IKS organiserar möten som är öppna för alla som på allvar vill förändra världen. Våra offentliga och öppna möten syftar till att vara en plats för en kamratlig debatt där deltagarna kan ställa frågor och pröva argument och analyser.

Under oktober och november och organiserade IKS sektion i Frankrike möten på temat ”Den proletära revolutionen är det enda perspektivet för mänsklighetens framtid”.

Dessa möten hölls i Tours, Marseille, Nantes, Toulouse, Paris och Lyon. Det var uppenbart att de brännande frågorna om upploppen som var den centrala frågan: hur skulle vi uppfatta det desperata våldet från ungdomarna i förorterna?

Diskussionen i Toulouse var speciellt betydelsefull då den visade på de frågor som ställdes i arbetarklassen i förhållande till upploppen. Det fanns både en känsla av solidaritet med sina egna barns nöd, likväl som en ilska då de såg aggressioner mellan grannar; då bilar och grannskapets skolor blev förstörda.

Vid det offentliga mötet i Toulouse öppnade vi debatten, som vi alltid gör, med en kort presentation. I denna presentation visade vi hur arbetarklassen är den enda kraften i samhället som kan förändra världen genom att störta kapitalismen i internationell skala. Vi integrerade frågan om upploppen i presentationen där vi underströk den bakomliggande förtvivlan som uttrycktes i explosionen av våld.

Brinnande bilar, skolor, bussar, gym … allt detta är fullständigt självdestruktivt. Inget perspektiv, inget hopp kan komma ut ur dessa aktioner. Utan att veta hur de skall kämpa, attackerade dessa ungdomar sina föräldrar och grannar. Arbetarnas barn, tog oavsiktligt ut sin ilska på sin egen klass.

Upprorsmakarna är barn till arbetare

Det blev omedelbart en livlig diskussion. Flera deltagare kritiserade vår presentation på Internet [1] vilket inspirerade vår presentation.

I det första inlägget uttryckte en kamrat en djup oenighet:

”IKS flygblad [2] ställer ett problem för mig. Upploppen presenteras som en isolerad revolt. Flygbladet kämpar för att föra fram vad som står på spel i klasskampen. IKS ståndpunkt är inte tillräckligt militant. Det finns något som saknas, en solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor. Det är nödvändigt att visa på kapitalismens absurditet och inte tala om ungdomar i utslagna områden. De är en del av arbetarklassen … Flygbladet har utelämnat frågan om klassidentitet. Som PCI/Le Proletaire [3] säger i sitt flygblad, medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen. På samma sätt, var är proletariatet i denna tidpunkt i förhållande till de ungdomars revolt?”

En ung kontakt, en medlem i en diskussionscirkel i staden, följde upp detta inlägg i följande ordalag:

”… Jag bodde i en förort och för mig hade de unga i förorten verkligen inget klassmedvetande, inte ens uppfattningen om en klass, men dessa våldsamma aktioner är emot kapitalismen. Det är en revolt mot systemet …”

Till sist avrundade en tredje deltagare den första delen av diskussionen i samma anda:

”i Mirail är nästan 50% av proletärerna arbetslösa. De unga kan inte hitta ett arbete eller bara under mycket kort tid … Det är nödvändigt att föra fram, inte svagheterna, utan det proletära perspektivet …”

Denna reaktion var inte alls förvånande, tvärtom. Det lidande som barnen till vår klass upplever och borgarklassens cyniska användning av detta förklarar till viss del denna starka tendens på mötet som uttrycker en solidaritetskänsla gentemot de ”utslagna” i samhället.

Den spektakulära explosionen av våld i förorterna lyfte upp i ljuset de fullständigt outhärdliga livsvillkoren för en stor del av arbetarklassens ungdomar. Dessutom utryckte vi, tvärtemot kritiken av vår ståndpunkt som påstår att den saknar  ”solidaritet med dessa ungdomars livsvillkor”, klart och tydligt att:

”Om de unga revolterar i förorterna idag … beror det på att de är i en situation av djup hopplöshet … Det är denna känsla av ’ingen framtid’ som hundratusentals ungdomar upplever idag i Frankrike, liksom i många andra länder. De känner det i maggropen. Varje dag, på grund av arbetslöshet, på grund av den diskriminering och det förakt som de möter.”

