Åren mellan 1930 och 1937 var en period när borgarklassen förberedde sig för krig, på efter att den revolutionära vågen 1917-23 hade brunnit ned till aska. Över hela världen var arbetarklassen besegrad, sönderslagen, infångat i kapitalismens snaror, vilken hade lyckats dra med dem från att försvara sina egna klassintressen genom att ställa upp det falska valet mellan fascism och demokrati, och tvinga in den i en nationalistisk hysteri som ofrånkomligen ledde fram till kriget.

Samtidigt, i och med Kominterns död, som sanktionerades av utropandet av ”socialism i ett land”, så hade majoriteten av arbetarklassens organisationer degenererat, gått över till borgarklassens läger eller helt enkelt upplösts. ”Kommunistpartierna” hade blivit transmis-sionsremmar för ”försvaret av det socialistiska fosterlandet” och den stalinistiska kontrarevolutionen. De enda röster som höjdes mot denna degenerering, som höll fast vid klasståndpunkter (som Bilan, den italienska kommunistiska vänsterns tidskrift mellan 1933 och 1938) kom från små minoriteter av revolutionärer.

Vänstern tvingar arbetarklassen att underordna sig den borgerliga staten

I Spanien fanns det fortfarande en fraktion av världsproletariatet som inte hade krossats, eftersom landet hade stått utanför det första världskriget och inte hade varit med om några revolutionära konfrontationer under perioden efter kriget. Spanien kom nu att utgöra hjärtat i en enorm manöver från borgarklassens sida, som hade ett gemensamt syfte att skilja arbetarklassen från dess klassterräng och dra in den i en rent militär och imperialistisk konflikt.

Genom sin geopolitiska position vid Europas gränser, med Medelhavet och Afrika på en sidan och Atlantenöddes av de två stora fackföreningarna på den andra, var Spanien en perfekt skådeplats för de imperialistiska spänningar som hade utvecklats genom den ekonomiska krisen. Detta gällde särskilt för den tyska och italienska imperialismen, vilka båda sökte etablera en starkare närvaro i Medelhavet och accelererade utvecklingen mot krig.

Därutöver var landets ålderdomliga strukturer, som hade skakats grundligen av den internationella ekonomiska krisen, en gynnsam jordmån för att kunna avleda arbetarklassen. Myten om en ”borgerlig demokratisk revolution”, som skulle utföras av arbetarklassen, hade använts under en tid för att inordna dem bakom alternativen ”republik eller monarki”, vilket i sin tur ledde till valet mellan antifascism och fascism.

Efter Primo de Riveras militärdiktatur, som utropades 1923 och som drog nytta av ett aktivt samarbete med den socialistiska fackföreningen UGT, slöt den spanska borgarklassen ”San Sebastian-pakten” 1930, vilket stöddes av de två stora fackföreningarna UGT och CNT – den senare dominerad av anarkisterna. Denna pakt lade fram riktlinjerna för ett ”republikanskt alternativ” till monarkin. Kort därefter, den 14 april 1931, tvingades kung Alfonso XIII att abdikera under hotet av en järnvägsstrejk, och Republiken proklamerades. Vi de efterföljande valen segrade en socialist-republikansk koalition. Den nya regeringen avslöjade snart sin arbetarfientliga natur. Våldsam repression användes mot de strejkrörelser som utbröt till svar på den snabbt stigande arbetslösheten och prisutvecklingen. Hundratals arbetare dödades eller sårades, särskilt i januari 1933 vid Casas Viejas i Andalusien. ”Socialisten” Azana delgav ordern: ”inga skadade, inga fångar, skjut sönder tarmarna på dem!”.

Denna blodiga repression mot arbetarkampen, i demokratins namn, vilken pågick under flera år, gjorde det möjligt för högerkrafterna att organisera sig, och ledde till att koalitionens regeringsförmåga avmattades. 1933 kom en högermajoritet i regering. En del av socialistpartiet, som blivit kraftigt diskrediterat genom sin delaktighet i repressionen, passade på tillfället att gå till vänster.

