Uppslukade av kriget i Irak, det tydliga misslyckandet i kriget mot den internationella terrorismen med ökningen av de dödliga attackerna inte bara i mellanöstern utan över hela världen, uttrycker inte bara en tillbakagång utan ett sant svidande nederlag för USA.

Den amerikanska borgarklassen är i en återvändsgränd

Hur är det möjligt att världen största armé, utrustad med den mest moderna teknologi som finns tillgänglig, med de effektivaste elektroniska systemen, med den mest sofistikerade beväpning som kan lokalisera och nå sina mål på tusentals kilometer, finner sig fången i en sådan situation?

För den härskande klassen är svaret enkelt, det kan bara vara ett tydligt resultat av Bush Juniors inkompetens, ”den värsta presidenten i Amerikas historia, han är okunnig, arrogant och korkad” (med den amerikanske författaren Normal Mailers ord). Denna förklaring är enkel och fungerar desto bättre då George Bush inte behöver anstränga sig för att göra den trovärdig. Men denna förklaring är långt ifrån det verkliga problemet (vilket är den stora fördelen med denna förklaring för borgarklassen). Det är inte den eller de individerna i staten som får kapitalismen att gå i den ena eller andra riktningen, utan tvärtom systemets tillstånd som bestämmer dess politiska orientering. Världens största stormakt måste och är tvungen att hålla fast vid sin position. USA kunde inte tillämpa någon annan politik än den som fördes fram av Paul Wolfowitz (nu en ledande medlem av den republikanska administrationen) i början av 1990-talet:

”Amerikas politiska och militära mission efter kalla kriget slut kommer att vara att säkerställa att ingen rivaliserade stormakt kan uppstå i Västeuropa, Asien eller i det forna Sovjetunionen.”

Denna ”doktrin” offentliggjordes 1992 när den amerikanska borgarklassen fortfarande hade illusioner om framgången för denna strategi i efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps och Tyskland enande. Med detta mål, deklarerade de för flera år sedan att för att mobilisera nationen och påtvinga Amerikas demokratiska värden på hela världen och förhindra imperialistisk rivalitet ”behöver vi ett nytt Pearl Harbour”. Glöm inte den japanska attacken på den amerikanska marinbasen 1941, som resulterade i 4500 dödade och sårade amerikaner, och som gjorde det möjligt för USA att gå med i kriget på de allierades sida genom att vända opinionen, som innan dess hade varit tveksamt till att delta i kriget. De högsta amerikanska politiska auktoriteterna var medvetna om att Japan planerade attacken men gjorde inget för att förhindra den.

Allt sedan dess har de helt enkelt tillämpat sin politik: attacken den 11:e september var deras nya ”Pearl Harbour” och i dess namn kunde de iscensätta ett nytt korståg mot terrorismen och de lyckades  med att motivera invasionen av Afghanistan och Irak.

Resultatet av denna politik, den enda som världens största imperialistiska makt kan genomföra, är helt och hållet negativ: 3000 soldater dödade sedan början av kriget i Irak för tre års sedan (av vilka mer än 2800 är amerikaner), 655 000 irakier utraderades mellan mars 2003 och juli 2006, sedan de dödliga terroristattackerna och konfrontationen mellan Shia Sunni muslimer som har intensifierats. Det finns 160 000 ockupationssoldater i Irak under USA överkommando som är oförmögna att ”genomföra sin uppgift av att upprätthålla ordningen” i ett land som är på randen till ett inbördeskrig. Inte bara Shia- och Sunnimilisen konfronterar varandra, utan också lokala rivaliserande Shiitiska gäng konfronterar varandra och sprider terror, speciellt i konflikten mellan Moqtada al-Sadr’s gäng (egenutvecklad armé) och Al-Badr-brigaderna (knutna till den dominerande fraktionen i regeringen) som huvudsakligen varit ansvarig för slakten vid Amara, Nasiriya och Basra där de försökte införa sitt styre. I den södra delen av landet har Sunni-aktivister, som stolt deklarerat samröre med talibaner och Al-Qaida, proklamerat en ”Islamistisk republik”, medan befolkningen i Bagdadregionen utsätts för bil-, bus och t.o.m. cykelbomber, liksom gäng av plundrare. Den minsta sorti av isolerade amerikanska trupper exponerar sig omedelbart för bakhåll.

Irak har fallit ned i oundvikligt blodigt kaos

Krigen i Irak och Afghanistan sväljer också kolossala summor som gräver sig allt djupare ned i budgetunderskott och förebådar astronomiska skulder för USA. Situationen i Afghanistan är inte mindre katastrofal. Den ändlösa jakten på Al Qaida och närvaron av en ockupationsarmé,  ger trovärdighet till talibanerna (som störtades från makten 2002 men beväpnades av Iran och lite mer diskret av Kina), vars bakhåll och terroristattacker  har mångfaldigas. De ”onda terroristerna”, Bin Laden och Talibanregimen, båda skapelser av USA för att slå tillbaka Sovjetunionen, vid den tid då de imperialistiska blocken existerade, efter Rysslands invasion av Afghanistan 1979. Bin Laden var en tidigare spion som rekryterats av CIA 1979, som efter att ha fungerat som finansiell mellanhand i vapenhandeln mellan Saudi-Arabien och USA till den afghanska gerillan, på ett ”naturligt” sätt fortsatte vara mellanhand för amerikanerna för att finansiera det afghanska motståndet från början av den ryska invasionen. När det gäller talibanerna var de beväpnade och finansierade av  USA och deras makttillträde genomfördes med deras fulla välsignelse.

