Under nästan ett halvt århundrade har den härskande klassen pratat om att bygga Europa. Införandet av en gemensam valuta – Euron – har presenterats som en fundamentalt steg mot ett skapande av Europas förenta stater. Denna process antas vara långt gången eftersom planen är att utvidga den Europeiska unionen from 15 till 25 medlemsländer till första maj 2004, samtidigt som ett förslag på en europeisk konstitution redan håller på att tas fram.

Kommer den härskande klassen verkligen vara kapabel att gå utanför den avgränsade nationella ramen? Kommer den att vara kapabel att överkomma den ekonomiska konkurrensen och dess egna imperialistiska motsättningar? Kommer den att vara förmögen att göra ett slut på det ekonomiska kriget och dessutom på de militära konflikter som många gånger har slitit kontinenten i stycken? Med andra ord, kommer borgarklassen visa sig kapabel att erbjuda början på en lösning av världens uppdelning i konkurrerande nationer, en uppdelning som har varit orsaken till tio miljontals döda och som har blodat ned hela planeten, framförallt sedan början av 1900-talet. Kommer borgarklassen självmant att ge upp den nationalistiska ideologin som är grundvalen för dess egen existens som en klass och källan till all dess ekonomiska, politiska, ideologiska och imperialistiska legitimitet?

Men om svaret på alla dessa frågor är negativt, om Europas förenta stater inte är annat än en hägring, vad är då innebörden konstituerandet och utvecklingen av den Europeiska Unionen? Har den härskande klassen blivit masochistisk till den grad att den i evighet springer efter det omöjliga? Varför skulle den ägna så mycket energi för att bygga ett korthus utan någon egentlig livskraft? Är det enbart för syftet av en illusorisk konkurrens med Amerikas förenta stater? Eller enbart för propaganda?

Omöjligheten av att överskrida den nationella ramen under kapitalismens förfallsperiod

Vi kan bedöma hopplösheten i ett sådant projekt genom att undersöka villkoren för dess genomförande. Dessa villkor är inte bara fullständigt frånvarande i det nuvarande projektet, de är helt enkelt en utopi i det nuvarande historiska sammanhanget. Precis som existensen av olika nationella borgarklasser är intimt sammanbunden med privat och/eller statlig egendom som historiskt utvecklades inom de nationella ramarna, skulle varje verklig förening på en högre nivå  innebära att frånta dessa nationer deras makt. Perspektivet är än mer orealistiskt genom att skapandet av ett verkligt enat Europa på hela kontinenten endast skulle kunna ske genom en process av expropriering av de olika nationella borgarklasserna i varje medlemsland. Detta skulle med nödvändighet vara en våldsam process, som var fallet med de borgerliga revolutionerna mot de feodala regimerna eller krigen för oberoende för nya nationer mot deras förmyndarmakter, för vilka det är omöjligt att ersätta ”regeringarnas politiska vilja” och/eller ”folkliga strävanden att bygga Europa”. Under 1800-talet spelade krig redan en grundläggande roll i processen att bilda nya nationer, för att antigen eliminera internt motstånd från reaktionära delar av samhället, eller för att dra upp nya landgränser på deras grannars bekostnad. Vi kan därför lätt föreställa oss vad processen för att ena Europa skulle kosta. Detta understryker hur idén om en fredlig förening av de olika länderna, hur europeiska de än må vara, antingen är utopisk eller hycklande och vilseledande. För att detta förenande skall vara möjligt krävs det att en social grupp uppstår som är bärare av  övernationella intressen och kapabelt till att genomföra en revolutionär process med hjälp av sina egna politiska- (partier, etc.) och våldsmedel (militära styrkor, etc.), att expropriera de borgerliga intressen som är knutna till olika nationella kapital och påtvinga sin makt över de senare.

Utan ge oss in på att i någon större omfattning utveckla den nationella frågan (1), är det uppenbart att alla dessa nationer som har skapats sedan kriget 1914-1918 – omkring 100 st – var resultatet av nationella problem som förblev olösta under 1800-talet och fram till början av 1900-talet. Alla var de dödfödda nationer som visade sig vara oförmögna att slutföra sin borgerliga revolution och börja sin industriella revolution med tillräcklig kraft, och därmed ge upphov till en dynamik som mångfaldigade de konflikter som har skett sedan första världskriget. Endast de länder som bildades under 1800-talet har varit förmögna att nå en tillräcklig grad av sammanhållning, ekonomisk makt och politisk stabilitet. Dagens sex största makter var det redan, om än i en annan rangordning, i början av första världskriget. Även borgerliga historiker kan se dessa fakta, men de kan bara förklaras inom ramen för den historiska materialismen.

För att en nation skall bildas på ett solitt politiskt fundament, måste den grundas på en verklig centralisering av dess borgarklass, och denna centralisering skapas genom en bitter kamp som enar det mot de gamla feodala makterna. Den måste ha en tillräcklig solid ekonomisk grundval för dess industriella revolution för att finna en plats på den världsmarknad som håller på att bildas. Dessa två villkor existerade under kapitalismens uppgångsperiod, som i huvudsak sträckte sig från början av 1700-talet fram till första världskriget. Dessa villkor försvann senare och möjligheten fanns därför inte längre för uppkomsten av nya livskraftiga nationella projekt. Varför skulle det då helt plötsligt idag vara möjligt att genomföra vad som visat sig vara omöjligt under hela 1900-talet? Givet att ingen av de nya nationerna som skapats sedan första världskriget har varit kapabel att samla på sig tillräckliga medel för sin existens, varför skulle uppkomsten av en ny stor makt – som ett Europas förenta stater skulle bli – helt plötsligt vara möjligt?

Den tredje logiska konsekvensen av den Europeiska hypotesen innebär att tendensen mot en förvärrning av de imperialistiska motsättningarna mellan de konkurrerande nationerna i Europa försvagas. Men som Marx påpekade i mitten av 1800-talet (i det Kommunistiska manifestet), är motsättningen mellan varje nationell fraktion av borgarklassen konstant:

”Borgarklassen befinner sig in en ständig kamp. Först med aristokratin; senare med de delar av borgarklassen själv, vars intressen har blivit antagonistiska mot industrins framsteg; och vid alla tidpunkter med borgarklassen i främmande länder.”

