I World Revolution 302 rapporterades om den strejkvåg som omfattade flera sektorer av arbetarklassen i Egypten i början av detta år: i cementfabriker och fågelfarmer, i gruvor, i kollektivtrafik på bussar och järnvägar, i renhållningssektorn och framför allt i textilindustrin har arbetare varit ute i en lång rad illegala strejker mot de snabbt försämrade reallönerna och nedskärningar av olika bidrag. Den militanta, spontana karaktären hos dessa strider kan anas i denna beskrivning av hur en strejk bröt ut i december förra året vid den stora textilfabriken Mahalla al-Kubra’s Misr Spinning and Weaving norr om Kairo., utgjorde centrum i rörelsen. Utdraget är ifrån ”Egyptian textile workers confront the new economic order” av Joel Neinin och Hossam el-Hamalawy, publicerad i Middle East Report Online och libcom.org, baserad på intervjuer med arbetare vid fabriken, Muhammed ’Attar och Sayyid Habib.

”De 24.000 arbetarna vid Mahalla al-Kubras Misr Spinning and Weaving Complex var spända på att höra nyheten den 3 mars 2006 att premiärministern Ahmad Nazif hade uttalat ett dekret om en ökning av den årliga bonusen som ges till alla offentligt anställda fabriksarbetare, från en fast summa på 100 egyptiska pund (17 dollar) till en två månaders lönebonus. Den senaste gången man höjde den årliga bonusen var 1984 – från 75 till 100 pund.

`Vi läste dekretet, och började sprida ett medvetande om detta i fabriken`, sade ’Attar. `Ironiskt nog började den regeringstrogna fackföreningen publicera nyheten som något som man hade uppnått`. Han fortsatte: `December (när den årliga bonusen betalas ut) kom, och alla var oroliga. Vi förstod att vi hade blivit blåsta. Man erbjöd oss bara samma gamla 100 pund. Faktum är att det bara blev 89 pund kvar efter skatteavdrag.`

Det låg en kampvilja i luften. Under de följande två dagarna började grupper av arbetare att vägra acceptera lönerna i protest. Därefter, den 7 december började tusentals arbetare från morgonskiftet att samlas på Tal’at Harb-torget i Mahalla, som ligger mitt framför huvudingången till fabriken. Fabriksarbetet började gå långsammare, och stannade helt när omkring 3000 kvinnliga fabriksarbetare lämnade sina stationer, och marscherade över till spinn- och vävardelen av fabriken, där de manliga kollegorna ännu inte stoppat sina maskiner. De kvinnliga arbetarna stormade in och ropade: `Var är männen? Här är kvinnorna!` Skamsna gick männen med i strejken.

Omkring 10 000 arbetare samlandes på torget, och skrek `Två månader! Två månader!` för att understryka kravet på den bonus man hade blivit lovad. Svartklädd upploppspolis placerades snabbt ut runt fabriken och i hela staden, men de agerade inte för att stoppa protesterna. `De blev chockerade av vårt antal`, sade ’Attar. `De hoppades att vi skulle upplösa oss till kvällen eller nästa dag`. Uppmuntrade av den statliga säkerhetsstyrkan erbjöd ledningen en bonus som uppgick till 21 dagars lön. Men, som ’Attar skrattande påminner sig ”kvinnorna (på fabriken) slet nästan sönder varje representant från ledningen som försökte förhandla`.

När kvällen kom, sade Sayyid Habib, insåg männen att det var ´mycket svårt att övertyga kvinnorna om at de skulle gå hem. De ville stanna och övernatta. Det tog timmar att övertyga dem om att de skulle gå hem till sina familjer, och återvända nästa dag´. Med ett stort leende tillade ’Attar ´Kvinnorna var mer militanta än männen. De utsattes för kränkningar och hot av säkerhetsstyrkorna, men de höll ut´.

