Läsarbrev – Nation eller klass?

”Hej ni kamrater! 

Följande hittas på ”autonomas” inlägg på ”nätet”:
'Som socialist värderar man klasskampen högt och respekterar människoliv. Anledningen till att vänstern är intresserade av att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak är Israels övervåld med imperialistiska och rasistiska undertoner, vilket är en självklarhet för vänstern att agera mot.'
Nu undras vad detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse. Sedan kan det ju också undras vad de också värderar klasskampen tillsammans med eftersom de förmodligen värderar klasskampen jämsides med annan sorts kamp.

Undrar om palestiniernas och libanesernas sak är helt och hållet utan imperialistiska och rasistiska undertoner, eftersom en nationell kamp är helt och hållet imperialistisk och kan inte vara annat, eftersom den kämpar för en (ny) nation; och av Hamas och Hizbollahs uttalanden om hur Israel måste utplånas (och med det de boende i detta i land) är det inte precis medmänniskor de anser judarna och de judatroende vara.

Men det anser inte vänstern här uppe heller (antingen de är vänstersvenskar eller invandrarvänster) eftersom de protesterar utanför en synagoga. Vad nu en synagoga som tillhör alla judatroende har med staten Israel att göra? Men de anser antagligen att är man judatroende är liktydigt skyldig till allt Israel gör. Lika knäppt som att demonstrera utanför en moské (som tillhör alla muslimtroende) om några muslimer begår hemska brott.
De autonoma skriver också om '... den förrådda arbetarrevolutionen i Iran och de förföljelser av vänstern som följde' Vad kan det vara för någonting? Störtandet av schahen för ett par decennier sedan? Jag vet att vänstern stödde detta, men jag har aldrig hört detta kallas för en arbetarrevolution.”

(Mail inkommet till IKS, med smärre språkliga rättningar)

IKS svar

Ditt brev tar upp flera väldigt viktiga politiska frågor som ställs i förhållande till situationen i Mellanöstern. I ditt brev tar du upp frågan hur man skall ställa sig till Israels attack på södra Libanon, men även till konflikten mellan Israel och Palestina. Vi tycker att du gör fler viktiga iakttagelser hur vänstern förhåller sig till denna konflikt. Men kanske den viktigaste frågan formuleras så här i brevet

”Nu undras vad har detta att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak har med klasskamp att göra. Klasskamp i sin rätta och enda bemärkelse är att ARBETARKLASSEN kämpar för sin sak, för arbetarnas befrielse”

Detta har under hela arbetarrörelsens historia varit en av de största och mest grundläggande frågorna. Hur skall arbetarklassen förhålla sig till krig och till s.k. nationell befrielsekamp?

Dessa frågor ställs konkret i förhållande till det fruktansvärda lidande och misär som är ett direkt resultat av de skärpta imperialistiska konflikterna i allt större delar av världen. Som du tar upp i sitt brev är vänsterns svar på denna fråga att ta ställning för den ena sidan i dessa konflikter. För att ge ett exempel, kunde vi vid en av demonstrationerna mot Israels angrepp på Libanon höra talarna hylla Hamas och Hizbollahs heroiska motstånd mot den israeliska imperialismen. Ett annat exempel är hur trotskisterna i Arbetarmakt kunde stödja Talibanerna i Afghanistan eftersom de gjorde motstånd mot den amerikanska imperialismen.