Medan konflikten mellan borgarklassen och resterna av feodalismen eller dess efterblivna sektorer i stort sett har överkommits genom den kapitalistiska revolutionen, åtminstone i de viktigaste utvecklade länderna, har tvärtom motsättningarna mellan nationer bara fördjupats under 1900-talet. Varför skulle vi då förvänta oss att se denna process gå i motsatt riktning, när konflikterna mellan olika fraktioner av den härskande klassen blivit alltmer förvärrad under hela kapitalismens förfallsperiod?

I verkligheten är ett av de tydligaste kännetecken för ett produktionssätt som gått in i sin förfallsperiod explosionen av motsättningar mellan fraktioner inom den härskande klassen. Den senare kan inte längre utvinna tillräckligt med mervärde från produktionens sociala relationer som hädanefter blivit förlegat och tenderar därmed att kompensera sig genom att plundra sina rivaler. Detta skedde under förfallet av det feodala produktionssättet (1325-1750) när Hundraårskriget följdes av krigen mellan de stora europeiska absolutistiska monarkierna:

”utan tvekan var våld ett permanent och särskilt karaktärsdrag för den medeltida samhället.  Icke desto mindre antog det en ny dimension sekelskiftet mellan 1200-talet och 1300-talet (…) Krig blev ett inbyggt fenomen, närt av en växande social frustration (…) Generaliseringen av krig var framförallt det yttersta uttrycket för samhällets bristande fungerande fångna i problem som den var oförmögen att bemästra. Och så tog det tillflykten in i krig för att fly från de omedelbara problemen.”

(Guy Bois, La Grande Dépression médiévale)

Denna förfallsperiod i det feodala produktionssättet står i stark kontrast till dess uppgångsperiod (1000-1325):

”Ännu tydligare än under de feodala tiderna erfor perioden mellan ungefärligen 1150 till 1300 perioder av nästan total fred över vida geografiska områden, tack vare detta kunde den ekonomiska och demografiska expansionen bara öka.”

(P Contamine, La Guerre au Moyen âge)

Detsamma gäller under slavsamhällets förfall, med sönderslitandet av det romerska imperiet och mångfaldigandet av ändlösa konflikter mellan Rom och dess provinser.

Det var också fallet då kapitalismen gick in i sin förfallsperiod. För att ge en bild av gapet mellan existensvillkoren under kapitalismens uppgångsperiod och dess förfall kan vi citera från Eric Hobsbawn:s Ytterligheternas tidsålder (2):

”Hur skall vi kunna begripa det korta 1900-talet, det vill säga åren från första världskrigets utbrott till Sovjetunionens sammanbrott, som vi så här i efterhand kan se utgör en sammanhängande historisk period som nu är till ända? (…) fler människor hade dödats eller tillåtits att dö till följd av mänskliga beslut under det korta 1900-talet än någonsin förut i historien. (…) Inte bara  för att det oförnekligen hade varit det blodigaste seklet i historisk tid, både vad gäller skalan, frekvensen och längden av de krig som fyllde det och som bara upphörde för ett kort ögonblick på 1920-talet, utan också på grund av den oförlikneliga skalan av de mänskliga katastrofer det medförde, från de största hungersnöderna i historien till systematiska folkmord. Till skillnad från ’det långa 1800-talet’, som tycktes vara och faktiskt också var en period av nästan oavbrutna materiella, intellektuella och moraliska framsteg, det vill säga förbättringar av det civiliserade livets villkor, har det efter 1914 ägt rum en markant tillbakagång från de värden som då betraktades som normala i den utvecklade världen. (…) Allt detta förändrades 1914. (…)

Kort sagt: 1914 inleddes massakrernas tidsålder. (…) De flesta ickerevolutionära och ickeideologiska krig i historien hade inte utkämpats till det bittra slutet eller till den totala utmattningen. (…) Så varför utkämpades första världskriget av de ledande staterna på ömse sidor som ett nollsummespel, d.v.s. ett krig som bara kunde leda till fullständig seger eller ett fullständigt nederlag? Förklaringen är att detta krig till skillnad från tidigare krig, som normalt hade utkämpats för begränsade och definierade mål, utkämpades för obegränsade mål. (…) Det var ett absurt och självförgörande mål som ruinerade både segrarna och de besegrade. De störtade de besegrade i revolution och försatte segrarna i konkurs och fysisk utmattning. (…) det moderna kriget påverkar alla medborgare och mobiliserar de flesta, att det utkämpas med krigsmateriel som fodrar en omställning av hela ekonomin för sin produktion och som används i ofattbara kvantiteter, att det vållar oerhörd förödelse och fullständigt dominerar och förändrar livet för de länder som deltar i det. Men dessa fenomen gäller bara för 1900-talets krig. (…) Främjade krigen den ekonomiska tillväxten? På sätt och vis gjorde de det helt klart inte.”

(från sidorna 21 – 67)

Kapitalismens inträde i sin period av förfall gör det hädanefter omöjligt med uppkomsten av några verkligt livskraftiga nationer. Den relativa mättnaden av solventa marknader – i relation till det enorma behovet av ackumulation som skapats genom utvecklingen av produktivkrafterna – utgör hjärtat i kapitalismens förfall, förhindrar varje ”fredlig” lösning av dess oöverstigliga motsättningar. Detta är orsaken till varför handelskrigen mellan nationer och utvecklingen av imperialismen bara har ökat sedan dess.  I ett sådant sammanhang, är nationer som anlänt sent på världsscenen oförmögna att komma över sin efterblivenhet: tvärtom tenderar gapet till de utvecklade länderna att öka obevekligt.