Innan morgonbönerna stormade kravallpolisen in genom företagsgrindarna. Sjuttio arbetare, däribland ’Attar och Habib, sov inne på fabriken, där man hade låst in sig. ´Säkerhetspoliserna sade att vi var få, och gjorde bäst i att lämna stället, men de visste inte hur många av oss som fanns där inne. Vi ljög och sade att det fanns tusentals därinne´. ’Attar och Habib väckte snabbt sina kamrater, och tillsammans började arbetarna banka ljudligt på olika metallföremål. ´Vi väckte upp alla på företaget och i staden. Krediten på våra mobiltelefoner tog slut när vi ringde våra familjer och vänner utanför fabriken, för att meddela dem att de skulle öppna sina fönster och låta säkerhetsstyrkorna veta och de var iakttagna.. Vi ringde alla arbetare vi kände för att uppmana dem att skynda sig till fabriken.

Vid denna tidpunkt hade polisen stängt av vatten och elektricitet till fabriken. Säkerhetsagenter skyndade till tågstationerna för att säga till arbetare som kommit in från förstäderna, att fabriken hade stängt på grund av strömavbrott. Denna avledningsmanöver misslyckades.

´Mer än 20 000 arbetare samlades´ sade ’Attar. ´Vi höll en massiv demonstration, där vi symboliskt begravde våra chefer. Kvinnorna kom med mat och cigarretter och gick med i demonstrationen. Säkerhetsstyrkorna vågade inte stoppa oss. Grundskoleelever och studenter från de närbelägna högskolorna tog gatorna i besittning för att stödja de strejkande´. Den fjärde dagen av fabriksockupation som erbjöd panikslagna regeringstjänstemän en 45-dagars bonus och gav försäkringar att företaget inte skulle bli privatiserat. Strejken avslutades, och den regeringskontrollerade fackföreningen fick stå där med skammen, när den icke auktoriserade aktionen av arbetarna på Misr-fabriken segrade”.

Segern vid Mahalla inspirerade ett antal andra sektorer att gå med i kampen, och rörelsen har långt ifrån stannat upp. I april kom konflikten mellan staten och Mahalla-arbetarna åter upp till ytan. Arbetarna beslöt att sända en stor delegation till Kairo för att förhandla(!) med ledningen för General Federation of Trade Unions om lönekrav och för att ta upp frågan om det lokala fackets stöd för fabriksägarna vid Mahallafabriken under strejken i December. Svaret från de statliga säkerhetsstyrkorna var att införa undantagstillstånd vid fabriken. Som svar på detta gick arbetarna åter ut i strejk och två andra stora textilfabriker deklarerade sin solidaritet med Mahalla: Ghazl Shebeen and Kafr el-Dawwar. Uttalandet från de senare var särskilt tydligt:

Arbetarna vid Kafr- el-Dawwar befinner sig i samma situation som Ghazl el-Mahalla

”Vi textilarbetare i Kafr- el Dawwar deklarerar vår fulla solidaritet med er, för att ni ska uppnå era rimliga krav, vilka är de samma som våra. Vi fördömer säkerhetsstyrkornas nedslag som hindrade delegationen av arbetare från Mahalla att resa för att delta i den planerade demonstrationen vid General Federation of Trade Unions högkvarter i Kairo. Vi fördömer också Said el-Goharys uttalande till Al-Masry Al-Youm i söndags, där han beskrev er aktion som ”nonsens”. Vi följer uppmärksamt vad som händer med er, och deklarerar vår solidaritet med textilarbetarnas strejk i förrgår, och den begränsade strejken i silkesfabriken.

VI vill att ni ska veta, att vi arbetare vid Kafr el-Dawwar och ni arbetare vid Mahalla går i samma riktning och har en gemensam fiende. Vi stödjer er rörelse, eftersom vi har samma krav. Sedan slutet av vår strejk den första veckan i februari, har vår lokala fackförening inte vidtagit några åtgärder för att vi ska nå de krav som utlöste strejken. Vår lokala fackförening har skadat våra intressen… Vi uttrycker vårt stöd för era krav att reformera lönerna. Vi, precis som ni, ser fram emot slutet av april för att se om arbetsmarknadsministern kommer att genomföra de krav vi begärt eller inte. Vi har dock inte så mycket tilltro till ministern, eftersom vi inte har sett något agerande från henne eller den centrala fackföreningsledningen. Det ankommer på oss själva, om vi ska uppnå våra mål.