Förberedelserna för det imperialistiska kriget gjorde det nödvändigt att förvirra arbetarklassen, som fortfarande kämpade för sina intressen. Detta var det verkliga syftet med vänsterorganisationernas politiska aktivitet. I april-maj 1934 breddades strejkrörelsen ytterligare. Metallarbetarna i Barcelona, järnvägsarbetarna och framför allt byggnadsarbetarna i Madrid gick ut i väldigt beslutsamma strider. Inför dessa strider kom vänsterns hela propaganda att fokuseras på antifascismen, med syftet dra med arbetarna i en ”förenad front för alla demokrater”

1934-35 tvingades arbetarna in i en stor ideologisk kampanj runt de nya valen med målet att sätta upp en Folkfront för att möta den ”fascistiska faran”.

I oktober 1934 tvingades arbetarna i Asturien genom vänstern in i en självmordskonfrontation med den borgerliga staten. Deras uppror, och deras hjältemodiga motstånd i gruvdistrikten och industribältet i Oveido och Gijon, isolerades totalt genom socialistpartiet och UGT, som såg till att kampen inte spreds till resten av Spanien, i synnerhet inte till Madrid. Regeringen tog till trupper på 30 000 man, med stridsvagnar och flygplan för att kunna krossa de asturiska arbetarna, och startade en våg av repression i hela landet.

Folkfronten leder arbetarna in i massakern

Den 15 januari 1935 undertecknades Folkfrontens valallians av alla vänsterorganisationer, inbegripet halvtrotskisterna i POUM. De anarkosyndikalistiska ledarna i CNT/FAI övergav sina ”anti-parlamentariska principer” med en inställsam tystnad, som syftade till att stötta detta företag. Februari 1936 valdes den första folkfrontsregeringen. När en ny strejkvåg utvecklades, manade regeringen till lugn, och krävde att arbetarna upphörde med sina strejker, eftersom man sade att dessa spelade i händerna på fascisterna. Det spanska kommunistpartiet gick så långt att man sade att ”företagsledarna provocerar fram strejker i syfte att sabotera politiken”. I Madrid, där en generalstrejk bröt ut den 1 juni, hindrade CNT varje direkt konfrontation med staten genom att föra fram sin välkända paroll om självförvaltning. Denna självförvaltning syftade till att stänga in arbetarna i ”sin” fabrik eller by, särskilt i Katalonien och Aragonien.

När man anade att tiden var mogen, utropade militären, som leddes av Franco från Marocko, sitt ”Pronuncimento”. Franco hade tjänat som general åt den socialistdominerade Republiken.

Arbetarnas svar kom omedelbart: den 19 juli 1936 gick arbetarna i Barcelona ut i strejk mot Francos uppror, och gick en masse till militärförläggningarna för att avväpna detta försök, utan att bry sig om Folkfrontens order att låta bli. Genom att förena kampen för ekonomiska krav med den politiska kampen, kunde arbetarna hålla tillbaka Francos mordiska hand. Vid denna tidpunkt uppmanade Folkfronten till lugn: ”regeringen ger order, Folkfronten lyder”. Dessa paroller följdes på andra ställen. I Sevilla, där arbetarna följde regeringens order att vänta, slaktades de av armén.

Kapitalets vänsterkrafter ägnade sedan all sin energi för att dra med sig arbetarna bakom Folkfronten(1).

På 24 timmar hade den regering som förhandlat med Francos trupper och samarbetat i massakern på arbetarna installerat regeringen Giral, som presenterades som ”mer vänsterinriktad”, mer ”antifascistisk” och som ställde sin i spetsen för arbetarnas uppror för att enbart rikta in detta mot en konfrontation med Franco på en miltär terräng. Arbetarna beväpnades, bara för att skickas till fronten mot Francos trupper, långt bort från sin egen klass hemmaplan. Än mer försåtligt, satte borgarklassen upp fällan av den ”republikanska kapitalistiska statens försvinnande”, när denna i själva verket gömde sig bakom en pseudo-arbetarregering som syftade till att dra med arbetarna i den Heliga Unionen mot Franco genom organ som Centralkommittén för den Antifascistiska Milisen och det Ekonomiska Centralrådet. Denna illusion om en slags ”dubbelmakt” satt arbetarklassen i händerna på sina slaktare. De blodiga massakrer som sedan ägde rum i Aragon, Oveido och Madrid var resultatet av kriminella manövrer från vänstern och borgarklassens republikanska flygel, vilka lyckades kväsa arbetarklassens reaktion den 19 juli. Därefter enrollerades hundratusentals arbetare i anarkisternas och POUM-isternas antifascistiska milis, och skickades till den imperialistiska fronten för att bli slitna i stycken.