Upploppen är främmande till arbetarklassens kamp

Mot denna bakgrund kan vi sträcka oss till att säga, som dessa kamrater gjorde att ”dessa våldsamma aktioner är riktade mot kapitalismen” och att det ”är en revolt mot systemet”? Vad skall vi säja till arbetarna? Skall vi förbli tysta inför den fullständiga absurditeten i förstörelsen för dess egen skull? Skall vi strunta i dem som är de främsta offren för dessa aktioner?

Uppenbarligen inte. Arbetarna känner också effekten av upploppen i maggropen. Som en av deltagarna på mötet uttryckte det väldigt tydligt:

”... när det gäller förstörelsen av bilar, har en del kamrater tonat ned detta i sina inlägg. För min del säger jag till dem att jag hoppas att min bil inte kommer att brännas upp, för jag behöver den, som många andra arbetare, för att resa.”

Stöden för upploppsmakarna, eller åtminstone underskattningen av den nihilistiska aspekten i dessa händelser skapade en reaktion. De kamrater som var närvarande svarade i en dynamisk debatt.

”Jag är inte överens med vad kamraterna sa om upploppen. Det är visserligen en revolt mot den borgerliga staten, men den har ingen framtid. Vi kan solidarisera oss med de som förstör sina grannars bilar, arbetares bilar. Vi kan förstå det, eftersom de är samhällets utstötta; det kapitalistiska samhället har inget att erbjuda dem. Det finns ilska. Men vi kan inte stämma in i detta våld. De har genomlevt arbetslöshet och misär under många år. Det är en del av arbetarklassen som är under kraftig attack. Det är sant. Men dessa aktioner gör inte att vi känner oss nära dem. Detta har inget att göra med klasskampen.”

Detta slags explosion av våld är i själva verket mot arbetarklassens intressen. Det renodlar rädsla, tillbakadragande och splittring inom dess led. Borgarklassen förstår allt detta mycket väl. Den har iscensatt sin skrämselpropaganda för att rättfärdiga sin förstryckarapparat. Upploppen har inte ökat det proletära medvetandet. Tvärtom är de en gynnsam miljö för borgerlig ideologi. Den härskande klassen har använt de desperata marginaliserade ungdomarna för att rättfärdiga tvångsåtgärder och på så sätt öka polisövervakningen av arbetarförorterna. Framförallt har det tillfälligt lyckats med att maskera sitt systems bankrutt, genom at attackera och kalla upploppsmakarna för ”slödder” och genom att anklaga invandrarna som orsaken till allt ont.

I linje med detta så stödjer vi fullständigt den första kamraten som sa i sitt inlägg att: ”medveten eller inte, så är dessa ungdomar en del av arbetarklassen”, men vi är inte överens med honom när han säger att ”det är nödvändigt att knyta denna kamp av ungdomarna med proletariatet”. I själva verket tenderar den del av ungdomarna som är involverade i upploppen att distansera sig från den proletära kampen. Det är just därför att de är barn till arbetare som deras destruktiva beteende väger så tungt på arbetarklassen. Här har vi en del av klassen som har misstagit sig på riktningen och kampen. I detta avseende, om proletariatet känner solidaritet med kapitalismens offer, och därmed med dessa desperata ungdomar, betyder detta inte samtidigt att säja att vi måste välkomna denna typ revolt, därför att den står i motsatsställning till proletariatets behov. Dessa upplopp tillhör inte arbetarklassen kamp på något sätt.

Endast arbetarklassen kan erbjuda ett perspektiv för mänsklighetens framtid

Vi vill inte uppmuntra till sådana våldaktioner, som PCI/Le Proletaire har gjort på ett otydligt och felaktigt sätt! I själva verket har deras flygblad en inflammerad titel: ”Revolten i förorterna pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen!” Och stödet för sådana revolter är än tydligare i slutet av texten:

”länge leve revolten mot fattigdom, rasism och förstryk, av de unga proletärerna i förorterna”!!!

Hur skall vi kunna tro på att dessa våldsaktioner riktade mot arbetare ”pekar på ett uppsving i den revolutionära proletära kampen”? Denna grupp har helt enkelt låtit sig förledas av den spektakulära naturen hos dessa revolter och förlorat perspektivet på vad som är klasskamp, både till dess form och innehåll. Proletariatet strävar mot enhet i sin kamp och utvecklar därmed sin solidaritet. Dessa upplopp är tvärtom en produkt av individuell förbittring och har inget annat perspektiv än förstörelse och självdestruktivitet.

PCI/Le Proletaire har ställt allt på huvudet. De hävdar att unga upploppsmakare injicerar en dynamik i hela arbetarklassen, som den presenterar som håglös. Detta är rakt motsatt till verkligheten. Proletariatet har redan påbörjat att ta upp kampen igen. Sedan strejkerna i Frankrike under våren 2003 har arbetarklassen gjort avtryck överallt, på ett embryonalt sätt visserligen, men både med kampvilja och med utvecklingen av en naturlig tendens till solidaritet. Upploppen är inte en accelerator utan tvärtom en broms på denna utveckling av klasskampen.

Naturligtvis är de unga revoltörerna offer för ett kapitalistiskt system. Naturligtvis är de en del av arbetarklassen som lider speciellt hårt. Men hur utrycker vi vår solidaritet med dessa barn till arbetare? Definitivt inte genom att sprida illusioner eller genom att stämma in i deras nödrop. Arbetarklassen måste inte följa de unga mot självdestruktion. Tvärtom måste den dra dem bakom sig. Den har förmågan och ansvaret att visa på perspektivet för framtiden. Som vi säger i vår ståndpunkt på Internet:

”På grund av att arbetarklassen fram till nu inte har haft styrkan att hävda sitt perspektiv genom utvecklingen och utvidgningen av dess kamp, har så många av dess barn dykt ned i hopplöshet, uttryckt sin revolt på absurda sätt eller tagit sin tillflykt till religiösa hägringar, vilka lovar dem ett paradis efter döden. Den enda verkliga lösningen på ’krisen i de lottlösa stadsdelarna’ är utvecklingen av den proletära kampen mot revolutionen. Det är endast kampen som kan ge en mening och ett perspektiv för hela revolten av den unga generationen.”

En kamratlig debatt

Då vi avslutar våra möten brukar vi ge utrymme för var och en som så önskar att ge sina intryck om genomförandet av mötet och dess kvalitet, att upprepa enighet eller uttala om det finns kvar oenighet i vissa frågor eller ställa frågor som inte tagits upp men som behöver debatteras.

I allmänhet upplevde deltagarna en viss tillfredställelse och visade ett verkligt intresse i detta offentliga möte.

De kamrater som har uttalat avvikande ståndpunkter välkomnade också debatten. Men två kamrater beklagade att IKS inte hade ingripit i dessa stadsdelar och i resten av arbetarklassen med ett flygblad. Dessa visade att skillnaderna, om än begränsade, fortfarande kvarstod vid slutet av mötet.

I vilket fall som helst, IKS möten syftar inte till att ge en uttömmande förklaring och därmed stänga debatten. Tvärtom, diskussionens rikedom och dynamik reste många fler frågor än svar. T.ex. så berörde vi endast ytligt den fundamentala skillnaden mellan det destruktiva våldet i dessa upplopp med det kreativa våldet som används av arbetarklassen, ett våld som är nödvändigt för att störta den kapitalistiska ordningen. Ämnet är långt ifrån uttömt.

Vi avslutar med ett utdrag från ett brev från en ung kontakt, som hade kommit till ett IKS-möte för första gången och visar på den kamratliga anda som inspirerade debatten:

”Vad som jag speciellt uppskattade i genomförandet av debatten (och som jag nästan aldrig upplevt i någon annan situation varken på det personliga eller professionella planet), var det faktum att det var möjligt att faktiskt lyssna till vad alla sa, att följa det noggrant och svara på de frågeställningar som restes av de som var närvarande, utan att förlora blicken från de frågor som ställdes och nödvändigheten att bidra och svara … Dessa händelser (upploppen i förorterna) kändes absurda därför att de saknade mål och genom de medel som användes, vilka inte tycks vara en del av klasskampens logik, men de reste en mängd frågor för dem på mötet och det kändes nödvändigt att ge dem ett stort utrymme och IKS har gjort det. Dessa händelser är inte en del av revolutionär logik (och även sett som en revolt som sådan är den  svår att förstå om man tar hänsyn till våldets måltavla). Men det var nödvändigt att analysera dem för att definiera och karakterisera händelserna och upprorsmakarna för att kunna se de växande tecknen på en proletär aktivitet och för att undersöka frågan om proletär organisation i ett revolutionärt perspektiv …”

Pawel 15-12-2005

Noter

[1] Upplopp i franska förorter: Mot hopplösheten kan endast klasskampen erbjuda en framtid! (Se Internationell Revolution 106)

[2] IKS ståndpunkt uppfattades olyckligtvis som ett flygblad vilket klargjordes på mötet.

[3] En bordigistisk revolutionär organisation som finns i Frankrike och Italien.