Valresultatet 2006 var väntat och efterlängtat av hela borgarklassens politiska apparat. Trots att man talar om att den nya regeringen inte fick den ”smekmånad” man hoppades på har man redan rört om i grytan för att åstadkomma ett snabbt rollbyte.
Den gamla regeringströtta socialdemokratin skall nu efter årtionden av attacker på arbetarklassen förvandlas till arbetarklassens företrädare. ”Arbetarpartiet” moderaterna och den borgerliga alliansen vann valet på att peka på misshälligheter och på att skapa nya jobb.
Det gamla ”arbetarpartiet” med övriga vänstern och facken i släptåg försöker hämta sig och repa nytt mod genom att - något minst sagt ovant - spela oppositionsrollen. Man pratar om ”systemskifte” precis som man gjorde innan valet och försöker frammana bilden av en vänster som står på arbetarnas sida och en höger som står på storfinansens sida.
Vi måste medge att det inte blir lätt uppgift att över en natt skaka av sig sitt långa regeringsinnehav. Kritiken måste väl trots allt vänta lite, om vi inte minns fel så har ju dagens system vidmakthållits av sossar, miljö- och vänsterparti, ett system som inte bara producerar arbetslöshet, miljöförstöring, psykisk och social misär, utan i världen i övrigt krig, massmördande, svält, epidemier och katastrofer.
Det system vi talar om är ett världsomspännande system – den globala kapitalismen – ett system drar med sig en allt större del av mänskligheten ned i ett morras. Vi kan inte tala om ett systemskifte för att den borgerliga alliansen vann valet i Sverige. Det stod överhuvudtaget aldrig på dagordningen under valet. Inget av partierna i valet ville avskaffa kapitalismens utan bara bygga sin variant. Valet syftade istället till att stärka det kapitalistiska systemet genom att stärka tilltron till den i demokrati maskerade diktaturen – kapitalets diktatur över arbetarklassen.
Den nya regeringen har föresatt sig att genomföra alla obehagliga beslut redan från start. Det passar säkert också som hand i handske för vänstern, då detta ger en bra start för dess rollbyte. Frågan för dem är hur de skall kunna framstå som radikala eller ett alternativ för arbetarna trots att man inget har att erbjuda dem. Ja, naturligtvis genom måla upp ett spöke som är etter värre.
Traditionellt har vänstern alltid använt det gamla ”högerspöket”, men det gick inget vidare i valet, vänstern skulle helt enkelt bort, inte minst för att upprätthålla någon form av skendemokrati och hålla borta den obehagliga känslan och bilden – som kopierad från de forna öststaterna - av en enpartistat med enväldiga potentater vid rodret.
Det s.k. välfärdssystemet har varit ett starkt varumärke för socialdemokratin, trots att man de senaste decennierna gått i bräschen för dess nedmontering, speciellt när gäller det som direkt påverkar arbetarklassen levnadsstandard och hälsa. Glöm inte bort att det var socialdemokratin som försämrade eller vägrade ”återställa” bland annat anställningsvillkoren, a-kassan, sjukförsäkringssystemet – inte minst genom hetsjakten på de mest sårbara och som har minst möjligheter att värna sig i samhället, de sjuka – samt tandvårdförsäkringen och pensionerna.
När man nu pratar om ”systemskifte” så åsyftar man naturligtvis inte detta utan vad ”högerspöket ” gör. Förslagen på försämrad a-kassa från den nya regeringen passar väl in i profileringen av den nya oppositionen.
Sossarna och fackets nymornade ”militans” syftar förutom till att putsa upp sin skamfilade fasad till att förhindra varje verkligt motstånd mot försämringarna i a-kassan. Detta är uppenbart genom att titta på hur man genomfört sina ”mobilisering”. Demonstrationer då arbetare är på jobbet, sena kallelser – så att enbart de parti- och facktrogna skall komma - uppsplittring mellan facken, t.ex. mellan LO och syndikalisterna om ”politisk strejk”. Facket och vänstern kommer inte på några villkor att försvara arbetarna, utan gör allt för att försvåra och ta udden av varje försök till mobilisering och motstånd.
En annan variant av denna ”kamp” är anmälningar till KU eller till EU-kommissionen när det gäller a-kassan. Verkliga parodier på kamp som bara syftar till att avleda fokus till en fråga om procedur (dåligt beslutsunderlag, forcering av beslut), som om det vore acceptabelt om bara allt haft sin gilla gång?
I slutändan handlar det om att ”försvara demokratin”. Regeringen å sin sida upprepar sitt tema om och om igen – vi sade detta under valrörelsen och vi kommer att genomföra det då vi fått mandat för detta i valet, osv. Så spelar man vidare på de demokratiska illusionernas positiv.
Fallgroparna är grävda, fällan är riggad. Nu skall kampen fångas in i vänsterns kvävande famn vare sig det handlar om demonstrationer och strejker eller om påhejande av kämpande demokrater i KU eller i EU. Allt är naturligtvis regeringens och ”högerspökets” fel, ett systemskifte och hot mot välfärdssystemet.
Och inte är det förvånande att den nya regeringen ger sig på arbetarklassen, precis som sossarna alltid gjort. I detta är de av samma skrot och korn. Men den nya regeringen gör det med en annan ny, lite ”fräschare” retorik, påhejade av gälla och upphetsade röster från allehanda tankesmedjor.
Försämring i a-kassan skall bidra till att skapa nya jobb - hur nu den ekvationen skall gå ihop? Det är kanske är samma ekvation som sossarna använt för förvandla sjuka till friska genom att dra in sjukpenningen, eller en annan variant på sossarnas försök att minska arbetslösheten genom att dölja den i åtgärder, förtidspensioner, sjukskrivningar eller helt frankt genom att definiera bort den i statistiska manipulationer?
Kanske är man bara arbetslös om man får a-kassa? Kanske kan man få evigt liv så länge man inte blir dödförklarad? Hursomhelst så är borgarklassens enda chans att ”minska” arbetslösheten antingen genom att dölja den och stoppa den under mattan som sossarna gjort eller genom att skapa ”jobb” med svältlöner. Försämringen av a-kassan är ett sätt att minska statens kostnader för arbetslösheten som är det tydligaste uttrycket för kapitalismens kris och misslyckande. Men den är också ett sätt att sänka den allmänna lönenivån på de sämst betalda jobben.
Den nya retoriken för näringslivspolitiken bygger på mantrat att konkurrens aldrig kan skada, att privat ägande och vinstintressen alltid är bra, medan den gamla – lika falska – vänsterretoriken byggde på mantrat att statligt var bättre och mer humant. Förövrigt har ju redan vänstern byggt påfartsvägarna till den nya autostradan som regeringen rullar upp på mot privatiseringens och konkurrensens förlovade land.
Sanningen är att varken statligt eller privat ägande är mer ”humant” eller ”effektivt”. Det statliga ägandet har ju ofta uppstått därför att ett privat ägande har misslyckats, antingen gått i bankrutt – t.ex. så uppstod Nordea ur askan av 30-talets börskrasch eller i en oförmåga att skapa en vettig infrastruktur utan stora statliga investeringar (järnvägar, flyget, telemarknaden, elmarknaden) men inte minst av militära skäl var det viktigt för staten, speciellt efter andra världskriget, att bygga upp en stark infrastruktur som en del av totalförsvaret. Förstatliganden var en del i att möta den kapitalistiska krisen och bygga upp samhället för att förbereda kriget, kapitalismens ”lösning” på den ekonomiska krisen. Slutet på det kalla kriget har ändrat förutsättningarna för detta krig genom upplösningen av de militära blocken. Statskapitalismen får en annan skepnad genom att man minskar det direkta statliga äganden av vissa viktiga infrastrukturer, speciellt i ett land som haft ett kraftigt statligt ingripande i ekonomin. Detta betyder inte att staten kommer att släppa kontrollen över dessa sektorer, men att det sker på ett annat sätt än genom ägande.
Det är sossarna som avreglerat elmarknaden, med höjda priser och liten konkurrens som följd, satt igång privatisering av sjukvården – visserligen med en stopplag för vinstdrivande sjukhus – med följd att några få kunnat förhandla till sig bra avtal och snabbt kunnat stoppa miljonbelopp i fickan.
Det är sossarna som påbörjat avregleringen av bostadsmarknaden genom att sätta igång utförsäljningen av den s.k. allmännyttan, det är sossarna som grundlurade svenska folket med ”folkaktien Telia”, osv. Sossarna ligger också bakom avregleringen av posten, inrikesflyget, järnvägarna, så man kan knappast anklaga sossarna för att vara ett parti som är emot avregleringar (1). I själva verket är det sossarna som gått i bräschen avreglering och privatiseringar.
Nu gasar den nya regeringen på med utförsäljningen av statliga bolag som Vattenfall, Telia/Sonera och SBAB, allt för att få in snabba pengar i statskassan. Nu ser det nästan ut som om statliga bolag är på rea, kanske försöker man tävla med sossarna i sin avregleringsiver? Men egentligen slutför de bara vad som förberetts av sossarna, kanske inte i den takt och med den eftertanke som sossarna tänkt sig.
Omreglering av apoteksmonopolet kommer knappast, precis som tidigare omregleringar, leda till lägre konsumentpriser, men naturligtvis skapa nya möjligheter att roffa åt sig feta inkomster för både tillverkare, grossister och nya apotek och låta handeln gotta sig åt en ny inkomstskälla med goda marginaler. Naturligtvis kommer man att passa på att genomföra en del försämringar för konsumenterna, där den största delen är äldre och sjuka människor, som troligen får allt svårare att betala sina läkemedel. Redan idag hämtar många inte ut sina läkemedel därför att de inte har råd.
