Dag för dag får hotet om ett krig mot Irak allt klarare konturer. Bush junior planerar att gå längre än hans far gjorde 1991. Inte bara planerar han att tillfoga Irak ytterliggare ett militärt nederlag, utan denna gång är det hela Saddam Husseins regim som är målet. Detta nya krig kommer vid en tidpunkt när krigen är allt mer närvarande internationellt. Ett år efter 11:e september attackerna och deklarationen om ”krig mot terrorismen”, har hotet om krig förvärrats över hela världen, men framförallt i de länder som av USA beskrevs som en del av ”ondskans axel”

Det är uppenbart att störtandet av talibanregimen och kriget mot Al Qaida inte lett någonstans, den breda antiterrorist-koalition som bildades under amerikansk kontroll har fallit sönder. Bakom alla deklarationer om ”internationell solidaritet” under minnesceremonin efter 11 september, har det funnits en öppen kritik mot den amerikanska politiken i Europa och i arabvärlden. I själva Afghanistan har instabiliteten hos den USA stödda regimen tydligt demonstrerats av bombattacken mot marknaden i Kabul den 5 september som ledde till 30 döda och flera hundra skadade och inte minst genom mordförsöket mot den afghanske presidenten Karzani.

Framförallt har vi det senaste året sett en ökning av de militära spänningarna i andra länder. Under sommaren kom det nya varningar om hotet av ett kärnvapenkrig mellan Indien och Pakistan och faran är långt ifrån över än (se International Review nr 110). Situationen i Palestina förvärras hela tiden och nu dyker hotet om ett nytt Gulf-krig upp vid horisonten. Den ”tidsålder av fred” som Bush den äldre lovade oss efter östblockets kollaps 1989 har visat sig var en tid av ökande militärt barbari på en nivå som vi inte sett sedan andra världskriget. Detta är en klar bekräftelse på de förutsägelser och analyser som revolutionärerna gjorde vid denna tidpunkt mot de lugnande talen från den internationella borgarklassens viktigare ledare.

Militarism och krig i den nuvarande perioden

I Internationalistisk Journal nr 2 i vår orienteringstext ”Militarism och sönderfall”, som till och med skrevs före Gulfkriget, ges en analytisk ram för att förstå imperialistisk rivalitet i en kapitalistisk värld i den nya period som öppnades upp av östblockets kollaps och upplösningen av västblocket som följde på detta:

”Sedan början av århundradet har kriget varit den mest avgörande frågan som proletariatet och dess revolutionära minoriteter konfronterat (…) eftersom kriget är den mest koncentrerade formen av den förfallande kapitalismens barbari, något som uttrycker systemets dödskamp och hänger som ett hot över hela mänsklighetens överlevnad. (..) krigets barbari – mycket mer än tidigare – kommer att vara ett permanent och ständigt närvarande element i världssituationen (..) alltmer kommer att inbegripa de utvecklade länderna”.

(punkt 13)

Texten lägger till att:

”Det allmänna sönderfallet av samhället är den slutgiltiga fasen av kapitalismens förfall. Därför består under denna fas de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden: den historiska krisen i den kapitalistiska ekonomin, statskapitalismen och grundläggande fenomen som militarism och imperialism.

Eftersom sönderfallet utgör kulmen på de motsättningar som kapitalismen kastats in i under hela sin förfallsperiod, kan de specifika karaktärsdragen för förfallsperioden bara förvärras och förstärkas under denna slutgiltiga fas (...)

Detsamma gäller militarismen och imperialismen, som vi sett under 80-talet, den period under vilken sönderfallet har uppstått och utvecklats. Denna verklighet kommer inte att försvinna för att den gamla världsordningen med en uppdelning av världen i två imperialistiska block har försvunnit som ett resultat av östblockets kollaps.

Konstituerandet av imperialistiska block är inte orsaken till militarism och imperialism. Tvärtom är uppkomsten av dessa block endast en extrem konsekvens (...) ett uttryck (...) för att den förfallande kapitalismen faller ned i militarism och krig  (...) Den nuvarande upplösningen av de imperialistiska blocken innebär inte heller något som helst ifrågasättande av imperialismens grepp över det samhälleliga livet (...) upplösningen av blocken bara kommer att öppna vägen till en ännu mer barbarisk, förvrängd och kaotisk form av imperialism.”

