För hundra år sedan fick arbetarklassen den härskande klassen att darra

Utskriftsvänlig version

För hundra år sedan fick arbetarklassen den härskande klassen att darra”. Denna rubrik kan tyckas konstig idag eftersom denna oerhörda historiska händelse mer eller mindre har fallit i glömska. Borgarklassen har lyckats med att radera ut den från arbetarklassens minne. Ändå var alla ögon riktade mot Tyskland 1918 – en källa till hopp för proletariatet och till skräck för bourgeoisien.

Arbetarklassen hade nyligen tagit makten i Ryssland. 1917. Bolsjevikerna. Sovjeterna. Upproret. Eller som Lenin formulerade det: ”Den ryska revolutionen är bara en av den internationella socialistiska arméns delar, vars agerande är avgörande för vår revolution ska lyckas och segra. Detta är ett faktum som ingen kan gå förbi. På samma sätt får vi hålla i minnet, att det ryska proletariatets roll som avantgarde i arbetarklassens rörelse inte beror på den ekonomiska utvecklingen av landet. Tvärtom är det Rysslands efterblivenhet och oförmågan hos det som kallas vår inhemska borgarklass att hantera de enorma problemen med kriget och dess avslutande som har lett proletariatet till att ta den politiska makten och etablera sin egen klassdiktatur” (Tal till fabrikskommittéernas konferens i Moskvaprovinsen 23 juli 1918).

Tyskland var låset i dörren mellan Öst och Väst. En segerrik revolution här skulle öppna vägen för den revolutionära klasskampen över hela den gamla europeiska kontinenten. Ingen i den europeiska bourgeoisien ville att låset skulle dyrkas upp. Det var därför som borgarklassen kom att rikta allt sitt hat och sina mest sofistikerade manövrar mot den. Revolutionen i Tyskland skulle vara skillnaden mellan seger eller misslyckande för den världsrevolution som hade börjat i Ryssland.

Arbetarklassens styrka

1914: världskriget bryter ut. Det innebar fyra år under vilka arbetarklassen underkastades den mest avskyvärda slakten i mänsklighetens historia. Skyttegravar. Senapsgas. Svält. Miljoner döda. Fyra år under vilka fackföreningarna och de socialdemokratiska partierna drog fördel av sin ärofyllda proletära historia – som man förrådde 1914 när man röstade ja till borgarklassens krigsansträngningar – och det förtroende man hade inom arbetarklassen för att tvinga på dem olika uppoffringar och rättfärdiga kriget. Men under dessa fyra år började arbetarklassen, steg för steg, att försvara sig. Strejker utbröt i flera städer. Oro inom armén. Självklart förblev inte borgarklassen passiv inför detta hot. Man reagerade kraftfullt. Arbetarledare i fabrikerna, utpekade av fackföreningarna, arresterades. Soldater sköts för disciplinbrott eller för att de deserterade.

1916: den första maj utropade Karl Liebknecht: ”Ned med kriget! Ned med regeringen!” Rosa Luxemburg fängslades, tillsammans med andra revolutionära socialister - Meyer, Eberlein, Mehring (som var 70 år gammal). Karl Liebknecht sändes till fronten. Men denna repression var inte tillräcklig för att stävja missnöjet. Tvärtom gav den upphov till en ökande agitation i fabrikerna.

1917: Fackföreningarna kritiserades alltmer. Revolutionäre Obleute (revolutionära förtroendemän) uppstod i fabrikerna – gräsrotsaktiva fackföreningsdelegater som hade brutit med den fackliga ledningen. Framför allt var de tyska arbetarna inspirerade av modet hos sina klassbröder och systrar i Öst. Oktoberrevolutionens eko hördes vida omkring.