Europa bildades inte som en nationell enhet innan början av det föregående seklet, i en epok som hursomhelst var gynnsamt för uppkomsten av nya nationer. Detta därför att förutsättningarna för dess enhet inte existerade:  och det har blivit omöjligt för dem att uppstå sedan dess. I den nuvarande och sista fasen i förfallet, fasen av sönderfall av det kapitalistiska samhället (3), är inte bara förutsättningarna mer ofördelaktiga för uppkomsten av nya nationer, de tenderar dessutom att utöva ett tryck som leder till en uppbrytning av de existerande men mindre sammanhållna nationerna (Sovjetunionen, Jugoslavien, Tjeckoslovakien, etc.) och att förvärra spänningarna även mellan de starkaste och mest stabila länderna (se nedan stycket om Europa i perioden av sönderfall).

En historisk parallell: de absoluta monarkierna

Skall vi bli förvånade av denna process av europeiskt enande mitt under kapitalismens förfall? Är det ett tecken på att det kapitalistiska produktionssättet har återupptäckt dess gamla vigör, eller att det motstått dess förfall? Mer generellt kan vi observera liknande fenomen under tidigare samhällens förfall och om detta är fallet vad är dess betydelse?

Det feodala produktionssättets förfall är intressant i detta avseende, i det att det bevittnade bildandet av stora absoluta monarkier som tycktes gå bortom de utspridda förläningarna som var så karakteristik för det feodala produktionssättet.  Under 1500-talet gav detta upphov i väst till den absoluta staten. De centraliserade monarkierna representerade ett avgörande brott med den pyramidala och utspridda makten i de feodala sociala formationerna. Denna centralisering av kungamakten gav upphov till en stående armé, nationell beskattning, enhetlig lagstiftning, och början på en enad marknad. Även om alla dessa element tycks vara kännemärken för kapitalismen, eftersom de uppträdde samtidigt med livegenskapens avskaffande, förblev de ändock uttryck för en nedåtgående feodalism.

De olika ”nationella enanden” som skedde på olika nivåer hos de absolutistiska monarkierna gick i själva verket inte utöver medeltidens geo-historiska ramverk , utan uttryckte snarare det faktum att den senare hade blivit för trång för att kunna rymma den fortsatta utvecklingen av produktivkrafterna. De absoluta staterna representerade en form av centralisering av den feodala aristokratin, stärkte dess makt för att motstå det feodala produktionssättets förfall. Centraliseringen av makten är onekligen ett annat kännetecken för varje produktionssätts förfall – i allmänhet genom en förstärkning av staten som representerar den härskande klassens kollektiva intressen – för att mobilisera ett mer solitt försvar mot den förödande krisen under dess historiska förfall.

Vi kan göra en liknelse med bildandet av den Europeiska Unionen och mer generellt med alla de olika regionala överenskommelserna i världen. De är försök att överskrida nationens trånga ram för att möta förvärrandet av den ekonomiska konkurrensen under kapitalismens förfall. Borgarklassen fångas därför mellan å enda sidan det allt ökande behovet att överskrida den nationella ramen för att bättre försvara sina ekonomiska intressen och å andra sidan dess nationella grundvalar för sin makt och egendom. Europeiska Unionen överkommer på intet sätt denna motsättning, utan är ett uttryck för borgarklassens motstånd mot förfallet i sitt eget produktionssätt. När Ludvig XIV bjöd in rikets stormän att komma till hans hov vid Versailles, var det inte för deras nöjes skull utan snarare för att hålla dem under uppsikt och förhindra att de intrigerade i provinserna. I vissa avseenden är de strategiska beräkningarna inom den Europeiska Unionen inte helt olik: Frankrike föredrar att se Tyskland knuten till Europa och den tyska markens uppgående i Euron, hellre än att se Tyskland med fria händer för dess historiska tendens att expandera in i Centraleuropa, där den tyska marken redan är referensvaluta.; Storbritannien, som försökte organisera EFTA i konkurrens med EEC, föredrar nu att gå med i klubben för att påverka och t.o.m. sabotera unionens politik, hellre än att bli isolerad på sin ö; medan Tyskland föredrar att avancera under täckmanteln av den europeiska fiktionen för att utveckla dess verkliga imperialistiska ambitioner som en framtida ledare av ett imperialistiskt block som är kapabelt att utmana USA.

Europa är en skapelse av imperialismen för det kalla kriget

Ursprunget till bildandet av den europeiska gemenskapen finns i utvecklingen av det kalla kriget omedelbart efter andra världskriget (4). Skakad i grunden av den ekonomiska krisen och social oordning, var Europa ett potentiellt byte för den ryska imperialismen och stöddes därför av USA för att utgöra ett bålverk mot varje framstöt av östblocket. Detta uppnåddes tack vare Marshallplanen som lades fram för alla europeiska länder i juni 1947. På samma sätt motsvarade bildandet av europeiska kol- och stålunionen ett behov av att stärka Europa i ett sammanhang av en dramatisk skärpning av spänningarna mellan öst och väst med utbrottet av Koreakriget. Bildandet av EEC 1957 fullbordade denna dynamik av att stärka västblocket på kontinenten. Denna utveckling i Europa, i huvudsak på den ekonomiska och militära nivån med närvaron av NATO-trupper och vapen, visade att Europa, långt ifrån att personifiera en återuppvaknande av freden, även i framtiden var huvudscenen för imperialistiska konflikter, som det varit genom hela kapitalismens historia.

Tvärtemot den härskande klassens propaganda, var den fred som rådde i Europa sedan andra världskriget inte en konsekvens av processen av Europas enande, inte heller av en fred som helt plötsligt brutit ut bland Europas historiska rivaler, utan av sammanträffandet av tre ekonomiska, politiska och sociala faktorer. Till att börja med, sammanhanget av en ekonomisk återuppbyggnad, kombinerad med efterkrigstidens Keynesianska regleringar, tillät kapitalismen att förlänga sin överlevnad utan att snabbt falla tillbaka i en tredje världskonflikt, vilket hade varit fallet mellan första och andra världskriget, där efter bara 10 år av återuppbyggnad mellan 1919 och 1929 den allvarligaste överproduktionskrisen bröt ut 1929 och som skulle fortsätta ända fram till andra världskrigets utbrott. Sedan ställde det nya kalla kriget två kontinentala imperialistiska block ansikte mot ansikte (NATO och Warszawapakten); USA och Sovjetunionen, deras respektive blockledare, hade för tillfället möjlighet att placera sina direkta konfrontationer till periferin. Detta förhindrade inte att de lokala konflikterna mellan 1945 och 1989 skapade mer offer än alla strider tillsammans under andra världskriget! Slutligen det faktum att proletariatet inte var ideologiskt förberett att gå ut i ett krig efter dess återkomst på den historiska scenen 1968, vilket spärrade vägen för de två imperialistiska blockens krigshets vid just det tillfälle då den öppna fientligheten mellan dem blev mer och mer akut allteftersom den ekonomiska krisen spred sig.

Europa, ett tomt skal och politiska handgemäng

I ett i det stora hela gynnsamt sammanhang har de Europeiska staterna kunnat nå överenskommelser om framförallt ekonomiska frågor: Organisationen för europeisk Ekonomiskt samarbete (OEEC), Europeiska kål- och stålunionen, skapandet av en gemensam jordbrukspolitik, skapandet av en europeisk omsättningsskatt, den gemensamma marknaden, det Europeiska Monetära Systemet (EMS) är alla exempel på detta.

Som en kontrast till detta har politiska missförstånd varit konstant i EG och EU politiken, som började med den tyska frågan omedelbart efter Tysklands nederlag i kriget. Frankrike ville ha ett svagt och avväpnat Tyskland. USA, på grund av kalla krigets krav, påtvingade en återuppbyggnad av ett starkt Tyskland, som återigen kunde beväpna sig, vilket ledde till skapandet av Förbundsrepubliken Tyskland 1949. 1954 förkastade Frankrike ratificeringen av Europeiska försvarssamarbetet (EDC) trots det faktum att EDC-överenskommelsen redan hade undertecknats 1952 av dess fem europeiska partners, under amerikanskt tryck. Storbritannien, som hade vägrat att gå med i EEC som skapades 1957, försökte bygga ett vidare frihandelsområde som skulle inkorporera alla länder i OEEC, vilket skulle inkludera den gemensamma marknaden men därmed frånta dess egenart. När så Frankrike vägrade, skapade britterna tillsammans med andra europeiska länder EFTA (European Free Trade Association) vid en överenskommelse i Stockholm den 20 november 1959. Vid två tillfällen, 1963 och 1967, förkastade Frankrike Storbritanniens kandidatur för EEC, som betraktades som inget annat än en amerikansk trojansk häst. 1967 provocerade återigen Frankrike fram en allvarlig kris som pågick i 6 månader med sin policy av ”tomma stolar”. Detta slutade i en kompromiss som gjorde att det europeiska samarbetet kunde överleva men till priset av att införa regler om enhällighet vid alla viktiga beslut.

När Storbritannien så till slut gick med i EEC i januari 1973, tvekade den inte att sätta käppar i hjulet för gemenskapens arbete vid ett flertal tillfällen, till att börja med en omförhandling av överenskommelsen för inträdet ett år tidigare, modifiering av CAP, en omförhandling av Storbritanniens bidrag till den europeiska budgeten (Margaret Thatchers berömda ”Jag vill ha tillbaka mina pengar”), vägran att ansluta sig till den gemensamma valutan, etc. Nyligen har oenighet över datum för att börja förhandlingar om Turkiets inträde i EU, avslöjat Europas splittring på nivån av imperialistiska rivaliteter: Frankrike är öppet fientligt till ett land som antingen varit nära knutet till Tyskland eller USA. USA har verkligen utövat ett hårt tryck för att få Turkiet accepterat som en framtida kandidat, antingen direkt genom samtal från presidenten till europeiska ledare, eller indirekt genom brittisk lobbying, med den underliggande mer eller mindre uttalade strategin att ju mer Europa utvidgas desto mindre kapabel kommer den kunna genomföra en politisk integration och framförallt utveckla en gemensam politik och strategi på den internationella arenan.

Den fullständiga frånvaron av varje gemensam utrikespolitik eller om verktygen för denna politik (en integrerad armé), frånvaron av en ordentlig europeisk budget (knappt 1.27% av euroländernas BNP) i nivå med de nationella budgetarna, och den fullständigt oproportionerliga del som jordbruket har i den europeiska budgeten (nästan hälften läggs på en sektor som bara representerar 4-5% av Europas årliga värdetillskott), etc. Allt detta demonstrerar tillräckligt tydligt att de grundläggande kännetecknen för en verklig övernationell stat saknas, och där de existerar inte har någon verklig makt eller autonomi. Den europeiska unionens politiska fungerande är en ren karikatyr av borgarklassens sätt att fungera i en period av förfall: parlamentet har ingen makt, centrum för det politiska livet är monopoliserat av den exekutiva makten, ministerrådet, till den punkt där borgarklassen själv regelbundet oroar sig för ”det demokratiska underskottet”!

Detta är knappast förvånande i så motto att den europeiska politiska strategin redan var bestämd av, och ofrånkomligen konfronterade de gränser som påtvingades av disciplinen inom det USA ledda blocket under det kalla kriget. Denna strategi hade en viss om än liten logik vid den tidpunkten, men hade det i ännu mindre grad efter kollapsen av berlinmuren som markerade försvinnandet av det två blocken. Sedan dess finns det knappast någon utrikespolitisk fråga där Europa lyckats att definiera en gemensam ståndpunkt. Det har delats upp mellan olika eller t.o.m. motsatta ståndpunkter om Mellersta östern, Gulfkriget, konflikten i Jugoslavien och i Kosovo, etc. Detta är på samma sätt sant, om inte i ännu högre grad, vad gäller det föreslagna bildandet av en europeisk armé. Medan vissa (Frankrike och Tyskland till exempel) trycker på för en ökad integration, inklusive ett större oberoende i förhållande till de överlevande militära strukturerna i NATO, vill andra (Storbritannien och Holland till exempel) förbli kvar inom dessa.

