Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…

Denna artikel publicerades först i aprilnumret av Revolution Internationale. Den beskriver en situation där fackföreningarna, efter några spontana reaktioner i början av året av Airbus-arbetare i Frankrike och Tyskland – i protest mot att man tillkännagav massiva nedläggningar över hela Europa – hade återtagit kontrollen av situationen genom en serie klassiska manövrar. Men som vi har kunnat se i en uppföljande artikel, översatt från majnumret av RI (”Spontaneous walk-outs at Airbus: the workers make their voices heard”) har fackföreningarna inte på något sätt tömt ut den ilska som finns i arbetarklassen eller deras kapacitet att svara på ytterligare attacker genom att ta sin kamp i egna händer. En artikel om de vilda strejkerna på Airbus-fabriken i Broughton i Wales publicerades i WR 303.

Avskedanden, neddragning av personal, fabriksnedläggelser, tillfälliga anställningar, utlokalisering… lönearbetarna är mer och mer underkastade den fruktansvärda verkligheten i en accelererande kapitalistisk kris. Samma attacker äger rum i Europa (Airbus, Alcatel, Volkswagen, Deutsche Telekom, Bayer, Nestle, Thyssen Krupp, IBM, Delphi…) som i USA (Boeing, Ford, General Motors, Chrysler…) I den privata sektorn i Frankrike, försvann officiellt 10 000 jobb under 2006 och nu planerar man ta bort ytterligare 30 000 jobb under 2008. Dessa planer påverkar inte bara ålderdomliga sektorer utan även ”spetsteknologi”-industrier som flygindustrin, IT och elektronikindustrin. De omfattar inte bara små och medelstora företag utan även stora industriella jättar och deras underleverantörer. De drabbar inte bara arbetare i själva produktionen, utan ingenjörer, kontorsanställda, forskningsavdelningar…

Varje stat, varje företagsledare vet mycket väl om att denna situation drabbar alla arbetare, vare sig i den privata eller offentliga sektorn, och tvingar dem att ställa oroliga frågor om sin och sina barns framtid. Det är allt mer uppenbart att arbetare i alla länder befinner sig i samma båt. Det är därför som borgarklassen är tvungen att inte bara försöka plåstra om de gapande såren i systemet, utan också att försöka vinna tid och hindra arbetarna från att bli verkligt medvetna om denna verklighet.

Det är också därför som fackföreningarna, vars specifika funktion inom statsapparaten är att bibehålla kontrollen över arbetarklassen, överallt försöker gå ut i preventiva aktioner, för att ta udden av varje rörelse mot ett förenat svar från arbetarklassen mot dessa massiva och frontala attacker. Deras huvudsakliga uppgift idag är att försäkra sig om att attackerna kan genomföras, genom att utså splittring i arbetarklassen, genom att dela upp den på avdelningar, sektorer, fabriker eller länder.

Airbus-modellen för fackföreningssabotage

Facket, regeringen och arbetsgivarna, hela den politiska klassen och media, har fokuserat allt intresse på de nedskärningar av 10 000 jobb som drabbar de anställda på Airbus (som fram till nu har haft privilegiet att arbeta på ett mycket lönsamt företag). Det är facket som har befunnit sig i förgrunden för de manövrer som riktats mot att avleda arbetarnas ilska och splittra upp deras reaktioner.

Fackföreningen började med att låtsas som att de inte visste vad som var på gång, men att de skulle vara på plats för att försvara arbetarnas intressen. Faktum är att de i månader hade varit involverade i ”Power 8”-planen, för vilken cheferna hade skapat en ”pilotkommitté” som bestod av personalchefen och fackföreningarna, med det tydliga målet att ”förbereda sig för varje socialt genomslag som dessa åtgärder kan få” (taget från anteckningar från en chef på fabriken i Toulouse-Blagnac). Facket använde hela tiden samma språk, förminskade attacken när den var på gång att förberedas, deltog helhjärtat i den lögnspridning som ägde rum av chefer och olika involverade stater. Därefter såg de tilla att arbetarna på Meulte, som hade gått ut spontant i en strejk 48 timmar innan det officiella tillkännagivandet av Power 8-planen, gick tillbaka till arbetet, och sade till dem att fabriken inte skulle säljas, till och med innan cheferna hade tagit beslut i denna fråga.

Genom att anpassa sig till olika situationer i olika fabriker, organiserade fackföreningarna uppsplittringen av arbetare, som i Toulouse, mellan sektorer som var direkt drabbade och de som var undantagna. Utanpå detta började man föra ram idén om att ifall Airbus befinner sig i denna situation så är det ”tyskarnas fel”. Fackföreningarna har gått på om denna ”ekonomiska patriotism”. I ett flygblad som gavs ut den 7 mars och som undertecknades av både FO-Metaux (den största fackföreningen i Toulouse), CFE-CGC (tjänstemannafacket) och CFTC deklarerade man ”den franska ekonomins intressen, både lokalt och regionalt, står på spel…låt oss förbli mobiliserade…för att försvara Airbus, våra jobb, våra arbetsinstrument, vår yrkesskicklighet och våra kunskaper till fördel för hela den lokala, regionala och nationella ekonomin”. Denna motbjudande propaganda, som tvingar arbetarna att sluta upp bakom kapitalets konkurrenslogik, kunde redan ses vid en demonstration som hölls av fackföreningar från olika europeiska länder där Airbus är etablerade: ”Försvara våra arbetsinstrument tillsammans, lönearbetare på Airbus, underleverantörer, och alla Airbusanläggningar i Europa” (gemensamt flygblad från alla fackföreningar från den 5 februari 2007).

Efter demonstrationerna den 6 mars talade facket om stora demonstrationer som omfattade hela Europa i Bryssel den 16, men avlyste dessa tre dagar dessförinnan, och ersatte den med lokala demonstrationer som fortfarande presenterades som en ”europeisk mobiliseringsdag”, men begränsad till Airbusarbetare och uppsplittrad på olika lokala platser. Man tog helt udden av detta i Toulouse genom att ta arbetarna från fabriksportarns, köra dem i buss till en avlägsen mötesplats och sedan ordna en marsch till företagets huvudkontor i Blagnac, där en armé av TV-kameror väntade för att sända ut ”nyheten”. Knappt hade de kommit på plats förrän facket packade in dem i bussarna igen och körde tillbaka dem till jobbet. Rubrikerna i ”vänster”-tidningen Liberation dagen efter var översvallande: ”Oväntad radikalisering mot Airbus-ledningen: lönearbetare från alla länder har förenat sig”.

Fackföreningarna, liksom resten av borgarklassen vill verkligen inte veta av en stor mobilisering över hela Europa, där arbetare kan samlas, diskutera och utbyta erfarenheter. Framför allt inte i det nuvarande klimatet av ökande attacker: 6 000 jobb försvinner från Bayer, en höjning av pensionsåldern till 67 år i Tyskland, lönesänkningar i hälso- och sjukvården i Storbritannien, avskedande av 300 vid Volkswagen-Forest i Belgien…

Överallt samma smutsiga metoder från fackets sida

Inte heller ville facket att Airbus-demonstrationen skulle sammanfalla med demonstrationen i Paris där arbetare från Alcatel-Lucent protesterade mot en omstrukturering av företaget, där man räknar med nedskärningar av 12 000 jobb, varad 3 200 i Europa, fram till 2008. Det var därför den utlystes dagen före, den 15 mars. Den presenterades än en gång som en förenad europeisk aktion, men det deltog bara 4 000 arbetare från de franska fabriker som drabbades, framför allt de i Bretagne, med helt symboliska delegationer från grannländerna, Spanien, Tyskland, Holland, Belgien och Italien, alla gömda bakom en skog av bretagniska flaggor.

Samtidigt, uner en rad små strejker i olika delar av Frankrike, har facket fokuserat på olika frågor. Det ägde rum en lång och uttröttande strejk om löner vid Peugeot-Aulnay, samtidigt som 150 arbetare vid Renault i Mans togs ut av CGT i en minoritetsstrejk mot ett nytt avtal om flexibilisering som skrivits under av de andra fackföreningarna. Vid båda fabrikerna är det väl känd att företagen kommer att tillkännage nedskärningar. Detta gör det tydligt att det verkliga syftet bakom dessa fackföreningsaktioner är att trötta ut arbetarna så mycket som möjligt och därigenom kunna genomföra attackerna. Lärarna togs ut i en aktionsdag för femtioelfte gången den 20 mars, med samma syfte.

Arbetarklassen har inga gemensamma intressen med sin borgarklass. Tvärtom: situationen tvingar den att inse sina egna gemensamma klassintressen mot de massiva och samtidiga attacker man möter. En sådan situation skapar möjlighet för ifrågasättande, reflektion, en växande insikt om behovet av att sprida kampen, om enhet och solidaritet. Även och fackföreningarna oftast fortfarande kan hålla arbetarna uppsplittrade och isolerade från varandra, så diskrediterar man sig själva, ju mer man gör det. Förutsättningarna börjar mogna för arbetarklassen att kunna samlas, kunna diskutera tillsammans, organisera sig själva utanför och emot fackföreningarna, över nationsgränserna.

Wim, april 2007.