(punkt 5)

I januari 1991 demonstrerade Gulfkriget att:

”inför tendensen mot generaliserat kaos som är typisk för sönderfallet och som har kraftigt förstärkts av Östblockets kollaps, har kapitalismen inget att val i sina försök att hålla samman sina komponenter än att kränga på tvångströjan av militärt våld. I denna bemärkelse bidrar de metoder som den använder för försöka begränsa det alltmer blodiga kaoset, till skärpningen av det militära barbari som kapitalismen sjunker ned i.”

(Resolution om den internationella situationen punkt 5 i International Review nr 97)

Händelseutvecklingen har bara bekräftat ökningen av detta permanenta barbari i en kapitalistisk värld som domineras av tendensen ”var och en för sig” och den allmänna rivaliteten mellan stora som små imperialistiska stater. Inom denna ram har de nationella härskande klasserna med USA i spetsen, skapat ett klimat av patriotisk hysteri i befolkningen. Men även andra staterna, som också vill betyda något här i världen, har tagit steg för att mobilisera sina arméer och öka sina militära utgifter.

Även om attacken den 11:e september var en ”krigshandling” som Bush uttryckte saken, var det:

”en kapitalistisk krigshandling, ett moment i den permanenta imperialistiska kampen som kännetecknar epoken av kapitalismens förfall”

(Resolutionen om den internationella situation till IKS extraordinära konferens april 2002)

Attacken den 11:e september har gjort det möjligt för USA att ingripa i Afghanistan under förevändningen av ett ”krig mot terrorismen”. USA har etablerat sig som härskaren över Centralasien med baser i Afghanistan, Tadzjikistan och Uzbekistan och en ställning i Georgien (som nu är under stark press från Ryssland som ett direkt svar på denna amerikanska framryckning). Samtidigt har de mer omfattande globala strategiska mål.

Målsättningen hos den amerikanska borgarklassen är inte bara att kontrollera denna tidigare ryska region, utan att kontrollera hela Mellanöstern och den indiska kontinenten. Genom att inkludera Nordkorea i ”ondskans axel” har man tydligt utmanat Kina och Japan. Allt detta gör det möjligt för USA att utveckla sin strategi av att ringa in de europeiska makterna, och framförallt att blockera alla tyska framstötar (Tyskland är dess mest farliga rival) mot Östeuropa eller Mellanöstern.

Detta är ramen för hotet av krig mot Irak.

Vad ligger bakom denna militära operation

Vad har USA mot Saddam Hussein?

Det är uppenbart att Irak inte är något hot idag. Dess arme som 1991 beskrevs som den femte största i världen, decimerades under Gulfkriget, och har förlorat mer än två tredjedelar av sina styrkor sedan dess. De pågående FN-sanktionerna har inte bara hindrat dem från att återupprusta utan till och från att få reservdelar. Så gott som all irakisk militär utrustning är från före Gulfkriget (New York Times 26 augusti, 2002).

Utöver detta har USA sedan Gulfkriget infört en ”flygförbudszon” över norra och södra Irak, vilket hindrar det irakiska flygvapnet från att flyga över halva sitt nationella territorium under förevändningen av att skydda de kurdiska och shiitiska minoriteterna. (1). Icke desto mindre har USA börjat tala om ett ”kärnvapenhot” från Irak. Rapporten från International institute for strategic studies (IIS) har avfärdat detta argument, och endast fört fram faran från ” ett stort lager med kemiska och biologiska vapen”, och detta är nu grunden för ett ”potentiellt irakiskt hot”.

Det är uppenbart att det ”tydliga och närvarande hotet” som Bush åberopar för att rättfärdiga ett angrepp inte är något annat än en propagandamyt. De som öppet kritiserar den amerikanska politiken, för fram ett annat skäl som kan verka självklart, USA vill kontrollera Iraks oljereserver, som är världens näst största kända oljereserver.

Till i exempel Le Monde Diplomatique (oktober 2002) kan vi läsa:

”Lägga beslag på världens näst största oljereserv skulle göra det möjligt för president Bush att helt styra den internationella oljemarknaden. Under ett amerikanskt protektorat skulle Irak snabbt kunna fördubbla sin produktion av råolja, vilket skulle få som en omedelbar följd att oljepriserna sjunker och kanske få igång den amerikanska tillväxten.”

Först av allt är denna tanke att den irakiska oljan skulle göra det möjligt att starta en återhämtning av den amerikanska ekonomin (eller en påstått marxist variant av samma tema att försäkra USA en ”oljeintäkt”) missar att ta med flera konkreta fakta i sin bedömning:

-         det dåliga skicket hos den irakiska oljeinfrastrukturen som skulle behöva 5 år av stora investeringar för att öka produktionen till sådana nivåer (2),

-         att försäljningen av den irakiska oljan är redan nästan helt under amerikansk kontroll, politiskt genom att exporten kontrolleras av FN: s sanktioner, militärt genom att hela den irakiska oljeindustrin är inom räckhåll för det amerikanska bombflyget, ekonomiskt genom inflytandet från de stora amerikanska oljebolagen.

Tvärtom insisterar vi på att det intresse som alla de stora imperialistiska makterna har av Mellanöstern framförallt är strategiskt. Förvisso föregick detta intresse upptäckten av oljan i regionen. Under 1800-talet var Irak, Iran och Afghanistan scenen för ”the great game” (’det stora spelet’ på svenska, vilket är namnet på en mycket känd stormaktskonflikt om kontroll över regionen mellan Storbritannien, Ryssland och Tyskland, översättarens anmärkning).

Insatserna ökade med byggandet av Suezkanalen som Storbritanniens strategiska väg till Indien. Idag är regionens geopolitiska betydelse lika stor som någonsin, och den har förvisso ökat på grund av oljans strategiska betydelse som en både ekonomiskt och militärt nödvändig råvara. Om USA lyckas med att skaffa sig fullständig kontroll över Europas och Japans oljeförsörjning, kommer de att ha ett väldigt kraftfullt vapen i sin hand. I händelse av en allvarlig internationell kris skulle de inte ens behöva hota med att använda våld för att få dessa länder att underkasta sig dess vilja.

Faktum är att med denna nya styrkeuppvisning riktad mot Irak, avser USA att förstärka sin auktoritet och trovärdighet både i denna region och i världen som helhet. Gulfkriget 1991 syftade framförallt till att tvinga dess gamla västallierade att sluta upp bakom USA, när upplösningen av ”ondskans imperium” (för att använda Reagans benämning på Östeuropa och Sovjetunionen) drev dem att upprätta sitt oberoende och motsätta sig USA: s diktat. Denna operation var en tillfällig framgång, men redan i slutet på sommaren 1991 med utvecklingen av kriget i Jugoslavien var dessa forna allierade snabba att föra fram sina egna intressen (den första att göra så var Tyskland som uppmuntrade Kroatiens och Sloveniens utbrytning ur Jugoslavien).

Vid denna tidpunkt nöjde sig USA med att jaga ut de irakiska trupperna ur Kuwait och lämnade Saddam Hussein regimen intakt. Det fanns olika skäl till detta. Å den ena sidan ställde Frankrike som villkor för att delta i koalitionen att regimen lämnades intakt. Hade USA svikit detta löfte, hade detta lett till att den militära koalitionen brutits upp, den koalition som var Bush den äldres främsta mål. Utöver det hade alla allierade inklusive USA ett intresse av att behålla Saddam vid makten så att han kunde fortsätta att spela rollen som vakthund mot strävandena till självständighet från kurderna i norr och shiiterna i söder, som hotade destabilisera hela regionen. Det faktum att USA idag är berett att lämna detta försiktiga förhållningssätt och riskera att få såväl ett antal stormakter som arabstater emot sig, och ytterliggare destabilisera regionen är bara ytterliggare ett bevis på hur världssituationen förvärrats sedan 1991. Som vi sa för mer än 10 år sedan är USA tvingat att alltmer demonstrera och använda sin vapenmakt för att hävda sin ledande ställning.

En annan fördel med Irakoperationen – från amerikansk synvinkel – är att den är ett utmärkt redskap för att splittra de europeiska makterna, med framförallt Storbritannien på den ena sidan och framförallt Tyskland och Frankrike på den andra sidan. Storbritannien är USA: s främsta allierade i ett krig mot Irak. Detta är de inte på grund av solidaritet, utan på av grund att britterna alltid räknat med att avsätta Saddam Hussein och genomföra en förändring av den härskande klicken som skulle göra det möjligt för dem hävda sina intressen i sitt gamla protektorat. De brittiska intressena sammanfaller därför tillfälligtvis med de amerikanska från vilka de förväntar sig en gentjänst för sitt militära bidrag.

Frankrike å den andra sidan har alltid emotsatt sig ett militärt ingripande i Irak och har försök behålla sina band med regimen i Bagdad likväl som med Libanon och Syrien, till och med under Gulfkriget. Frankrike har hela tiden uppmanat till ett stopp för FN: s embargo mot Irak. När det gäller Tyskland så har de traditionellt sätt alltid försök hävda sig i Mellanöstern genom Berlin – Bagdad axeln via Balkan och Turkiet.

Ett mer riskabelt militärt ingripande än kriget mot Afghanistan

De brittisk-amerikanska flygangreppen är redan en daglig företeelse över norra och södra Irak, som en generalrepetition för ett fullskaligt krig (3). Vita huset har etablerat de nödvändiga baserna för en militär intervention (50 000 man är redan stationerade i Kuwait). De kan räkna med tillräckligt stöd för att uppväga frånfället av en del allierade från Gulfkriget. Turkiet har redan gått med på placeringen av amerikansk trupp på dess mark i utbyte mot betydande ekonomisk hjälp. Arabemiraten, Kuwait, Bahrain, Oman och speciellt Qatar (4) kommer att tjäna som strategiska militära baser (5). Jordanien kommer troligen att tillåta att dess territorium används för att neutralisera Iraks västra gräns som ligger närmast Israel.

Icke desto mindre är detta en operation som är mycket farligare än kriget i Afghanistan, eftersom i detta fall så har USA ingen lokal styrka som kan göra det smutsiga arbetet som den norra alliansen gjorde i Afghanistan, och det s.k.Vietnamsyndromet riskerar att återkomma, vilket undveks operationen i Afghanistan som de var kapabla att avsluta med ”noll döda”.

Dessutom, att sätta upp en bred demokratisk opposition som kan ta över efter Saddam Hussein är långtifrån enkelt. En annan svårighet är att det finns mycket mer motstridiga lokala intressen än i Afghanistan. De kurdiska och Shiitiska minoriteterna är inte pålitliga utifrån en amerikansk synvinkel. Kurderna är alldeles för lätt influerade av européerna och Shiiterna står i skuld till iranska intressen. Till detta kan vi lägga Turkiets tveksamhet, givet dess å en sidan känsliga förhållande till den kurdiska frågan (Saddam Hussein utövar fortfarande ett tryck på kurderna i Irak), och å den andra sidan dess dragning mot EU som utövar ett tryck på dem. Den andra faran är att den amerikanska borgarklassen definitivt förstör sitt rykte i arabstaterna som fredsmäklare i Mellanöstern och därigenom försvagar sin ställning i regionen.

Men redan det första hindret som möter USA i dess försök att tvinga på världen dess uppfattning om ”ett alvarligt hot” från Irak, är att den amerikanska borgarklassen inte har något stöd i folkrätten för att rättfärdiga ett militärt angrepp, i motsats till tidigare militära ingripanden. 1991 var till exempel Iraks invasion av Kuwait den rättsliga förevändning man använde, det finns idag inget rättsligt stöd för ett preventivt krig utifrån det nya begreppet ”potentiellt angripare” som USA använder mot Irak. Vad den amerikanska borgarklassen försöker göra är att tvinga igenom nya bestämmelser som skulle kullkasta allt folkrättsligt ramverk inom de internationella relationerna, och om de accepterades skulle de kunna användas för att rättfärdiga alla möjliga militära invasioner, och därmed öppna dörren för ytterliggare kaos.

Detta är en svaghet hos den amerikanska strategin som de andra stormakterna inte tvekat att använda, när det idag säger sig agera på ett folkrättsligt mandat från FN. Det är därför som USA, för att skapa legitimitet för sitt agerande tvingats nedlåta sig till att agera genom FN och följa besluten från dess säkerhetsråd, med alla riskerna för att de misslyckas. Utöver detta var det Saddam Hussein första diplomatiska seger, när han accepterade närvaron av FN:s vapeninspektörer på irakisk mark, eftersom det omedelbart fick tre av de fem permanenta medlemmarna av FN: s säkerhetsråd (Ryssland, Kina och Frankrike) att välkoma Iraks position och deklarera att som en följd av den var ingen militär intervention nödvändig nu, utan man skulle istället ge vapeninspektörerna tid att utföra sitt jobb. Framgången för de amerikanska påtryckningarna, inte bara på Irak utan även på andra stater har alltså så här långt varit begränsade.