Europa: en i huvudsak ekonomisk uppgörelse

Ifall upprättandet av ett Europas förenta stater är en illusion, om en på varje nivå verklig europeisk integration är en hägring, ifall ursprunget till den begränsade europeiska föreningen hade sina rötter i det kalla krigets krav, vad ligger då i betydelsen av den politiska viljan att stärka dessa strukturer idag.

Som vi redan har sett var den Europeiska gemenskapens födelse och förstärkning framförallt ett uttryck för behovet av att möta den sovjetiska expansionismen i Europa. Även om den skapades för det amerikanska blockets imperialistiska behov och även visade sig användbar för USA:s ekonomiska expansion (och också för Japan och de ’nyligen industrialiserade länderna’ (5)), blev den steg för steg en allvarlig ekonomisk konkurrent till USA, även på nivån av högteknologi ( Airbus, Arianespace, etc.). Detta är ett av resultaten av den ekonomiska konkurrensen under det kalla kriget. Ända fram till kollapsen av Berlinmuren var en europeisk integration i allt väsentligt en ekonomisk fråga. Den började som en inre frihandelszon för varor, sedan som en tullunion gentemot andra länder, för att slutligen bli en gemensam marknad för varor, kapital och arbetskraft. Europa krönte denna process genom att upprätta en politik med gemensamma regler i alla avseenden vad det gäller dess integration. Syftet med denna ekonomiska integration var från början att stärka Europas ställning på världsmarknaden. Skapandet av en större marknad innebar en språngbräda som stärkte de europeiska företagen gentemot utländsk konkurrens, i synnerhet gentemot amerikansk och japansk sådan. Skapandet av den Europeiska enhetsakten 1985-86 uppkom utifrån en negativ utvärdering av Europas ekonomiska situation - Europa hade lidit tio år mer av den ekonomiska krisen än USA eller Japan.

Europa konfronterat med sönderfallet och kollapsen av blocken

Sedan början av 80-talet har kapitalismen kännetecknats av en situation där de två viktigaste och motsatta klasserna i samhället - proletariatet och borgarklassen -konfronterar varandra utan att någon av dem har kunnat genomföra sitt alternativ. Men i ännu mindre grad än i de produktionssätt som förgick det, är det möjligt för det sociala livet under kapitalismen att genomgå ett "stillestånd" eller en "stagnation" . Medan motsättningarna hos den krisdrabbade kapitalismen hela tiden blir allt värre, där borgarklassen är oförmöget att erbjuda det minsta perspektiv för samhället som helhet och där proletariatet är oförmöget att öppet hävda sitt eget perspektiv, kan denna situation bara leda till ett generaliserat sönderfall, där hela samhället förruttnar. Kollapsen av Östblocket 1989 var bara det spektakuläraste uttrycket i en hel rad för det faktum att det kapitalistiska produktionssättet har trätt in i sin slutgiltiga fas av förfall.

Detta gäller också förvärrningen av de politiska konvulsionerna i de perifera länderna som har lett till att stormakterna får det allt svårare att använda sig av dessa för att upprätthålla "ordningen" i dessa regioner, och sålunda tvingar dessa stormakter att ingripa allt mer direkt i militära konfrontationer. Detta var redan synligt på 80-talet med situationen i Libanon men framförallt i Iran. I Iran, i synnerhet, antog händelserna en hittills okänd dimension - ett land som tillhörde ett militärt block, som dessutom var en viktig medlem i en militär allians, och som detta block förlorade kontrollen över utan att det för den skull kom under det andra blockets kontroll.

Detta skedde inte på grund av att Västblocket hade försvagats som helhet, inte heller för att Iran gjorde detta för att förbättra dess ställning som nationellt kapital - tvärtom ledde detta till en ekonomisk och politisk katastrof. Faktum är att utifrån det nationella kapitalets intressen fanns det ingen sådan rationalitet - inte ens en illusorisk sådan - vad det gällde utvecklingen i Iran. Det som illustrerar detta bäst är erövringen av makten av prästerskapet, ett skikt i samhället som aldrig har haft någon kompetens vad det gäller att styra kapitalismens ekonomiska eller politiska frågor. Uppgången för den islamitiska ideologin och dess seger i ett ganska viktigt land är i sig ett tydligt uttryck för sönderfallsfasen, och detta har bara bekräftats efter detta i och med utvecklingen av detta fenomen i en rad länder.

Här ser vi framträdandet av ett fenomen som vittnar om en kvalitativ förändring i de klassiska uttrycken för kapitalismens förfall.

Härskande klasser som historiskt sätt är föråldrade utvecklar alltid en rad mekanismer och strukturer för att konfrontera krafter som underminerar deras makt (växande ekonomiska kriser och militära konflikter, rubbningar i samhällskroppen, sönderfallet av den härskande ideologin, etc.). För borgarklassens del innebär dessa mekanismer statskapitalism, en ökande totalitär kontroll över det civila samhället, underordnandet av borgarklassens olika fraktioner under nationens högre intressen, formerandet av militära allianser för att möta den internationella konkurrensen, etc.

Så länge som borgarklassen kan dominera i balansen mellan klasserna, kan uttryck för sönderfallet - något som är kännetecknande för varje produktionssätt som gått in i sitt förfall - instängda inom vissa ramar, vara godtagbara för systemets överlevnad.  Men under sönderfallsfasen, då dessa kännetecken inte bara fortsätter utan också förvärras allt mer av en allt mer generaliserad kris, leder borgarklassens oförmåga att genomföra sin lösning på krisen, eller arbetarklassens oförmåga att etablera sitt eget perspektiv, till att ge fritt spelutrymme för allehanda sociala och politiska krafter som sönderdelar samhället - till en explosion av fenomenet ’var och en för sig’:

"Inslag av sönderfall kan man påträffa i alla samhällen som förfaller: sönderslitandet av den samhälleliga kroppen, förruttnelsen av dess politiska, ekonomiska och ideologiska strukturer, etc. Det samma gäller kapitalismen sedan början av dess förfallsperiod (...) i en historisk situation där arbetarklassen ännu inte är förmöget att utveckla sin egen kamp, och dess enda "realistiska" perspektiv- den kommunistiska revolutionen -  men där inte heller den härskande klassen är kapabel till att på något sätt föra fram sitt eget perspektiv, inte ens på kort sikt. Borgarklassens tidigare förmåga att under förfallsperioden begränsa och kontrollera sönderfallsfenomenen kan bara kollapsa under krisens hammarslag".

