Klimatfrågan och kärnkraftsfrågan är två av de mest tydliga exemplen på hur kapitalismens rovdrift på miljön har lett till att mänsklighetens hela fortlevnad hotas. Samtidigt är det lätt att inse det absurda i kapitalismens transportlösningar: exempel på hur livsmedel transporteras över hela Europa, eller hela planeten, från producenter till konsumenter är ett bland många. Vänstersocialdemokraten Göran Greider kommenterar detta i DN den 12 februari: ”entusiasmen för världskapitalismen falnar varje gång det berättas om ett paket broccoli som färdats 300 mil på ett lastbilsflak från Spanien till Sverige”.

Det allt mer förgiftade jordbruket är ett annat exempel. Olika bekämpningsmedel och gödningsmedel för att förbättra jordbrukets avkastning leder varje år till miljökatastrofer i liten skala: algblomning är ett exempel, långsiktiga genetiska skador på djurpopulationen ett annat.

Men kan verkligen kapitalismen ta ansvar för att miljöfrågan skall kunna lösas? Räcker det med att betala utsläppsskatter, betala ”trängselavgifter – som vid infarterna till Stockholm och andra större städer i ”rusningstrafik”, sortera sopor eller handla på ”lokala” marknader? Det är detta man vill få oss att tro, eftersom ”vi människor” bär skulden till miljöförstöringen (det är ju tur att man inte skyller på djuren i alla fall!).

Samme Göran Greider skriver i sin kommentar: ”Ty om socialism innebär att våga börja tänka kring en global, demokratisk planering av vår konsumtion och regleringar av vad som får transporteras över jordytan, ja då borde socialism kunna bidra med något i klimatfrågan.”

Det är ju en vacker formulering – men tyvärr omöjlig att realisera under ett kapitalistiskt samhälle. Problemet med ”radikala” företrädare för borgarklassens politiska apparat, som chefredaktören Greider, är att man skapar illusioner om att en förändring av detta samhälle är möjligt bara var och en drar sitt strå till stacken.

Denna ideologi används även mot arbetarklassen, som stämplas som ”omedveten” om miljön eftersom man kör gamla bilar till jobbet på den smutsiga fabriken, inte har råd med kravmärkt mat och därför inte kan ”välja” miljövänligt.

Att arbetarklassen genom hela kapitalismens historia har andats in livsfarliga gaser och damm, drabbats av cancer och asbestos, nämner man förstås inte. Den borgerliga medelklassideologin kring miljöfrågan syftar till att förhindra, att arbetarklassen inser sambandet med det kapitalistiska produktionssättet och miljöförstöringen.

Miljöförstöring har varit kapitalismens mest tydliga kännetecken sedan dess tillkomst.

Borgarklassens rent ofattbara brist på insikt om vart detta skulle leda till fördömdes redan på 50-talet av den italienska vänsterkommunisten Amadeo Bordiga. På 60-talet började vissa forskare och författare varna för rovdriften på naturen, och 70-talet såg de första protesterna mot kärnkraften, efter Harrisburg och Sellafield. Ofta gick lokalbefolkningen ut i förtvivlade protester, men då liksom nu tystades protesterna och man hänvisade till att kärnkraften var säkrare än andra energikällor och inte lika ”smutsig”, dessutom gav den ju arbete åt bygden – se där samma argument som i Forsmark idag!

Miljöideologin är perfekt för borgarklassen att föra fram, för att förhindra att människor blir medvetna om kapitalismens skuld till problemet, ”man gör ju ändå något” när man sorterar sopor, arbetar med ”konkreta frågor” etc, med andra ord är miljö-”arbete” en utmärkt grogrund för att utveckla en reformistisk ideologi, särskilt för att avleda unga människors engagemang.

Miljöfrågan är utan tvivel den viktigaste frågan att lösa i ett framtida socialistiskt eller kommunistiskt samhälle (för oss betyder det samma sak). Den berör grundläggande kommunistiska frågeställningar; hur man producerar och distribuerar livsmedel till hela jordens befolkning, hur man ställer om produktionen till att tillfredsställa mänskliga behov och inte profithunger, hur man ska ”städa upp” efter 200 års kapitalistiskt miljövansinne.

Under den senaste tiden har vi sett hur borgarklassens ideologer börjat tala om en ”världsregering” som måste lösa miljöfrågan. Men den kapitalistiska konkurrensen lyser omedelbart igenom när man ska komma överens om olika saker, Kyotoprotokollet är kanske det främsta exemplet, som stormakter som USA och Kina vägrar att skriva under.

Det är helt enkelt omöjligt att inom det kapitalistiska systemet att lösa miljöfrågan. Ett samarbete som innebär minskade profiter är inte möjligt att tänka sig. Till syvende og sidst är det det nationella kapitalets intressen som betyder något.

Därför måste arbetarklassen ta upp miljöfrågan på allvar i sin kamp, eftersom arbetarklassen är den enda samhälleliga kraft som kan skapa en verklig förändring: genom att störta systemet innan det förstör hela planeten med sin vansinniga, profitstyrda rovdrift på naturen. Miljöfrågan är för viktig för att lämnas i händerna på borgarklassens ideologer!

Vi publicerar därför i detta nummer två artiklar om miljöfrågan.

I.R.  Mars 2007.