På skolans område blåser nya kravvindar i Folkpartiets skrämmande framtidsvärld. Mera krav och prov redan i tidig ålder skall sålla ut de dugliga från de odugliga, vilket bara kommer att leda till att plugghysterin tilltar och klasskillnaderna kommer att bli tydligare och sortera ut de som har dåligt stöd hemma. Kanske får vi se en folkpartistisk speciallitet – snoka i elevernas datorer?
Kampen mot CPE i Frankrike för ett år sedan har redan visat vägen – endast genom att ta saker i egna händer och mobilisera mot och utanför facket och vänstern – kan arbetarklassen försvara sig mot försämringarna. Studenterna i Frankrike tog kontakt med de arbetslösa i förorterna och äldre arbetare solidariserade sig med studenternas kamp mot CPE. Det var denna solidaritet som ledde till att den franska staten tvingades backa.
Under 2006 har vi sett allt fler tecken på utvecklingen av en massiv kamp, som t.ex. de 2 miljoner textilarbetarna som gick ut i strejk Bangladesh mot outhärdliga arbetsvillkor, eller metallarbetarna i Vigo i Spanien.
Arbetarna i Sverige kan också utveckla sin egen kamp mot attackerna på dess levnadsstandard och deras arbetsvillkor, inte minst mot hotet om en ökande arbetslöshet.
En gemensam kamp och solidaritet mellan alla arbetare - oavsett om de är med i facket eller ej eller i vilket fack, har ett jobb eller är arbetslösa, sjuka eller friska, yngre eller pensionerade - är nyckeln till en effektiv försvarskamp.
Det visar dagens kamp i olika länder och det visar all erfarenhet från arbetarklassens historiska kamp.
Hilding
Noter
1. Enligt en utredning av Dan Andersson, den förre LO-ekonomen, är resultatet av avregleringarna:
”På alla de avreglerade marknaderna utom telemarknaden har priserna ökat mer än konsumentpriserna i genomsnitt efter avregleringen. Avregleringarna har många gånger inneburit en omfördelning mellan konsumenterna med fördelar främst för storkonsumenter och företag som köper exempelvis posttjänster.” (Från Uppsala Nya Tidning 2005-01-17, TT, ’Avreglering missgynnade konsumenterna’).
Knappast en politik som gynnar arbetare?
Högerregeringen har precis som man lovat i valrörelsen genomfört stora försämringar av arbetslöshetsersättningen, genom att sänka ersättningsnivån och samtidigt kraftigt höja avgiften till a-kassan. Detta skall enligt regeringen leda till ”att fler kommer ut i arbete”.
Men hur sänkta ersättningsnivåer skulle leda till fler jobb är det naturligtvis ingen i regeringen som talat om för oss.
Detta har lett till stora protester från framförallt facket,
där i synnerhet det syndikalistiska SAC varit väldigt aktivt. De organiserade i
November en politisk strejk mot försämringarna av a-kassan. Denna strejk var
närmast av symbolisk natur eftersom endast SAC medlemmar deltog.
Desto allvarligare var att denna aktion faktiskt ledde till en uppsplittring av arbetarna - mellan de som tillhörde SAC och som hade laglig rätt att delta i strejken och den stora majoriteten arbetare som tillhör LO och riskerade avsked om de deltog.
För att ytterliggare förstärka denna splittring gick LO: s ordförande Vanja Lundby-Wedin ut och fördömde denna ”politiska strejk”. Istället ordnade LO den 14:e december en egen protestdag!
Vi skall i denna artikel diskutera denna attack på hela arbetarklassens levnadsstandard som försämringen av a-kassan innebär, men framförallt koncentrera oss på frågan om hur arbetarklassen kan försvara sig mot denna typ av attacker.
Det första man måste konstatera är att det finns en rad myter om hur bra a-kassa vi har här i Sverige. En av dessa myter är till exempel att man skulle få 80 procent av lönen i ersättning när man blir arbetslös. Men då det s.k. inkomsttaket i systemet är väldigt lågt, får de flesta inte mer än 50-60 procent i ersättning när de förlorar jobbet. Den nu aviserade sänkningen sker alltså från en redan låg nivå.
Den andra stora myten som framförallt facket och vänstern för fram är att det skulle vara en försäkring som finansieras av försäkringstagarna själva. I själva verket är ett system som helt finansieras och kontrolleras av staten.
Detta har betydelse, därför att denna fråga förs fram som den allra viktigaste för arbetare i denna situation - en direkt attack på dess levnadsstandard - att försvara en statlig institution som a-kassan bara därför att den förvaltas av facket. Med detta menas att det viktigaste idag är att försvara a-kassan som institution och INTE diskutera hur vi skall kunna ta upp kampen för att försvara oss mot alla de försämringar av vår levnadsstandard som haglar över oss.
För att kunna besvara denna fråga är det nödvändigt att vidga horisonten. Det viktigt att vara medveten om att detta inte är något som händer bara i Sverige, utan liknande försämringar av välfärdssystemen genomförs i runtom i Europa. Vi ser hur dessa attacker sker både från högerregeringar som i Tyskland eller i Frankrike av ”socialistiska”, eller av andra politiska varianter som i Italien eller Spanien eller av ”Arbetarregeringen” – Labours - i Storbritannien.
Överallt ser vi hur den kapitalistiska krisen tvingar den härskande klassen (oavsett partifärg) att genomföra allt hårdare attacker på arbetarklassens levnadsvillkor.
Samtidigt ser vi en utveckling runtom i världen av att arbetare börjar ta upp kampen för att försvara mot dessa attacker.
I Frankrike i våras skedde omfattande demonstrationer och protester mot en lagstiftning som skulle göra det lättare att avskeda unga arbetare. Den viktigaste erfarenheten från denna rörelse var dess självständighet, där alla besluten togs på öppna stormöten. En annan viktig erfarenhet var dess medvetna strävan att sprida kampen.
Den av massmedia nedtystade metallarbetarstrejken i den spanska staden Vigo i under våren 2006 visade proletariatets eget sätt att föra kampen, där arbetarna organiserade massiva stormöten för att besluta hur kampen skulle kunna föras (1).
Dessa exempel är viktiga för att ge ett perspektiv på hur arbetarklassen kan kunna föra sin klasskamp på sina egna villkor.
Detta perspektiv gör möjligt för oss att diskutera den proteströrelse som varit mot försämringarna av a-kassan i Sverige sedan valet i höstas.
Dessa proteströrelser har i vissa fall gett ett väldigt radikalt och stridbart intryck. Detta var tydligt i fallet då SAC uppmanade till en politisk strejk mot försämringarna. Men vad innebar denna så kallade politiska strejk egentligen?
Den innebar framförallt en uppsplittring av arbetarklassen efter fackföreningstillhörighet.
Detta sker genom att man helt resonerar i fackföreningstermer.
”SAC: s centrala varsel innehöll en unik möjlighet för även LO-anslutna att delta lagligt i en politisk strejk men förutsatte att LO-medlemmarnas centralorganisation åtminstone ställde sig neutrala till denna möjlighet. Men när LO nu gått ut och öppet tagit avstånd från strejken och t o m varnar sina egna medlemmar för att delta i strejken har vi mycket liten möjlighet att få arbetsdomstolen (AD) att godkänna den del av strejkvarslet som omfattade er i andra fackföreningar.”
(Budkavel 061112)
Detta visar tydligt det försåtliga i SAC: s politik, när man säger ”att titta vi kan strejka, men inte ni som är med i fel fackförening” och att ”avgörandet ligger hos LO: s ledning som bara kommer att ta initiativ till en politisk strejk om trycket från LO: s gräsrötter blir tillräckligt stort” (som ovan).
Hela denna föreställning om att arbetarklassen endast kan kämpa genom sina fackföreningar utgör ett direkt hinder för en utveckling av en verklig klasskamp.
Den ställer den SAC-anslutne arbetaren mot den som är med i LO, istället för att för att förena kring det man har gemensamt.
Det finns fler exempel på hur SAC: s agerande lett just till detta, när man tagit ut sina egna medlemmar i strejk och uppmanat de andra facken att vara neutrala. Med andra ord så de går trots sitt radikala språk tvärtemot det som är arbetarklassen kämpmetod.
Som vi konstaterade i de tidigare exemplen är det mest grundläggande karaktärsdraget hos arbetarkampen under de senaste 150 åren dess strävan mot enhet.
Trots sitt stundtals väldigt radikala språk är SAC ett direkt hinder för utvecklingen av klasskampen.
Dess agerande under hösten är ett tydligt exempel på detta.
Det som karaktäriserat proteströrelsen mot försämringarna av a-kassan under hösten är dess uppsplittring i olika symboliska aktioner. När den politiska strejken avslutades hölls den avslutande demonstrationen så tidigt på eftermiddagen att det inte var möjligt för de som arbetade att delta.
Samtidigt organiserade andra delar av vänstern protestmöten med väldigt blygsamt deltagande utanför riksdagshuset varje måndag.
Alla dessa aktioner har bara förstärkt en känsla av maktlöshet och splittring, eftersom det trots all radikal retorik - inte bara från vänstern utan även sossarna - inte har lett till någon verklig mobilisering. Protesterna har varit dåligt annonserade och vid tidpunkter när vanliga arbetare inte kunnat delta.
