Bara den internationella klasskampen kan få ett slut på kapitalismens drift mot förstörelse

Utskriftsvänlig version

En av de mest populära banderollerna under klimatprotesterna hade påskriften ”SYSTEMFÖRÄNDRING, INTE KLIMATFÖRÄNDRING”.

Det finns ingen tvekan om att det nuvarande systemet leder mänskligheten i riktning mot en miljökatastrof. De konkreta bevisen för detta blir allt mer tydliga dag för dag: allt mer hälsovådliga värmeböljor, skogsbränder av en aldrig tidigare skådad omfattning, smältande glaciärer, översvämningar, utrotning av djurarter – där utrotningen av den mänskliga arten är den logiska slutpunkten. Även om den globala uppvärmningen inte skulle finnas, så skulle marken, luften floderna och haven fortsatt vara förgiftade och livlösa.

Det är inte svårt att förstå att så många människor, framför allt så många unga människor som ställs inför en hotfull framtid, har en stark oro för situationen och vill göra något åt den.

Den våg av protester som har arrangerats av Youth for Climate, Extinction Rebellion, olika miljöpartier och partier på vänsterkanten lyfts fram som en väg framåt. Men, de som idag följer deras initiativ bör fråga sig varför dessa protester stöds av dem som styr över och försvarar det nuvarande systemet? Varför bjuds Greta in för att tala inför parlament, regeringar och FN?

Självfallet baktalar sådana som Trump, Bolsonaro eller Farage ständigt Greta och ”eko-krigarna”. De påstår att klimatförändringarna är en bluff och att åtgärderna för att stoppa miljöförstöringen är ett hot mot den ekonomiska tillväxten, framför allt i sektorer som bilindustrin och fossila bränslen. De är de skamlösa försvararna av den kapitalistiska profiten. Men vad säger man om Merkel, Macron, Corbyn, Alexandra Ocasio-Cortez och andra som har hyllat klimatprotesterna: är de inte i samma utsträckning en del av det nuvarande systemet?

Många av dem som tar del i de nuvarande protesterna kan hålla med om att rötterna till miljöförstöringen finns inneboende i systemet och att detta system är kapitalismen Men organisationerna bakom protesterna och politikerna som trumpetar ut sitt hycklande stöd för dem, försvarar en politik som döljer kapitalismens verkliga natur.

Fundera på ett av de program som de mer radikala bland dessa politiker lägger fram: den så kallade ”Green New Deal”. Det erbjuder oss ett paket av åtgärder som ska vidtas av de existerande staterna och kräver massiva kapitalinvesteringar för att utveckla industrier ”utan utsläpp” som man tänker sig ska göra en god profit. Med andra ord så agerar man inom det kapitalistiska systemets ramar. Precis som med New Deal under 1930-talet, så är målet att rädda kapitalismen i nödens stund, inte ersätta den.

Vad är det kapitalistiska systemet?

Kapitalismen försvinner inte om den skulle styras av statsbyråkrater istället för privata ägare, eller om den skulle skaffa sig en ”grön” image.

Kapitalismen är en världsomspännande relation mellan klasser, baserad på utsugningen av lönearbete och produktion för att sälja och realisera profit. Den konstanta kampen för marknadsandelar leder till en skoningslös kamp för att kunna dominera världsmarknaden. Denna kamp kräver att varje nationellt kapital måste expandera eller dö. En kapitalism som inte längre försöker skapa utrymme för att expandera överallt på jordklotet kan inte existera. På samma sätt är kapitalismen helt oförmögen att samarbeta på en global nivå för att svara upp till den ekologiska krisen, vilket de tydliga sammanbrotten för alla olika klimatmöten är ett tydligt bevis på.

Jakten på profit, som inte har något att göra med mänskliga behov, är grunden till exploateringen av naturen och så har det varit sedan kapitalismens barndom. Men kapitalismen har en historia och under de senaste hundra åren har den upphört att vara en faktor för framsteg och har kastats ned i en djupgående historisk kris. Det är en civilisation i förfall, eftersom dess ekonomiska bas som tillåts växa obehindrat skapar överproduktionskriser som tenderar att bli permanenta. Det som världskrigen och det ”kalla kriget” under 1900-talet har visat är att denna process av förfall endast kan förstärka kapitalets drift mot destruktion. Redan innan den globala massakern på naturen blev uppenbar, hotade kapitalismen att utradera mänskligheten genom sina oupphörliga imperialistiska konfrontationer och krig, vilka fortsätter än idag över en stor delar av planeten, från Nordafrika och Mellanöstern till Pakistan och Indien. Dessa konflikter kan bara bli värre genom den ekologiska krisen då nationalstaterna kämpar om minskade naturresurser, medan kapplöpningen för att producera allt fler mardrömslika vapen – och framför allt använda dem – innebär en ytterligare förstörelse och nedsmutsning av planeten. Denna oheliga kombination av kapitalistisk förödelse gör redan idag delar av planeten obeboeliga och tvingar miljoner att bli flyktingar.

Kommunismens nödvändighet och möjlighet

Detta system kan inte överkomma den ekonomiska krisen , den ekologiska krisen eller utvecklingen mot krig.

Det är därför en villfarelse att kräva att värdens regeringar ska ”göra gemensam sak” och göra något för att rädda planeten – ett krav som läggs fram av alla de grupper som organiserar de nuvarande demonstrationerna och protesterna. Det enda hoppet för mänskligheten ligger i att det nuvarande systemet förstörs och att ett nytt samhällssystem skapas. Vi kallar detta kommunism – ett världsomspännande mänskligt samhälle utan nationsstater, utan utsugning av arbete, utan marknader och pengar, där all produktion planeras på global skala, med det enda målet att tillfredsställa mänskliga behov. Detta samhälle har ingenting gemensamt med den statligt styrda kapitalism vi ser i länder som Kina, Nordkorea eller Kuba, eller i den tidigare Sovjetunionen.

En autentisk kommunism är den enda grunden för att etablera en ny relation mellan mänskligheten och resten av naturen. Den är inte en utopi, Den är möjlig eftersom kapitalismen har skapat dess materiella grundvalar: utvecklingen av vetenskap och teknologi, vilken kan befrias från de förvrängningar som finns i det nuvarande systemet och den globala samordningen av all produktiv aktivitet, som kan befrias från kapitalistisk konkurrens och nationella motsättningar.

Men framför allt är den möjlig eftersom kapitalismen baseras på formeringen av en klass som inte har något att förlora utom sina bojor, en klass vars intresse är att både stå emot utsugningen och kullkasta den; den internationella arbetarklassen, proletariatet i alla länder. Detta är en klass som inte bara innefattar de som är utsugna på arbetsplatserna utan också de som studerar för att hitta en plats på arbetsmarknaden och de arbetslösa, som kastats ut på sophögen.

Klimatprotester eller klasskamp?

Det är i synnerhet här som ideologin bakom klimatprotesterna försöker förhindra oss från att förstå hur vi ska kämpa mot detta system. Man säger till exempel att värden ser ut som den gör eftersom den ”äldre generationen” blivit van vid att konsumera för mycket. Men att tala om generationer ”i allmänhet” döljer det faktum att, igår och idag, problemet handlar om en uppdelning av samhället i två huvudsakliga klasser, en, borgarklassen eller den kapitalistiska klassen, som har all makt och en mycket större klass som är utsugen och fråntagen all makt och inflytande, även i de mest ”demokratiska” länderna. Det är kapitalismens opersonliga mekanismer som har skapat den nuvarande situationen, inte något personligt beteende hos individer eller någon girighet hos tidigare generationer.

Det samma gäller allt tal om att ”folket” eller medborgarna är de, som kan rädda världen. Detta är meningslösa kategorier som försöker dölja antagonistiska klassintressen. Vägen ut ur ett system som inte kan existera utan att en klass utsuger en annan, kan bara realiseras genom ett återupptagande av klasskampen, som börjar med att arbetarklassen försvarar sina mest basala intressen mot attackerna på arbets- och levnadsvillkor som påtvingas dem av alla regeringar och företagsledare som svar på den ekonomiska krisen – attacker som också allt mer rättfärdigas i namn av att skydda miljön. Detta är det enda sätt som arbetarklassen kan utveckla en känsla av sin egen existens, mot alla lögner som säger att arbetarklassen redan är en utdöd art. Detta är grunden för att klasskampen kan sammankoppla den ekonomiska och politiska dimensionen – att påvisa sambandet mellan den ekonomiska krisen, krig och ekologisk förstörelse och att förstå, att endast en världsomspännande revolution kan övervinna detta.

Under uppmarschen till det Första världskriget marscherade tusentals i pacifistiska demonstrationer. De uppmuntrades av de ”demokratiska” härskande klasserna eftersom detta spred en illusion att man kunde leva i en fredlig kapitalism. Idag är den vitt spridda illusionen, att det är möjligt med en grön kapitalism. Än en gång: pacifismen, med dess appell till alla goda människor, dolde det faktum att endast klasskampen kan stå emot kriget – vilket man visade 1917-18 när den ryska och tyska revolutionen tvingade världens härskare att få ett snabbt slut på kriget. Pacifismen har aldrig förhindrat några krig och de nuvarande ekologiska kampanjerna, genom att man lägger fram falska lösningar på klimatfrågan, måste förstås som ett verkligt hinder för dess verkliga lösning.

Internationella Kommunistiska Strömningen, den 27 augusti 2019.

Allmänna teoretiska frågor: