Det är inte första gången som kapitalismen rättfärdigar sin marsch mot kriget genom att lyfta fram idén om ett ’krig mellan civilisationer’. 1914 tvingades arbetare marschera mot kriget för att försvara den moderna ’civilisationen’ mot det ryska tyranniet eller det tyska Kaiserväldet, 1939 skulle man försvara demokratin mot de nya mörkermän som representerades av nazisterna; från 1945 till 1989 skulle man kämpa för demokratin mot kommunismen, eller för de ’socialistiska’ länderna mot de imperialistiska. Idag handlar refrängen om ’den västliga livsstilen’ mot ’islamsk fanatism’ eller ”islam” mot ’korsfarare och judar’

Alla dessa slagord är stridsrop för imperialistiska krig; med andra ord, för militär kamp mellan tävlande borgerliga fraktioner under kapitalismens förfallsepok. Artikeln som följer är ett bidrag till att försöka avmystifiera idén att militant islamism är något som står utanför, och till och med emot, den borgerliga civilisationen. Vi ska tvärtom istället visa att den endast kan förstås som en produkt: ett koncentrerat uttryck för samma civilisations historiska förfall.

En kommande artikel kommer att ta upp det marxistiska förhållningssättet till frågan om att bekämpa religiös ideologi inom proletariatet.

Marx: kapitalismen underminerar religionen

Marx såg religionen som ”självmedvetandet och självkänslan hos den människa som antingen icke funnit sig själv, eller som åter förlorat sig själv”. Religionen är sålunda

”ett förvrängt världsmedvetande…det mänskliga väsendets fantastiska förverkligande, eftersom det mänskliga väsendet inte äger någon sann verklighet.”(1)

Emellertid är den inte bara ett falsk medvetande, utan ett (förvrängt och förlorat) svar på ett verkligt förtryck.

”Det religiösa eländet är samtidigt uttrycket för det verkliga eländet som det är protesten mot detta verkliga elände. Religionen är de betryckta kreaturens suck, hjärtat hos en hjärtlös värld, anden i andefattigdomens tillstånd. Den är folkets opium.” (ibid).

I kontrast till de 1700-talsfilosofer som förkastade religionen som enbart ett bländverk av bedragare, så insisterade Marx på nödvändigheten att exponera de verkliga, materiella rötterna till religionen i de givna, ekonomiska produktionsförhållandena. Han var säker på att mänskligheten till sist skulle kunna lyckas att befria sig från allt falskt medvetande, och uppnå sin fulla potential i ett klasslöst världskommunistiskt samhälle.

I själva verket underströk Marx hur religionen redan till dels hade underminerats på grund av kapitalismens ekonomiska utveckling. I Den Tyska Ideologin, till exempel, slår Marx fast att den kapitalistiska industrialiseringen framgångsrikt hade reducerat religionen till en genomskinlig lögn. För att befria sig, skulle det vara nödvändigt för proletariatet att skaka av sig illusionerna om religionen och alla liknande hinder till sitt eget självförverkligande; men religionens dimmor hade redan snabbt skingrats av kapitalismen själv. Faktum var, att Marx trodde att kapitalismen själv underminerade religionen till en sådan grad att han ibland även sade att religionen var en fråga som var död för proletariatet.

Den borgerliga materialismens begränsningar

Senare noterade marxister att så snart kapitalismen hade upphört att vara en revolutionerande kraft i samhället, kring 1871, tenderade borgarklassen att åter vända sig tillbaka mot idealism och religion. I deras text Socialismens ABC (en utförlig bearbetning av 1919 års program för det Ryska Kommunistiska Partiet), förklarar Bucharin och Preobrazhensky förhållandet mellan den ryska ortodoxa kyrkan och den gamla feodala tsaristiska staten. Under tsarerna, förklarade man, var det huvudsakliga innehållet i ”undervisningen” religionen:

”upprätthållandet av den religiösa fanatismen, bevarandet av dumhet och okunskap, ansågs vara frågor av yttersta vikt för staten”

(ibid sid 250).

Kyrkan och staten var

”tvingade att göra gemensam sak mot de arbetande massorna, och deras allians kom att stärka dess dominans över arbetarna”

(ibid sid 249).

Borgarklassens uppkomst i Ryssland medförde, att denna nykomling slutligen hamnade i konflikt med den feodala adeln – vilket inbegrep kyrkan, eftersom borgarklassen ville komma åt de betydande inkomster som kyrkan tog hand om från arbetarna:

”den verkliga grunden för detta krav var att borgarklassen önskade ta över de inkomster som staten tog hand om genom kyrkan”

(ibid).

Liksom den tidiga borgarklassen i Västeuropa, förde den uppåtstigande ryska borgarklassen sin kamp för separation mellan kyrka och stat med största allvar. Men ingenstans kom denna kamp att föras till sin logiska slutpunkt, och i vart fall – särskilt i Frankrike, där konflikten var särskilt bitter –var borgarklassen till slut tvungen att nå en kompromiss med kyrkan: om de senare nu agerade som stöttepelare för kapitalismen, kunde man bli en del av borgarklassen och ta hand om dess religiösa aktiviteter. Bucharin och Preobrazhensky tillskriver detta det faktum att:

”överallt kom kampen som arbetarklassen utkämpade mot kapitalisterna att bli allt mer intensiv … Kapitalisterna ansåg därför att det skulle vara mer fördelaktigt att göra upp med kyrkan, att köpa dess böner beträffande kampen mot socialismen, att använda dess inflytande över de okultiverade massorna, för att i deras själar vidmakthålla känslan av att slaviskt underkasta sig den utsugande staten”.

Borgarklassen i Västeuropa slöt därför fred med det religiösa etablissemanget, samtidigt som man privat fortsatte att vara materialister av olika slag, i varje fall en viss tid. Som Bucharin och Preobrazhensky formulerade det, så låg nyckeln till denna motsättning ”i utsugarnas fickor”. I sin text från 1938, Lenin som filosof, förklarar den tyske vänsterkommunisten Anton Pannekoek varför den uppåtstigande borgarklassens ’naturvetenskapliga materialism’ hade mycket kort förväntad livslängd:

”Endast så länge denna klass kunde tro på den borgerliga samhällsordningens förträfflighet, att den med sin privategendom, sin personliga frihet och sin fria konkurrens kunde lösa livets praktiska problem för var och en genom utveckling av produktionen under vetenskapens och teknikens ändlösa framsteg, endast så länge de kunde tro på att alla teoretiska problem kunde lösas med hjälp av naturvetenskapen, endast så länge hade den inget behov av några övernaturliga, andliga makter. När det stod klart att kapitalismen inte kunde lösa massornas existensfråga – vilket proletariatets uppblossande klasskamp visade med all önskvärd tydlighet – försvann världens förtröstansfulla materialistiska åskådning. Världen syntes nu full av osäkerhet och olösliga motsättningar, full av ohyggliga hotande makter. Sedan dess har bourgeoisien åter ägnat sig åt allehanda former av religiös besvärjelse och vidskepelse. Sak samma med de borgerliga naturforskarna: de upptäckte nu de materialistiska lärornas svagheter och höll tal om ’naturkunskapens gränser’ och om den olösliga ’världsgåtan’”.(2)

Även om denna tendens redan kunde ses sporadiskt under kapitalismens uppgångsperiod, blev den regel när kapitalismens förfallsperiod inträdde. På grund av att man nått gränsen för sin förmåga att expandera, har kapitalismen under sin förfallsperiod i grunden varit oförmögen att skapa en värld helt till sin avbild: den har lämnat hela regioner efterblivna och outvecklade. Denna ekonomiska och sociala efterblivenhet utgör grunden till att religionen fortfarande har en sådan betydelse i dessa områden.