LO: s stora protestdag den 14:e december är ett tydligt exempel på detta. LO-byråkratin lyckades till och med att skicka ut uppmaningar som i skarpa ordalag uppmanade medlemmarna att delta i demonstrationen - det var bara det att den anlände till medlemmarna dagen efter demonstrationen!
Det är väldigt viktigt för oss revolutionärer och arbetare, som vill kämpa mot försämringar för arbetarklassen, att förstå och diskutera händelseutvecklingen. Detta kan kanske verka passivt i förhållande till vänsterns alla olika aktioner. Men det som är viktigt att betona i denna situation, är att alla de aktioner som vi sett under hösten framförallt har lett till en ökad splittring avarbetarklassen. Genom att man gör frågan om försämringen av a-kassan till en fråga endast för de arbetslösa. Istället för en fråga som berör alla arbetare, både arbetslösa och de som fortfarande har ett jobb att gå till.
Samtidigt har detta används ideologiskt för att skapa illusionen om att den verkliga orsaken till attackerna är att det kommit en högerregering till makten. Förvisso är det högern som genomför attackerna, men det är viktigt att komma ihåg att de inom den socialdemokratiska maktapparaten som idag framställer sig de som de sanna försvararna av vanligt folk, är de som under den senaste 12 åren genomfört de kraftigaste attacker på arbetarklassens levnadsstandard.
Det alltså samma Vanja Lundby-Wedin som våldsamt attackerar den nya regeringen, som i egenskap av medlem det verkställande utskottet i sossepartiet var med och beslutade om liknande attacker, bara under ett annat namn.
Det är inte genom att delta i vänsterns meningslösa aktioner som arbetarklassen kan försvara sig mot attackerna. Den enda vägen framåt är genom att utveckla sin egen kamp, med egna kampmetoder. Detta innebär konkret att vi som arbetare måste förena vår kamp.
Det är endast genom vår enhet dom vi kan utveckla vår kamp. Det är en kamp som kommer att tvingas konfrontera facket och vänsterns försök att splittra oss.
För att kunna göra detta måste vi diskutera och återta erfarenheterna från vår egen kamphistoria. Ett exempel är de vilda strejkerna i Sverige i slutet på 70-talet där arbetarna istället för att förlita sig på facket satte upp sina egna stormöten och strejkkommittéer eller mer nyligen kampen i Frankrike mot CPE eller strejkerna i Vigo i Spanien.
Karl 28/12 06
Fotnot
1. Se IR 108 och 109
Vi publicerar här en del av vårt ingripande på A las barricadas, ett spansk språkigt anarkistiskt Internet forum. Temat med titeln Anarkism, antiimperialism, Kuba och Venezuela, ställde frågan om vilken ståndpunkt man måste ta i förhållande till Chavez och den”Bolivariska revolutionen” i Venezuela.
Chavez har förvandlats till en ny myt som försöker få oss att tro att inom kapitalismen, inom den förtryckande staten, inom försvaret av en nation, är det möjligt att göra några “framsteg“ gentemot “folkets frigörelse“.
För hålla oss bundna från topp till tå till kapitalets logik, är kapitalets vänster ytterst angelägna om att pracka på oss falska modeller av “social frigörelse“.
Med syftet att få oss kedjade med händer och fötter till kapitalets logik, försöker kapitalets Vänster få oss att köpa falska modeller av den “sociala frigörelsen“. På 30-talet var det myten om det “socialistiska fosterlandet“ i Ryssland — som grundades på ruinerna av den proletära revolutionen som besegrades inifrån genom degenereringen av Bolsjevikpartiet. När de ställdes inför det faktum att denna myt allt mer höll på att nötas ut, förde dessa (“kritiska“ stalinister, trotskister, maoister, officiella anarkister) fram nya idoler som Che Guevara, den kubanska “revolutionen“, Vietnam, Maos Kina… Dessa lögner var kortlivade, så de måste försöka få fram nya idoler med de lerfötter som det kapitalistiska systemet har utrustat dem med. Sålunda, för de hela tiden fram nya messias, Sandinisterna i Nicaragua på 80-talet, eller nu för tiden Zapatisterna i Mexiko eller det brasilianska PT (“Partido Operario“ — “Arbetarpartiet“, ö.a), vilka alla har samma kapitalistiska ursprung.
Vi vill tillkännage att vi delar och stödjer de argument från anarkistiska och icke anarkistiska kamrater som har vederlagt de anarkistiska argument som söker ett “kritiskt“ stöd (precis som vilken trotskist som helst!) för löjtnant Chavez, den nuvarande presidenten i Venezuela. Det är inte alls motsägelsefullt att element som hävdar att de är anarkister uppmanar till ett “kritiskt“ stöd till vad som händer i Venezuela, även om detta betyder ett stärkande av den absoluta staten, ett stärkande av arméns dominerande ställning och en brutal militarism, en rå statskapitalism och en enorm personkult av den “store Bolivarianska ledaren“ Hugo Chavez.
Vi kommer att ta upp tre argument från forumet för att avslöja svindleriet med Chavez:
1. Hans påstådda antiimperialism
2. De så kallade socialistiska erövringarna av folket
3. "Organiseringen av folket".
Den dolda imperialismen förklädd som "antiimperialism"
Rosa Luxemburg fördömde slaktandet under första världskriget och visade att:
"Imperialistisk politik är inte en skapelse av det ena eller andra landet eller av en grupp av länder. Den är en produkt av ett särskilt stadium i den världsomfattande utvecklingen av kapitalismen. Framförallt är det inte möjligt att förstå den förutom i dess ömsesidiga förhållanden från vilka ingen stat kan undkomma".
Alla stater är med nödvändighet imperialistiska. Kapitalismen är ett världsomfattande system och alla nationella kapital är integrerade inom det. Varje nationalstat genomför en imperialistisk politik som står i relation till dess ekonomiska styrka, dess strategiska roll, dess militära kapacitet, etc. USA försöker vara världens polis. Å andra sidan är ambitionerna hos Venezuela mer begränsade - till Karibien och Latinamerika - men är för den skull inte mindre rovgiriga. Den venezuleanska borgarklassen är splittrad vad det gäller vilken väg man skall följa; den traditionella alliansen med sin store granne i Norr vilken försvaras av de klassiska partierna - Kristdemokraterna och Herr Perez "Socialister", eller den "Bolivariska utmaningen" som löjtnant Chavez föreslår? Allting tyder på att den senare möjligheten får stöd av stora delar av det venuzeleanska kapitalet som anser att det är nödvändigt att expandera och erövra nya intresse områden som de kan dominera. Till exempel, det finns fördelen med alliansen med Castroregimen som har fått nylivskkraft då den ryska oljan har ersatts med den från Maracaibo (det område där huvudparten av oljan i Venezuela pumpas upp, ö.a) .
P.Moras, som är en av deltagarna på forumet vilken försvarar anarkismen, säger att:
"det är oundgängligt att anarkiströrelsen deltar i den antiimperialistiska kampen".
Antiimperialistisk ideologi reducerar frågan om imperialismen till en liten grupp av stater och ser resten av världen som "offer". Detta kan bara leda till slutsatsen att USA är den enda imperialistiska makten. Man använder detta "dialektiska" trick för att stödja de stater som motsätter sig USA samtidigt som de döljer det faktum att de är en del av samma system som USA och att också de har sina händer nedsölade med blod. Dessutom, när de tjatar om att USA är "den främsta imperialistiska makten" lägger de en tät dimridå runt de cyniska ambitionerna hos USA:s franska och tyska rivaler (eller deras efterföljare som Zapatero regeringen i Spanien).
Den "antiimperialistiska" ideologin hos Chavez är lika imperialistisk som president Bushs "krig mot terrorismen". Bägge av dem fyller funktionen av att vara rekryteringsagenter för att arbetarklassen skall offra sina liv för den kapitalistiska saken. Gentemot detta insisterar vi på att kampen mot alla kapitalistiska fraktioner måste ses som en förberedelse för att skapa villkoren för den världsomfattande sociala revolutionen som kommer att göra slut på utsugningen i alla dess former.
Borgarklassen är den mest hycklande klass som någonsin har existerat. Den för alltid fram "argument" för att rättfärdiga sin utsugning, sina krig och sitt barbari. I Venezuela, rättfärdigar Chavez förvärringen av fattigdomen och hungern med att de hjälper de fattigaste genom de s.k. "Missiones" genom vilka:
"arbetsförhållandena görs mer "informella" och "flexibla" (vilket betyder ännu osäkrare) för arbetskraften via kooperativ, där arbetarna får svältlöner som är lägre än minimilönerna och utan något som helst socialt skydd. Samtidigt, vid varje produktions eller service anläggning som anslutits till "Missiones" har det skett en förvärring av arbets och levnadsvillkoren för arbetarna där, eftersom deras kollektivavtal har brutits och att de hotas av arbetslöshet"
(Internacionalismo, IKS tidning i Venezuela).
I förhållande till de så kallade "sociala erövringarna" som har genomförts av Chavez, har korrespondens från El Libertario. en anarkistgrupp i Venezuela som har en klar ståndpunkt om Chavez, där de fördömer myten om framstegen inom hälsovården och undervisningssystemet, en myt som också används för att uppmana till stöd för Castro regimen på Kuba. "Framstegen" i utbildningssektorn och hälsovården används för att dölja den svindlande ökningen av fattigdomen och utsugningen de senaste 8 åren. Kamraterna från den argentinska gruppen Nuevo Proyecto Hístórico skriver i en intressant text "Socialt krig till varje pris" och ger en väldigt klar bild av läget:
"enligt 'Instituto Nacional de Estadisticas"(Institutet för nationell statistik, ö.a), den venezuleanska motsvarigheten till SCB, var år 1999 19.9% av befolkningen extremt fattig och idag är situationen ännu värre, eftersom idag befinner sig 28,1% av befolkningen i denna situation. 1999 var de fattiga 43 % av befolkningen vilket hade 2005 ökat till 54%. 22 av 100 venezuleaner är undernärda och 47% lever på bara 2 dollar om dagen."
