Den 17:e oktober röstade det turkiska parlamentet med en enorm majoritet för att ge den turkiska armén befogenhet att förfölja kurdisk gerilla från PKK till dess baser i norra Irak. Fyra dagar senare, dödas 13 turkiska soldater i ett bakhåll av PKK, som ytterligare eldade på de krigskampanjer som redan hade börjat. Nationalistiska demonstrationer, några av dem väldigt stora, har organiserats över hela Turkiet, och stödd av armén, polisen, majoriteten av de politiska partierna, medierna och utbildningssystemet. Varje medborgare uppmanas till att hänga en turkisk flagga vid fönstret eller ta med sig en på fotbollsmatcher. Butiker och kontorsbyggnader tävlar med varandra om att ha den största flaggan.

För den turkiska härskande klassen är detta en del av ”kriget mot terrorismen” och påminner om kampanjerna i USA. Men den amerikanska borgarklassen som verkligen ser Turkiet som en nyckelallierad för dess militära strategi i Mellanöstern, är inte direkt glad över denna utveckling. Kort efter deklarationen av det turkiska parlamentet, tog det demokratiska partiet som har majoritet i den amerikanska kongressen, upp frågan angående Turkiets roll i massakrerna på den armeniska befolkningen 1915. Republikanerna, med Bush i spetsen varnade för att detta skulle reta upp Turkiet när de beskrev slakten på armenier som ett ”folkmord”. Men efter det turkiska parlamentets beslut om angrepp på norra Irak, varnade Bush själv för att en ökning av den turkiska närvaron i norra Irak (Bush lät sin tunga avslöja att den turkiska armén redan har en hel del trupper i området) skulle kunna underminera den bräckliga stabiliteten i det autonoma Kurdistan – Iraks enda relativt lugna område efter den amerikanska invasionen och avsättandet Saddam Husein vilket har lett landet till ett fullständigt kaos. Turkiet anklagar de härskande kurdiska partierna i denna region för att hjälpa och uppmuntra PKK. Även om folk som Barzani och Talibani (de främsta kurdiska politikerna i Irak) har uppmanat PKK att upphöra med dess attacker mot Turkiet, är situationen extremt spänd. Barzani till exempel, deklarerade att även om han inte vill vara en del i någon konflikt, skulle de (regeringen i Kurdistan i norra Irak med dess starka styrkor av Peshmerga krigare) absolut komma att försvara sig.

Detta sjudande krig vid den turkisk/irakiska gränsen (efter att artikeln skrevs, har Turkiet i mitten av december 07 gjort massiva bombräder och även sänt in ett inte oansenligt antal soldater i norra Irak, ö.a.) är ytterligare ett kapitel in en fruktansvärd konflikt som betyder öppet krig i Irak, Afghanistan, Libanon och Israel/Palestina och med hotet att konflikten sprider sig till Iran och Afghanistan. Konfronterade med detta barbari och kaos, har kamraterna i EKS (Internationalistiska Kommunistiska Vänstern) svarat med att ge ut ett internationalistiskt uttalande som vi publicerar nedan. De har distribuerat det som ett flygblad tillsammans med deras bulletin ”Nattens Anteckningar” som också tar upp den militanta strejken på Turkish Telecom och pekar på denna typ av kamp som det enda alternativet till militärism och krig.

Kamraterna i EKS ingriper i en atmosfär av stats sponsrad krigshysteri, i ett land (som alla som har läst Orhan Pamuks bok ”Snö kommer att känna igen”) där politiska mord är en väl etablerad tradition. De förtjänar solidaritet och stöd från revolutionärer i hela världen.

Amos 31-10-07

EKS flygblad

Återigen får vi den förfärliga nyheten att fler av arbetarklassens barn offras i det brutala kriget i Sydöst. Borgarklassen och dess medier skriker och kräver mer blod, såsom de alltid gör. Som en konsekvens tittar folk på gatan efter ”terrorister”. Men varför händer detta?