Det är uppenbart att detta stora korståg mot terrorismen, långt ifrån att utradera den, har bara öppnat vägen för fler och fler terroristaktioner och självmordsbombningar vars enda syfte är att drabba så många offer som möjligt. Idag är Vita huset maktlöst inför det faktum att Iran kokar ihop en fälla åt det på det mest förödmjukande sätt. Dessutom ger detta utrymme för mindre makter som Nordkorea som genomförde ett atombombsprov dem 8:e oktober, vilket innebar att det potentiellt är det åttonde landet med atomvapen. Denna gigantiska utmaning hotar jämvikten i Sydostasien och uppmuntrar andra med aspirationer att inneha atomvapen [1]. Japans snabba militarisering och upprustning och dess orientering mot produktion av atomvapen kommer att hitta den förevändning den behöver för att svara upp till sina omedelbara grannar.

Vi måste också beakta den fruktansvärda konflikten i Mellanöstern och speciellt på Gazaremsan. Efter Hamas seger i valet i januari har direkt internationellt stöd dragits tillbaka och den Israeliska regeringen har blockerat transfereringen av fonder från skatter och tullavgifter till den palestinska myndigheten. 165 000 av dess anställda har inte fått sin lön på 7 månader, men deras ilska, liksom för hela befolkningen, med 70% som lever på gränsen till fattigdom, med 44% arbetslöshet, har enkelt fångats upp in i en konfrontation på gatorna mellan Hamas och Fatahs milis, vilket har skett med förnyad regelbundenhet sedan den 1:a oktober. Försöken att forma en regering för nationell enhet har alla misslyckats. Samtidigt, efter dess reträtt från södra Libanon, har Tsahal (den israeliska armén)  gått tillbaka till gränsen mot Egypten så långt ner som till Gazaremsan och återupptagit missilbombardemanget över Rafah under förevändning att jaga efter Hamas aktivister.

Befolkning lever i ett klimat av permanent terror och osäkerhet. Sedan den 25.e juni har 300 döda registrerats i området.

Den amerikanska politikens fiasko är uppenbart. Detta är skälet till varför Bushadministrationen så öppet sätts ifråga, även av republikaner. 60% av den amerikanska befolkningen tycker att kriget i Irak är ett ”dåligt alternativ”, en stor del av dem tror inte längre att Saddam hade någon kärnvapenpotential eller hade några kopplingar till Al Qaida, och tror att detta var en förevändning för att rättfärdiga en intervention i Irak. Ett halvt dussin böcker har nyligen (en av dem av Bob Woodward, den prominenta journalisten som avslöjade Watergateskandalen under Nixon) resolut fördömt denna statliga ”lögn” och uppmanat till ett tillbakadragande av trupperna i Irak. Detta betyder inte att USA militaristiska politik har övergetts men regeringen är tvungen att ta hänsyn till och visa upp sina egna motsättningar för att anpassa den.

Bush senaste förmodade ”klavertramp” då han erkände paralleller med Vietnamkriget är en del av dessa sidospår … som orkestrerats av James Bakers intervjuer. Denna tidigare administrative chef från Reagantiden, senare statssekreterare för Bush den äldre, förespråkar ett öppnande av en dialog med Syrien och Iran och framförallt för ett partiellt tillbakadragande från Irak. Detta försök till ett begränsat svar understryker omfattningen av den amerikanska borgarklassen försvagning, eftersom ett tillbakadragande från Irak skulle innebära det smärtsammaste i dess historia, och är en sådan som inte kan tillåtas. Pararallen med Vietnam är verkligen en försåtlig underdrift, då reträtten från Vietnam gjorde det möjligt för USA att göra en fördelaktig omorientering av sina allianser och dra in Kina i sitt eget läger mot Sovjet. Idag innebär ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak en simpel kapitulation utan någon som helst kompensation och skulle innebära en fullständig misskreditering av USA:s maktställning. Dessa tydliga motsättningar är ett uttryck för en försvagning av det amerikanska ledarskapet och ett steg framåt för ”var och en för sig själv”. Även om vi sett en ny majoritet i den nya kongressen i det senaste valet kommer detta inte att innebära ett nytt ”alternativ” utan en framstupa fall in i mer och mer mordiska militära äventyr som ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd.

I USA har tyngden av chauvinismen som spelades ut i efterdyningarna från den 11 september i stort sett försvunnit med erfarenheten av ett dubbelt fiasko i kriget mot terrorismen och av sumpmarken i kriget i Irak. Arméns rekryteringskampanjer har svårt att hitta kanonmat som är beredd att riskera sitt skinn i Irak och soldaterna är demoraliserade. Trots riskerna sker det tusentals deserteringar på plats. Vi noterar att tusentals desertörer har sökt sin tillflykt till Kanada.

Situationen ger oss en ögonblicksbild av ett helt annat perspektiv. Den mer och mer oacceptabla bördan av kriget och barbariet i samhället är en nödvändig dimension för proletariatet att utveckla sitt medvetande om den obotliga bankrutten i det kapitalistiska systemet. Det enda svar som arbetarklassen kan ge gentemot det imperialistiska kriget, den enda solidaritet som den kan ge sina klassbröder som utsätts för de mest fruktansvärda massakrer, är att mobilisera sin egen klass i kamp för att göra ett slut på detta system.

(Anpassad från Revolution Internationale, IKS publikation i Frankrike)

Not:

[1]. Nyligen fick vi läsa att 6 arabstater (Algeriet, Egypten, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och förenade Arabemiraten) annonserat att det ville använda kärnteknologi. Även om de påstår att de vill andvända detta för fredlig energiproduktion, är det omöjligt att tro på dem, speciellt som Iran försöker gå med i atomklubben och när USA visat sig maktlös i att stoppa Koreas kärnvapenprov.