I de fattiga kvarteren i städerna, de mest avlägsna byarna, överallt finns det "Bolivariska cirklar", "miliser", "självstyrande enheter", etc. I denna labyrint av "deltagar organ", flertalet av dem är ledda av medlemmar i armén, presenteras detta som "deltagande demokrati", i motsatts till den gamla liberala "representativa demokratin".
Några ingripanden på Forumet blev emotionella när de talade om "erfarenheterna från självförvaltningen" som är på gång i Venezuela. Vi kommer inte att gå in på frågan om självförvaltning här, vi vill bara ge vårt fulla stöd till det kraftfulla svaret från El Libertario på dessa spekulationer:
"till exempel, de talar om arbetare och bönder i kamp, uppenbarligen syftar de på de fantastiska historier som den Chavistiska propagandan sprider angående övertagandet av fabriker och boende, något som i själva verket har skett i mycket begränsad nivå under regeringsapparatens kontroll. Något som har fört bankrutta jordbruks och industriföretag under statens kontroll, de opererar under statskapitalistisk regim utan några intentioner att de skall lämnas över i arbetarnas händer".
Den venuzeleanska staten har gett de "deltagande" instrumenten uppdraget att kontrollera arbetarna och befolkningen, underordna dem en stenhård övervakning ('om du inte deltar i revolutionen har du ingen rätt till socialt stöd'), att slå ner arbetarnas strejker och demonstrationer. Vad är den verkliga skillnaden mellan dessa statliga organ för repression och de "folkliga miliserna" hos stalinist regimerna eller det nazistiska SA? Den enda skillnaden är det ideologiska rättfärdigandet.
Chavez "antiimperialism", hans "representativa demokrati", hans "sociala erövringar", är några av de saker som gör att vi förväntasl se honom - även om det är "kritiskt" - som en ny "Befriare". Och om vi förkastar dessa historier så blir vi tillsagda att alla de som tar en principfast ställning för arbetarklassens självständighet inte vill "smutsa ner sina händer" . Men som P. Mattick sade, som är en annan deltagare på Forumet som försvarar rådistiska ståndpunkter, när han med all rätta uttryckte " Vad säger ni? Att det är korrekt att 'smutsa ner händerna' eller ' smutsa ner våra fötter?'" .
För dessa utpressare finns det ett väldigt enkelt svar. Borgarklassens praktik är inte detsamma som proletariatets. För borgarklassen är det ett mycket praktiskt när arbetarna väljer mellan de olika gangster läger, att vi accepterar utsugning, krig och fattigdom i namnet av "den antiimperialistiska kampen".
Detta är inte praktiken hos arbetarklassen eller den stora majoriteten av befolkningen! Arbetarklassens praktik är försvaret av dess klass autonomi, bevarandet av dess självständighet när den ställer krav, när den organiserar sig och väljer sina metoder för att kämpa. Bland de lömskaste vapnen hos borgarklassen är dess försök att få oss att välja någon av de ruttna rätterna från den kapitalistiska menyn, mellan Chavez och Bush, mellan Zapatero och Aznar (mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt, ö.a), mellan demokrater och fascister, mellan militära och civila politiker, etc. Proletariatet måste inse att alla dessa är ovillkorliga försvarare av den kapitalistiska staten och att det måste kämpa för att bygga en autonomi gentemot dem.
Accíon Proletaria IKS sektion i Spanien, maj 2006.
Runt om i världen är arbetarnas levnadsvillkor under attack, antingen av privata företag eller i statliga. Attacker på lönerna, ökningen av arbetslösheten, försämringen av "välfärden", förvärrade arbetsvillkor, ökande fattigdom - detta är priset arbetarklassen får betala för kapitalismens kris. Men dessa enorma attacker slår inte mot ett besegrat proletariat som är berett att passivt acceptera alla offer som krävs av det.
Tvärtom, vi ser allt starkare reaktioner från arbetarna att stå upp emot dessa attacker. Trots att det tystas ned av medierna i de utvecklade länderna, sker en omfattande arbetarkamp i Latinamerika idag.
I Honduras i september, bröt en stor strejk ut i transportsektorn i landets huvudstad Tegucigalpa, som helt avstannade efter det att buss och taxi förarna gick ut i strejk mot regeringens beslut att höja skatterna på drivmedel med 19,7 %. I Nicaragua, efter att våldsamma protester hade ägt rum i Managua i början av året efter det att priserna höjdes våldsamt för offentliga transporter, skedde det massiva strejker inom sjukvården i april och strejker i transport sektorn blockerade huvudstaden Managua.
I Chile, efter det att den socialdemokratiska regeringen ledd av Michelle Bachelet utfärdat polisingripanden, arresteringar och brutal repression, skedde strejker inom utbildningssektorn. Detta var en strejk som riktades mot de eländiga villkoren för lärarna, och den förenade lärare, studenter och skolbarn, de senare hade varit inblandade i en mycket radikal kamp sedan augusti. En av det tema som rörelsen hade var att vägra partiella (delvis, ö.a)a) strejker och ge sig in i de mest omfattande och breda strejker. Denna sommar gick gruvarbetarna i koppargruvan Escondida ut i strejk för första gången sedan gruvan öppnades 1991, de strejkade i tre veckor för 13 % lönehöjning och en bonus. Men de uppnådde bara en 5 % höjning och en bonus som var hälften av vad de begärde. Dessutom, skall avtalet gälla 40 månader och inte två år, vilket naturligtvis är mycket negativt då avtalet inte kan omförhandlas under denna tid.
I Bolivia har arbetarna i tenngruvorna strejkat i flera veckor för ökade löner och mot hot om avsked. De har utsatts för en stenhård repression av Evo Morales vänster regering, denne store vän till Fidel Castro.
I Brasilien har det varit omfattande strejker på Volkswagen i Sao Paolo mot avsked, samtidigt som det varit omfattande strejker inom banksektorn mot avsked och för ökade löner (för mer information, se artikel i World Revolution nr 299).
I Mexiko har tusentals stålarbetare stoppat produktionen i 5 månader under våren och sommaren vid fabrikerna i Sicarta och Atenco vid Stillahavs kusten. Strejkerna slogs ned våldsamt av polisen. Det har också varit strejker bland lärarna i staden Oaxaca (i staten med samma namn), som är bland de fattigaste staterna i landet. Denna strejk gav upphov till en solidaritetsrörelse hos stora delar av befolkningen i staden från mitten av juni fram tills idag.
Men de många fällorna som borgarklassen har utvecklat på den ideologiska nivån har hindrat utvecklingen av arbetarklassens kamp i Latinamerika. Denna kamp har ägt rum i en allmän atmosfär av valskådespel och populistisk propaganda som framförallt vänstern driver, med media "vänliga" affischnamn som Lula i Brasilien och framförallt Chavez i Venezuela. Morales valdes nyligen i Bolivia, Bachelet i Chile och de har hyllats i pressen, i synnerhet av vänstern och vänsteristerna, som ett stort steg framåt för demokratin. I verkligheten är denna propaganda ägnad till att avleda och undergräva arbetarklassens kamp. Det var samma sak med presidentvalet i Brasilien och allt svammel angående återvalet av Lula som president.
I Mexiko, masstrejken av 70 000 lärare, den som började i Oaxaca i mitten av juni, splittrades upp i en allt väsentligt populistisk och demokratisk kampanj trots den militanta viljan bland arbetarna och trots det faktum att i det närmaste hela befolkningen stödde och även anslöt sig till strejken. SNTE (lärarnas nationella fackförbund) och vänsterpartierna lyckades med att ta bort fokus för strejkrörelsen från löner och arbetsvillkor för lärarna och skolbarnen till ett stöd för en individ, det centrala kravet för styrkorna som ockuperade centrum av staden Oaxaca sedan augusti är att stadens guvernör avgår, då han har förskingrat pengar från skolorna (i synnerhet pengar som är avsedda för barnens skolluncher) till förmån för hans valkampanj. Samtidigt tog ockupationen av stadskärnan om hand av "Den folkliga församlingen av Oaxacas folk" (APPO), vilka trotskister och andra vänsterister presenterar som ett slags arbetarkommun eller Sovjet, vilket är ett bedrägeri som har besvarats av våra kamrater i Mexiko:
"För en annan trotskistisk grupp - Germinal (i Spanien)- är APPO 'möjligen embryot för en arbetarstat, den mest utvecklade organismen av sovjet natur som vi inte sett sedan årtionden på hela planeten' (dokument från den 13-09-06). Detta uttalande är inte bara överdrivet men också falskt. Det är inte ett misstag som görs av "ovetande", utan en avsiktlig förvrängning så att arbetarna skall tro att det handlar om en Sovjet när det i själva verket handlar om en interklassistisk front (interklassistisk front betyder ungefär en front där partier och intressen från borgarklassen bestämmer men också andra skikt finns representerade och kraven är nästan alltid uppklädda med fraser som säger sig representera arbetares intressen, ö.a). En sovjet eller ett arbetarråd är en organisation som utvecklas i en förrevolutionär eller direkt revolutionär period. Alla arbetare deltar i den. Dess församlingar är livet och anden i upproret. Deras delegater är valda och återkallbara. Inom APPO har deras välkända "ledare" nära band till maktens existerande strukturer, som Rogelio Pensamiento som är känd för hans relationer med PRI (ett av de största partierna i Mexiko, som under nästan ett sekel var det statsbärande partiet, ö.a), eller ex-deputeranden av PRD-Flavio Sosa, eller fackföreningsbossen i SNTE-Wheel Pacheco som gjorde sig känd för att ha fått 'ekonomiskt stöd' av samma regering under Ulises Ruiz. Men för att avsluta, om vi tar en titt på sammansättningen av denna 'sovjet' kan vi konstatera att, som det första tillkännagivandet av APPO säger, att den utgörs av 79 sociala organisationer, 5 fackföreningar och 10 representanter för skolorna och föräldrarna. Ett sådant amalgam tillåter att allt kan uttryckas förutom proletariatets autonomi och oberoende"
('Is there a revolutionary situation in Mexico?' ICC Online, www.internationalism.org [6]).
Vid slutet av oktober började den federala statens repressiva styrkor en massiv offensiv som syftade till göra slut på ockupationen, vilket utan tvekan ledde till en enorm ilska hos den lokala befolkningen. När detta skrivs äger fortfarande våldsamma konfrontationer rum, i synnerhet i närheten av det ockuperade universitetet. Men rörelsen har redan förlorat sin klassdynamik innan detta ägde rum, och har i allt väsentligt blivit en del av vänsterns allmänna kampanjer, av Zapatisterna och andra borgerliga krafter mot det styrande regeringspartiet. Efter det nyligen hållna presidentvalet har det också varit massiva demonstrationer i centrala Mexiko som kräver att röstsedlarna räknas om efter det att de "fattigas" kandidat. A.M Lopez Labrador besegrades i valet.
Våld och repression tar sig de mest spektakulära formerna i perifera länder, i synnerhet i Latinamerika. Men den är också närvarande i de mest utvecklade länderna, och sker det inte i form av batonger och tårgas så är det med hot om arbetslöshet och företagsnedläggningar.
När det gäller mystifikationer som syftar till att sabotera kampen, att förstöra solidariteten och medvetenheten i klassen, finns det inga gränser. Överallt är det framförallt fackföreningarna, vänsterpartierna och vänsteristerna som är de som förser den härskande klassen med dessa vapen. Och de ideologiska teman är snarlika, de kan sammanfattas som ett försvar av den borgerliga demokratin och ett försvar av det nationella kapitalet. Överallt används valskådespelen som en mystifikation som används massivt, det är nödvändigt att rösta "rätt" och om du inte kan rösta på vad "som är bäst för arbetarna", då är det nödvändigt att förhindra segern för de "sämsta/värsta" (den traditionella högern) genom att rösta på "den minst dåliga" (de etablerade vänsterpartierna).
På ett liknande sätt, hävdar alla dessa borgerliga organisationer att arbetarna inte skall mobilisera sig mot kapitalismen som en helhet, utan mot "nyliberalismen" eller "globaliseringen". På detta sätt, är lögnerna som används mot arbetarnas kamp i Latinamerika inte så annorlunda än de som används mot arbetarna i de centrala länderna. Man behöver bara lägga till några lokala ingredienser, så som "indigenismen" (försvaret av indianernas rättigheter) är populismen hos Chavez eller Morales. Den radikala "antiimperialism" retoriken hos dessa, vilka är hjältar för många inom extrem vänstern i de utvecklade länderna, har bara ett grundläggande syfte, att dölja att utsugningen förblir densamma, oavsett om den organiseras av "utlänningar" eller av en "landsman". Den chauvinism som dessa människor försöker att ingjuta i arbetarnas medvetande har alltid varit den värsta fienden till proletariatet.
(Mulan 4/11/06, efter en artikel i Revolution Internationale)
Vi lever redan med konsekvenserna av den globala uppvärmningen, och man talar nu officiellt om en framtidsbild med mer översvämningar (och förflyttningar av mer än 100 miljoner människor), mer torka, mer svält, mer extrema väderscenarion, då speciellt mer förödande oväder, en högre vattennivå (där man också måste förflytta hundratals miljoner människor), förändringar i förutsättningarna för livsmedelsproduktionen, minskade skördar, mer värmeböljor (med dess inverkan på de äldre och svagare, och på jordbruksproduktionen) och, bland många andra exempel, en förlust av 40% av arterna i ekosystemen.
Stern varnar för att om vi inte gör någonting så
”riskerar vi stora avbrott i ekonomiska och sociala aktiviteter, senare under detta århundrade och i nästa, på en nivå som liknar den man associerar med världskrigen och den ekonomiska depressionen under första halvan av 1900-talet”.
Han föreslår därför att koldioxidutsläppen skall stabiliseras de närmaste 20 åren för att sedan minska mellan 15 och 3% därefter; denna nivå skulle vara ”hanterbar”. Det skulle kosta 1% av världens BNP, men med detta skulle man undvika en kostnad på 20% av BNP, vilken skulle behövas om åtgärderna skulle försenas (en rapport som läckt ut från FN talar om att 5% skulle vara mer realistiskt än 1%).
De åtgärder som föreslås av Stern och regeringen är välkända. Man ska starta en kampanj mot skogsskövlingen. Industrin måste satsa på forskning för att mer effektivt minska koldioxidutsläppen, och satsa på renare energikällor och icke-fossila bränslen. Avgifter för koldioxidutsläpp kan utvecklas för att begränsa utsläppen eller åtminstone göra dem mer kostsamma. Man pratar om skatter för flygtrafiken och biltrafiken. Man måste minska efterfrågan på miljöförstörande varor och tjänster. Gordon Brown har anlitat Al Gore som rådgivare. Tja, det är ungefär allt.
Det är uppenbart att all den propaganda som vill få oss alla individuellt ansvariga kommer att skruvas upp. Vi får ständigt höra att vi måste ändra vårt beteende. Vi ska dra ned termostaten, släcka lamporna, inte lämna TV:n på standby, återvinna allting, plantera träd, handla lokalt, lämna bilen hemma och ta cykeln istället.
Det har rests kritik mot de åtgärder som har föreslagits. Vänsteristerna har klagat på USA för att man inte tar hotet om global uppvärmning på allvar, och för att man istället tror på någon mirakulös ny teknik. De kritiserar länder som USA och Australien för att inte ens skriva på Kyotoavtalet. George Monbiot tror att regeringarna kommer att genomföra åtgärder om de ägnas tillräckligt kraftfull lobbyverksamhet. SWP skyller på nyliberalismen och vill att transportindustrin åter nationaliseras, och att staten reorganiserar energiindustrin. Många kritiker lyfter fram att ingen plan är möjlig att genomföra, eftersom länder som Kina och Indien inte vill offra sin ekonomiska tillväxt för miljöns skull.
Denna sista punkt innehåller ett frö till insikt. Men detta gäller inte bara de två länder som nämnts, utan varje nationell ekonomi i världen.
CBI:s chef Richard Lambert hade modet att säga: ”Förutsett att vi agerar med tillräcklig hastighet, så kommer vi inte att behöva välja mellan att förhindra klimatförändringarna eller att öka tillväxt och investeringar.” Gordon Brown sade att hans prioriteringar var ”tillväxt, full sysselsättning och miljövård”. Ändå var dessa herrar de första att medge, att konkurrensen är grunden för driften mot tillväxt under kapitalismen.
Kapitalismens sätt att fungera, dess överlevnadsstrategi och centrala mål är kapitalackumulationen. ”Ackumulation för ackumulationens skull, produktion för produktionens skull; genom denna formel uttrycker den klassiska ekonomin borgarklassens historiska uppgift ...” som Marx uttryckte det (i Kapitalet, vol. 1, kapitel 27).
Profitjakten, och driften hos varje nationellt kapital att försvara sina intressen, innebär inte att varje land tålmodigt inväntar marknadens dom, utan använder varje till buds stående medel, inräknat det militära alternativet, krig, för att slå sig fram i den kapitalistiska världen. Det är konkurrens, inte samarbete, som kännetecknar det kapitalistiska produktionssättet.
Charlie Kronick från Greenpeace visade på att 1% av BNP är ”samma summa pengar som vi spenderar på reklam i hela världen”, som om man skulle kunna göra en lätt omfördelning. Han medger att utsläppen faktiskt gått upp under Labourregeringen, men föreslår sedan att ”det finns så många saker som regeringen kan göra”.
När allt som ett individuellt kapitalistiskt företag gör är bestämt av behovet att hålla kostnaderna nere, och inkomsterna uppe, bestäms den kapitalistiska statens agerande utav behoven hos den härskande kapitalistiska klassen.
Vad gäller allt deras snack om de katastrofer som orsakas av miljöförstöringen, kommer ingen regering att införa verkliga begränsningar i kapitalackumulationsprocessen. Visst är utgifterna för reklam ett rent slöseri, och detta gäller också de än större resurser som ägnas åt den militära produktionen, men dessa är grundstenar i den kapitalistiska världen av konkurrens.
Man behöver inte en universitetsexamen för att förstå att kapitalismen genom hela sin historia har förgiftat naturen och miljön utan någon tanke på konsekvenserna. Stern nämner världskrigen och den ekonomiska krisen i samma andetag som den ekologiska katastrof som väntar oss alla. Orsaken är densamma: ett bankrutt kapitalistiskt system som, efter att ha uppfyllt sin historiska uppgift att skapa en världsekonomi, nu hotar själva livets fortlevnad på jorden. Olika uträkningar har förutsett att den globala medeltemperaturen kommer att öka till allt mellan 1.4 Celsius till 5.8 C år 2100. Vad man inte har tagit med i beräkningen är den sociala frågan, om relationen mellan samhällsklasserna.
