Sociala rörelser i Argentina 2001, Frankrike 2005 - Upplopp eller revolution?

Under senare år påstås det att världskapitalismen har skakats av omfattande folkliga rörelser, i synnerhet i regioner som borgarklassen brukar kalla ”utvecklingsländer”.

I Sydamerika kan det förefalla som de argentinska massorna under de senaste åren har engagerat sig i folkliga rörelser mot systemet. Piquetero rörelsen har lyft fram soppkök, självförvaltade företag och kooperativ som hjälper massorna som revolterar att ”organisera” sig. I Kina, har staten officiellt under 2004 annonserat att 74 000 incidenter av masskarraktär, och många av dessa resulterade i att polisen dödade civilpersoner ( vid den senaste incidenten dödades 20 personer i byn Dongzhou i provinsen Guangdong som ligger nära Hong Kong) och de proklamerade undantagstillstånd. Sedan 1989 har de kinesiska myndigheterna investerat stora belopp för att träna och beväpna kravall polis för att de skall kunna slå ner dessa rörelser. Och de nu sedvanliga kravallerna som följer under World Trade konferenserna ägde senast rum i Hong Kong, något som kan symbolisera en värld som revolterar.

Men till denna lista måste vi lägga till ett land som befinner sig i kapitalismens centrum: Frankrike. Under flera veckor under hösten 2005 blev flera förorter till Paris och andra större franska städer arenan för de våldsammaste sociala rörelserna sedan 1968. Åtta tusen fordon förstördes, hundratals fängelse domar utfärdades, och den franska staten använde sig av oerhört stränga lagar som inte har använts sedan 1955 mot den algeriska självständighets rörelsen.

Alla dessa sociala rörelser, med dess olika orsaker och syften, har fått en mycket omfattande, ofta första sides publicering i medierna. Det är hög tid att de revolutionära marxisterna kontrasterar dessa inbillade revolutioner med den autentiska rörelsen som står för den sociala omvandlingen, något som massmedierna talar tyst om: klasskampen hos världens proletariat. (Som vi tar upp på annan plats i tidningen, skiljer sig studentrörelsen under våren 2006 i Frankrike från denna karatäristik. Genom att den tog avstånd från meningslösa våldsaktioner och istället förde en öppen politisk kam på en proletär terräng. Övers amn)

Orsak och natur hos de sociala revolterna

Den allmänna orsaken för alla dessa sociala rörelser är inte någon stor hemlighet. Världskapitalismen lider sedan en lång tid av en olöslig ekonomisk kris som berör varje del av de icke utsugande befolkningarna, en ökande fattigdom och långtids arbetslöshet som är konsekvenser av åtstramnings åtgärder hos de kapitalistiska staterna i de avancerade länderna. Armodet som följde kollapsen av hela ekonomier i Latinamerika, ruinerandet av småbönder och jordbrukare överallt i den Tredje världen, den etniska diskrimineringen som följer av en medveten härska och söndra politik av den härskande klassen och den brutala terrorn som utövas i länder som ockuperas av imperialistiska arméer.

Men det faktum att de sociala revolterna har sina gemensamma rötter i kapitalismens förtryck betyder inte att de kan utgöra en samlat svar mot detta förtryck, eller är något svar över huvud taget. Tvärtom.

Trots den stora mångfalden av sociala revolter som sker idag, kan ingen av dem ge, inte ens embryonalt, ett politiskt, ekonomiskt eller socialt alternativ till ett kapitalistiskt system som befinner sig i förfall och vars symptom de protesterar emot. Detta gäller i synnerhet de upplopp som skedde i Frankrike hösten 2005. Ilska hos de som deltog i upploppen vändes snarare inåt än gentemot orsakerna för deras misär.