1918: den tyska borgarklassen började bli medveten om faran och insåg att man behövde dra sig ur kriget. Men den mest ålderdomliga delen av den härskande klassen, kopplad till den gamla aristokratin, särskilt den militära aristokratin, insåg inte vad som stod på spel och förkastade alla idéer om fred eller tal om nederlag. Konkret insisterade den tyska högsjöflottans kommando i Kiel i november på att gå ut i ett sista avgörande slag för att rädda sin ”ära” – och naturligtvis använda matroserna som kanonmat. Men på flera fartyg gjorde matroserna myteri och hissade den röda fanan. Man gav order om att de fartyg som inte hade blivit ”smittade” av myteriet skulle beskjuta dem. Myteristerna gav upp eftersom man inte ville skjuta på sina klassbröder. Detta gjorde att de riskerade dödsstraff. Men i solidaritet med dem som blivit dömda utbröt strejker bland arbetare i Kiel. Inspirerade av Oktoberrevolutionen tog arbetarklassen ledningen och skapade de första arbetar- och soldatråden. Borgarklassen kallade genast in en av sina mest trogna vakthundar: socialdemokratin. SPD-ledaren Gustav Noske, en specialist i militära frågor och att ”upprätthålla truppmoralen” kallades in för att stävja faran. Men han kom för sent. Arbetar- och soldatråden höll redan på att spridas till andra hamnstäder och de stora arbetarklasskoncentrationerna i Ruhrområdet och i Bayern. Ställd inför denna geografiska spridning av rörelsen, så kunde inte Noske attackera den rakt av. Den 7 november uppmanade arbetarrådet i Kiel till revolution och deklarerade att ”makten är i våra händer”. Den 8 november hade i praktiken hela nordvästra Tyskland hamnat under arbetarrådens kontroll. I Bayern och Sachsen abdikerade lokala furstar. Arbetarråden spred sig till alla städer i hela imperiet, från Metz till Berlin.

Det var precis denna generalisering av denna politiska organisationsform som gjorde att borgarklassen skälvde. Förenandet av arbetarklassen i arbetarråd, med delegater valda av stormöten, med mandat återkallbara i varje ögonblick, är en extremt dynamisk form av organisering. Råden är ett verkligt uttryck för den revolutionära processen, platsen där arbetarklassen kommer samman, debatterar målet för kampen och tar kontrollen över det sociala livet. Efter erfarenheten 1917 förstod borgarklassen detta mycket väl. Det var därför man fokuserade på att underminera arbetarråden inifrån, genom att dra fördel av de omfattande illusioner som arbetarklassen fortfarande hade gentemot sitt gamla parti, SPD. Därför kunde Noske bli vald till ledningen av arbetarrådet i Kiel.. Denna svaghet inom vår klass skulle komma att ha tragiska konsekvenser under de kommande veckorna. Vi kommer tillbaka om detta. Men nu, på morgonen den 9 november så var kampen fortfarande under utveckling. I Berlin demonstrerade arbetarna utanför barackerna för att få med sig soldaterna för sin sak och befriade sina klassbröder från fängelset. Borgarklassen förstod då att krigen måste få ett slut ögonblickligen och att kejsaren måste abdikera. Man drog lärdomarna från misstagen som gjordes av den ryska borgarklassen. Den 9 november 1918 abdikerade kejsar Wilhelm. Den 11 november undertecknades vapenstilleståndsavtalet.

Arbetarnas kamp i Tyskland hade påskyndat slutförandet av kriget, men det var borgarklassen som skrev på fredsavtalet och kom att använda detta för att agera mot revolutionen.

Borgarklassens Machiavellism

En kort summering av styrkebalansen i början av inbördeskriget i november 1918:

  • Å ena sidan, en extremt kampvillig arbetarklass. Den hade spritt arbetarråden över hela landet i snabb takt. Men man höll fast vid stora illusioner om sitt tidigare parti, SPD. Detta gjorde det möjligt för dessa förrädare att uppnå det högsta positionerna av ansvar inom råden, som i fallet med Noske i Kiel. De revolutionära organisationerna, Spartakisterna och andra grupper inom vänstern var engagerade i en politisk strid för att ta rollen av att erbjuda en orientering av kampen. De lyfte fram nödvändigheten av att skapa en bro till arbetarklassen i Ryssland; man avslöjade borgarklassens sabotage och manövrar, de förstod den grundläggande rollen hos arbetarråden.

  • Å andra sidan, den tyska borgarklassen, en extremt erfaren och organiserad härskande klass, medveten om effektiviteten hos sitt huvudsakliga motvapen mot arbetarklassen, SPD. Man tog händelserna i Ryssland i beaktande, man såg klart faran i att fortsätta kriget och det hot som utgjordes av arbetarråden. Hela arbetet av sabotage från SPD:s sida riktades mot att avleda den revolutionära processen in i den borgerliga demokratins bur. För att uppnå detta var man tvungen att attackera på alla fronter: från den mest skvalleraktiga propaganda till den grymmaste repression, genom en hel serie provokationer.