Därför vill vi understryka att:

1. Vi sitter alla i samma båt och kommer att göra samma resa;

2. Vi vill deklarera vår fulla solidaritet med era krav, och vi vill understryka att vi är beredda att vidta solidaritetsåtgärder, om ni bestämmer er för att gå ut i strejk;

3. Vi kommer att informera arbetarna vid Artificial Silk, El-Beida Dyes och Misr Chemicals om er kamp, och öppna broar för att utvidga solidaritetsfronten. Alla arbetare är bröder i tider av strid.

4. Vi måste skapa en bred front för att kämpa mot regeringens fackföreningar. Vi måste besegra dessa fackföreningar idag, inte i morgon.”

(Översättning från websiten Arabawy, först publicerad på engelska på libcom.org)

Detta är ett exemplariskt uttalande eftersom det visar på den grundläggande naturen i varje genuin klassolidaritet: över yrkesgränser och företagsgränser – en medvetenhet om att tillhöra en och samma klass, som bekämpar samma fiende. Det är också påfallande klart när det gäller behovet att kämpa emot de statliga fackföreningarna.

Det bröt även ut strider på andra platser vid denna period: gummisamlare i Giza stormade företagskontoret i protest mot att man inte betalade ut löner; 2 700 textilarbetare i Monofiya ockuperade en textilfabrik; 4 000 textilarbetare i Alexandria gick ut i strejk en andra gång efter att ledningen försökte dra av på lönen för en tidigare strejk. Det har också förekommit illegala, icke officiella strejker.

Det har också förekommit försök att krossa rörelsen med våld. Säkerhetspolis har stängt, eller hotat stänga ”Centres for Trade Unions and Workers Services” i Nagas Hammadi, Helwan. Dessa centra anklagades för att ”underblåsa en strejkkultur”.

Förekomsten av dessa centra indikerar att det äger rum försök att bygga upp nya fackföreningar. Det går inte att komma ifrån, att det i ett land som Egypten, där arbetarna endast har erfarenhet av fackföreningar som öppet agerar som poliser på verkstadsgolvet, uppkommer idéer bland de mest militanta arbetarna att lösningen på deras problem är att skapa verkligt ”självständiga” fackföreningar, på liknande sätt som de polska arbetarna tänkte 1980-81. Men det som framstår som mest tydligt genom det sätt som strejkerna organiserades vid Mahalla (med spontana demonstrationer, massiva delegationer och möten vid fabriksportarna) är det faktum att arbetarklassen är som starkast när den direkt tar saken i egna händer, istället för att lämna över sin makt till en ny fackföreningsapparat.

I Egypten kan vi redan se ett frö till masstrejken – inte bara i arbetarnas förmåga till en massiv, spontan aktion, utan också i den höga nivån av klassmedvetenhet som uttrycks i uttalandet från Kafr el-Dawwar.

Även om vi inte har sett något medvetet samband mellan dessa händelser och annan klasskamp i det imperialistiskt uppdelade Mellan Östern: i Israel bland hamnarbetare, statsanställda och nu nyligen bland grundskolelärare som strejkat för löneökningar, och studenter som har konfronterat polisen i demonstrationer mot höjda examensavgifter; i Iran där man på första maj såg tusentals arbetare störa ordningen på de regeringsledda demonstrationerna genom att ta upp regeringsfientliga slagord, eller organisera otillåtna demonstrationer där man drabbades av kraftig repression från polisen. Men samtidigheten i dessa rörelser kommer från samma källa – kapitalets drivkraft att försämra villkoren för arbetare över hela världen. På detta sätt innehåller de fröen för an framtida internationalistisk enhet i hela arbetarklassen mot alla hinder av nationalism, religion och imperialistiska krig.

Amos, 20070501. Från World Revolution nr 304.