("Sönderfallet - den förfallande kapitalismens sista  fas" i Internationalistisk Journal nr 1 och International Review nr 62 och 107).

Historien visar att när samhället är fångat i sina egna motsättningar utan att kunna lösa dem, faller det ned i ett kaos, med oupphörliga strider mellan olika krigsherrar. Bilden av sönderfallet är en av ökande kaos och ’var och en för sig’.  Ett av de viktigaste kännetecknen för kapitalismens sönderfall består i borgarklassens ökande oförmåga att kontrollera den politiska situationen på en rad områden – t.ex. avseende disciplinen bland dess olika fraktioner, disciplinen vad det gäller dess imperialistiska aptit, etc. Det kapitalistiska produktionssättets oförmåga att ge det minsta perspektiv för samhället ger upphov till allt starkare tendenser till ett generaliserat kaos.

Det är i detta sammanhang vi måste förstå nyorienteringen för den europeiska politiken under 90-talet. Den dittills i allt väsentligt ekonomiska orienteringen av den europeiska integrationen fick en allt mer politisk prägel efter Berlinmurens fall. I december 1989, ökade toppmötet i Strasbourg takten för att etablera Euron och bjöd in de Östeuropeiska länderna till förhandlingsbordet. Om detta beslöts att nya medlemmar skulle integreras i framtiden, och de materiella villkoren sattes omedelbart upp, med bildandet av Europabanken för utveckling och återuppbyggnad (EBRD) i maj 1990. Investeringar gjordes på en rad områden, samarbetsprogram, etc. Den i grunden geo-strategiska karaktären av denna utvidgning av Europa gentemot Öst visades i det faktum att de ekonomiska vinsterna från denna operation var obefintliga eller t.o.m. negativa, som t.ex. integreringen av Östtyskland i Förbundsrepubliken Tyskland.  Den genomsnittliga Bruttonationalprodukten per invånare i de 10 kandidatländerna är inte ens hälften av de 15 medlemsländerna i EU. Den handelsmässiga integrationen är oerhört ojämlik. Medan 70% av Öst- och Centraleuropas export går till EU, svarar denna region för bara 4% av EU:s export. Länderna i Östeuropa är därför extremt känsliga för den ekonomiska situationen i Västeuropa. Ett annat problem som understryker detta är att det finns ett strukturellt handelsunderskott hos alla de Öst- och Centraleuropeiska länderna och detta gör dem oerhört beroende av inflödet av utländskt kapital. Anställningsgraden har minskat i dessa länder med 20% sedan 1990 och många länder är fortfarande fast i stora ekonomiska svårigheter.

De verkliga skälen för integreringen av de nya kandidaterna i EU måste sökas på andra håll. Det första av dessa skäl är imperialistiskt. Vad som står på spel är en uppdelning av det gamla Östblocket. Det andra skälet beror på konsekvenserna av detta sönderfall - det var avgörande för Europa att upprätta en relativt stabil buffertzon på sin östsida för att stå emot den smitta som det ekonomiska och sociala kaoset ledde till när Östblocket föll samman.

Från denna utgångspunkt är det betydelsefullt att de viktigaste nya kandidatmedlemmarna är de som var minst fattiga ekonomiskt sätt och de som geografiskt sätt ligger närmast Västeuropa (Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern och Slovenien) medan de tre baltiska länderna (Estland, Lettland och Litauen) har radikalt minskat Rysslands tillträde till Östersjön. Faktum är att den europeiska politiken gentemot Östeuropa är ett resultat av bägge dessa imperialistiska mål.

Å ena sidan utmanar Europa, med Tyskland i spetsen, USA om vem som skall kontrollera kvarlevorna av Östblocket. Den Europeiska unionens syfte är att få så många som möjligt av de öst- och centraleuropeiska länderna inom sin sfär, även Ryssland om möjligt, ett Ryssland som trots att det idag är starkt länkat till USA har Tyskland som sin största handelspartner.

Å andra sidan är också Frankrike intresserat av att Europas expansion gentemot öst genomförs av EU och inte av ett självständigt Tyskland som håller på att återupptäcka sina reflexer från mellankrigsåren. För sin del är Tyskland berett att acceptera denna strategi eftersom den genom detta på ett dolt sätt kan flytta fram sina imperialistiska anspråk, och inte på ett öppet sätt behöver åta sig den ledande rollen i ett nytt imperialistiskt block som utmanar USA.

Eurons betydelse

Sönderfallsfasen och sammanbrottet för de imperialistiska blocken ger oss sammanhanget för att förstå skapandet av Euron. Dess grundande består av fyra grundpelare:

1) Den första är geo-strategisk och imperialistisk. Borgarklassen i Frankrike och Tyskland har ett intresse av att förhindra att den fransk-tyska alliansen bryts sönder under trycket av olika motsatta imperialistiska intressen. Å ena sidan, fruktar Frankrike ett förenat Tyskland med Östeuropa som expansionsfält, något som Frankrike inte har någon motsvarighet till. Men Frankrike har lyckats undvika att den östeuropeiska valutan blir Deutschmark, vilket skulle ha tenderat till att utesluta Frankrike ekonomiskt från denna region. Å andra sidan, har tysklands politik sedan 1989 varit att med Europa som täckmantel flytta fram sina positioner i syfte att dölja sina egna imperialistiska intressen. Tyskland har därför allt intresse av att associera Frankrike och de andra andrarangs nationerna i Europa i att delta i Tysklands expansionistiska politik. Det har blivit en banalitet att höra medlemmar från den tyska borgarklassen hävda att "Tyskland har på ett ekonomiskt plan lyckats med vad Hitler ville åstadkomma med kriget"!