SPD tog därför upp en av revolutionens slagord, ”avsluta kriget”, samtidigt som man talade om ”partienighet” och på så sätt raderade ut minnet av SPD:s nyckelroll i marschen mot kriget. Genom att skriva på fredsfördraget, kunde SPD få bort det som var mest outhärdligt för arbetarklassen, samtidigt som man injicerade den med det demokratiska giftet. För att rättfärdiga detta hittade man en användbar syndabock för kriget och svälten: monarkin och den militära aristokratin.

Borgarklassen tar över arbetarråden

Men den största faran för borgarklassen förblev arbetarråden och slagordet ”all makt åt sovjeterna” som hade kommit från Ryssland. Återkallbarheten för delegaterna innebar ett verkligt problem för borgarklassen, eftersom det gjorde det möjligt för arbetarråden att konstant förnya och radikalisera sig. Det var därför som råden attackerades av trogna representanter inom SPD, vare sig det var välkända figurer som Noske i Kiel eller Ebert i Berlin. Råden ruttnade inifrån och tömdes på innehåll. Hela syftet med denna manöver var att övertyga råden om att ge upp sin egen makt till förmån för den nyligen formerade konstituerande församlingen. Den nationella rådskongressen som hölls i Berlin den 16 december 1918 var det tydligaste exemplet på detta.

  • Soldatdelegaterna var överrepresenterade i relation till arbetardelegaterna (1/100 000 soldater, 1/200 000 arbetare), eftersom arbetarna tenderade att ligga långt mer till vänster än soldaterna.

  • Tillträde till kongressen var förbjudet för den ryska delegationen. Bort med internationalismen!

  • Tillträde till kongressen var förbjudet för icke arbetare, det vill säga varje medlem representerade sin arbetsplats. Spartakusförbundets medlemmar, inkluderat Luxemburg och Liebknecht, vägrades inträde. Bort med den revolutionära vänstern! Inte ens när 250 000 demonstranter stod utanför dörrarna ändrade sig kongressen.

  • Med samma logik fick SPD kongressen att rösta för val till den konstituerande församlingen den 19 januari 1919.

Rådssystemet är en provokation mot kapitalismen och dess demokratiska apparat. Borgarklassen var väl medveten om detta. Men man visste också att tiden inte var på deras sida och att bilden av SPD som ett arbetarparti bleknade hela tiden. Man var därför tvungen att påskynda utvecklingen, när proletariatet behövde mogna och växa politiskt.

Parallellt med dessa ideologiska manövrar började Ebert och SPD från den 9 november och framåt att göra hemliga överenskommelser med armén för att krossa revolutionen. Man ökade på provokationer, lögner och rykten för att bereda vägen för en militär konfrontation. Dessa förtalskampanjer riktades framför allt mot Spartakusförbundet, och anklagade dem för ”mord, plundring och uppmaningar till arbetarna att offra sitt blod igen”. Man uppmanade till pogromer mot Luxemburg och Liebknecht. Man skapade en ”vit armé” – Freikorps (frikårerna) – som bestod av soldater som traumatiserats av kriget och som motiverades av blint hat.

Med början den 6 december genomfördes en kraftfull kontrarevolutionär offensiv:

  • En attack på högkvarteret för Spartakisternas tidning, Die Rote Fahne

  • Försök att arrestera medlemmar i de verkställande organen för arbetarråden

  • Ett mordförsök på Liebknecht

  • Systematiska sammandrabbningar under arbetardemonstrationer

  • En mediakampanj och militär offensiv mot Folkets Flottdivision som bestod av beväpnade sjömän som hade spelat en viktig roll för att sprida revolutionen och försvara den

Istället för att skrämma proletariatet ökade detta dess ilska. Demonstrationer beväpnades för att försvara sig mot provokationer. Denna klassolidaritet kulminerade i den största demonstrationen sedan den 9 november som hölls den 25 december. Fem dagar senare bildades KPD, Tysklands Kommunistiska Parti, i Berlin.

Än en gång lärde sig borgarklassen kvickt och agerade snabbt. Vid slutet av december 1918 hade man förstått att frontalattacker mot revolutionens stora förgrundsgestalter endast stärkte klassolidariteten. Man försökte istället att accentuera alla rykten och förtalskampanjer, samtidigt som man undvek direkt beväpnade konfrontationer och manövrerade runt mindre välkända personligheter. Så man attackerade Eichhorn, som hade blivit vald till ordförande i soldatkommittén i Berlin och som hade fått ansvar för den lokala polisstyrkan. Han avskedades från sin post och provokationen fick den avsedda effekten. Detta uppfattades omedelbart som en aggressiv handling av Berlins arbetare. De svarade massivt: den 5 januari 1919 gick 150 000 ut på gatan, vilket överraskade även borgarklassen. Men detta kom inte att hindra arbetarklassen från att falla i fällan av ett omoget uppror. Även om rörelsen inte fick stöd från andra delar av Tyskland, där Eichhorn inte var så känd, så kom revolutionära ledare som Pieck och Liebknecht, som drogs med i entusiasmen i rörelsen, att denna kväll att förorda ett väpnat uppror. Detta gick emot besluten från KPD:s kongress och konsekvenserna av denna improvisation var dramatiska: med arbetarna ute på gatorna stannade det vid detta, utan något mål, i den största förvirring. Än värre var att soldaterna vägrade att ta del i upproret, vilket ledde till dess nederlag. När man stod inför denna felaktiga analys och den farliga situation som uppstod, så försvarade Rosa Luxemburg och Leo Jogisches den enda ståndpunkt som kunde förhindra ett blodbad: att fortsätta mobiliseringen genom att beväpna arbetarna och uppmana dem att omringa barackerna tills att soldaterna kom ut i försvar av revolutionen. Denna ståndpunkt byggde på den korrekta analysen att även om de politiska styrkeförhållandena inte var till arbetarklassens fördel i januari 1919, så var de militära styrkeförhållandena det, åtminstone i Berlin.

Men istället för att försöka beväpna arbetarna, så började den ”Revolutionära Kommittén” att förhandla med regeringen, som man just hade deklarerat som avsatt. Från och med nu var tiden inte längre på proletariatets sida utan på kontrarevolutionens.

Den 10 januari begärde KPD att Liebknecht och Pieck skulle avgå från den Revolutionära Kommittén. Men skadan var redan skedd. Därefter följde den blodiga veckan, den så kallade ”Spartakusveckan”. Den ”kommunistiska kuppen” hade avvärjts av ”frihetens och demokratins hjältar”. Den vita terrorn släpptes loss. Frikårerna jagade revolutionärer över hela staden och summariska avrättningar blev systematiska. På kvällen den 15 januari blev Luxemburg och Liebknecht kidnappade och avrättade. I mars 1919 blev det Leo Jogisches tur och hundratalas andra miltanter i den revolutionära vänstern.

Arbetarklassens demokratiska illusioner och KPD:s svagheter

Vilken var orsaken till detta dramatiska misslyckande? Händelserna i januari 1919 innehöll alla element som ledde till revolutionens nederlag: å ena sidan en intelligent bourgeoisie, som manövrerade mycket skickligt, å andra sidan en arbetarklass som fortfarande hade stora illusioner om socialdemokratin och ett kommunistparti som var otillräckligt organiserat och saknade en solid programmatisk bas på vilken man kunde utveckla en klar analys över situationen. KPD var något desorienterat, det var nytt och oerfaret (det bestod av många unga kamrater, eftersom de äldre hade dött i kriget eller av repressionen). Man saknade enighet och var oförmögen att ge en klar orientering åt arbetarklassen.

I motsats till bolsjevikpartiet, som hade upprätthållit en organisatorisk kontinuitet sedan 1903 och hade genomlevt erfarenheten från 1905 års revolution och sovjeterna, så hade den revolutionära vänstern i Tyskland efter SPD:s förräderi i augusti 1914 varit tvungna att rekonstruera sig snabbt, i stundens hetta. KPD bildades den 30 december 1918 genom en sammanslagning mellan Spartakusförbundet och Tysklands Internationella Kommunister, IKD. Under denna konferens tog en majoritet av delegaterna tydligt avstånd från deltagande i borgerliga val och förkastade fackföreningarna. Men organisationsfrågan underskattades grovt och hamnade längst ned på listan. Man förstod inte frågan om partiet på den nivå som krävdes av vad som stod på spel.

Denna underskattning av programmatiska frågor kom att resultera i Liebknechts och andras beslut att mana till uppror utan att vänta på en ny analys av partiet, utan en klarsynt metod att bedöma styrkeförhållandena mellan klasserna. Centraliseringen av beslut sågs inte som någon prioritet. Det var dessa svagheter i partiet som kom att få så dramatiska resultat. Vid ett tillfälle var tiden på proletariatets sida. Under några timmar hade balansen ändrats och nu kunde borgarklassen släppa loss den vita terrorn.