Bolsjevikerna själva kom att ställas inför detta problem, när man i sitt program från 1919 noterade det faktum att man var tvungen att i detta dokument inkludera en del som specifikt tog upp frågan om religion, och att detta var ”ett uttryck för efterblivenheten i de ryska materiella och kulturella förutsättningarna”.

Borgarklassens förlitande på idealism och religion är särskilt tydlig under kapitalismens förfallsepok, när den borgerliga optimismen har avslöjats: vi kan se detta tydligt i fallet nazismen, som visar en tendens mot djupgående irrationalitet. I slutstadiet av kapitalismens förfall – det kapitalistiska sönderfallet – är dessa tendenser än större, där till och med vissa medlemmar av borgarklassen (som miljardären Osama Bin Laden) uppenbarligen tror på de obskyra och reaktionära trosläror man uttrycker. Som Bucharin och Preobrazhensky så riktigt påpekar:

”om borgarklassen börjar tro på gud och ett liv efter detta, så innebär detta endast att man har insett att jordelivet börjar gå mot sitt slut!”

De blomstrande irrationalistiska rörelserna bland massorna i de mest utarmade regionerna är ett allt mer akut fenomen under kapitalismens sönderfallsepok. Bristen på en framtid för systemet blir allt mer tydlig, och det samhälleliga livet under kapitalismen i de svagare perifera länderna tenderar att upplösas helt. Över hela världen, liksom tidigare i slutfasen av alla tidigare produktionssätt, har vi sett uppkomsten av sekter, apokalyptiska självmordskulter, och olika sorters ’fundamentalism’. ’Islamismen’ är ett mycket tydligt uttryck för denna allmänna tendens. Men innan vi kartlägger dess nuvarande uppkomst, behöver vi se tillbaka på islams historiska ursprung som världsreligion.

Islams historiska ursprung

Vid tiden för islams uppkomst, under 600-talet, i den västarabiska Hejaz-regionen, var Islam, mycket kortfattat, ett resultat av en syntes av judendom, bysantinsk och assyrisk kristendom, och forna persiska religioner liksom lokala monoteistiska religioner, som Hanifiyya-religionen. Denna rika blandning anpassades till behoven för ett samhälle som befann sig i en oerhörd social, ekonomisk och politisk förändring. Hejazregionen, som dominerades av staden Mecka, var en viktig knutpunkt för handelsvägarna i Mellanöstern vid denna period. Arabien som helhet stod mellan det stora Persiska (Sassanid) och det Bysantinska (östromerska) imperiet. Den härskande klassen i Mecka i detta samhälle uppmuntrade besökande handelsmän att placera ut avgudabilder av deras personliga, hedniska gudar i Kaba, en lokal religiös helgedom, och att utöva sin religion där, när man befann sig på besök. Förmögna invånare i Mecka gjorde bekväma vinster på denna avgudadyrkan.

Under cirka 100 års tid, var Mecka ett blomstrande samhälle som styrdes av en stamaristokrati, som använde slavarbetare, livaktig långväga handel och inkomster från templet i Kaba. Dock befann sig detta samhälle vid den tid Mohammed nådde vuxen ålder i en allt mer fördjupad kris. Samhället började skakas i sina grundvalar av oändliga krig mellan rivaliserande stammar.

Alldeles utanför Mecka och regionens andra stad Yathrib (dagens Medina) bodde de vilda, oberoende och kärva beduiniska nomadstammarna, som till en början hade dragit fördel av de förmögna städerna i regionen: de hade kunnat låna pengar från rika stadsbor och kunde därmed öka sin levnadsstandard. Till slut var de emellertid allt mer oförmögna att betala tillbaka sina lån – en situation som kom att få explosiva konsekvenser. Upplösningen av stamsamhällena började nu ta fart på riktigt, både i städerna och i oaserna i öknen, allt eftersom beduinerna

”såldes som slavar eller på andra sätt reducerades till en beroendeställning…stamgränserna hade överskridits” (3).

För att förtydliga:

”Ofrånkomligen ägde det rum intellektuella och moraliska förändringar tillsammans med denna ekonomiska och samhälleliga transformation. Klipska män kunde göra sig en rikedom. De traditionella dygderna för öknens söner (beduinerna) var inte längre den säkra vägen till framgång. Girighet, och ett sinne för tur, var mycket mer användbart. De rika blev stolta och övermodiga, och framhävde sin framgång som en personlig sak – inte längre en angelägenhet för hela stammen. Blodsbanden blev svagare, och gav upphov till andra relationer som baserades på gemensamma intressen”

(ibid)

Vidare:

”Omoralen triumferade i hemmen. De rika och mäktiga förtryckte de fattiga. De urgamla lagarna för stamsolidariteten bröts dagligen. De svaga och föräldralösa såldes till slaveri. Den gamla, oskrivna koden för anständighet och moral trampades i smutsen. Folket visste inte längre vilka gudar man skulle dyrka”

(ibid).

I ett samhälle där religionen var det enda möjliga sättet att rationalisera den dagliga existensen, var den sista förklaringen mycket viktig – något som påvisade att samhället befann sig i en allvarlig social kris. Islam betecknar denna period i Arabien som jahliyya, okunnighetens tidevarv, under vilket man påstår att det inte fanns några gränser för utsvävningar, grymhet, obegränsad polygami och barnamord utförda av kvinnor.

Arabien vid denna tidpunkt slets sönder utav rivaliteter, både mellan sina egna krigförande stammar och konflikter och ambitioner hos närbelägna civilisationer.

Andra, mer globala faktorer spelade också in. Man kände till i Arabien att de mäktiga Persiska och Romerska imperierna befann sig i allvarlig kris både internt och externt, och att de skulle kunna falla samman; många i Arabien ”trodde att detta förebådade världens undergång” (ibid sid 65). Stora delar av den civiliserade världen befann sig på randen till kaos.

Engels analyserade Islams uppkomst som

”en beduinisk reaktion mot de välbärgade men degenererade”

stadsborna,

 ”som vid denna tidpunkt även hade blivit mycket dekadenta i sin religion, där man blandade en korrupt naturdyrkan med judendom och kristendom”(4).

Den eftertänksamme Mohammed, som föddes i Mecka 570 e Kr, men som kom att uppfostras i öknen av beduinerna, och grundligen kom att influeras av de olika världsbilder som Arabien – särskilt Heyaz – genomsyrades av, kom att bli den ideala bäraren av lösningen för den kris för de sociala relationerna som hans stad och region ställdes inför. Han var ”mannen av rörelsen”, när hans predikningar började 610.

Hela Arabien var moget för en förändring; dess tillstånd krävde en Pan-arabisk stat, som kunde överkomma stammarnas separatism, och ställa samhället på en ny ekonomisk och därmed social och politisk grundval. Islam visade sig vara det perfekta medlet för att uppnå detta. Muhammed sade till araberna att det växande kaoset i deras samhälle var ett resultat av att man vände sig bort från Guds lagar (Shari´a). De var tvungna att underkasta sig dessa lagar för att undgå en evig fördömelse. Den nya religionen fördömde grymheten och det interna käbblet mellan stammarna, och utropade alla muslimer inte bara till bröder, utan också att man och kvinna hade en skyldighet att förenas.

Islam (bokstavligen: underkastelse inför Gud) deklarerade att Gud (Allah) krävde detta. Islam förbjöd också utsvävningar (alkohol, svordomar och spel förbjöds); grymhet förbjöds (slavägare uppmuntrades att befria sina slavar, till exempel); polygamin begränsades till fyra fruar per manlig troende (där alla måste behandlas likvärdigt i alla avseenden – vilket ledde till att vissa påstod att sedvänjan i verkligheten förbjöds); män och kvinnor gavs distinkta sociala roller, men kvinnorna tilläts att arbeta och att välja sin egen make; och mord förbjöds strängeligen, inbegripet barnamord.

Islam lärde också araberna att det inte var nog att bedja och undvika synder; underkastelse inför Gud innebar att alla tillvarons sfärer måsta underkastas Guds vilja – det vill säga att det fanns ett islamskt ramverk för allt, inkluderande ekonomin och politiken i ett samhälle.

Under de villkor som förelåg under denna tid är det inte förvånande att den nya religionen snabbt attraherade massor av anhängare, så snart de första försöken från den härskande klassen i Mecka att fysiskt eliminera den hade misslyckats. Det var det perfekta instrumentet för att störta det arabiska samhället, och andra närliggande samhällen. Men denna muslimska ”gyllene era” kunde inte existera hur länge som helst. Muhammeds efterföljare, kaliferna – utvalda att regera i den muslimska världen tack vare deras trohet gentemot Muhammeds budskap – ersattes slutligen av allt mer korrupta dynastiledare, vars huvudsakliga skäl till att härska var ärftligt. Denna transformering var fullständig i och med att kalifatet erövrades av Umayyad-dynastin (680-750 e Kr). Det är dock klart att Islams uppkomst representerade en rörelse framåt i den historiska utvecklingen, och det är från detta som man härleder sin ursprungliga styrka och djupet i sina visioner. Och även om den islamska civilisationen under medeltiden ofrånkomligen misslyckades med att leva upp till Muhammeds ideal, utgjorde man ett ramverk för många imponerande framsteg inom medicinen, matematiken och andra grenar av det mänskliga vetandet. Även om den orientaliska despotism, som var dess grundval, slutligen kom att uppnå den sterila återvändsgränd som detta produktionssätt dömdes till, var den vid sin höjdpunkt något som gjorde att den västeuropeiska feodalismen framstod som råbarkad och dunkel i jämförelse; det klassiska exemplet på detta är den stora skillnad i kultur som fanns mellan Rickard Lejonhjärta och Saladin under korstågsepoken. Vi kan tillägga, att det finns en än större skillnad mellan höjdpunkten i den islamska kulturen och den okunnighetsdyrkan som fundamentalismen representerar idag.(5)

Bolsjevikerna och den ”muslimska nationalismen”

Men om marxister kan se en progressiv sida hos islam vid dess tillblivelse, hur har man då analyserat dess roll under perioden av den proletära revolutionen, då alla religioner har blivit ett reaktionärt hinder för mänsklighetens frigörelse? En kort tillbakablick över bolsjevikernas politik i detta avseende är lärorik.

Mindre än en månad efter segern för oktoberrevolutionen 1917, sände bolsjevikerna ut en proklamation ”Till alla arbetande muslimer i Ryssland och Östern”, som deklarerade att man var på samma sida som

”de arbetande muslimerna… vars moskéer och bönehus har blivit förstörda, vars tro och sedvänjor har blivit trampade på av tsarerna och Rysslands förtryckare”.

Bolsjevikerna lovade högtidligt:

”Er tro och era vanor, era nationella och kulturella institutioner är för alltid fria och fridlysta. Ni ska veta, att era rättigheter, liksom alla folks i Ryssland, befinner sig under Revolutionens och dess organs mäktiga skydd, Arbetar-, Soldat- och Bondesovjeten”.

En sådan politik markerade en tydlig förändring gentemot den tsaristiska politiken, som hade försökt att kraftfullt och systematiskt (ofta med våldsamma metoder) assimilera den muslimska befolkningen, från erövrandet av Centralasien från 1500-talet och framåt. Det är inte överraskande, att detta ledde till att den muslimska befolkningen i dessa länder höll sig fast vid det sitt islamska arv. Frånsett några anmärkningsvärda undantag, deltog inte de centralasiatiska muslimerna aktivt i Oktoberrevolutionen, vilken till största delen var en rysk affär.

”De muslimska nationella organisationerna förblev åskådare, likgiltiga för bolsjevikernas sak”(6).

Den prominenta ’muslimska kommunisten’, Sultan Galiev, slog fast några år efter revolutionen:

”När man gör en balansräkning över Oktoberrevolutionen och tatarernas deltagande i denna, måste vi medge att de arbetande massorna och de arvlösa tatarerna inte tog del i denna”.(7)

Bolsjevikernas inställning till de centralasiatiska muslimerna formades av både inre och yttre krafter. Å ena sidan måste det nya systemet komma till rätta med situationen i den överväldigande muslimska delen i det gamla tsaristiska imperiet. Bolsjevikerna var övertygade om att dessa centralasiatiska länder var både ekonomiskt och strategiskt viktiga för de revolutionära Rysslands överlevnad. När några muslimska nationalister revolterade mot den nya regeringen i Moskva, var svaret från myndigheterna i de flesta fall att ta till de mest brutala åtgärder. Ett uppror i Turkestan, exempelvis, resulterade i att staden Kokand blev skövlad av Tasjkentsovjetens militära enheter. Lenin sände dit en särskild kommission i november 1919, för att, med Lenins ord ”återställa korrekta relationer mellan sovjetregimen och Turkestans folk”.(8)

Ett exempel på detta förhållningssätt gentemot de muslimska områdena var bildandet av Zhendotel (Avdelningen för Arbetande Kvinnor och Bondekvinnor) för att arbeta bland muslimska kvinnor i sovjetiska Centralasien. Zhendotel fokuserade särskilt på problemet med religionen i denna extremt ekonomiskt efterblivna region. Under den första perioden var Zhendotel anmärkningsvärt tålmodiga och känsliga för de delikata problem som man försökte hantera. Kvinnliga organisatörer i Zhendotel bar till och med paranja (en extrem form av slöja, som helt dolde huvud och ansikte) under diskussionsmöten med muslimska kvinnor.

Även om vissa ”muslimskt nationalistiska” organisationer fick ett uppsving under inbördeskriget 1918-20, som kom de flesta att motsträvigt ”acceptera” den bolsjevikiska regimen som den mindre onda, ur deras synpunkt, efter att ha lidit nederlag mot Denikens kontrarevolutionära vita styrkor. Flera av dessa ”muslimska nationalister” gick med i kommunistpartier, och de var inte så få, som snart lade beslag på viktiga regeringsposter. Ändå var det vändigt få som föreföll ha blivit övertygade om marxismens giltighet. Den beryktade tataren Sultan Galiev var bolsjevikernas representant för det Centrala muslimska kommisariatet som bildades 1918, en medlem av det Inre kollegiet för Folkkommissariatet för nationaliteter (Narkomnats), chefredaktör för tidskriften Zhizn’Natsional’nostey , professor vid Universitetet för österns folk, och ledde vänsterflygeln av de ”muslimska nationalisterna”.

Även denna ledande figur bland de som rekryterades från de ”muslimska nationalisterna”, var som bäst en ”nationalkommunist” som han senare kom att själv deklarera i den tatariska nyhetstidningen Qoyash (Solen) 1918, när han förklarade sitt inträde i bolsjevikpartiet 1917:

”Jag kom till bolsjevismen, tvingad av den kärlek till mitt folk som väger så tungt i mitt hjärta” (Sultan Galiev…. Op cit)

Å andra sidan förstod bolsjevikerna, att deras revolution behövde förenas med arbetarrevolutioner i andra länder, om den skulle överleva. Nederlagen för revolutionerna i de utvecklade länderna i Västeuropa (särskilt Tyskland) gjorde att man i ökande omfattning ställde hoppet till en möjlighet av en ”revolutionär nationalistisk” våg i öster. Man insåg att denna inte skulle bli en proletär revolution, men allt eftersom världsrevolutionen gick tillbaka, och den ryska revolutionen kom att isoleras, svängde bolsjevikerna allt mer mot den opportunistiska uppfattningen, att den kunde komma att förbereda vägen för den proletära revolutionen. För tillfället såg man därför ”frågan om Östern” – nationell befrielsekamp i Mellanöstern och Asien – som ett sätt att bli av med den brittiska imperialismens järngrepp över Sovjetryssland.

Komintern och Pan-islamismen

Detta kom att utgöra ramen i vilken bolsjevikerna ledde Komintern till att utveckla sin inställning gentemot de pan-islamska rörelserna. Vid den andra kongressen 1920, signalerade Komintern att man började ge vika för det fruktansvärda tryck som de kontrarevolutionära krafterna utgjorde, både inom och utanför Ryssland. Man gjorde opportunistiska eftergifter hela tiden, med det fåfänga hoppet att lindra den kapitalistiska världens fientlighet mot det sovjetiska samhället. Kommunister beordrades att organisera sig i borgerliga fackföreningar, att gå med i de öppet pro-imperialistiska socialist- och arbetarpartierna och stödja de så kallade ”nationella befrielserörelserna” i de underutvecklade länderna. ”Teser om den nationella och koloniala frågan”, som var den text som rättfärdigade stödet för de ”nationella befrielserörelserna”, presenterades av Lenin för denna kongress och antogs med bara tre röster nedlagda.

Trots detta drog man en skiljelinje vid den andra kongressen mot att samarbeta med Islamister. Lenins ”Teser” deklarerade:

”Det är nödvändigt att kämpa mot de pan-islamska och pan-asiatiska rörelserna och liknande tendenser, vilka försöker att kombinera befrielsekampen mot den europeiska och amerikanska imperialismen med ett stärkande av makten hos den turkiska och japanska imperialismen, hos adeln, de stora jordägarna (khanerna), prästerskapet (mullorna) etc”.(9)

Även om han röstade för resolutionen, ansåg Sneevliet, som representerade Holländska ostindien (dagens Indonesien), att en radikal mass-islamistisk organisation existerade i Holländska ostindien. Sneevliet påstod att Sarekat Islam (Islamska Förbundet) hade ”antagit en klasskaraktär”, genom att ha antagit ett antikapitalistiskt program. Dessa ”kommunistiska hajjis” (benämning på de som hade vallfärdat till Mecka), var nödvändiga för den kommunistiska revolutionen, underströk han.(10) Detta var endast en fortsättning på den politik som fördes av den gamla Indonesiska socialdemokratiska förbundet (IDSV) som senare kom att bilda merparten av det Indonesiska kommunistpartiet (PKI) som bildades i maj 1920. Indonesiska marxister hade en någon tvivelaktig relation till radikala islamister, redan från början, vilket IKS har påpekat tidigare:

”Indonesiska medlemmar av ISDV, som Samoen, var samtidigt medlemmar, och även ledare för den islamska rörelsen. Under kriget (det första världskriget), rekryterade ISDV ett ansenligt antal indonesier från Sarekat Islam, som hade runt 20.000 medlemmar… Denna politik föregick, i en embryonal form, den politik som antogs i Kina efter 1921 – med stöd av Sneevliet och Komintern – utav folkfrontspolitik, till de grad att man slog ihop de nationalistiska och kommunistiska organisationerna (Koumintang och det kinesiska kommunistpartiet)…Det är anmärkningsvärt, att Sneevliet inom Komintern, representerade PKI och Sarekat Islams ’vänsterflygel’. Denna allians med den klassiska infödda islamska borgarklassen kom att pågå fram till 1923”.(11)

Bakukongressen för Österns Folk

Den första tillämpningen av ”Teser om den nationella och koloniala frågan” var den så kallade Bakukongressen (i Azerbadjan) för Österns folk, som hölls i september 1920, mer eller mindre direkt efter konklusionen av Kominterns andra kongress. Åtminstone en fjärdedel av delegaterna vid konferensen var inte kommunister, inbegripet öppet antikommunistiska, borgerliga nationalister och panislamister. Under Zinovievs ordförandeskap uppmanade man flera gånger till ett ”heligt krig” (Zinovievs formulering) mot utländska och inhemska förtryckare, för arbetar- och bonderegeringar i hela Mellanöstern och Asien, som ett sätt att försvaga imperialismen, särskilt den brittiska imperialismen.

Bolsjevikernas schema var att bilda en ”obrytbar allians” med dessa disparata element, med det huvudsakliga syftet var att släppa på den imperialistiska inringningen av Sovjetryssland. Den opportunistiska kärnan i denna politik visades tydligt av Zinoviev vid öppningssessionen av kongressen, när han beskrev konferensens delegater, och de rörelser och stater de representerade, som Rysslands ”andra svärd”, som Ryssland ”närmade sig som bröder, som kamrater i kampen”(12). Detta var den första ”anti-imperialistiska” (det vill säga klassamarbets-) konferens någonsin, som hölls i kommunismens namn.

Den amerikanske pionjärkommunisten John Reed, som deltog i kongressen, blev illamående av dess anföranden.

Angelica Balabanova minns i boken ”My Life as a Rebel” att: ”Jack talade bittert om den demagogi och den uppvisning som hade karakteriserat Bakukongressen och det sätt på vilket ursprungsbefolkningen och delegaterna från Fjärran österns länder hade blivit behandlade”. (13)

En Appell från det Holländska kommunistpartiet till folken från öst representerade i Baku publicerades i den franska upplagan av Kominterns kongressprotokoll och distribuerades sannolikt till delegaterna. Denna slog fast att ”tusentals indonesier” hade ”samlats för en gemensam kamp mot de Holländska förtryckarna” genom den panislamska Sarekat Islam, och denna appell var säker på att denna panislamistiska organisation ställde upp i hyllningarna av kongressen.