Ett fortsatt kapitalistiskt styre innebär endast ett totalt sammanbrott, genom krig, miljöförstöring eller en dödlig kombination av båda. Mot detta är det endast arbetarklassen kamp som innebär något hopp, eftersom proletariatet är den enda kraften i samhället som kan störta kapitalismen och som har en möjlighet att skapa ett samhälle grundat på mänskliga behov, med solidaritet snarare än en skoningslös rivalitet i sitt hjärta.
WR 3-11-06
Uppslukade av kriget i Irak, det tydliga misslyckandet i kriget mot den internationella terrorismen med ökningen av de dödliga attackerna inte bara i mellanöstern utan över hela världen, uttrycker inte bara en tillbakagång utan ett sant svidande nederlag för USA.
Hur är det möjligt att världen största armé, utrustad med den mest moderna teknologi som finns tillgänglig, med de effektivaste elektroniska systemen, med den mest sofistikerade beväpning som kan lokalisera och nå sina mål på tusentals kilometer, finner sig fången i en sådan situation?
För den härskande klassen är svaret enkelt, det kan bara vara ett tydligt resultat av Bush Juniors inkompetens, ”den värsta presidenten i Amerikas historia, han är okunnig, arrogant och korkad” (med den amerikanske författaren Normal Mailers ord). Denna förklaring är enkel och fungerar desto bättre då George Bush inte behöver anstränga sig för att göra den trovärdig. Men denna förklaring är långt ifrån det verkliga problemet (vilket är den stora fördelen med denna förklaring för borgarklassen). Det är inte den eller de individerna i staten som får kapitalismen att gå i den ena eller andra riktningen, utan tvärtom systemets tillstånd som bestämmer dess politiska orientering. Världens största stormakt måste och är tvungen att hålla fast vid sin position. USA kunde inte tillämpa någon annan politik än den som fördes fram av Paul Wolfowitz (nu en ledande medlem av den republikanska administrationen) i början av 1990-talet:
”Amerikas politiska och militära mission efter kalla kriget slut kommer att vara att säkerställa att ingen rivaliserade stormakt kan uppstå i Västeuropa, Asien eller i det forna Sovjetunionen.”
Denna ”doktrin” offentliggjordes 1992 när den amerikanska borgarklassen fortfarande hade illusioner om framgången för denna strategi i efterdyningarna av Sovjetunionens kollaps och Tyskland enande. Med detta mål, deklarerade de för flera år sedan att för att mobilisera nationen och påtvinga Amerikas demokratiska värden på hela världen och förhindra imperialistisk rivalitet ”behöver vi ett nytt Pearl Harbour”. Glöm inte den japanska attacken på den amerikanska marinbasen 1941, som resulterade i 4500 dödade och sårade amerikaner, och som gjorde det möjligt för USA att gå med i kriget på de allierades sida genom att vända opinionen, som innan dess hade varit tveksamt till att delta i kriget. De högsta amerikanska politiska auktoriteterna var medvetna om att Japan planerade attacken men gjorde inget för att förhindra den.
Allt sedan dess har de helt enkelt tillämpat sin politik: attacken den 11:e september var deras nya ”Pearl Harbour” och i dess namn kunde de iscensätta ett nytt korståg mot terrorismen och de lyckades med att motivera invasionen av Afghanistan och Irak.
Resultatet av denna politik, den enda som världens största imperialistiska makt kan genomföra, är helt och hållet negativ: 3000 soldater dödade sedan början av kriget i Irak för tre års sedan (av vilka mer än 2800 är amerikaner), 655 000 irakier utraderades mellan mars 2003 och juli 2006, sedan de dödliga terroristattackerna och konfrontationen mellan Shia Sunni muslimer som har intensifierats. Det finns 160 000 ockupationssoldater i Irak under USA överkommando som är oförmögna att ”genomföra sin uppgift av att upprätthålla ordningen” i ett land som är på randen till ett inbördeskrig. Inte bara Shia- och Sunnimilisen konfronterar varandra, utan också lokala rivaliserande Shiitiska gäng konfronterar varandra och sprider terror, speciellt i konflikten mellan Moqtada al-Sadr’s gäng (egenutvecklad armé) och Al-Badr-brigaderna (knutna till den dominerande fraktionen i regeringen) som huvudsakligen varit ansvarig för slakten vid Amara, Nasiriya och Basra där de försökte införa sitt styre. I den södra delen av landet har Sunni-aktivister, som stolt deklarerat samröre med talibaner och Al-Qaida, proklamerat en ”Islamistisk republik”, medan befolkningen i Bagdadregionen utsätts för bil-, bus och t.o.m. cykelbomber, liksom gäng av plundrare. Den minsta sorti av isolerade amerikanska trupper exponerar sig omedelbart för bakhåll.
Krigen i Irak och Afghanistan sväljer också kolossala summor som gräver sig allt djupare ned i budgetunderskott och förebådar astronomiska skulder för USA. Situationen i Afghanistan är inte mindre katastrofal. Den ändlösa jakten på Al Qaida och närvaron av en ockupationsarmé, ger trovärdighet till talibanerna (som störtades från makten 2002 men beväpnades av Iran och lite mer diskret av Kina), vars bakhåll och terroristattacker har mångfaldigas. De ”onda terroristerna”, Bin Laden och Talibanregimen, båda skapelser av USA för att slå tillbaka Sovjetunionen, vid den tid då de imperialistiska blocken existerade, efter Rysslands invasion av Afghanistan 1979. Bin Laden var en tidigare spion som rekryterats av CIA 1979, som efter att ha fungerat som finansiell mellanhand i vapenhandeln mellan Saudi-Arabien och USA till den afghanska gerillan, på ett ”naturligt” sätt fortsatte vara mellanhand för amerikanerna för att finansiera det afghanska motståndet från början av den ryska invasionen. När det gäller talibanerna var de beväpnade och finansierade av USA och deras makttillträde genomfördes med deras fulla välsignelse.
Det är uppenbart att detta stora korståg mot terrorismen, långt ifrån att utradera den, har bara öppnat vägen för fler och fler terroristaktioner och självmordsbombningar vars enda syfte är att drabba så många offer som möjligt. Idag är Vita huset maktlöst inför det faktum att Iran kokar ihop en fälla åt det på det mest förödmjukande sätt. Dessutom ger detta utrymme för mindre makter som Nordkorea som genomförde ett atombombsprov dem 8:e oktober, vilket innebar att det potentiellt är det åttonde landet med atomvapen. Denna gigantiska utmaning hotar jämvikten i Sydostasien och uppmuntrar andra med aspirationer att inneha atomvapen [1]. Japans snabba militarisering och upprustning och dess orientering mot produktion av atomvapen kommer att hitta den förevändning den behöver för att svara upp till sina omedelbara grannar.
Vi måste också beakta den fruktansvärda konflikten i Mellanöstern och speciellt på Gazaremsan. Efter Hamas seger i valet i januari har direkt internationellt stöd dragits tillbaka och den Israeliska regeringen har blockerat transfereringen av fonder från skatter och tullavgifter till den palestinska myndigheten. 165 000 av dess anställda har inte fått sin lön på 7 månader, men deras ilska, liksom för hela befolkningen, med 70% som lever på gränsen till fattigdom, med 44% arbetslöshet, har enkelt fångats upp in i en konfrontation på gatorna mellan Hamas och Fatahs milis, vilket har skett med förnyad regelbundenhet sedan den 1:a oktober. Försöken att forma en regering för nationell enhet har alla misslyckats. Samtidigt, efter dess reträtt från södra Libanon, har Tsahal (den israeliska armén) gått tillbaka till gränsen mot Egypten så långt ner som till Gazaremsan och återupptagit missilbombardemanget över Rafah under förevändning att jaga efter Hamas aktivister.
Befolkning lever i ett klimat av permanent terror och osäkerhet. Sedan den 25.e juni har 300 döda registrerats i området.
Den amerikanska politikens fiasko är uppenbart. Detta är skälet till varför Bushadministrationen så öppet sätts ifråga, även av republikaner. 60% av den amerikanska befolkningen tycker att kriget i Irak är ett ”dåligt alternativ”, en stor del av dem tror inte längre att Saddam hade någon kärnvapenpotential eller hade några kopplingar till Al Qaida, och tror att detta var en förevändning för att rättfärdiga en intervention i Irak. Ett halvt dussin böcker har nyligen (en av dem av Bob Woodward, den prominenta journalisten som avslöjade Watergateskandalen under Nixon) resolut fördömt denna statliga ”lögn” och uppmanat till ett tillbakadragande av trupperna i Irak. Detta betyder inte att USA militaristiska politik har övergetts men regeringen är tvungen att ta hänsyn till och visa upp sina egna motsättningar för att anpassa den.