Det sker för att den borgerliga staten befinner sig i en öppen kris som inte varit så framträdande på lång tid. Det grundläggande ekonomiska skälet till detta är faktumet att arbetarna i Turkiet inte har något mer blod för borgarklassen att suga ut, och som det inte vore nog, har arbetarna som vid Turkish Airlines tidigare och vid strejkerna hos Turkish Telecom och Novamed idag visar börjat göra motstånd. Ökande internationella skulder, kapitalet blir allt mer fiktivt, ökande skörhet på ”penning marknaden” – konsekvenserna av allt detta vältras över på arbetarnas rygg. Borgarklassen blåser upp rasismen för att fortsätta denna situation, således utsuger de de kurdiska arbetarna till ett lägre pris och turkiska arbetare befinner sig i en miserabel situation. Den politiska konsekvensen av denna situation är de krigiska deklarationer som vi hela tiden får höra men som inte löser något alls. Den borgerliga statens ideologiska fasad spricker allt mer för var dag. Med allt sämre omständigheter som arbetarklassen lever under, desto djupare drar kapitalet samhället ned i förfall och sönderfall och den förlorar allt mer sin sociala giltighet som gav den dess mening från början. Svaret från borgarklassens politiker angående de senaste massakrerna låter på följande sätt.

För den nationalistiska grenen av borgarklassen, är det som alltid, en ”konspiration” som är organiserad av USA. Enligt dem kommer ”terrorn att utrotas” ifall den turkiska armén invaderar Irak. I verkligheten dock, är det bara tre år sedan just USA önskade att turkiska arbetargrabbar skulle åka och kriga mot arbetare från Irak. Men den turkiska borgarklassen var oförmögen att göra detta eftersom den inte kunde övertyga de turkiska arbetarna att åka och kriga tack vare den turkiska borgarklassens svaghet. Sanningen är den att den turkiska borgarklassen alltid har allierat sig med USA och den turkiska armén står beredd att döda arbetare i Libanon och Afghanistan ifall det behövs. Så, i motsatts till de lögner som den nationalistiska grenen av borgarklassen försöker få arbetarna att tro, finns det ingen intressekonflikt mellan dem och den amerikanska imperialismen. Tvärtom, det finns ett gemensamt intresse mellan dem och de turkiska väpnade styrkorna är de beväpnade bödlarna i denna allians. Dessutom, kommer varje massaker som görs i norra Irak att leda till att fler soldater dödas och än mer ”civilbefolkning” tvingas in i koncentrationsläger och dödas på slagfälten, men detta kommer också att leda till fler bombdåd i de stora städerna.

Den islamistiska och liberala delen av borgarklasen stöder inte kriget på ett speciellt pålitligt sätt, vilket de annars brukar göra. Faktum är att de tvekar om hur ”operationen” skall kunna ske, vilket bara uttrycker att de vill få ett godkännande från USA. På grund av detta, har de inget annat val än att vänta ”tåligt” på att få till stånd en kompromiss med Barzani och Talibani.

Vad det gäller borgarklassens vänster, gör de inget annat än att gnälla med hög röst. De är naturligtvis inte intresserade av arbetarklassens problem med hunger, misär och död. De vrider och vänder på sin retorik mer och mer inför sina herrar för att skydda sin egen ställning. Kort sagt, de visar åter på parlamentets meningslöshet.

Som ett resultat av detta, tvingas också arbetarna i Turkiet in en cykel utan slut av mer krig, förstörelse, terror och kaos, något som borgarklassen påtvingar hela Mellanöstern som inte bryr sig om deras liv eller död. Detta eftersom kapitalismen kan bara skuta upp verkställandet av dess olösliga kris genom att dra ned mänskligheten i än mer förstörelse.

Svaret från proletariatet visar på vägen framåt, som vi såg i Telekom strejken. En enda strejk som hade pågått bara några dagar fick borgarklassen att darra. Bara när arbetarna i solidaritet med sina klassbröder sprider denna kamp, och om arbetarna säger nej till kriget internationellt, kan den kapitalistiska massakern stoppas. Sättet att stoppa krig och massakrer är inte genom att fördjupa och öka dessa, utan genom att bygga en klasssolidaritet över nationsgränserna som når varje militärt slagfält. Fienden är inte klassbröder och systrar i andra länder utan kapitalisterna just här som sitter bekvämt och varmt i sina stora hus!

EKS oktober 2007