Ändå fortsatte strejkerna. Från januari till mars 1919 uppstod masstrejken på ett spektakulärt sätt. Men borgarklassen fortsatte också sitt arbete: avrättningar, förtal, rykten… steg för steg sköljde terrorn över proletariatet. I februari, när massiva strejker bröt ut över hela Tyskland, så kunde inte Berlins proletariat, hjärtat i revolutionen, inte längre ta del, eftersom man krossats i januarinederlaget. När det slutligen återkom till kampen, så var det för sent. Striderna i Berlin och i resten av Tyskland lyckades inte att förenas. Samtidigt hade KPD blivit ”halshugget” och tvingades till illegalitet. Under vågen av strejker mellan februari och april så kunde man inte spela en avgörande roll. Dess röst hade mer eller mindre blivit kvävd av kapitalet. Om KPD hade kunnat avslöja borgarklassens provokation och förhindra att arbetarklassen hamnade i fällan, så skulle rörelsen kunnat ha ett annat förlopp. Arbetarklassen fick därför betala priset för partiets organisatoriska svagheter, ett parti som nu hade blivit måltavla för den mest brutala repression. Överallt hetsades mot kommunister. Kommunikationslinjerna mellan det som var kvar av de centrala organen och de lokala eller regionala delegaterna bröts hela tiden ned. Vid den nationella konferensen den 29 mars 1919, pekade man på att ”de lokala organisationerna är fullproppade med agenter och provokatörer”.

 Sammanfattning

Den tyska revolutionen var framför allt en masstrejksrörelse i arbetarklassen som utvidgades geografiskt och konfronterade kapitalismens barbari med klassolidaritet och återskapade lärdomarna från oktoberrevolutionen 1917 genom bildandet av arbetarråd. Den tyska revolutionen var också en lärdom om nödvändigheten av ett internationellt centraliserat parti, byggt på klara organisatoriska och programmatiska grunder. Utan ett sådant organ kommer inte arbetarklassen att kunna exponera borgarklassens machiavelliska tricks. Men den tyska revolutionen visade också på borgarklassens kapacitet att förena sig mot proletariatet, att använda manövrer, lögner och manipulationer av alla slag. Den var den giftiga stanken av en döende ordning som vägrade att ge upp. Den var den dödliga fällan av illusioner om demokratin och förstörelsen av arbetarråden inifrån.

Fastän händelserna 1919 visade sig avgörande så släcktes inte revolutionens flammor i Tyskland på flera år. Men på den historiska nivån så kom konsekvenserna av detta nederlag att ligga tungt över mänskligheten som helhet: nazismens uppkomst i Tyskland, stalinismen i Ryssland, marschen mot den andra världskriget under antifascismens fanor – dessa mardrömslika händelser kan alla ledas tillbaka till nederlaget för den revolutionära vågen, som mellan 1917 och 1923 skakade den borgerliga ordningen utan att vara förmögen att kullkasta den en gång för alla.

Ändå förblir revolutionen i Tyskland 1918 en källa till inspiration och lärdomar för proletariatets framtida strider. Som Rosa Luxemburg skrev alldeles innan hon mördades av trupper utskickade av socialdemokratin:

Vad visar oss de moderna revolutionernas och hela socialismens historia? Det första uppflammandet av klasskampen i Europa: upproret bland sidenvävarna i Lyon år 1831, slutade med ett svårt nederlag. Chartiströrelsen i England - ett nederlag. Parisproletariatets uppror i juni 1848 slutade med ett förkrossande nederlag. Pariskommunen slutade med ett fruktansvärt nederlag. Hela socialismens väg är - vad beträffar revolutionära strider - kantad med idel nederlag…

Var stod vi i dag utan de nederlag, ur vilka vi hämtat historisk erfarenhet, insikt, makt och idealism! Vi bygger i dag, då vi står omedelbart inför slutstriden i proletariatets klasskamp, direkt på dessa nederlag, som vi inte kunnat vara utan, de nederlag, som vart och ett skapat en del av vår kraft och målmedvetenhet…

Revolutionerna har hittills berett oss idel nederlag, men dessa oundvikliga nederlag utgör lika många garantier för den kommande slutsegern…

Men på ett villkor! Frågan är, under vilka omständigheter vi lidit de respektive nederlagen

"Ordning härskar i Berlin!" Ni slöa hantlangare! Er "ordning" är byggd på lösan sand. Redan i morgon skall revolutionen åter rasera den och till er förskräckelse förkunna med klang av basuner: jag var, jag är, jag blir!

Internationella Kommunistiska Strömningen, november 2018.