Vid kongressen frammanade bolsjevikpartiets Karl Radek öppet bilden av det forna Ottomanska imperiets segrande sultanarmé genom att deklarera:

”Vi uppmanar er, kamrater (sic), att ta upp de krigiska känslor som en gång inspirerat folken i öst, när dessa folk, ledda av sina stora erövrare, avancerade mot Europa”.(14)

Inom tre månader efter Bakukongressen, som hade hälsat den turkiske nationalisten Kemal Pasha (Ataturk), hade den senare mördat hela ledningen för det turkiska kommunistpartiet.

Vid sin fjärde kongress 1922, hade Komintern reviderat sitt program ännu mer. Genom att introducera ”Teser om östfrågan”, som enhälligt antogs på kongressen, deklarerade den holländska delegaten van Ravensteyn att

”självständigheten för Östern som helhet, Asiens självständighet, de muslimska folkens självständighet (…) innebär i sig själv slutet för den västliga imperialismen”.

Tidigare vid samma kongress hade Malaka, delegat från Holländska Ostindien, upprepat att kommunister där arbetat i nära samarbete med Sarekat Islam, ända tills de två grupperna började bråka 1921. Malaka deklarerade att den fientlighet mot panislam som hade uttryckts i de teser som antogs vid den Andra Kongressen hade skadat kommunisternas ståndpunkter. I sitt stöd för ett nära samarbete med panislamistiska rörelser argumenterade delegaten från Tunisien, att i motsats till det engelska och franska kommunistpartiet, som inte var aktiva vad gäller kolonialfrågan, så förenade åtminstone panislamisterna alla muslimer mot deras förtryckare.(15)

Opportunismens frukter

Den opportunistiska utvecklingen i bolsjevikpartiet och Komintern i den koloniala frågan hade huvudsakligen baserats på en idé om att finna allierade mot den imperialistiska omringningen av Sovjetryssland. Vänsteristiska apologeter för denna politik framhåller att detta gjorde att Sovjetunionen överlevde; men, som de italienska vänsterkommunisterna noterade under 30-talet, var priset man betalade för denna överlevnad en förvandling av sovjetmaktens funktionen, från att vara en bastion för världsrevolutionen hade man nu blivit en bricka i det imperialistiska spelet. Allianserna med den koloniala bourgeoisien hade hjälpt till att dra med Sovjetryssland i detta spel, på bekostnad av de utsugna och förtryckta i denna region, vilket fiaskot för Kominterns politik i Kina 1925-27 illustrerade så tydligt.

Att man övergav den marxistiska rigören i frågan om islam var därför en del i denna opportunistiska utveckling. Den har också tjänat som ett teoretiskt rättfärdigande för den öppet kontrarevolutionära attityden hos den moderna vänsterismen, som gång på gång för fram att Khomeinis och Bin Ladens gelikar på något sätt bekämpar imperialismen (även om man kanske gör det med fel metoder och idéer).

Man kan notera, att bolsjevikernas försök att smickra den muslimska nationalismen även kunde kombineras med en falsk radikalism som försökte får bort religionen genom demagogiska kampanjer. Detta var särskilt tydligt för stalinismen under dess ”vänstervridning” i slutet av 1920-talet.

Under denna period kastades Zhendotels tålamod och känslighet ut genom fönstret, när man började driva hysteriska kampanjer för skilsmässor och mot bruket att bära slöja. 1927 beskriver en trotskistisk källa att:

”massmöten hölls, där tusentals upprörda deltagare skrek ’ned med paranjan!’, slet av sig sina slöjor, dränkte dem i paraffin och brände upp dem… Skyddade av soldater drev gäng av fattiga kvinnor runt på gatorna och slet av slöjorna från mer välbärgade kvinnor, samtidigt som man letade gömda matförråd och pekade ut de som fortfarande upprätthöll traditionella sedvänjor, som nu hade blivit kriminaliserade… Den påföljande dagen fick man betala priset för dessa otåliga, sekteristiska aktioner i blod, när hundratals obeslöjade kvinnor massakrerades av sina anförvanter, och denna reaktion, som underblåstes av det muslimska prästerskapet, som tolkade in att jordbävningar som ägde rum samtidigt utgjorde Allahs straff för kvinnornas slöjavtagning, växte i styrka. Spillrorna av Basmachi-rebellerna organiserade sig på nytt i Tash Kuran (hemliga kontrarevolutionära grupper) som växte i omfattning som ett resultat av deras krav att bevara Narkh (lokala sedvänjor och värden).”(16)

Detta var långt ifrån de ursprungliga metoder som Oktoberrevolutionen använt, liksom Bakukongressens svammel om det ’Heliga kriget’. Bolsjevikernas stora styrka 1917 hade varit övertygelsen om att man måste bekämpa främmande ideologier genom att utveckla klassmedvetandet och klassorganisationerna inom proletariatet. Detta förblir den enda basen för att motverka inflytandet från religionen eller andra reaktionära ideologier.

”Islamister” – från marginalen till händelsernas centrum

Från resonemanget ovan kan vi se att frågan om det ”politiska islam” inte är en ny fråga för proletariatet. Faktum är, att flera av de ”moderna” islamistiska grupperna kan spåras tillbaka till det Muslimska brödraskapet (Ikhwan al-Muslimuun) som bildades i Egypten 1928, och som sedan har expanderat till mer än 70 länder. Ikhwans grundläggare Hassan al-Banna proklamerade nödvändigheten av att muslimer ”återvände” till den ”raka vägen” i den ortodoxa Sunnigrenen av Islam, som ett motgift mot både korruptionen som växt fram sedan ’Umayyad-kaliferna’ och som en väg mot ”befrielse” av den islamska världen från västvärldens dominans. Denna kamp skulle göra det möjligt att etablera en ”autentisk” islamsk stat, som ensam kunde motstå väst.

Ikhwan påstår att man följer i fotspåren på Ahmad ibn Taymiyyah (1260-1327) som vände sig emot helleniserade islamska tänkare som försökte reducera Islam och islamskt statsstyre till en funktion av det mänskliga förnuftet. Ibn Taymiyyah ansåg att en islamsk härskare hade en uppgift att påtvinga sina undersåtar Guds lagar, om det skulle vara nödvändigt. Ibn Taymiyyahs islam påstod sig vara mycket ren, avskalad från alla moderna utväxter. Ikhwan byggde på den puritanska Salafiyyah (renings-) rörelsen från 600- till 800-talet, som också försökte genomföra ibn Taymiyyahs idéer.

