Hamas vann överraskande valet i Palestina. De vann 76 av 132 platser i parlamentet och överskuggade helt Fatah. Detta illustrerar hur stormakterna har allt större svårigheter att kontrollera en alltmer kaotisk internationell situation.

Trots att de ställde upp i valet som rörelsen för reformer och förändringar, trots att de fördömdes som en terroristorganisation som har dödat 400 israeler i närmare 60 attacker med självmordsbombare, och hotade av USA och EU likväl som av Israel, är Hamas nu den dominerande politiska kraften inom den palestinska myndigheten. Där finns också perspektivet att dess väpnade gren integreras i de palestinska styrkorna.

Det var inte meningen att det skulle gå så här. Den israeliske utrikesministern sade att:

”Valen syftade till att ge kraft och styrka för att avveckla terroristorganisationerna och inte att skapa en situation där dessa organisationer sitter i parlamentet och därmed blir en del av den utövande makten.”

(Guardian 26/2 2006)

Trots detta diskuteras det hur Hamas skall omvandlas till ett respektabelt parti som de andra palestinska och israeliska partier som också har sitt ursprung i terrorgrupper.

Även om segern för Hamas var en chock har de politiska kommentatorerna snabbt tillägnat sig förmågan att förklara händelserna efter det att de ägt rum.

Opionsundersökningar visade att det fanns ett stort missnöje med korruptionen inom Fatah, PLO och den palestinska myndigheten. Fatah var splittrat och impopulärt, de sågs som ansvariga för de senaste årens ekonomiska katastrof, i synnerhet den höga arbetslösheten, och PLO var mest känt för sin repression mot civilbefolkningen. I kontrast till detta har Hamas fokuserat på korruptionen inom Fatah och upprätthållit en ett år lång vapenvila, samtidigt som det fört fram en politik med reformer inom sjukvården och skolan. De har även kunnat peka på deras redan existerande lokala organisationer som är kända för sina förbättringar av vägar och andra lokala förhållanden som till exempel hjälp till fattiga och nödställda. De till och med anställde en dyr pr-konsult för att få råd om hur de skulle kunna framställa sig själva i bästa möjliga dager.

Ingen frigörelse, inget oberoende, inga framsteg alls

Hamas lyckades inte bara i vallokalerna. Utan de har även entusiastiska anhängare inom vänsteristiska och nationella grupper runt om i världen. I Storbritannien till exempel deklarerade Socialist workers party (Storbritanniens ledande trotskistiska parti, övers amn)

”Det palestinska folket gav Bush och Rice en kraftig örfil när de röstade för Hamas förra veckan”

(Socialist worker 4/2 2006)

De rapporterade att ”Hamas militanter ses som immuna mot korruption” och att rörelsen efter sina framgångar i de lokala valen:

”Blivit kända för sitt arbete inom skolan, sjukvården och socialhjälpen. Lokala förvaltningar kontrollerade av Hamas hålls fram som exempel på hur de kan drivas effektivt”

Vad det gäller självmordsbomberna så är de bara en detalj i ”ett hårt motstånd”

Det är sant att det tagit tid för den amerikanska imperialismen att utarbeta det bästa svaret på Hamas framgångar, men det var ingen alvarlig motgång för USA att befolkningen på Västbanken och Gazaremsan bytte sina illusioner om det gamla korrupta gardet i Fatah, mot illusionerna om ”det principfasta”, ”effektiva”, nya gardet inom Hamas. Eftersom detta sker inom en nationalistisk ram så är inte detta någon som helst framgång för de förtryckta och exploaterade. SWP påpekar att USA

”pumpade in pengar i den palestinska myndigheten i ett desperat och på förhand dömt försök att rädda Fatah”

Men i och med nederlaget för Fatah började USA:

”Uppmana arabstaterna fortsätta att finansiera de nu Hamas ledda palestinska myndigheten, även om Washington hotade att skära ned sitt eget bistånd.. Den amerikanska uppmaningen till arabvärlden kom eftersom de inte vill att Västbanken och Gaza skall sjunka ned i kaos”

(Guardian 31/1 2006)

Trots alla sina verbala attacker ser USA en viktig roll för terroristerna, som en kraft som kan påtvinga befolkningen en kapitalistisk ordning i detta område.