Bush senaste förmodade ”klavertramp” då han erkände paralleller med Vietnamkriget är en del av dessa sidospår … som orkestrerats av James Bakers intervjuer. Denna tidigare administrative chef från Reagantiden, senare statssekreterare för Bush den äldre, förespråkar ett öppnande av en dialog med Syrien och Iran och framförallt för ett partiellt tillbakadragande från Irak. Detta försök till ett begränsat svar understryker omfattningen av den amerikanska borgarklassen försvagning, eftersom ett tillbakadragande från Irak skulle innebära det smärtsammaste i dess historia, och är en sådan som inte kan tillåtas. Pararallen med Vietnam är verkligen en försåtlig underdrift, då reträtten från Vietnam gjorde det möjligt för USA att göra en fördelaktig omorientering av sina allianser och dra in Kina i sitt eget läger mot Sovjet. Idag innebär ett tillbakadragande av amerikanska trupper från Irak en simpel kapitulation utan någon som helst kompensation och skulle innebära en fullständig misskreditering av USA:s maktställning. Dessa tydliga motsättningar är ett uttryck för en försvagning av det amerikanska ledarskapet och ett steg framåt för ”var och en för sig själv”. Även om vi sett en ny majoritet i den nya kongressen i det senaste valet kommer detta inte att innebära ett nytt ”alternativ” utan en framstupa fall in i mer och mer mordiska militära äventyr som ett uttryck för kapitalismens återvändsgränd.
I USA har tyngden av chauvinismen som spelades ut i efterdyningarna från den 11 september i stort sett försvunnit med erfarenheten av ett dubbelt fiasko i kriget mot terrorismen och av sumpmarken i kriget i Irak. Arméns rekryteringskampanjer har svårt att hitta kanonmat som är beredd att riskera sitt skinn i Irak och soldaterna är demoraliserade. Trots riskerna sker det tusentals deserteringar på plats. Vi noterar att tusentals desertörer har sökt sin tillflykt till Kanada.
Situationen ger oss en ögonblicksbild av ett helt annat perspektiv. Den mer och mer oacceptabla bördan av kriget och barbariet i samhället är en nödvändig dimension för proletariatet att utveckla sitt medvetande om den obotliga bankrutten i det kapitalistiska systemet. Det enda svar som arbetarklassen kan ge gentemot det imperialistiska kriget, den enda solidaritet som den kan ge sina klassbröder som utsätts för de mest fruktansvärda massakrer, är att mobilisera sin egen klass i kamp för att göra ett slut på detta system.
(Anpassad från Revolution Internationale, IKS publikation i Frankrike)
Not:
[1]. Nyligen fick vi läsa att 6 arabstater (Algeriet, Egypten, Marocko, Saudiarabien, Tunisien och förenade Arabemiraten) annonserat att det ville använda kärnteknologi. Även om de påstår att de vill andvända detta för fredlig energiproduktion, är det omöjligt att tro på dem, speciellt som Iran försöker gå med i atomklubben och när USA visat sig maktlös i att stoppa Koreas kärnvapenprov.
Efter den senaste konflikten mellan Israel och Hizbollah har vi hört att många röster har höjts mot den amerikanska imperialismen som ses som den främsta orsaken till krig och destabilisering. Vänsteristerna är ofta de första att hävda detta. Trotskisterna i synnerhet missar aldrig ett tillfälle att brännmärka den amerikanska imperialismen och dess israeliska allierade.
Men världens mäktigaste stat har inte monopol på imperialism. Snarare tvärtom, imperialismen är en oumbärlig förutsättning för överlevnaden av varje nation. Perioden av kapitalismens förfall, vilken inleddes för snart ett århundrade sedan, innebar att systemet inträdde i en era av generaliserad imperialism, vilken ingen nation kunde undvika. Denna permanenta konfrontation innebär krig som ett ständigt perspektiv och militarismen som ett levnadssätt för alla stater, vare sig de är stora, små, starka eller svaga, angripare eller offer.
Om vi skall ge en väldigt allmän beskrivning av imperialismen, är den ett lands politik där denna stat försöker bevara eller sprida sin politiska, ekonomiska och militära dominans över andra länder och territorier. Som sådant kan vi referera till många ögonblick i den mänskliga historien (från Assyriernas dagar, romarriket, det Ottomanska imperiet, eller Alexander den Store fram tills idag). Det är dock endast under kapitalismen som den får en väldigt speciell karaktär. Så här skrev Rosa Luxemburg om denna fråga:
"... strävan hos kapitalismen att expandera blir plötsligt ett vitalt element, den mest slående karakteristiken för den moderna utvecklingen, sannerligen har expansionen följt med kapitalismens hela historia och i dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas, har den antagit en så otyglad karaktär att den sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" ("Antikritiken", vår översättning).
Det är sålunda avgörande att förstå vad imperialismen är i ett kapitalistiskt system som har gått in i sin förfallsperiod. Idag skapar den konflikter överallt, underkastar hela planeten ett blodbad, vilken i " dess nuvarande, slutgiltiga, imperialistiska fas ... sätter hela mänsklighetens civilisation i fråga" .
Sedan världsmarknaden grundades i början på 1900-talet och som sedan dess har delats upp i kommersiella zoner och intresseområden mellan de avancerade kapitalistiska staterna, har intensifieringen av konkurrensen mellan dessa nationer lett till ett förvärrande av de militära spänningarna. Detta har också lett till en tidigare ej skådad utveckling av vapenrustningen och en allt större underordning av allt ekonomiskt och socialt liv under de militära imperativen och de ständiga krigsförberedelserna.
Rosa Luxemburg krossade grunderna för myten om att en stat, eller en viss grupp av stater, de med en utvecklad militär makt, skulle vara de enda ansvariga för krigets barbari. Även om alla stater inte har samma militära medel, har de dock samma politik. Att ambitionerna om världsherravälde bara kunde realiseras av de starkaste staterna gör inte att de svagare staterna inte hade samma imperialistiska ambitioner. Som med maffian, är det bara gudfadern som kan bestämma över en hel stad, medan lokala hallickar kan bestämma på en viss gata, men ingenting skiljer dem vad det gäller deras syften och gangstermetoder. Sålunda kan den minsta nationen ägna lika mycket energi som andra stater för att bli en större nation på bekostnad av deras grannstater.
Det är därför som det är omöjligt att göra en skillnad mellan förtryckande och förtryckta nationer. Faktum är, att i styrkeförhållandet mellan de imperialistiska hajarna, konkurrerar de alla lika mycket på den globala arenan. Den borgerliga myten om angripande stater eller block används av dem för att rättfärdiga myten om det "defensiva" kriget. Identifieringen av den mest aggressiva imperialismen används för att tvinga in befolkningen i kriget.
Militarism och imperialism är de mest tydliga uttrycken för kapitalismens inträdde i dess förfallsperiod. Hela denna fråga provocerade fram en debatt bland revolutionärerna i början på 1900-talet.
Konfronterade med fenomenet imperialism, utvecklades olika teorier inom arbetarrörelsen för att förklara vad detta var för något, särskilt av Lenin och Rosa Luxemburg. Deras analyser smiddes fram strax före och under det första världskriget och stod emot Kautskys vision som ansåg att imperialismen var en möjlighet bland andra politiska möjligheter för de kapitalistiska staterna och han frågade:
"... kan inte den nuvarande imperialistiska politiken bli efterträdd av en ny, super-imperialistisk politik, som kommer att introducera en gemensam utsugning av världen av ett internationellt förenat finanskapital som tar över från de inbördes rivaliserande nationella finanskapitalen?
( från Lenin i "Imperialismen, kapitalismens högsta stadium", vår översättning).
I motsatts till detta, ansåg den marxistiska ståndpunkten att imperialismen inte bara var en produkt av kapitalismens lagar utan också en inneboende nödvändighet för den i dess nedgångsperiod. Lenins teori kom att få en särskild betydelse eftersom den tillät honom att under första världskriget försvara en strikt internationalistisk ståndpunkt som senare kom att bli den Kommunistiska Internationalens ståndpunkt.
Men Lenin konfronterade framförallt frågan om imperialismen på ett beskrivande/deskriptivt sätt, utan att utveckla en klar förklaring av ursprunget till den imperialistiska expansionen. För honom var det framförallt en rörelse som fanns i de utvecklade länderna vars främsta kännetecken var utsugningen i kolonierna av de "superrika" kapitalen i metropolerna, med syftet att tillägna sig "superprofiter" genom att exploatera billig arbetskraft och naturtillgångar. Med detta synsätt blir de mest avancerade länderna parasiter på kolonierna, jakten på att uppnå "superprofiter", vilka blev oundgängliga för deras överlevnad, förklarade deras världsomfattande konflikter som syftade till att vidmakthålla eller till att erövra kolonier. Detta synsätt fick till följd att man delade in världen i förtryckande länder å ena sidan och förtryckta länder i kolonierna å den andra sidan.
"... Lenins betoning om de koloniala besittningarna som en särskiljande och till och med ett oundgängligt kännetecken för imperialismen har inte bestått tidens tand. Trots hans förväntningar att förlusten av kolonierna, vilka föregicks av revolterna i dessa regioner, skulle skaka det imperialistiska systemet i dess grundvalar, anpassade sig imperialismen ganska lätt till 'avkoloniseringen'.