I praktiken, däremot, var nyckeln till Ikhwans framgångar dess extrema taktiska flexibilitet, då man varit beredd att samarbeta med vilken institution som helst (parlament eller fackföreningar) eller vilken rörelse som helst (stalinister, liberaler) som skulle hjälpa till med dess projekt att ”åter-islamisera” samhället. Al-Bann gjorde det däremot helt klart, att den islamska stat som hans rörelse ville skapa skulle förbjuda alla politiska organisationer. Sayyid Quth, som efterträdde al-Banna som ledare 1948 (17) förkastade både ”socialistisk och kapitalistisk avgudadyrkan” – dvs. att man ställde politiska frågor framför guds lagar. Han förklarade vidare:

”det är nödvändigt att bryta med logiken och sedvänjorna i det omkringliggande samhället, för att konstruera en prototyp av det framtida islamska samhället med de ”sanna troende”, sedan, vid ett lämpligt tillfälle, att ta strid med det (nya) jahiliyya”.

1948 hade rörelsen växt enormt, och samlade mellan 300.000 och 600.000 anhängare endast i Egypten. Utsatta för en hård repression från statens sida i slutet av 1948/början av 1949, lyckades rörelsen överleva och återuppbyggdes. Man allierade sig kortvarigt med Nassers Fria officersrörelse, som genomförde en lyckad statskupp i juli 1952. När Nasser kom till makten fängslade han stora delar av Ikhwan och förklarade rörelsen olaglig. Även om man tekniskt var olagliga , tilläts rörelsen att framgångsrikt stötta parlamentet och kontrollera ett antal islamska icke-regeringsbundna organisationer. Man har åtnjutit stort stöd bland de fattiga massorna i städerna genom att utföra ett socialt arbete som inte regeringen kunna erbjuda.

Ikhwans framgångar är en ständig referenspunkt för mer nyligen bildade ”fundamentalistiska” grupper – där många har bildats genom splittringar från dem, och påstår att man har tonat ned deras retorik och aktioner när man har fått stöd från massorna och platser i parlamentet. Grupper som inspirerats av Ikhwan existerar i hela den ”islamska världen” – inte bara i Mellanöstern, utan också i Indonesien och Filippinerna, och i andra läner, där muslimer inte utgör en majoritet av befolkningen.

I stort sett påminner dessa grupper mer om Ikhwan när det bildades i början (en våldsam terroristorganisation) än de jämförelsevis ”moderata” krafter det har utvecklats till. Och, hur som helst, dessa grupper kan idag endast existera genom ett materiellt stöd från den ena eller andra staten som manipulerar dem för deras egna utrikespolitiska syften. På detta sätt var bildandet av HAMAS (den Islamska Motståndsrörelsen) på Gazaremsan ekonomiskt understött av Israel, som hoppades att man skulle utgöra en motvikt mot PLO. Men både HAMAS och den islamska Jihad-organisationen (som de senaste åren uppenbarligen har slagits ihop med al-Qa’ida) har samarbetat med PLO och andra palestinska nationalistorganisationer – vilka själva, i sin tur, har blivit manipulerade av främmande makter så som Syrien eller tidigare Sovjetunionen.

Den algeriska islamiströrelsen GIA (den Beväpnade Islamska Gruppen) har mer eller mindre öppet finansierats av USA, som ett försök att försvaga de franska utmaningarn mot den enda kvarvarande supermakten. I Indonesien under den senaste perioden har islamistiska grupper blivit manipulerade av militära politiska fraktioner för att växelvis hjälpa till att installera vid makten, alternativt detronisera landets president. Och de mest ökända av alla, Afghanistans talibaner, skapades i Pakistan av USA, som framgångsrikt hetsade dem mot sina tidigare islamistiska allierade, de splittrade mujahedeen-fraktionerna, som drog ned Afghanistan i ett obeskrivligt kaos. USA stödde aktivt Osama Bin Ladens aktiviteter mot den ryska imperialismen genom att erbjuda en plattform för den grupp som nu är känd som al-Qa’ida. Ironiskt nog, är islamismen till stor del en skapelse av det som man uppger sig bekämpa mest av allt: det hatade USA.

Ytterligare varianter av denna ursprungsmodell kan vi se hos de grupper som utgörs av medlemmar av Shiasekten inom Islam. Den mest folkrika shiitiska staten, Iran, har varit ursprunget till denna variant, som inbegriper grupper i många länder, mest tydligt i Libanon och Irak. Iran har beskrivits som ”fundamentalismen vid makten” men detta är missvisande, eftersom regimen kom till makten mer av misstag än på grund av aktioner från någon ”islamistisk” grupp. Visst förekom det under Khomeiniregimens första år framgångsrika försök att bygga upp ett förtroende för staten genom massmobiliseringar till stöd för ett omöjligt ”återvändande” till förhållandena i 600-talets Arabien. Men det är viktigt att förstå, att Irans mullor (prästerskapet) endast kom till makten på grund av det iranska proletariatets enorma politiska svagheter. Irans oljearbetare, exempelvis, hade strejkat i totalt 6 månader i landets viktiga oljeindustri för att få ett slut på shahens regim. Som den enda ”oppositions”-kraft som var politiskt klar över sina mål, och hade förmågan att agera legalt, kom mullorna att ta kontrollen över de förvirrade mobiliseringarna mot shahregimen. Det är dock värt att notera att Khomeinis anhängare endast kunde ta makten efter att grundläggande ha förvrängt den shiitiska doktrinen att all världslig auktoritet skall förkastas av troende shiiter, efter den tolfte religiöse shiitledarens försvinnande för flera hundra år sedan (18).

När man erövrat makten i februari 1979, använde mullorna varje möjlighet att utvidga sitt inflytande till andra länder, genom att utbilda, beväpna och stödja flera shiitiska islamska grupper utanför landet, som Hizbollahmilisen (Guds Parti) i Libanon, som alltid har stött Khomeini. Denna grupp har blivit belönad genom ett starkt materiellt bistånd från Iran sedan 1979 och framåt, liksom av Syrien, Irans allierade.

Afghanistan ger exempel på ytterligare varianter – mer än en grupp för var och en av landets stora etniska grupper. Trots dessa afghanska gruppers övertygelse om en förenad islamsk (i själva verken ”islamistisk”) stat, har alla haft stora svårigheter att förenas under lång tid – särskilt när man har lyckats eliminera gemensamma motståndare. Fruktansvärda inre stridigheter, som följde på den pro-ryska regimens kollaps 1992, övertygade den amerikanska imperialismen om att upphöra med sitt stöd, och skapa en ny, mer enhetlig kraft, talibanerna, som man hoppades skulle utgöra en mer stabil proamerikansk regim. Inte en enda av Afghanistans splittrade ”islamistiska ” fraktioner är oskyldiga till de massmord och fruktansvärda grymheter som har ägt rum, inbegripet våldtäkter, tortyr, stympningar och massakrer av barn – för att inte nämna deras roll i den internationella narkotikahandeln, som har gjort Afghanistan till den största enskilda exportören av råopium (oraffinerat heroin) i världen.

Utrymmesskäl gör det omöjligt att gå igenom alla olika former av islamiska grupper som florerar. Men vi kan tydligt se, att Ikhwan skapade grunden och utgjorde en modell för den moderna ”islamska fundamentalismen”. Shiitiska och sunnimuslimska versioner av dessa grupper existerar, men ingen av dem står i motsatsställning till kapitalismen och imperialismen, utan är helt integrerade i den existerande världs-”civilisationen”.

”Fundamentalismen” – ett uttryck för den döende kapitalistiska civilisationen

När vi nu ställs inför den borgerliga propagandan om en ”kamp mellan civilisationer”, en dödlig strid mellan ”västvärlden” och ”militant islam”, som sprids lika mycket av ”väst”-sidan som av bin Ladens anhängare, så är det viktigt att slå fast att dagens islamism är en ren produkt av det kapitalistiska samhället i dess förfallsperiod.

Detta är än mer betydelsefullt så till vida att de islamska rörelsernas natur inte har förståtts till fullo av grupper i den proletära politiska miljön. I en artikel helt nyligen, exempelvis – ”Islam and Capitalism”, i IBRP:s publikation Revolutionary Perspectives (19) – argumenterar man för att islamismen uttrycker kapitalismens oförmåga att helt eliminera förkapitalistiska rester, och att det aldrig ägde rum någon ”borgerlig revolution” i den islamska världen. Artikeln fortsätter sedan att argumentera för att:

”I motsats till vissa påståenden, att islamismen är en ren spegling av det kapitalistiska produktionssättet, så är detta inte fallet. Den är ett förvirrat uttryck för samexistensen av åtminstone två olika produktionssätt”.

Artikeln fastslår också att islamismen ”utvecklades till en ideologi som var förmögen att upprätthålla den kapitalistiska ordningen med icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel”.

Man betonar:

”I motsats till kristendomen, gick aldrig islam igenom en lång period av sekularisering och upplysning (…) Den muslimska världen förblev relativt opåverkad på ett historiskt plan och lyckades även under kapitalismens epok att försvara sin gamla identitet, på grund av oförmågan och oviljan hos kapitalismen att göra sig av med förkapitalistiska strukturer i samhället. Därför dog aldrig Gud i Orienten”.

Som bevis för dessa påståenden, rapporterar artikeln om en fortsatt existens av vad man kallar ”ett forntida samhälle av präster med starka bindningar till basarerna”, som ”lyckades förbli opåverkade” av trycket från moderniseringen. Som ett resultat, menar artikeln, ”har den islamska periferin kommit att hålla två produktionssätt och kulturer vid sitt hjärta”. Islamismen bygger sin styrka på denna dualitet, vilket gör att man kan framstå som ett alternativ till statskapitalismen. Trots att man utgör ”ett mästerverk av den kapitalistiska ordningen”, tillägger man, så befinner sig islamismen ”ironiskt nog i motsättning till samma system på vissa nivåer”.

Detta är felaktigt. Det är sant att inget produktionssätt existerar i en ren form. Slaveriet har existerat vid olika tidpunkter i alla former av klassamhällen. Storbritannien, den äldsta kapitalistiska staten, har fortfarande kvar att avskaffa sin aristokrati fullständigt, för att bara ge två exempel. Det är också sant att kapitalismens intåg i de länder som dominerades av muslimsk religion ägde rum sent och ofullständigt, och att det inte fanns någon motsvarighet till den borgerliga revolutionen i dessa länder. Men vilka rester som än fanns kvar och frodades i dessa regioner, så är de helt dominerade av den kapitalistiska världsekonomin, och är en del av denna.

Basarerna i den moderna ”islamska världen” befinner sig inte utanför kapitalismen, lika lite som den levande reliken, Drottningen av England, eller ett annat exempel på en kvarleva från feodalismen, påven Johannes Paulus II är det. I själva verket var bazaaris, de kapitalistiska köpmännen i Teherans basarer, en viktig bastion för Khomeinis maktövertagande 1978-79, och förblir en viktig kapitalistisk fraktion.

Motsättningarna – som ibland uttrycktes rent fysiskt – mellan bazaaris och mer västorienterade, sekulariserade fraktioner i den iranska regimen är motsättningar inom kapitalismen. Även om dessa konflikter kan ha en skadlig inverkan på landets kapitalistiska ekonomi, är de oerhört fördelaktiga politiskt för borgarklassen som helhet, eftersom de tvingar det iranska proletariatet från deras egen klassterräng, i ett falskt spel där man förväntas stödja antingen den ”reformistiska” eller den ”radikala” fraktionen av det iranska kapitalet. Detta är mycket långt ifrån de ”icke-kapitalistiska ideologiska och kulturella medel” som artikeln i IBRP:s tidning talar om.

Dessutom är bazaaris relation till den direkta politiska makten ingenstans så stark som den är i Iran, på grund av landets särskilda historia och dess variant av islam, så att det iranska exemplet kan inte användas för att bevisa att islamismen på något sätt är ”förkapitalistisk”. Snarare är det så att en gemensam nämnare för alla islams länder är att man på ett väldigt effektivt sätt exploaterar aspekter i samhället som kommer från ett förkapitalistiskt förflutet så att de tjänar behoven hos dagens kapitalister. På så sätt har Saudiska kungar, Gamal Nasser, Indonesiens politiska fraktioner och andra växelvis utnyttjat eller avskedat helt igenom reaktionära men icke desto mindre kapitalistiska islamistiska grupper som talade om att återinföra ett förkapitalistiskt samhälle, för att bereda vägen till makten för en välbärgad kapitalistklass.

För övrigt kan det inte förhålla sig på annat sätt. Kapitalistiska fraktioner är överallt aldrig särskilt blygsamma – särskilt inte under kapitalismens förfallsperiod – när det gäller att mobilisera de mest bakåtsträvande elementen för sina egna, mycket moderna syften. Den tyska kapitalismen bevisade detta med Hitler. Precis som det Muslimska Brödraskapet, Khomeini och Osama bin Laden, blandade Hitler ihop ett hopkok av reaktionära förkapitalistiska kvarlevor, för att tjäna den härskande klassens intressen. Islamismen skiljer sig inte på något sätt från detta. (Faktum är att islamismen lånar friskt från den nazistiska ideologin, särskilt när det gäller hur man helt och fullt tagit till sig idén om en judisk världskonspiration. Detta grävande i rasismens skittunnor är ett annat uttryck för skillnaden mellan islamismen och Koranens ursprungliga läror, som predikade tolerans mot andra ”Bokens folk”).

I alla dess former, står islamismen på intet sätt i motsatsställning till kapitalet. Den reflekterar förvisso en ekonomisk och social efterblivenhet i islams länder, men är till fullo en del av det kapitalistiska systemet, och framför allt en del av kapitalismens förfall och sönderfall. Vi kan också tillägga, att långt ifrån att vara i opposition till statskapitalismen, är iden om den islamska staten, som rättfärdigar ett statligt ingripande i varje aspekt av det sociala livet, en perfekt ideologisk form för den totalitära statskapitalismen, som är den karakteristiska formen för kapitalismen i dess förfallsepok.

Den så kallade islamska fundamentalismen utvecklades som ideologi för en del av borgarklassen och småbourgeoisien, i deras kamp mot kolonialmakterna och dess samarbetsmän. Den förblev huvudsakligen en minoritetsrörelse fram till slutet av 70-talet, eftersom den överskuggades av nationalistiska och stalinistiska ideologier och rörelser. Dessa rörelser har uppnått en verklig kraft i länder där arbetarklassen i allmänhet är relativt liten, ung och oerfaren. Islamisterna proklamerar sig själva som ”de förtryckta folkens ledare” (Khomeini). I Iran exempelvis , lyckades Khomeinianhängarna dra med sig massan av egendomslösa sluminnevånare i Teheran i deras rörelse i slutet av 1970-talet, genom att falskeligen utge sig för att försvara deras intressen och kalla dem mustazifeen, en religiös term för de förtryckta och egendomslösa. Den förfallande kapitalismens utveckling mot vidare och allt mer fördjupad misär under sönderfallet har endast förstärkt dessa gruppers börda. Islamisternas tidigare marginalisering är nu något positivt för dem, eftersom de nu kan verka trovärdiga när de påstår att skälet till att alla sekulära uttryck (från demokratin till nationalismen och marxismen) har ”misslyckats” är att massorna har struntat i Guds lagar. Samma förklaring har använts av islamisterna i Turkiet, för att ”förklara” jordbävningen i augusti 1999 i detta land, och användes tidigare av egyptiska islamister efter en jordbävning där under 1980-talet.

En sådan inställning har ofta en galvaniserande effekt på de befolkningslager som mest drabbas av fattigdom och förtvivlan. Den utgör ett hopp, för den ruinerade småbourgeoisien, för sluminnevånarna utan hopp om arbete, och även för vissa delar av arbetarklassen, om en ”återgång” till den påstått rena stat som grundades av Muhammed, som enligt dem skyddade de fattiga och hindrade de rika från att göra för mycket profiter.

Med andra ord presenteras denna stat som en ”anti-kapitalistisk” samhällsordning. Det är typiskt, att islamska grupper slår fast att de varken är kapitalistiska eller socialistiska, utan ”islamistiska”, och kämpar för en islamsk stat som bygger på det gamla Kalifatet. Men hela denna argumentation blandar ihop historien: den ursprungliga muslimska staten existerade långt före den kapitalistiska epoken. Den byggde på ett slags klassherravälde, men liksom den västliga feodalismen, hade den inte förfinat människans förslavande under profiterna på samma sätt som kapitalismen har, vilket man inte heller kunde göra, givet sina historiska begränsningar. Idag, däremot, närhelst radikala islamska grupper tar kontroll av en stat, har man inget annat val än att bli förvaltare av den kapitalistiska samhällsordningen och därmed kämpa för en maximering av den nationella profiten. Varken de iranska mullorna eller talibanerna kunde fly från denna järnhårda lag.

Denna förvrängda ”antikapitalism” går hand i hand med en lika förvrängd ”muslimsk internationalism”: de radikala islamska grupperna i världen uppger att man inte har några bindningar till någon särskild nationalstat och uppmanar till enhet mellan alla muslimska bröder i hela världen. Även här försöker både dessa grupper och deras borgerliga motståndare porträttera dem som något unikt – som en ideologi och en rörelse som överskrider nationsgränser för att bilda ett skräckinjagande nytt ”block”, som hotar ”Västvärlden” på samma sätt som det gamla ”Kommunist”-blocket. Delvis beror detta på att de är svåra att skilja från internationella kriminella nätverk: vapenhandel (som nu med största säkerhet inbegriper ”massförstörelsevapen”, kemiska vapen och kärnvapen) och narkotikahandel. Afghanistan är i synnerhet en viktig länk i detta, vilket visats tidigare.

Inom ramen för detta har bin Ladens ”imperialistiska krigsherreskap” kommit att betraktats som ett nytt utskott av ”globaliseringen” (dvs. att man överskrider nationsgränser). Men detta är sant endast i så måtto att det uttrycker en allmän tendens mot upplösning av de svagaste nationella enheterna. Den ”globala” muslimska staten kan aldrig bli verklighet, för den kommer hela tiden att bygga på konkurrerande islamska borgarklasser. Det är därför som ”mujahadeens”, för att kämpa för denna chimär, alltid tvingas att gå med i det stora imperialistiska spelet, som förblir en kamp mellan konkurrerande nationalstater.

Det ”heliga krig” som utropats av de islamistiska rövarbanden är i själva verket en täckmantel för det gamla oheliga krig som utkämpas mellan konkurrerande imperialistiska makter. De verkliga intressena för de förtryckta och utsugna i världen ligger inte i något mytiskt muslimskt brödraskap, utan i ett klasskrig mot utsugning och förtryck i alla länder; inte i en omöjlig återgång till Guds eller kalifernas herravälde, utan i ett revolutionärt skapande av de första verkligt mänskliga samhället i historien.

Dawson

Noter:

1.        Marx, Till kritiken av Hegels rättsfilosofi, svensk utgåva Bo Cavefors bokförlag.

2.        Anton Pannekoek, Lenin som filosof, Arbetarpress översättning

3.        M Rodinson, Mohammed, Penguin, 1983

4.        Engels till Marx 6 juni 1853, se också fotnoten till del 1 av hans ”Om den tidiga kristendomens historia”, Samlade verk volym 27

5.        Saladin var inte bara långt mer kultiverad än den råbarkade Rickard Lejonhjärta, han var också mer mild mot icke stridande än korsfararna, som var ökända för att massakrera hela befolkningar (judarna i synnerhet). Och även om var och en idag jämför bin Laden och Saladin, skulle det vara mer adekvat att jämföra honom med korsfararna, som han uppger att han utkämpar sitt jihad emot. Exempelvis uttalade bin Laden en fatwa 1998 som stödde shejk Omar Abdul Rahman, som dömdes för den första bombningen av World Trade Center: ”att döda amerikanerna och deras allierade, civila och militärer, är en individuell plikt för varje muslim”. Slakten den 11 september och självmordsbombningar mot judiska bosättare i Israel rättfärdigas på samma sätt.

6.        Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967

7.        Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Sultan Galiev: Le pere de la revolution tiers-mondiste, Fayard 1986

8.        Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union, Pall Mall Press 1967 och Richard Pipes, The Formation of the Soviet Union: Communism and Nationalism, reviderad upplaga 1955

9.        Jane Degras, The Communist International 1919-1943 vol 1 1919-1922 Frank Cass & Co 1971, Alix Holt & Barbara Holland, Theses, Resolutions & Manifestos, Ink Links 1983

10.     The Second Congress of the Communist International, New Park 1977

11.     IKS, The Dutch and German Communist Left, Porcupine Press 2001

12.     Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977 se även E H Carr A history of Soviet Russia Macmillan 1978 vol 3

13.     För mer om dessa påståenden, se E H Carr, op cit

14.     Baku Congress of the Peoples of the East, New Park 1977

15.     Degras, ibid

16.     Citerat från Alexandre Bennigsen och Chantal Lemercier-Quelquejay, Islam in the Soviet Union Pall Mall Press 1977

17.     Hassan al-Banna mördades av den egyptiska hemliga polisen den 12 februari 1949, efter mordet på den egyptiske presidenten, utfört av Ikhwananhängare den 28 december 1948.

18.     Vad Khomeini gjorde, var att han ändrade en teologisk doktrin, när han hävdade att en religiös ledare med anor som kunde följas tillbaka till Muhammed kunde fungera som en slags ”regent” (velayat-e fageh) i en shiitisk muslimsk stat, medan de troende väntade på den slutgiltiga återkomsten av den Tolfte Imamen.

19.     Revolutionary Perspectives nr 23