Kapitalismen hotar planeten och mänsklighetens överlevnad: Bara kampen från världens proletariat göra ett slut på detta hot

Utskriftsvänlig version

Under de senaste månaderna har det skett manifestationer av unga människor i mer än 270 städer runt om i världen mot klimatförsämringarna och förstörelsen av miljön.

 

Unga går ut på gatorna för att uttrycka sin fullt rättmätiga oro för planetens framtid och själva den mänskliga varelsen, som är allt mer hotad av effekterna av ett produktions system som förstör den naturliga miljön (samtidigt som den förstör livet för miljoner människor genom den utsugning, krig och och misär som den orsakar) och orsakar förändringar i planetens klimat, atmosfär och reproduktiva villkor med mer och mer katastrofala konsekvenser.

 

På ett liknande sätt uttrycker de sin indignation gentemot cynismen och hycklandet från olika ledare som hela tiden talar sin ”oro” för ”miljöproblemen” och organiserar oräkneliga toppmöten (Kyoto, Paris, Köpenhamn,etc) som antar spektakulära och ineffektiva ”åtgärder” samtidigt som, i linje med deras imperialistiska och ekonomiska intressen, bara ytterligare förvärrar förstörelsen av planeten.

Fällan med rörelsen ”för klimatet”

Vi delar helt och hållet oron och ilskan hos dessa tiotusentals ungdomar, men vi måste fråga oss ifall denna rörelse, med dess målsättningar, tillvägagångsätt och metoder, är en verklig kamp för att lösa problemen, eller ifall det är en stor fälla som endast kan leda till att de blir demoraliserade och bittra och känna sig utnyttjade och lurade.

De senaste hundra åren är full av denna typ av besvikelser som utförts av regeringar och partier som tjänar kapitalismen. På 1930 och 1980 talen, organiserades stora ”fredsdemonstrationer” av regeringar och ”demokratiska” partier, och erfarenheten har visat dessa var fruktansvärda manipulationer eftersom med dessa ”pacifistiska” mobiliseringar förberedde de för kriget: det andra världskriget med dess över 60 miljoner döda eller de oräkneliga lokala krig som hela tiden fortsätter med död, ruin och förstörelse runt om hela planeten.

De demonstrationer som nu äger rum fokuserar på att ”uppmana makthavarna att göra något”, att försöka pressa dem, t.o.m att överskölja deras datorer med epost, tweets, etc som är fulla med hot.

Men det är just dessa makthavare som, för att försvara det kapitalistiska intresset av maximala profiter och att kapa åt sig de mest strategiska positionerna på världsmarknaden, antar de åtgärder som bara kan förvärra klimatet och miljön. Ett sådant förhållningssätt om att ”pressa” regeringarna så att ”de gör något” är detsamma som att be en hackare att ta hand om datasäkerheten eller att be en räv att ta hand om hönsen.

Ledarna för världens stater är inte ”i medborgarnas tjänst” inte heller försöker de att ”lyssna på befolkningens krav”. Staten är inte ett organ för ”folket” utan den är ett instrument som uteslutande försvarar intressena för varje nationellt kapital, ett instrument för en minoritet som suger ut oss och är ansvarigt för miljöförstörelsen.

Initiativtagarna till de pågående demonstrationerna fördömer faktumet att ”under 40 år har partier av alla kulörer förlorat kriget mot klimatförändringar!” Dessa partier har en massa löften och lurar allmänheten, medan de i verkligheten beslutar om ekonomiska, militära frågor och krig som bidrar till förstörelsen av planeten. En 18 årig gymnasiestudent från Geneve fördömde denna fars” Det finns ett stort misstroende gentemot institutionell politik, men också gentemot miljöorganisationer som Greenpeace, som uppfattas som för moderata och institutionella”.

Demonstrationernas fokus på att föra ”konversationer” med ministrar, parlamentariker, påtryckningsgrupper och miljöaktivister. Detta tjänar bara till att tvätta ansiktet på den demokratiska staten och att gå vilse i labyrinten av lagar regeringars politik. Försök till ”dialog” med politiska talespersoner leder enbart till bombastiska löften som inte löser något alls.