Detta sätter också i fokus Hamas deklarationer om att de är en kraft för frigörelse. På samma dag som det rapporterades att USA uppmanade arabvärlden att stödja den palestinska myndigheten, skrev den politiska byrån inom Hamas:

”ett meddelande till de muslimska och arabiska nationerna.. Vi förväntar att ni går in och kompenserar det palestinska folket alt förlorat bistånd.”

(Guardian 31/1 2006)

Ingen skillnad här alltså mellan en gammal stormakt och en makt som precis upprättats.  Naturligtvis hävdar Hamas precis som alla andra borgerliga organ att de ”är immuna mot mutor, påtryckningar och utpressning” och att deras aktivitet är den samma som andra kapitalistiska projekt som är grundade på myten om nationell befrielse.

”Vi har sett hur andra nationer, även folken i Vietnam och Sydafrika, höll fast vid sin kamp till deras längtan efter frihet och rättvisa hade uppfyllts. Vi är likadana”

Exemplen är belysande. I Vietnam stöddes nordsidan av Sovjetunionen och södra Vietnam av USA och mer en 2 miljoner människor dog. Nordsidan vann eftersom USA drog tillbaka sitt stöd för Sydvietnam när Kina bytte sida från det ryska blocket till det amerikanska, och detta var ett mycket större byte än vad USA någonsin kunde finna i Vietnam. Vad vann folket i Vietnam? Ingenting! Och situationen försämrades ytterliggare efter det ryska blockets kollaps. När det gäller Sydafrika blev den otidsenliga fraktionen av den härskande klassen som höll fast vid apartheid avlägsnad från makten och den kapitalistiska sydafrikanska staten kunde fortfarande fungera efter det att det ledande skiktet inom den politiska apparaten bytts ut. Detta har inte lett till några fördelar för de fattiga och exploaterade. När nu Hamas ersätter Fatah kommer det inte att bli någon förbättring av situationen för de som röstade för en förändring i det palestinska parlamentet.

Ett växande kaos

SWP säger att ;

”Vad som kommer att hända efter Hamas valseger är en öppen fråga”

De anser att det är ett positivt steg men de vet inte vart det kommer att leda till. Andra röster ger en annan bild.

Till exempel i ett brev till The Guardian den 30/1 2006 ställer frågan:

”Tror ni att de israeliska ledarna nu ångrar att de hjälpte Hamas i början. Detta inledande stöd till Hamas på 1980 talet syftade till att försvaga PLO och Fatah. Det har kanske tagit 20 år, men det har sannerligen fungerat.”

Detta eftersom med en:

”Hamas ledd regering är den israeliska regeringen fri från alla påtryckningar och kan agera som den vill”

Brevets författare är från Council for Arab-Brittish Understanding (rådet för förståelse mellan britter och araber) Men detta gör inte det han säger mindre korrekt. Det är nyttigt att påminna om Israels roll i formerandet av Hamas och det är helt korrekt att visa dess roll att underminera PLO. Men även om den israeliska regeringen insisterar att man inte kan förhandla med terrorister som inte erkänner den israeliska statens rätt att existera, så kommer den Hamas styrda palestinska myndigheten ändå fylla en uppgift. För utan den skulle det vara en direkt konflikt mellan den palestinska befolkningen och den israeliska staten.

Spänningarna i Mellanöstern kommer inte att ”minska”. Faktum är att de istället intensifieras. Kriget i Irak visar alla tecken på fortsätta i åratal. Hoten mot Iran från USA ökar. Vem som skall komma efter Sharon är oklart. Syrien kommer att behålla sitt intresse för allt som händer i Israel och Palestina. En sak som står klar i och med Hamas framgångar är att de ytterliggare kommer att öka instabiliteten i regionen. Vare sig de förvandlas till ett vanligt parti eller om de använder sina nya starkare position som en plattform för nya militära konfrontationer, så kan de endast skärpa de underliggande konflikterna i regionen. Detta skall inte förklaras med att Israel och Palestina inte kan samarbeta eller med motviljan mellan judar och araber. Utan är ett resultat av stormakternas agerande i regionen. Aktörer må ändras men kapitalismens drift mot krig fortsätter att förstärkas.

Car 4/2 2006

(Översättning från World Revolution nr 291)