2) Det andra är behovet att motstå krisens destruktiva krafter som kraftigt förstärks av fenomen som är specifika för kapitalismens sönderfall. Genom att skapa Euron, gör Europa slut på den spekulativa destabiliseringen som den har lidit av ett flertal tillfällen tidigare (spekulationerna mot Liran, det brittiska Pundet som tvingades ut ur EMS). Redan 1979, var skapandet av EMS (European Monetary System) ett försök att skapa en valutakorg som skulle vara stabilare i förhållande till dollarn och yenen och sålunda ge Europa ett skydd mot den monetära anarkin vilken idag ödelägger framförallt länder i kapitalismens periferi. Detta är en av de stora skillnaderna jämfört med krisen 1929, vars konsekvenser framförallt drabbade först USA och sedan de europeiska länderna. Även om rötterna till överproduktionskrisen, både på 30-talet och idag, finns i de utvecklade kapitalistiska länderna, har dessa länder i den nuvarande krisen lyckats, fram tills nu, med att skjuta de värsta effekterna av krisens på länderna i periferin. Medan spänningarna på den inter-imperialistiska nivån allt mer undflyr all form av disciplin, är borgarklassen på den ekonomiska nivån fortfarande förmögna till ett minimum av samarbete, i synnerhet vad det gäller själva kärnan för dess klassherravälde: utvinnandet av mervärde.

I motsatts till 30-talet, har borgarklassen på den ekonomiska nivån kunnat koordinera sina ansträngningar att lindra de upprepade kraschlandningarna som marknaden gör och begränsa de värsta effekterna för krisen och sönderfallet.

3) Den tredje pelaren är både ekonomisk och imperialistisk. Borgarklassen i alla europeiska länder vill ha ett starkt Europa som kan konfrontera den internationella, speciellt den amerikanska och japanska, konkurrensen. Detta behov upplevs desto starkare då de europeiska länderna har ambitionen att få länderna i Östeuropa, inklusive Ryssland, under dess inflytelsesfär. Detta skulle bli mycket svårare ifall Östeuropas ekonomier vore ’dollariserade’.

4) Det fjärde skälet är rent tekniskt. Elimineringen av växelkurskostnader inom Euroland och den osäkerhet som är kopplad till flytande växelkurser (inklusive kostnader som inbegriper att man skyddar sig mot valutaförluster). Eftersom största delen av de europeiska ländernas handel sker med andra europeiska länder, betyder överlevnaden för de olika staternas nationella valutor ökade produktionskostnader i förhållande till USA eller Japan. En enda valuta är i detta avseende en naturlig förlängning. Det finns färre och färre ekonomiska argument för att behålla de nationella valutorna i en marknad där skatter och kommersiella regler till stor del har blivit förenade.

Är Europa grunden för ett nytt imperialistiskt block?

Bildad som en avancerad utpost för det amerikanska imperialistiska blocket i Europa, blev EEC ( EU:s föregångare på 50, 60 och 70-talen) allt mer en stor ekonomisk enhet som konkurrerade med USA. Men den förblev dominerad politiskt av USA under hela kalla krigets period ända till Berlin murens fall. Med upplösningen av de bägge imperialistiska blocken 1989, befann sig Europa återigen i centrum för olika stridande intressen. Sedan dess har, paradoxalt nog, intressena och de geo-strategiska intressena hos olika imperialistiska makter inte gått i en riktning av att splittra upp Europa, tvärtom, utan en större integration i Europa!

På den ekonomiska nivån, stödjer alla de europeiska staterna projektet med att bygga en stor förenad marknad som kan konkurrera med den amerikanska och japanska. Vad det gäller försvaret av deras imperialistiska intressen, har vi sett hur var och en av de tre europeiska stormakterna spelar sitt eget spel i förhållande till de två andra europeiska stormakterna. Och slutligen, amerikanarna själva uppmuntrar Europas utvidgning, fullt medveten om att ju mer Europa integrerar heterogena och motsägande imperialistiska orienteringar, desto mer kommer Europa att vara oförmöget att spela någon som helst roll på den internationella arenan.

När vi tar en närmare titt, får vi inte bli vilseleda av fortsättningen på den europeiska integrationen idag. Varje komponent i denna process äger bara rum om det sker i konsekvens med dess tillfälliga imperialistiska intressen och kalkyler. Det konsensus som har uttryckts för en utvidgning av EU är strukturellt sett svag, eftersom den är grundad på en heterogen och motsägelsefull bas vilken kan svikta ifall att styrkebalansen på den internationella scenen förändras. Ingen av grunderna för Europas existens idag rättfärdigar en ståndpunkt som hävdar att det redan utgör ett imperialistiskt block som utmanar USA. Vilka är skälen som leder oss till denna slutsats?

1) I motsatts till ekonomiskt samarbete som är grundat på kontrakt mellan självständiga stater, som Europa är idag, är ett imperialistiskt block en tvångströja som tvingas på en grupp av stater av ett ledande land som är militärt överlägset. Detta accepteras av dessa stater på grund av deras gemensamma vilja att motstå ett gemensamt hot eller att krossa en militärallians som de konfronterar. De imperialistiska blocken under kalla kriget uppstod inte efter långa förhandlingar och överenskommelser, vilket var fallet med EU. De två blocken under kalla kriget var ett resultat av styrkebalansen som etablerades i världen efter Tysklands nederlag. Västblocket uppstod därför att Västeuropa och Japan var ockuperat av USA medan Östblocket uppstod tack vare att Röda Armén ockuperade Östeuropa. På samma sätt kollapsade inte Östblocket på grund av förändringar i dess ekonomiska intressen eller på grund av dess kommersiella allianser, utan för att ledaren för detta block, vilken stod för sammanhållningen genom väpnad styrka, inte längre kunde upprätthålla sin auktoritet med kanoner och tanks vilket det hade gjort under Ungernrevolten 1956, eller i Tjeckoslovakien 1968. Västblocket dog helt enkelt för att dess gemensamma fiende hade försvunnit, och med detta det cement som höll ihop Västblocket. Ett imperialistiskt block är alltid ett resonemangsäktenskap, aldrig ett utav kärlek. Som Winston Churchill en gång skrev, militära allianser är inte ett resultat av kärlek men utav rädsla, rädslan för en gemensam fiende.

2) Mer fundamentalt: historiskt sätt har Europa aldrig formerat ett homogent block utan har alltid slitits sönder av kolliderande imperialistiska intressen. Europa och Nordamerika är de två centra för världskapitalismen, och USA som är den ledande makten i Nordamerika, var bäst skickat på grund av sin kontinentala dimension, dess läge som ligger på tryggt avstånd från dess potentiella fiender i Europa och Asien, och dess ekonomiska styrka, att bli den ledande makten i världen. Som vi skrev 1999:

"Europas ekonomiska och strategiska situation däremot, har dömt det till att det vara viktigaste fokalpunkten för de imperialistiska spänningarna under kapitalismens förfall. Europa var det huvudsakliga slagfältet i bägge världskrigen, och kontinenten var delad av "järnridån" under det kalla kriget. Europa har aldrig utgjort en enhet, och den kommer aldrig bli det under kapitalismen.

På grund av dess historiska roll som födelseplats för den moderna kapitalismen, och dess geografiska situation som ett slags semi-halvö till Asien som ligger norr om Afrika, har Europa under 1900-talet blivit nyckeln för den imperialistiska kampen om världsherravälde. Samtidigt är Europa militärt sett mycket svårt att behärska. Storbritannien, även på den tiden då det ’härskade på haven’ hade stora svårigheter att hålla Europa i schack, och kunde bara göra det genom ett komplicerat system av ’styrkebalans’. Så också för Tyskland under Hitler. Även 1941 var dess dominans över Europa mer skenbar än verklig, så länge som Storbritannien, Ryssland och Nordafrika var i fiendens händer. Till och med USA, under det kalla krigets värsta kriser, lyckades aldrig med att dominera mer än hälften av kontinenten.

Ironiskt nog blir USA:s position i Europa, efter dess ’seger’ över Sovjetunionen, avsevärt försvagad i och med att ’det onda imperiet’ försvann. Även om världens enda supermakt fortfarande har en avsevärd militär närvaro på den gamla kontinenten, är Europa inte en underutvecklad region som kan hållas i schack med några marinkårsbataljoner: fyra av de ledande industriländerna i G8 är europeiska (...) men om Europa idag är i fokus för de imperialistiska spänningarna, beror detta på att de viktigaste europeiska makterna själva - inbördes - har kolliderande militära intressen. Vi skall heller inte glömma att bägge världskrigen började som krig mellan europeiska makter - vilket också krigen på Balkan gjorde på 90-talet "

(International Review nr 98, "Report on imperialist conflicts" for the ICCs 13th Congress).

3) Marxismen har redan visat att inter-imperialistiska konflikter inte nödvändigtvis är identiska med ekonomiska intressen. Medan de bägge världskrigen verkligen utgjorde en konflikt mellan två poler som bägge hävdade en ekonomisk hegemoni, var detta inte längre fallet under kalla kriget då Västblocket samlade alla de ekonomiska stormakterna gentemot det ekonomiskt sätt svaga Östblocket, vars styrka helt och hållet bestod i att Sovjetunionen var en kärnvapenmakt. Euroland är en perfekt illustration på faktumet att imperialistiska och strategiska intressen inte är identiska med nationalstaternas handelspolitiska intressen. Frankrike och Tyskland, som har varit lokomotiven i EU, har varit i krig med varandra tre gånger på 150 år, medan Storbritannien sedan Napoleons dagar alltid har försökt att vidmakthålla splittringen på den europeiska kontinenten:

"Ta Nederländernas ekonomi t.ex., den är starkt beroende av världsekonomin i allmänhet och den tyska ekonomin i synnerhet. Detta är skälet till varför detta land är ett av de starkaste försvararna i Europa av den tyska politiken angående en gemensam valuta. Men på den imperialistiska nivån gäller det motsatta, där den holländska borgarklassen, just på grund av sin geografiska närhet till Tyskland, motsätter sig intressena hos sin mäktige granne så mycket den kan och är en av USA:s lojalaste allierade på den europeiska kontinenten. Ifall Euron skulle utgöra den viktigaste grundpelaren för ett framtida tyskt imperialistiskt block, då skulle Haag vara den förste att motsätta sig detta. Att Nederländerna, Frankrike och andra länder som är rädda för den återuppvaknande tyska imperialismen ändå stödjer Euron, är på grund av att denna valuta inte hotar deras nationella säkerhet, det vill säga deras militära suveränitet". (ibid.)

Givet de imperialistiska rivaliteterna mellan de europeiska länderna, men också det faktum att Europa idag är själva hjärtat för de inter-imperialistiska spänningarna på planeten, är det knappast troligt att enbart de ekonomiska intressena skulle svetsa samman de europeiska staterna. Detta är ännu mer uppenbart då Europa är integrerat på en ekonomisk nivå, men det är långt ifrån fallet på den politiska nivån, och inte alls vad det gäller dess militära politik eller utrikespolitik. Hur skulle vi på något sätt kunna förmoda att Europa redan skulle vara ett imperialistiskt block som kan utmana USA utan att de har någon av de viktigaste attributen för ett imperialistiskt block: en armé eller en imperialistisk strategi. Fakta demonstrerar dagligen att ett förenat Europa är en utopi. Detta visas i synnerhet av en oenighet bland dess medlemsstater och oförmåga att gemensamt hantera internationella konflikter ens när dessa sker alldeles inpå knutarna som var fallet i Jugoslavien.

 
Fritz ( från International Review 112, 1:a kvartalet 2003)

Noter

 1. Se vår pamflett Nation eller Klass

2. Ytterligheternas tidsålder av Eric Hobsbawn, Rabén Prisma, 1997.

3. Se våra teser om Sönderfallet – den sönderfallande kapitalismens sista fas. Internationalistisk Journal nr 1.

4. Se ”The impossibility of European Unity”, i International Review nr 73.

5. Se ”The Asian dragons run out of steam” International Review nr 89