Avkoloniseringen (efter 1945) uttryckte helt enkelt de äldre imperialistiska makternas nedgång och triumfen för de imperialistiska jättarna som inte var nedtyngda av allt för många kolonier i perioden runt första världskriget. Sålunda var USA och Ryssland kapabla att föra fram en "antikolonial" linje som kunde främja deras imperialistiska intressen, att slå an och berika sig på de nationella rörelserna och omedelbart förvandla dem till inter-imperialistiska ’lokala’ krig". (International Review nr 19)
Genom att ha som utgångspunkt en analys av den historiska perioden som helhet, uppnådde Rosa Luxemburg en mer fullständig och djupare förståelse av fenomenet imperialism. Hon visade på de historiska grundvalarna för imperialismen i själva det kapitalistiska systemet. Medan Lenin begränsade sig till etablera fenomenet av utsugningen av kolonierna, analyserade Rosa Luxemburg de koloniala erövringarna som ett fenomen som ständigt följde den kapitalistiska utvecklingen, som närde den omättliga nödvändigheten av den kapitalistiska expansionen genom penetreringen av nya marknader, genom införandet av kapitalistiska relationer i områden där den dittills inte hade existerat:
"Ackumulationen är omöjlig i en miljö som är uteslutande kapitalistisk. Därför finner vi att kapitalet har drivits sedan dess begynnelse att expandera gentemot icke-kapitalistiska strata/skikt och nationer, att hantverkare och bönder ruinerades, proletariseringen av mellanskikten, den koloniala politiken (politiken med att 'öppna upp' marknader) och exporten av kapital. Existensen och utvecklingen av kapitalismen sedan dess början har enbart varit möjlig genom en konstant expansion av produktion till nya länder. " (‘Antikritiken’, vår översättning). (1)
"Kapitalismen i dess glupska, febriga jakt efter råmaterial och köpare som vare sig är kapitalister eller lönarbetare, rånade, decimerade och mördade de koloniala befolkningarna. Detta var epoken när Storbritannien expanderade in i Egypten och Sydafrika, Frankrike in i Marocko, Tunisien och Tonkin (Franska Indokina, ö.a) Italien in i Östafrika och till Abessiniens gränser, det tsaristiska Ryssland in i Centralasien och Manchuriet, Tyskland in i Afrika och Asien, USA till Kuba och Filippinerna och Japan till den asiatiska kontinenten"
( 'The problem of war' av Jehan, 1935, citerat i International Review nr 19).
Men denna utveckling stöter också på kapitalismens grundläggande motsättningar - desto mer som den kapitalistiska produktionen sprider sitt grepp över planeten, ju trängre blir marknadens begränsningarna genom den frenetiska jakten på profiter, detta i relation till behoven för den kapitalistiska expansionen. Bortom tävlandet om erövrandet av kolonier, identifierade Rosa Luxemburg i mättandet av världsmarknaden och uttömmandet av de ickekapitalistiska marknaderna, en vändpunkt i kapitalismens liv - den historiska svagheten och återvändsgränden för detta system som:
"inte längre kan fullfölja dess funktion som ett historiskt verktyg för utvecklingen av produktivkrafterna" (Antikritiken").
I den slutgiltiga analysen, är detta också orsaken till krigen som hädanefter skulle komma att känneteckna levnadssättet för den förfallande kapitalismen.
Imperialism, den förfallande kapitalismens levnadssätt
När väl den kapitalistiska marknaden hade nått planetens fysiska gränser, blev bristen på solventa avsättningsområden och nya marknader något som ledde till en permanent kris för det kapitalistiska systemet, medan nödvändigheten av att expandera förblev en avgörande fråga för varje stat. Hädanefter kunde expansionen av en stat bara äga rum på bekostnad av andra stater i en kamp för att dela upp världen genom väpnade konflikter.
"Under kapitalismens uppåtgående period uttryckte krigen (nationella, koloniala eller imperialistiska erövringar) en marsch som ledde framåt, i en blomstrande utökning och expansion av det kapitalistiska ekonomiska systemet. Kapitalistisk produktion tog sin tillflykt till krig som en fortsättning på dess ekonomiska politik med andra medel. Varje krig betalade sig genom att de lade grunden för en fortsatt expansion som försäkrade utvecklingen av en expanderande kapitalistisk produktion ... krig var det oundgängliga medlet för kapitalismen för att öppna upp möjligheterna för dess framtida utveckling vid en tidpunkt denna potential fortfarande existerade och vilken enbart kunde öppnas upp genom våld." (Rapport till konferensen 1945 för Gauche Communiste de France).
" krig … det enda medlet, inte för en lösning av de internationella kriserna, men ett medel genom vilken varje nationell imperialism försökte fly från sina svårigheter på bekostnad av rivaliserande imperialistiska stater." (ibid.).
Denna nya historiska situation krävde att varje stat i världen utvecklade en form för statskapitalism. Varje nationellt kapital är dömt till en imperialistisk konkurrens och finner hos staten den enda strukturen som är tillräckligt stark för att mobilisera hela samhället med syftet att konfrontera dess ekonomiska rivaler på en militär nivå:
"Den permanenta krisen gör det oundvikligt att de allehanda imperialistiska makterna kommer att göra upp sina konflikter genom väpnad kamp. Krig och hotet om krig är de latenta eller öppna uttrycken för en situation av permanent krig i samhället. Moderna krig är ett materiellt krig. Det kräver en fruktansvärd mobilisering av alla tekniska och ekonomiska resurser i ett land. Krigsproduktionen blir axeln i den industriella produktionen och den huvudsakliga ekonomiska aktiviteten i samhället" (ibid.).
Detta är varför tekniska framsteg blir fullständigt villkorade av militären, flygindustrin utvecklades först under det första världskriget, atomkraften användes först som en atombomb 1945, informationsteknologin och Internet användes först som militära verktyg av NATO. Tyngden från den militära sektorn i alla länder suger upp alla de levande krafterna i den nationella ekonomin med syftet att utveckla vapen som skall användas mot de andra nationerna. Vid begynnelsen av kapitalismens förfall ansågs krig vara ett sätt att dela upp marknaderna.
Men med tidens gång, förlorar de imperialistiska krigen mer och mer sin ekonomiska rationalitet. Från början av kapitalismens förfall, tar den strategiska dimensionen överhanden över de strikt ekonomiska övervägandena. Det handlar om att erövra geo-strategiska positioner gentemot alla andra imperialistiska makter i en kamp för hegemoni och försvar av militära ordning och status.
Under denna period av kapitalismens förfall, representerar krigen mer och mer en ekonomisk och social katastrof. Denna frånvaro av en ekonomisk rationalitet hos krigen betyder inte att varje nationellt kapital avstår från att plundra produktivkrafterna hos dess kuvade motståndare. Men denna "plundring", i motsatts till vad Lenin trodde, utgör inte längre krigets huvudsakliga syfte. Medan somliga fortfarande tror, och officiellt försöker de vara trogna Lenins tankar, att krigen motiveras av den ekonomiska aptiten (oljan brukar vara den populäraste motiveringen i denna fråga), besvarar verkligheten denna fråga. Den ekonomiska balansräkningen för det USA ledda kriget i Irak sedan år 2003 visar på intet sätt några "profiter" för USA:s räkning. Inkomsterna från den irakiska oljan, även de som de hoppas på under de kommande hundra åren, är små i jämförelse med de oerhörda summor som USA har spenderat på detta krig. Och som det ser ut just nu kommer de inte att minska.
Kapitalismens inträde i sin sönderfallsfas intensifierar hettan av de motsättningar som redan fanns i dess förfallsperiod. För varje land, innebär varje enskild konflikt kostnader som vida överstiger de vinster som de skulle kunna få från krigen. Krigen resulterar bara i massiv förstörelse, och lämnar de länder där de äger rum i ett anemiskt tillstånd, i fullständig ruin, och de kan inte återuppbyggas (inom kapitalismen). Men inga av dessa kalkyler angående förluster eller profiter kan åsidosätta nödvändigheten för staterna, alla stater, att försvara deras imperialistiska närvaro i världen, att sabotera rivalernas strävanden, eller att öka deras militära budgetar. Tvärtom, de är alla uppslukade i ett irrationellt grepp om man ser det utifrån en ekonomisk och kapitalistisk profitabilitet. Att inte inse irrationaliteten hos borgarklassen, betyder helt enkelt att man undervärderar hotet om förintelsen, något som väger mycket tungt över mänsklighetens framtid.
(Från Revolution Internationale nr 335, Maj 2003)
Not. 1. Rosa Luxemburg, Antikritiken. I boken Kapitalets Ackumulation (ej utgiven på svenska, ö.a) visar hon på att totaliteten av mervärdet som erhålls från utsugningen av arbetarklassen inte kan realiseras inom de kapitalistiska sociala relationerna. Detta beror på att arbetarna, vars löner är långt mindre än det värde som skapas av deras arbete, inte kan konsumera alla de varor som de producerar. Kapitalistklassen kan inte heller konsumera allt mervärde eftersom en del av det måste användas för den utvidgade reproduktionen av kapitalet och måste vara utbytbart. Sålunda är kapitalismen, sedd från en global synvinkel, hela tiden tvingad att söka köpare för dess produkter från områden som står utanför kapitalistiska sociala relationer.
Länkar
[1] https://sv.internationalism.org/tag/5/156/sverige
[2] https://sv.internationalism.org/tag/7/313/valet-i-sverige-2006
[3] https://sv.internationalism.org/tag/12/276/mobilisering-av-folket
[4] https://sv.internationalism.org/tag/5/175/venezuela
[5] https://sv.internationalism.org/tag/11/252/ingripande
[6] http://www.internationalism.org
[7] https://sv.internationalism.org/tag/12/265/europa
[8] https://sv.internationalism.org/tag/5/171/syd-and-centralamerika
[9] https://sv.internationalism.org/tag/7/188/klasskamp
[10] https://sv.internationalism.org/tag/4/116/miljoe
[11] https://sv.internationalism.org/tag/12/256/usas-imperialism
[12] https://sv.internationalism.org/tag/5/168/usa
[13] https://sv.internationalism.org/tag/7/195/krig-i-iraq
[14] https://sv.internationalism.org/tag/4/118/imperialism