Splittringar inom de amerikanska borgarklassen

Gulfkriget genomfördes folkrättsligt sett inom ramen för FN resolutioner. Kriget i Kosovo utanför för folkrätten inom ramen för NATO. Den militära offensiven i Afghanistan genomfördes som en ensidigt amerikansk operation. Denna ensidiga politik har naturligtvis ökat fientligheten mot USA hos de andra staterna. Denna situation gör det möjligt att se hur anti-amerikanismen har vuxit sedan Gulfkriget 1991, i synnerhet bland de europeiska staterna. Jämfört med då dessa stater 1991 tvingades, om än med tvekan, att stödja Gulfkriget, är de idag inte bara öppet kritiska, utan även direkt motståndare till ett amerikanskt militärt äventyr. I Frankrike framställs till exempel Bush intentioner att angripa Irak som en sjuk fixeringen hos en serietidnings-rambo. I Tyskland, vars diplomatiska gyllene regel under flera decennier har varit att inte stöta sig med USA när det gäller att flytta sina egna imperialistiska positioner, har Schröder direkt brutit mot denna gyllene regel genom att uttrycka kategoriska motstånd mot något som helst tyskt stöd till en ockupation av Irak (6). Även andrarangsmakter som Spanien har kostat på sig att vara öppet kritiska mot USA:s politik mot Irak och i Mellan östern.

Dessa motsättningar speglas i debatterna och meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen.

Skillnader inom den amerikanska borgarklassen existerade redan i början på andra världskriget mellan ”isolationisterna” och ”interventionisterna” på frågan om man skulle ingripa i kriget eller stå utanför. Det isolationistiska lägret var i stort sett begränsat till det republikanska partiet medan demokraterna till en övervägande del var för ett ingripande i kriget. Katastrofen vid Pearl Harbour provocerades medvetet fram av Roosevelt (se ”The machiavellianism of the bourgeoisie” i International Review nr 108 och på svenska ”60 år efter Pearl Harbour” i Internationell Revolution nr 89) och gjorde att de som var för ett ingripande i kriget fick övertaget.

Idag har denna splittring försvunnit. Men motsättningarna inom den amerikanska politiken har gjort att det uppstått nya interna meningsskiljaktigheter som inte längre följer traditionella partilinjer. Inom den amerikanska borgarklassen råder det naturligtvis ingen oenighet om att USA skall upprätthålla sin imperialistiska världsdominans, framförallt på en militär nivå. Det finns däremot skillnader i bedömningen om USA skall acceptera den dynamik som alltmer tvingar dem att agera ensamma eller om de skall försöka bygga vissa allianser, även med tanke på att dessa allianser inte längre kan ha någon långsiktig stabilitet.

Dessa två motpoler framträder tydligt i förhållande till konflikten mellan Israel-Palestina och det föreslagna militära ingripandet mot Irak. Denna motsättning har uttryck sig i svängningar i den amerikanska politiken mellan ett fullständigt stöd för Sharon och därmed implicit ett stöd till hans intention att göra sig av med Arafat, och talet om det oundvikliga i bildandet av en palestinsk stat. Efter 11 september har USA fört en politik som inneburit ett nästan ovillkorligt stöd för Israel. Det står dock klart att den aggressiva politik som Sharon och de mer extrema delarna av den israeliska borgarklassen för leder till en absurd och oändlig spiral av allt blindare våld, men även till en ökande isolering av Israel och indirekt USA (7). Utöver det är många arabstater, även om de inte är några större anhängare Arafat, alltmer irriterade över USA:s stöd till Sharon. Detta skulle kunna leda till att stora delar av den arabiska borgarklassen (Egypten, Saudiarabien och Syrien framförallt) ansluter sig till stormakterna inom EU. Genom att öppet deklarera att de är emot att Arafat avpolletteras och även om de visat sig oförmögna att spela rollen som ”fredsmäklare”, försöker de europeiska stormakterna att utnyttja situationen diplomatiskt.

Meningsskiljaktigheterna inom den amerikanska borgarklassen har redan kommit till uttryck inom den republikanska administrationen. Försvarsminister Donald Rumsfeld, Vicepresident Dick Cheney och Bush rådgivare Condolezza Rice försvarar uppfattningen att USA skall angripa så snart som möjligt, medan andra prominenta medlemmar av den republikanska apparaten såsom Colin Powell, James Baker och Henry Kissinger (med stöd från vissa affärsmän som oroar sig för att kostnaden för den militära operationen om USA i den nuvarande ekonomiska situationen skulle tvingas stå för kostnaderna själva) har blivit alltmer tveksamma och föredrar att fortsätta med en politik som varierar mellan moroten och piskan.

Även om hökarna, som är för att använda militärt våld och vill se ett snabbt amerikanskt ingripande mot Irak, verkar ha överhanden, så är de problem som detta militära ingripande orsakat sådana att det inte är avgjort hur det går. Detta illustreras av det sensationella uttalandet av Al Gore (demokratisk presidentkandidat som förlorade mot Bush i senaste valet), där han säger att hotet från Irak inte är bevisat och fortsätter med att kritisera Bush internationella strategi på följande sätt:

”Efter den 11:e september fanns det en enorm sympati och stöd för oss över hela världen. Vi har förskingrat detta stöd och ett år senare har det utbyts mot rädsla, osäkerhet och oro, inte för vad terroristerna kommer att göra utan för vad vi kommer att göra!”

(citerat från Le Monde 26 september)

Inte nog med att två kongressledamöter från det demokratiska partiet har meddelat att de kommer att åka till Bagdad för att bedöma riskerna med kriget för civilbefolkningen, och alltså ett antagit samma hållning som vissa av USA:s rivaler som beslutsamt försöker sabotera USA: s initiativ om Irak. Det skall inte råda några missförstånd vad det gäller syftet med detta initiativ från vissa demokratiska kongressledamöter, vars syfte är att avstyra Bush krigsplaner mot Irak. De syftar inte till att begränsa USA:s imperialistiska politik, utan som vi redan konstaterat till att undvika att USA blir isolerat, något vi kan se ske redan idag (8). På grund av denna faktor av isolering ökar motståndet mot det amerikanska världsherraväldet (9).

Faktum är att meningsskiljaktigheterna inom världens starkaste borgarklass endast speglar de grundläggande motsättningar som denna borgarklass står inför:

”USA konfronterar en värld där tendensen mot ’var och för sig själv’ dominerar, där dess tidigare vasaller försöker att så mycket som möjligt dra sig ur världspolisens starka grepp, något som de var tvingade att stå ut med så länge som hotet från det rivaliserande blocket existerade. I denna situation är USA: s enda avgörande sätt att slå fast sin auktoritet, att ta sin tillflykt till det område där man har en förkrossande överlägsenhet jämfört med andra stater: militär styrka. Genom att göra detta, befinner sig USA i en motsägelsefull situation:

- å ena sidan, om man ger upp att använda eller utsträcka användandet av den militära överlägsenheten, kommer detta endast att uppmuntra de länder som motsätter sig dess auktoritet att protestera ännu mer;

- å andra sidan, när man verkligen använder militär råstyrka, till och med, och särskilt när detta tillfälligt tvingar dess opponenter att tygla sina ambitioner till självständighet, leder detta endast till att de senare att ta varje möjlighet till hämnd och försöka komma ur det amerikanska greppet.

Hävdandet av den militära överlägsenheten av en supermakt fungerar på olika sätt beroende på om världen är uppdelad i block som innan 1989, eller om den inte finns några block. I det första fallet, tenderar hävdandet av militär styrka att förstärka vasallernas förtroende för blockledaren och dess förmåga att försvara dem, och är på så sätt en sammanhållande faktor runt blockledaren. I det andra fallet, har den militära kraftuppvisningen av den enda kvarvarande supermakten den motsatta sluteffekten, då den förvärrar tendensen till ’var och en för sig själv’ ännu mer, så länge som det inte finns någon annan stormakt som kan tävla med den på samma nivå. Det är därför som framgången för den nuvarande amerikanska kontraoffensiven inte kan anses vara definitiv, att den har övervunnit den ledarskapskris som USA haft.”

(Resolutionen om den internationella situationen till IKS 12: e kongress. Internationalistisk journal nr 4)

USA:s strävan att återupprätta sitt ledarskap driver det till att starta krig, samtidigt som denna politik gör det omöjligt för USA att på lång sikt uppnå sina mål. I dagens värld leder denna olösliga motsättning oundvikligen till en oändlig spiral av krig.

Utvecklingen av den nuvarande situationen är helt i linje med den militära policy som USA antog i Gulfkriget, sedan i det f.d. Jugoslavien och slutligen i Afghanistan, men med större osäkerhet och högre risker. Agerandet hos världspolisen USA är en aktiv faktor i det ökande militära kaos som driver världen mot ett barbari med alltmer okontrollerbara konsekvenser. Det hotar att destabilisera synnerhet hela Asien, från Mellanöstern till Centralasien, och från den indiska halvön till Sydostasien. Dessa hot visar vilket dödligt hot som hänger över mänskligheten som ett resultat av de militära konfrontationerna mellan stormakterna under kapitalismens sönderfall. Även om ett nytt världskrig inte direkt står på dagordningen, måste det stå klart för arbetarklassen att det enda sättet att hindra kapitalismen från att utplåna mänskligheten är att störta kapitalismen.

Wim 29/9 2002

Noter

1. Detta ger ytterliggare en illustration av den amerikanska borgarklassens machiavellism. 1991 mitt i Gulfkriget uppmanade de shiiterna i söder och kurderna i norr att göra uppror mot Saddam Hussein. I slutet på kriget lämnade amerikanerna helt medvetet och fullständigt cyniskt det republikanska gardet, som är Saddams elittrupper helt intakt, så att det kunde krossa dessa minoriteter. Sedan användes detta av den amerikanska propagandan för att visa den blodtörstiga naturen hos regimen i Irak, och användes för att rättfärdiga inte bara Gulfkriget utan även upprättandet av skyddszonerna som står under direkt amerikansk kontroll, för att som de påstår skydda kurderna.

2. Se Economist 14/9, 2002

3. Under en hel serie med förevändningar, till exempel den 27:e augusti när man upptäckte radarsignaler i en demilitariserad zon, användes som förevändning för en attack på Mossoul flygplatsen.

4. Qatar är redan värd för en stor del av det amerikanska centralkommando som normalt sett är stationerat i Miami.

5. I synnerhet Saudiarabiens tveksamhet till ett shiitiskt deltagande i en framtida demokratisk irakisk regering har tagits med i beräkningen och militärbasen Al Kharg som användes i så hög grad under Gulfkriget och i kriget i Afghanistan har börjat att plockas ner, för att flyttas till en ny bas som håller på att byggas i Al Udeid på Qatars östkust söder om Doha. Den kommer att spela samma strategiska roll för USA som Al Kharg tidigare gjorde.

6. Det är inte utan en stor dos av hyckleri, eftersom flera hundra av de tyska specialisterna på biologiska och kemiska vapen som försåg Irak med dessa, nu är i regionen som ”tekniska rådgivare” till amerikanerna. På samma sätt efter att ha kraftfull tagit ställning mot USA för att vinna valet, åkte Schröder direkt efter valsegern till Tony Blair, för att enligt en brittisk diplomat komma på bättre fot med amerikanerna. Det innebär trots det inte att Tyskland ämnar att följa den amerikanska linjen, utan bara att de tänker återvända till den försiktiga diplomati som fungerat så väl hittills.

7. Utöver det så leder Israels allt större ekonomiska svårigheter till ett växande missnöje inom befolkningen med de enorma uppoffringar som krigsekonomin kräver. Detta leder till splittringar inom politiken av nationell enighet, och illustreras av att Ehoud Baraks tidigare minister Shlomo Ben Ami lämnat parlamentet.

8. Al Gore politiska karriär gör det möjligt för oss att undvika alla såna illusioner om honom, eftersom han 1991 var en del av den minoritet inom det demokratiska partiet som röstade för Gulfkriget.

9. Ytterliggare en illustration på denna växande fientlighet mot USA är den japanske premiärministerns Koizumis besök i Nordkorea nyligen. Detta vänskapliga besök hos en stat som amerikanerna har utpekat som en del av ”ondskans axel” är en direkt utmaning mot USA.