Mot detta är det endast arbetarklassen kamp som innebär något hopp, eftersom proletariatet är den enda kraften i samhället som kan störta kapitalismen och som har en möjlighet att skapa ett samhälle grundat på mänskliga behov, med solidaritet snarare än en skoningslös rivalitet i sitt hjärta.

WR 3-11-06