När man hade övergivit sin klassterräng, blev proletariatet underkastat krigets fasor och en fruktansvärd superexploatering i den antifascistiska krigsekonomins namn: lönesänkningar, inflation, ransoneringar, militarisering av arbetet, förlängning av arbetsdagen.

ÀI maj 1937 reste sig Barcelonas proletariat igen, men denna gång i desperation, och krossades av Folkfrontsregeringen, som leddes av det spanska kommunistpartiet och dess katalanska gren PSUC: Francos trupper gjorde halt för att låta stalinisterna ta hand om arbetarna.

”Den 19 juni  1936 lyckades Barcelonas arbetare, UTAN VAPEN, slå tillbaka attacken från Francos bataljoner som var BEVÄPNADE TILL TÄNDERNA. Den 4 maj led samma arbetare, NU BEVÄPNADE, ett större nederlag än i juli när man var tvungen att hindra Franco; det var den antifascistiska regeringen – som nu innehöll anarkisterna och som indirekt stöddes av POUM – som släppte lös repressionens avskum mot arbetarna” (Bilan 1938, i manifestet ”Kulor, maskingevär, fängelse: detta är Folkfrontens svar till Barcelonas arbetare”).

I denna fruktansvärda tragedi visade alla de så kallade arbetarklassorganisationerna inte bara, att de hade blivit integrerade i den borgerliga staten, utan också att de aktivt deltog i att krossa proletariatet: vissa, som PCE och PSUC, PSOE och UGT tog direkt på sig rollern som den borgerliga ordningens partier genom att avrätta arbetarna; andra, som CNT, FAI och POUM, genom att övertala arbetarna att lämna sin klassterräng i namn av den antifascistiska fronten och därmed kastade dem in i mördarnas armar, och ledde dem till den imperialistiska slakten. Närvaron av anarkistiska ministrar i den katalanska regeringen, och sedan i Caballeros centralregering var en kraftfull faktor för Folkfrontens förmåga att mystifiera arbetarna. Anarkisterna spelade en nyckelroll i att dölja den verkliga klassnaturen hos Folkfrontsregeringen: ”Både på en nivå av principer och av övertygelse, har CNT alltid varit mot staten, och en fiende till all form av regering. Men omständigheterna har ändrat den spanska regeringen och statens natur. Idag har regeringen, som ett instrument för att kontrollera de statliga organen, upphört att vara en förtryckande kraft mot arbetarklassen, precis som staten har upphört att vara ett organ som uppdelar samhället i klasser. Båda förtrycker folket mindre nu när CNT ingriper inom dem” (CNT-ministern Fredrica Montseny, den 4 november 1936).

Alla ledande organ i CNT deklarerade ett våldsamt krig mot de enstaka strömningar, som gruppen Durruttis Vänner, som trots stor förvirring, kämpade för att försvara revolutionära principer. Kamrater från dessa strömningar skickades till de mest utsatta delarna av fronten eller skickades i fängelse av den republikanska polisen.

Händelserna i Spanien gjorde klart vilka som verkligen stod på arbetarklassens sida och vilka som inte gjorde det. Demokrater, ”socialister”, ”kommunister” och till och med ”anarkister” inordnade sig i den borgerliga staten för det nationella kapitalet.

Kriget i Spanien fortsatte till 1939, och slutade med Francos seger: detta var vid samma tidpunkt som andra delar av världsproletariatet, besegrade av kontrarevolutionen, nu började tjäna som kanonföda i en ny imperialistisk världsmassaker. CB

Ursprungligen publicerad i Revolution Internationale 258, juli-augusti 1996.

Not:

1. Den spanska borgarklassens förmåga att anpassa sig inför arbetarklassens kamp kan illustreras av Largo Caballeros politiska bakgrund: som president i fackföreningen UGT sedan 1914 och socialistisk parlamentariker blev han statlig rådgivare åt diktatorn Primo de Rivera och sedan arbetsminister i den första republikanska koalitionsregeringen mellan 1931 och 1933. Han blev sedan en av de huvudsakliga arkitekterna bakom Folkfronten innan han nådde fram till de ”vänster”-ståndpunkter som gjorde honom till regeringschef mellan september 1936 och maj 1937.