Enligt samma logik kunde trotskisterna under andra världskriget, ”kritiskt” stödja den brutala stalinistiska (och imperialistiska) regimen i Ryssland. Denna anti-imperialism har alltid varit en ideologisk fälla för arbetarklassen och ett sätt att blockera utvecklingen av dess klasskamp och leda in missnöjet till ett försvar av en borgerlig fraktion mot en annan. Du berör detta i sitt brev genom att visa att bägge sidor i konflikten mellan Israel och Hizbollah eller för den delen Hamas använder sig av nationalism och till och med rasism för att rättfärdiga sin krigföring. Detta är ett konkret exempel på hur vänsterns ”anti-imperialism” stödjer de mest reaktionära nationella rörelserna som alltid varit svurna fiender till arbetarklassens kamp. (1) Denna ”anti-imperialism” stor också i direkt motsättning till den konkreta klasskampen, något vi kunde se i Gaza: ”Under en strejk mot uteblivna löner på i Gaza city fördömde Hamas strejken som ett försök att destabilisera regeringen, och uppmanade lärare till strejkbryteri.” (Från artikeln Krig i Mellanöstern: Vad är alternativet till det kapitalistiska barbariet? På annan plats i detta nr av IR) Detta visar även att arbetarklassen i sin klasskamp kommer i direkt konfrontation med det nationella intresset. Samma erfarenheter har arbetarklassen från t.ex. Spanien 1936 (se artikel i detta nummer), från ANC i Sydafrika, och alla de otaliga s.k. nationella befrielserörelsen från 1960-talet och framåt i Vietnam, Afrika, Kurdistan, Latinamerika, mm. Redan Marx konstaterade för 150 år sedan ”att arbetarklassen inte har något fosterland”.

Det är endast genom att utveckla sin klasskamp som arbetarklassen kan erbjuda ett alternativ till detta krig:

”Det enda motståndet mot imperialismen är arbetarklassens motstånd mot utsugningen, eftersom detta enbart kan växa till en öppen kamp mot det kapitalistiska systemet, en kamp för att ersätta det döende profitsystemet med ett samhälle som är inriktat på att tillfredsställa mänskliga behov. Eftersom de utsugna överallt har samma intressen, är klasskampen internationell, och den har inget intresse av att alliera sig med den ena eller andra staten. Dess metoder är fullständigt motsatta det förvärrade hat som finns mellan etniska eller nationella grupper, eftersom de innebär att man samlar proletärer från alla länder i en gemensam kamp mot kapitalet och staten. (Mellanöstern: Det enda svaret på det ständigt eskalerande kriget: den internationella klasskampen! Uttalande av IKS 17/7 2006)

Det är på detta sätt som det finns en koppling mellan klasskampen här hemma i Sverige och en solidaritet med offren för det imperialistiska kriget i Mellanöstern. Inte genom att som vänstern gör ta ställning för den ena sidan i en imperialistisk konflikt även om de framställs som en heroisk motståndsrörelse, som de olika rörelserna i Mellanöstern. Det är allmänt känt att till exempel Hizbollah är ett redskap för Irans imperialistiska intressen i regionen eller de olika palestinska rörelserna som är ett utryck för palestinska borgarklassens försök att skapa en egen kapitalistisk stat.

Mot denna nationalism och ”anti-imperialism” måste vi ställa den internationalism som den internationalistiska kommunistiska vänstern alltid kämpat för. Det vill säga att alltid försvara arbetarklassens internationella enhet. Detta visar tydligt hur stödet för ett ”nationellt motstånd” alltid står i en direkt motsättning till klasskampen och arbetarklassens intressen på kort och lång sikt. Arbetare i Palestina lever på grund av kriget i en desperat misär, samtidigt som arbetare i Israel lever under krigshot och ständiga attacker på sin levnadsstandard, som ett resultat av den israeliska statens krigsrustning. En verklig kamp mot imperialismen, ett uttryck för det kapitalistiska systemets förfall, kan endast ske genom en gemensam kamp mot utsugningen som utvecklas till en kamp mot det kapitalistiska systemet på en internationell nivå.

Till sist några korta rader om ”revolutionen i Iran”. Vi delar din uppfattning att det inte var en revolution i Iran som störtade Shahen 1979. Dock fanns det en omfattande kamp av arbetarklassen i Iran vid denna tid. Denna kamp dränktes och kuvades inte bara av Khomeinis islamister utan även av den iranska vänstern. Sant är att Khomeinis anhang genomförde en brutal repression mot vänstern när den fått makten, inte minst för att eliminera varje rival till makten. Återigen visade det sig att nationalism och ”anti-imperialism” (i Iran under täckmanteln av att först erövra demokratiska rättigheter - en typisk maoistisk slogan) är ett dödligt gift mot arbetarklassens kamp

Noter 1. Se t.ex. vår pamflett Nation eller Klass och artiklar i t.ex. International Review.