Mottot för demonstrationerna är att ”Rädda klimatet, ändra systemet”, en vag formulering som leder till ”att sätta igång något” och förlora sig i en rad av lokala eller regionala åtgärder som löser absolut ingenting och bara leder till trötthet besvikelse.

På olika skolor, till exempel, anordnas ”klimatkommitéer” som används för att utveckla ”klimatprojekt” på skolorna. Under parollen ”Förändra världen, börja med dig själv” är det föreslagna målet att minska dina egna ”ekologiska fotavtryck”.

Den här sortens orienteringar är synnerligen perversa eftersom den gör att vi känner oss ansvariga för klimatkatastrofen,och förvandlar historiska och globala problem som är orsakade av kapitalismen till ”individuella” problem som görs av individer. Att reducera våra ”ekologiska fotavtryck” skulle betyda att använda mindre vatten när vi diskar, duscha en gång i veckan och att inte spola på toaletten.

Denna hållning som påstår sig ”ge folk makt” är särskilt farlig. Först, därför att den tjänar till att rentvå kapitalismen och staterna och regeringarna som tjänar den från allt ansvar.

För det andra, eftersom det gör att dessa tusentals ungdomar som idag är i skolan eller studenter, men som imorgon kommer att vara arbetare eller arbetslösa, blir ”medborgare” som ”ställer krav på sina regeringar”. Detta ger en falsk bild av samhället vi lever i. Det består inte av ”fria och jämlika medborgare”, utan av sociala klasser med antagonistiska intressen: en minoritet, kapitalistklassen, som äger nästan allt och blir allt rikare, och den stora majoriteten, proletariatet, som äger ingenting och blir allt fattigare.

Och för det tredje och viktigaste, den individualistiska hållningen av att ”var och en skall göra något för klimatet” leder till en splittring och konfrontationer inom arbetarklassen. När bilfabriker eller andra industriella eller logistiska branscher stängs med ”klimatkampen” som motivering, pekar makthavarna finger mot arbetare som kämpar mot nedläggningar och fördömer dem som medbrottslingar till förstörelsen av klimatet.

Med samma inställning, men med omvända argument (”låt oss sluta prata om klimatförändringar och behåll jobben”), vann populisten Trump många röster i de nedslitna industristaterna i USA:s Midwest (det s.k. ”rostbältet”) vilket gjorde att han kunde vinna presidentvalet.

Detta är ett dilemma som borgarklassen försöker att fånga oss i. Behåll jobben på klimatets bekostnad eller förlora arbeten och inkomster/lön för att ””Rädda planeten”? Det är en ondskefull fälla med vilken kapitalismen försvarar sina själviska intressen genom att förpacka den på ett attraktivt sätt under titeln ”Rädda planeten”.

Alternativet ligger i händerna på världens arbetarklass

Problemet med förstörelsen av naturen, uttömmandet av naturresurserna, och den globala uppvärmningen, är att detta kan bara lösas på en global nivå. Borgarklassen kan inte och kommer inte att göra detta, därför att under kapitalismen, är nationalstaten den högsta formen av enhet/enighet som går att uppnå. Som ett resultat av detta, slåss nationalstaterna likt gamar mot varandra, hur ”gröna” deras regeringar än må vara, och trots existensen av internationella konferenser och överstatliga organisationer som FN eller den Europeiska Unionen.

Internationella organisationer som FN syftar inte till att ”lösa problemen hos världens befolkning”.

Det finns inget ”internationellt samfund mellan nationerna”. Tvärtom, hela världen är en dödlig imperialistisk arena där alla stater konkurerar för att att kapa åt sig största möjliga andel av kakan. FN eller mångfalden av olika internationella ”samarbetsorganisationer”, är bara ett tjuvarnas näste som utnyttjas av varje nationellt kapital för att uppnå sina egna imperialistiska intressen.

Den enda klassen som kan hävda en verklig internationalism är arbetarklassen.

Vilken social klass kan åstadkomma en sådan fundamental förändring?

I motsatts till borgarklassen, är arbetarklassen kapabel att förena sig på en global nivå, att överkomma splittringen och uppdelningen mellan nationalstater, och den har inga privilegier att försvara i dagens utsugarsamhälle. Det är enbart inom ramen för revolutionär kamp av världens arbetarklass miljöproblemen kan tacklas.

Arbetarklassen har inget intresse, varande den mest utsugna klassen i samhället, att försvara ett förfallande/dekadent system, och å andra sidan, på grund av det associerade sättet på vilket det är organiserat i samhället, kan den så sina frön för att upprätta ett annat samhälle, ett samhälle som inte påtvingar en splittring mellan folk, mellan naturen och de produkter som kommer från det, mellan människan och den naturliga miljön. När arbetarklassen hävdar sig själv som en autonom klass genom att utveckla en massiv kamp på sin egen klassterräng, får de med sig på sin sida allt större delar av samhället, bakom dess metoder att kämpa och paroller som förenar och slutligen, dess egna revolutionära projekt för omvandlingen av samhället.

Rörelsen mot global uppvärmning äger rum i ett sammanhang av nära total frånvaro av arbetarklassens kamp, vilket också innebär en förlust av självförtroende och till och med dess egen klassidentitet. Som ett resultat av detta, är arbetarklassen inte ännu i en position av att besvara den fråga som några av deltagarna i denna rörelse kommer att ställa sig, nämligen den angående ett framtida perspektiv konfronterat med ett kapitalistiskt samhälle som håller på att störta ner i avgrunden.

Vad kan vi då göra åt detta? Det handlar inte alls om att inte göra något alls, men det är en fråga om att förkasta förevändningen ”göra något” för att stödja, med denna förevändning, partierna och regeringarna som tjänar kapitalismen.

Ilskan och oron för den framtida planeten, kommer att börja få ett historiskt sammanhang för att kunna besvara dessa frågor genom kampen från världens arbetarklass då den kämpar mot attackerna på dess livsvillkor, avskedanden och nedskärningar, etc, eftersom det finns en enhet i kampen mot kapitalismens utsugning och kampen för dess avskaffande.

De unga människor som deltar i rörelsen måste förstå att de inte är ”framtidens medborgare”, utan vad det gäller de flesta av dem, kommer de att befinna sig i en mycket utsatt situation, framtida arbetslösa, framtidens utsugna, och de kommer att tvingas till att förena deras kamp mot kapitalismens utsugning, kämpa mot krigen, kämpa mot den ekologiska katastrofen, mot det moraliska barbariet, etc, alltså kämpa mot alla parametrar som genomborrar porerna i det kapitalistiska samhället.

Det var detta som rörelserna i Frankrike gjorde år 2006 i kampen mot det s.k. Första anställningskontraktet, eller Indignados rörelsen i Spanien och andra länder år 2011. Detta var rörelser som bars upp av unga människor som ser att deras framtid inte är en av ”fria och jämlika medborgare”, utan som utsugna människor som måste kämpa mot exploateringen och en gång för alla göra slut på detta system.

Under kapitalismen finns det ingen lösning: vare sig det gäller förstörelsen av planeten, inte heller till krigen, eller arbetslösheten och utsattheten. Bara kampen hos världsproletariatet tillsammans med alla förtryckta och utsugna i världen kan öppna dörren för ett alternativ.

Internationella Kommunistiska Strömningen 14/3 2019

www.internationalism.org

 

Adress:

email: [email protected]

I.R

Postfach 2124

8021 Zürich, Schweiz

 

Att läsa:

Miljötoppmötet i Köpenhamn visar att kapitalismen inte har någon lösning

https://sv.internationalism.org/internationell-revolution/201006/230/iks...

Capitalism and the climate change, more evidence of the growing disaster

https://en.internationalism.org/iccon-line/201809/16578/capitalism-and-climate-change-more- evidence-growing-disaster

Ecological crises: myth or a real menace?

Https://en.internationalism.org/wr/317/eco-disaster

 

www.internationalism.org

Allmänna teoretiska frågor: