De våldsamma kravaller som utspelades i Tallinn den 26-28 april 2007, angående flyttandet av ett ryskt/sovjetiskt krigsmonument som hyllar den ”sovjetiska” armen under andra världskriget, blixtbelyser de imperialistiska spänningar som finns mellan dagens Ryssland och de sovjetrepubliker som bröt sig ur ”Sovjetunionen” när det definitivt kollapsade sommaren 1991. Det hårda och bittra tonläget från bägge sidor uttrycker detta på ett öppet sätt, där den ryska republiken på ett burdust och aggressivt sätt försöker återvinna så mycket som möjligt av den forna supermaktens – Sovjetunionens – styrka, inflytande och respekt.

Estland, likväl som de flesta andra ex-sovjetrepubliker och före detta medlemmar av det forna Östblocket – Warszawapakten – upplever fortfarande ett tydligt hot från den forne blockledaren och söker skydd från Väst, framförallt USA men också andra stater i Västeuropa (i just Estlands fall, ser vi att de fram till nu framförallt har använt sig av den svenska staten för att bygga upp sin stat, infrastruktur och inte minst sin armé), samtidigt som de med all kraft försöker att främja sina egna imperialistiska intressen, ofta på sina grannländers bekostnad.

Trots dessa motsättningar har både Ryssland och dess forna satelliter ett gemensamt, att de använder sig av våldsamma nationalistiska kampanjer och retorik för att mobilisera befolkningarna bakom sina respektive imperialistiska syften. I Estland försöker man göra detta genom att systematiskt diskriminera den relativt stora rysktalande befolkningen (ca 30% av befolkningen i Estland), något som Ryssland förståss försöker utnyttja, genom att så mycket som möjligt använda den rysktalande befolkningen som kanonmat för Moskvas imperialistiska syften: att destabilisera Estland (och andra stater med en liknande politisk historia).

Den ryska ”upprördheten” över flyttandet av det sovjetiska krigsmonumentet i Tallinn blir än mer hycklande om man betänker att ungefär samtidigt, revs det i Moskva ett liknande krigsmonument, där benknotorna låg vid allmän beskådan i ljusan dager efter att monumentet revs, för att ge plats åt ett varuhus!

Från den svenska imperialismens horisont har man reagerat på ett ganska försiktigt sätt gentemot det upptrappade tonläget mellan Moskva och Tallinn. Visserligen försäkrar den svenska staten sin lojalitet till Estland och dess självständighet, utrikesminister Carl Bildt uttryckte angående den rysktalande befolkningens ställning i Estland att detta är:

”en fråga för det demokratiska Estland självt och jag är övertygad om att landets regering och myndigheter är i stånd att hantera situationen.”

 

(Dagens Nyheter 30-04-07).

Men oron hos den svenska borgarklassen för utvecklingen i Estland är tydlig, denna stat som utgör paradexemplet för det svenska imperialistiska inflytandet utanför Sveriges nationella gränser, vilket kröntes med ”självständigheten” av Estland från det kollapsande ”Sovjetunionen” 1991. En ”suverän” estnisk republik vars tillkomst hade varit väsentligt mer problematisk utan ett enormt diplomatiskt, militärt och ekonomiskt bistånd från den svenska imperialismen. Därför ser den svenska borgarklassen med bekymrade ögon utvecklingen i Estland, då man är rädd för att den nuvarande estniska politiken gentemot Moskva och dess rysktalande minoritet i Estland skall destabilisera den estniska staten, och det politiska inflytandet som den svenska borgarklassen har i Estland (1).

Detta illustreras av att den tidigare så oreserverat positiva massmediala bevakningen av Estland i svenska medier, nu börjar ersättas av frågetecken om den estniska orienteringen. I Dagens Nyheter, på ledarplats, kritiseras den estniska statens kränkande behandling av den rysktalande minoriteten:

”Den bristfälliga integrationen av de rysktalande är ett uppenbart problem, (…) något har uppenbarligen klickat i integrationen, många rysktalande förefaller se sin framtid hotad, många är ännu inte estniska medborgare. (…) Upploppen i Tallinn kom inte som en blixt från en klar himmel. De rysktalandes situation var knappast obekant och få kan ha varit omedvetna om det omstridda monumentet har ett stort symbolvärde, (…) det går inte att komma ifrån att de senaste dagarnas utveckling är ett tragiskt bakslag.” ( ”Svåra sår i Tallinn”, Dagens Nyheter, 30-04-07).

I Dagens Ekos lördagsintervju i Sveriges Radio P1 den 19 maj med den estniske presidenten Toomas Hendrik Ilves, ställer den svenske journalisten många kritiska frågor till den estniske presidenten angående behandlingen av den rysktalande minoriteten i Estland, något som uppenbarligen retade upp denne, speciellt då intervjuaren/journalisten frågade vad Ilves ansåg om dessa i jämförelse med den ”behandling” som den judiska minoriteten utsattes för i Estland under andra världskriget (där Simon Wiesenthalinstitutet anklagar den estniska regeringen för att vara släpphänt med nazisters och nazistsympatisörers krigsförbrytelser i Estland, till skillnad mot de stalinistiska förbrytelserna under och efter andra världskriget. Hittills har inte någon som hjälpte naziregimen ställts inför rätta i republiken Estland).

Den svenska borgarklassens mer kyliga attityd i förhållande till Estland beror dels på att man är rädd för att den estniska statens behandling av de rysktalande ger Moskva en ursäkt för att destabilisera Estland (något som också övriga EU-stater är bekymrade över) och därmed försvaga det svenska inflytandet, men de är också rädda för att förlora svenskt inflytande till förmån för andra ”Väst”-regeringar som säger sig måna om den estniska republikens framtid, i synnerhet USA, som har använt sig av Estlands inträde i NATO för att förstärka sitt inflytande.

Detta stärkta inflytande manifesterades under tiden efter kravallerna i Tallinn och den skärpta konflikten mellan Estland och Ryssland i något som International Herald Tribune karaktäriserade som ”det första kriget i cyberrymden” ( ”First war in cyberspace: The lessons of Estonia” i International Herald Tribune, 29/5 2007) då estniska institutioner och banker blev angripna av oerhörda mängder av datainformation som blockerade deras servrar och förlamade deras korrespondens och aktiviteter under någon vecka. Enligt estniska uppgifter gjordes detta på direkt order från Moskva. I arbetet med att återupprätta datortrafiken fick de estniska myndigheterna hjälp av datorexperter utsända från USA, Israel (trots att Israel anklagar Estland för att inte göra upp med nazistiska krigsförbrytelser på judarna i Estland!) och EU.

Den ryska imperialismens ”nya” aggressivitet

Det hårdnande tonläget från Moskvas sida gentemot Estland är långt ifrån en enskild händelse, vi har över lag sett ett väsentligt hårdare och hotfullare ryskt uppträdande gentemot grannländer och forna sovjetrepubliker som Ukraina eller Estland, där Ryssland antingen hotar med att bryta energileveranser eller med krystade argument säger att leveranserna inte kan fullföljas på grund av att järnvägsvagnar eller pipelines måste underhållas, eller som i Polen och Georgiens fall, där man infört importstopp för polskt kött med hänvisning till att Polen inte kontrollerar köttets kvalité effektivt, helt i strid med EU:s regler. Detsamma gällde många georgiska livsmedelsprodukter som fick vidkännas ett ryskt importförbud.

Den mest dramatiska skillnaden i det ryska tonläget och hållningen i utrikespolitiska frågor, har under den senaste tiden skett gentemot staterna i ”Väst”. Detta till skillnad från de första 10-15 åren efter Sovjetunionens kollaps, då Ryssland var tvunget att föra en mycket defensiv och förödmjukande politik som mest gick ut på att försöka få den ryska federationen att inte kollapsa på ett liknande sätt som själva Sovjetunionen. Nu, genom att framförallt USA och Bushadministrationens anseende och prestige har försvagats, framförallt genom USA:s katastrofala krig i Irak, och de allt högre priserna på råvaror som olja, gas och metaller har gett den ryska statskassan allt bättre finanser, börjar Ryssland ta till allt grövre maktspråk även gentemot ”Västmakterna” för att försvara Rysslands imperialistiska intressen och försöka återvinna en del av den forna supermaktstatusen – vilket hägrar som en dröm för den ryska borgarklassen. Det är därför vi ser de mycket kraftfulla ryska utspelen mot de anti-missilinstallationer som USA vill upprätta på baser i Polen och Tjeckien, där USA använder förevändningen att ”kriget mot terrorismen” kräver att dessa baser placeras nära Rysslands västra gräns för att skydda USA och Europa (inklusive Ryssland!) från missilangrepp från ”skurkstater” som Nordkorea och Iran (!). Gentemot detta reagerar nu den ryska statsmakten med Putin i spetsen mycket starkt, och hotar med att frysa nedrustningsavtalet om konventionella vapen och militärstyrkor i Europa, det s.k. CFE-avtalet, som skrevs under 1990 och sedan uppstod i en modifierad version 1999 med anledning av att Östblocket – Warszawapakten löstes upp i början på 90-talet. Uppenbart är att den ryska statsmakten under senare år avsevärt har ökat sina militära utgifter, uppmuntrade av det försvagade läge som USA befinner sig i genom kriget i Irak och Afghanistan, men också tack vare de betydligt ökade inkomster som Ryssland får genom sin råvaruexport, och den ryska strategin är att slå in en kil i EU, att genom sitt aggressiva uppträdande mot dess gamla satelliter och mot USA öka motsättningarna inom EU angående dess utrikespolitiska orientering och på detta sätt stärka sin position gentemot hela den ”Europeiska Gemenskapen”. Detta visar sig också i de enskilda europeiska staternas attityd i förhållande till Ryssland, där länder som tidigare varit underordnade Moskva i Östblocket i allmänhet motsätter sig alla ryska utspel och initiativ, som t ex. gasledningen som planeras att gå från Rysslands östersjökust till Tyskland, där länder som Polen och de baltiska staterna är helt negativa, och även Sverige är mycket misstänksam gentemot de rysk-tyska avsikterna. Vi ser även, att Storbritannien befinner sig i en skärpt diplomatisk situation i förhållande till Ryssland. Däremot har relationen mellan Ryssland och Tyskland och en del andra länder i västra Centraleuropa stärkts under senare år, där planerna på den gemensamma tysk-ryska gasledningen är det främsta exemplet.

Att de imperialistiska spänningarna kommer att skärpas, i synnerhet på den europeiska kontinenten, genom den ryska imperialismens ökande aggressivitet, är något som är oundvikligt. Dessutom kommer den imperialistiska rivaliteten mellan de olika nationella kapitalen i den europeiska ”unionen” att öka, och ytterligare försvaga alla ambitioner hos försvararna för en mer gemensam och enhetlig europisk utrikespolitik. För Ryssland är detta inte något negativt, utan kommer att medföra, att man kan föra en imperialistisk politik i USA:s fotspår, dvs. att om USA agera unilateralt, kan också Ryssland göra detta. Detta medför endast, att de imperialistiska spänningarna ökar ytterligare i hela världen.

Zeke 20070625

(1) Se artiklar i Internationell Revolution nr 102 och 108 angående de hemliga vapentransporterna på färjan Estonia, orsakerna till Estonia-katastrofen och den svenska borgarklassen lögner om denna.