Under nära två månader, var arbetarna på VW i Forest-Bryssel i strejk mot de drastiska nedskärningarna av företaget. Med en känsla av hopp och tvekan, var de som en boll som studsade mellan företagen, regeringen och fackföreningarna, mellan tyska, spanska och belgiska intressen, mellan nationella och regionala intressen. För arbetarna är det viktigt att kunna dra lärdomar från denna kamp. En sak är säker: det är hand i hand som de borgerliga partierna och organisationerna har gjort allt för att kyla ned arbetarnas kampvilja och dölja verkligheten angående den ekonomiska krisen, vilken utgör grunden för planerna på omstruktureringar. För dem, handlar det om att trolla bort bankrutten för de kapitalistiska marknadsmekanismerna och kanalisera arbetarnas ilska i fackföreningarnas ”aktionsdagar” som är helt utan perspektiv. Men framförallt försöker de att förhindra en dynamik som leder till en verklig solidaritet, den som är mellan arbetare och inte en ”solidaritet” med ett kapital som befinner sig i svårigheter.

En symbol för det som kapitalismen ännu en gång erbjuder oss: rationaliseringar, flexibilitet, sämre löner, arbetslöshet

Tidningarna i Belgien har skrivit spaltmeter om att ”arbetarna har mycket höga löner” på VW i Bryssel. Men i kontrast till detta, är de synnerligen tysta om faktumet att de omstrukturerings åtgärder som annonserats på VW Bryssel är en försmak om vad som inte bara väntar arbetarna på VW i Belgien, utan hela arbetarklassen.

Nedskärningarna är mycket stora, av 5200 anställda kommer mellan ca två tusen att behålla arbetet. Och för de flesta som förlorar arbetet är arbetslöshet det enda perspektivet. För de som kan behålla jobbet, förväntas en dramatisk produktivitets höjning, bara mellan 2001 till 2005 steg den med 33 %, och med avtalen som fackföreningarna skrev på, som slöts sommaren 2006 angående ”flexibiliteten” (tio timmars arbetsdag, 48 timmars vecka) samtidigt som dessa avtal avser sänkning av lönerna och produktionskostnaderna. Kostnaderna skall tävla med VW:s anläggning i Mosel i östra Tyskland, där kostnaderna för arbetskraften har ökat med 16%, gentemot 24% för VW i Belgien. Vad arbetarna kan förvänta sig är lönesänkningar på kanske 20%…

Tidningarna har skrivit spaltmeter om VW:s interna politik, de specifika problemen för bilindustrin, slitningarna och behoven hos de belgiska och tyska ekonomierna, eller de påstådda ”överprofiterna” hos VW. Men de är tysta som graven när det gäller krisen för det kapitalistiska systemet, vilket är det verkliga skälet till omstruktureringen av VW.

Dessutom skyller metall facket i Belgien detta stålbad på de tyska arbetarna och ”deras” fackförening och inte på bossarna och regeringen i Belgien, de påstår att ”tyskarna” har offrat ”belgiska arbetsplatser” hos VW i Bryssel för att rädda ”tyska jobb”! Som inte VW i Tyskland har skurit bort 20 000 anställda, ökat arbetstiden och minskat lönerna!

En symbol för vilken roll som fackföreningarna spelar i kampen: de splittrar kampen, de gör kampen ofarlig, de sprider känslan av maktlöshet

Massmedierna har också talat mycket om det negativa inflytandet från åren då en ”strejk kultur” utvecklades på VW i Bryssel. Och i motsatts till detta, på vilket konstruktivt sätt som fackföreningarna har genomfört sina ”aktioner”. Målet med detta är att övertyga arbetarna på VW och klassen som helhet att de gör bäst i att ha fullt förtroende för fackföreningarnas ”realistiska” agerande, vilka, i samförstånd med den ”samarbetsvilliga” regeringen och arbetsköparna, kommer att göra vad som är bästa möjliga för arbetarna inom ramen för den belgiska ekonomin som är indragen i en knivskarp konkurrens på världsmarknaden.

Omstruktureringar och utflyttningar av industrier till ”låglöneländer” används således till att splittra proletariatet och för att få dem att bli fångar i konkurrensideologin. Arbetarna blir innestängda, sektor för sektor, och vilseledda till att försvara ”deras” utsugningsvillkor, ”deras” företag, ”deras” del av VW … att försvara det nationella kapitalet. Utifrån denna logik, är en mycket viktig del av den borgerliga propagandan, där fackföreningarna spelar en framträdande roll, att få det att framstå som om de kapitalistiska staten och dess regeringar, skulle utgöra ”ett skydd” mot ”globaliseringens skadeverkningar”:

”Premiärminister Verhofstadt har lyckats uppnå garantier från VW:s högsta ledning i Tyskland att verksamheten kommer att fortsätta, i utbyte mot ett löfte om avsevärda stödåtgärder från den belgiska regeringen” (De Standard, 9.1.2007).

Regeringen blir alltså ”objektivt sätt” en allierad till arbetarna genom att de talar de gammalmodiga tyskarna i VW tillrätta och uppmanar dem att sätta kniven i strupen på arbetare i andra länder ( se t.ex. VW i Spanien).

Och borgarklassen är mycket väl medveten om att detta budskap är användbart eftersom känslan av maktlöshet dominerar inom arbetarklassen, detta i frånvaro av ett perspektiv av ett kollektivt motstånd såväl som ett klassperspektiv. Det är på så sätt som fackföreningarna ingriper, från början har arbetarna skickats hem, isolerade en och en, utan information och utan perspektiv. Det var perspektivet av en strejk som aldrig tar slut som fördes fram av facken, utan stormöten för de strejkande eller där verkliga diskussioner eller beslut var möjliga, utan en vald strejkkommitté som är kontrollerad och återkallbar av stormötet, utan massiva delegationer som aktivt söker stöd och spridning till andra delar av arbetarklassen. Varje dynamik och försök att utveckla och förstärka kampen dödades från början av fackföreningarna. Själva idén att föra en kamp blev mer och mer förkastat som något vansinnigt. Till slut fanns det inget annat att göra för arbetarna än att finna sig i situationen och lita till fackföreningarna och regeringens förhandlare.

Sist men inte minst har medierna skrivit mycket om bristen på solidaritet inom arbetarklassen, med arbetarna på VW och mellan arbetarna på VW:

”Det ägde inte rum några spontana solidaritets aktioner, vilket skedde av arbetarna vid Renault Vilvorde 1997” (De Standard 9.1.2007).

Det är ingen tillfällighet att denna fråga ges en speciell uppmärksamhet av borgarklassen, i synnerhet av fackföreningarna, och denna aspekt togs upp i deras kampanjer under hela kampens gång:

-         där de understryker skillnaderna i villkoren för arbetarna vid VW och andra företag, de försöker omsorgsfullt att upprätthålla separationen mellan arbetarna på VW och de som arbetar på företag som är underleverantörer, för att på så sätt underminera varje försök att utveckla kampen till en verklig arbetarsolidaritet;

-         medlen (ett slags avtalspensioner, ö.a.) till ”individuella lösningar” var astronomiska) De arbetare på VW som accepterade dessa förslag, hängdes ut av facken och medierna som desertörer vilka struntar i sina kolleger, i synnerhet gentemot de som arbetar på underleverantörs företag. Ännu en gång skapades en bild av ”var och en för sig” för att inympa modlöshet gentemot en utveckling av arbetarsolidaritet

-         slutligen anordnade fackföreningarna en stor ”solidaritets” demonstration den 2:a december 06, vilken fick en stor betydelse för att begrava arbetarnas solidaritet. Till att börja med orkestrerades denna demonstration med buller och bång och man sade sig förvänta att minst 50 000 arbetare skulle komma. Men i verkligheten gjordes allt för att inte så många skulle anlända (man t.o.m. underdrev de verkliga siffrorna på antalet som kom) spred de en känsla av nederlag och maktlöshet genom att påstå att ”det finns ingen känsla för solidaritet inom arbetarklassen” och att i samhället är det ”var och en för sig som gäller”, på detta sätt prackade de på arbetarna en maktlöshet och bristen på solidaritet.

Intensiteten i dessa kampanjer är dock en slående indikator på den rädsla som borgarklassen hade i förhållande till denna konflikt. I synnerhet eftersom VW Forest ligger i Brysselregionen, där arbetarna kommer från de två stora språkområdena i Belgien, skulle de regionalistiska och lingvistiska mystifikationerna vara mycket svårare att utnyttja för borgarklassen (något som den belgiska borgarklassen använt sig av maximalt, ö.a.).

En symbol för utvecklingen av kampen: det enda svaret är arbetarnas solidaritet

Även om borgarklassen har lyckats med, tack vare sabotagen från fackföreningarna, att innestänga och göra VW arbetarnas kampvilja ofarlig, kunde man dock genom demonstrationen den 2:a december se en skymt av den sociala verkligheten. Efter alla offentliggöranden av uppsägningar och omstruktureringar bland fabriker, i offentliga sektorn och service yrken, börjar medvetandet ta form hos arbetarklassen att alla är attackerade. Nedskärningarna vid en så viktig fabrik med så stor kamptradition som VW ger inte bara upphov till ”medkänsla” utan framförallt ilska och en allmän oro för framtiden. Många som kom till demonstrationen kom för att detta var det enda sätt de kunde uttrycka en solidaritet. Närvaron av många ungdomar visar på detta när de ropade ”Vi är har med våra föräldrar, vad skall hända med oss?”. Det kom också många pensionärer.

Denna kampvillighet är fortfarande bara i sin linda, men beslutsamheten att kämpa mot avskedanden ökar inom arbetarklassen. Under många år har arbetarna fått vidkännas enorma attacker mot deras arbetsvillkor, deras inkomster och arbetstrygghet i namn av att ”rädda jobben”. Men idag är det allt färre arbetare som tror att dessa ständiga uppoffringar kommer att leda till något bättre. Många arbetare vet inte ännu hur man skall kunna kämpa tillsammans, mot vem och hur skall detta gå till, detta förklarar varför det fortfarande är möjligt att idag många arbetare sluter upp bakom facket eller staten/regeringen. Men trots de enorma ideologiska kampanjerna finns det en mycket stor skepsis hos arbetarna gentemot VW:s löften, och därmed också med alla andra liknande löften. Så denna konflikt kan vare sig ses som en seger eller ett nederlag.

Det är därför som borgarklassen är oroad. Den är medveten om att arbetarklassen skulle kunna dra viktiga lärdomar från dessa händelser och sabotagemanövrer. Det är just därför som den har gjort sådana ansträngningar att smutskasta solidariteten. Att bekämpa arbetslösheten är inte enkelt. Faktum är att arbetsköparna ofta använder sig av ”strejkkulturen” som en förevändning för att föra fram sina avskedanden (som under alla omständigheter är planerade), som hos VW. Men de lyckas lättare med detta om motståndet hos arbetarna är isolerat till en fabrik eller företag. Om inte finns det en verklig risk att kampen sprids – trots fackets fällor eller andra hinder – med ett ord, hotet om masstrejker – som kan tvinga borgarklassen att backa, så som skedde med kampen mot CPE i Frankrike. Men naturligtvis är ett sådant tillbakadragande av borgarklassen temporärt.

Skärpningen av den ekonomiska krisen tvingar den härskande klassen att gå på offensiven igen och genomföra allt desperatare attacker på arbets- och levnadsvillkoren. Slutligen, och detta är den viktigaste lärdomen, den massiva arbetslösheten är ett osvikligt tecken på det kapitalistiska samhället misslyckande. För arbetarklassen måste detta användas som ett stimuli, inte bara för att motstå utsugningens effekter, utan för att mot själva utsugnings samhället.

Lac 6.1.07 (bearbetning från Internationalisme 329, IKS organ i Belgien).