”Dag efter dag har de underkastats till råa och kränkande identitetskontroller och kroppsvisiteringar, som åtföljs av rasistiska förolämpningar, det är fullkomligt logiskt för dem att se snutarna som förtryckare. Men det huvudsakliga offret för deras våld är deras egna familjer eller folk i närheten av dem, yngre bröder eller systrar som inte kan gå till skolan som vanligt, föräldrar som fått sin bil förstörd – och bara kan få ut ett patetiskt belopp från försäkringsbolagen för att deras bilar är gamla och billiga, och som nu måste åka långt för att handla eftersom de närbelägna och billigare affärerna har bränts ned.”

(IKS uttalande den 8:e november 2005:”Upploppen i de franska förorterna, gentemot desperationen kan bara klasskampen erbjuda en framtid”.)

Men också hos de revolter som på ett mindre sätt uttrycker en desperation, där våldet är riktat mot regimens väktare som förtrycker dem och, som i Kina, där revolterna tillfälligt kunde hålla tillbaka polisen, finns det inget perspektiv hos dessa rörelser som går bortom den omedelbara protesten. Medan våldet hos denna typ av sociala revolter ofta kan förefalla spektakulärt, är de med nödvändighet dåligt beväpnade och koordinerade och det utgör ingen match för den för den välbeväpnade och organiserade styrkorna hos den kapitalistiska staten.

Vad det gäller piqueteros rörelsen i Argentina eller Zapatisterna i Mexico, har sociala rörelser direkt utnyttjats av vissa fraktioner av borgarklassen, för att mobilisera befolkningen för deras lösning av den ekonomiska krisen och deras ambitioner att skapa sig en maktbas inom den borgerliga staten.

Det är då inte överraskande att borgarklassen kan uttrycka en viss tillfredsställelse angående impotensen hos dessa sociala rörelser även om de också avslöjar oförmågan hos kapitalismen att erbjuda något som helst hopp för stora delar av världens befolkning. De sociala revolterna utgör inget politiskt hot mot systemet, de ställer inga krav eller perspektiv som skulle kunna utgöra en alvarlig utmaning gentemot status quo. De kan aldrig gå utöver en nationell ram och är i allmänhet lokalt isolerade. Medan borgarklassen är orolig för en generaliserad social instabilitet, eftersom den har allt mindre manöverutrymme på den ekonomiska nivån, känner den att den kan förlita sig på sin repression för att slå ned och neutralisera de sociala revolterna. I Frankrike till exempel, är oroligheterna i förorterna en spegling av nedskärningarna i den sociala budgeten, något som har pågått under lång tid. Stora nedskärningar har gjorts vad det gäller medlen/pengarna för att renovera nedgångna hus och de kan inte ens skapa tillfälliga jobb. Antalet lärare och socialarbetare har skurits ned, också medlen till frivilligorganisationer. Upploppen har inte tvingat borgarklassen att alvarligt förändra sin åtstramningspolitik utan har istället tillåtit den att presentera tuffare ”lag och ordnings” lagar som lösningen. Det berömda uttalandet av den franske inrikesministern Nicolas Sarkozy om att rensa förorterna från ”slöddret” är belysande. Den franska borgarklassen har kunnat använda sig av upploppen för att stärka sina repressiva styrkor och förbereda sig för det framtida hotet från arbetarklassens kamp.

De sociala revolterna i Argentina den 19/20 december, 2001 blev berömda för dess massplundringar av varuhus och attackerna på regeringsbyggnader och finansiella byggnader. Men den rörelse som följde på detta kunde inte hindra en brant nedgång för levnadsstandarden hos de förtryckta massorna i Argentina, där antalet som lever under den officiella ”fattigdoms gränsen” har ökat från 24% 1999 till 40% idag. Tvärtom, det är organiseringen av dessa utarmade massor till en folklig rörelse som är kopplad till den kapitalistiska staten som idag hjälper borgarklassen att tala om en ”Argentinsk vår” och att betala sina skulder i tid till IMF (Internationella Valuta Fonden).

Åtskilliga sociala strata är offer för förfallet i det kapitalistiska systemet och reagerar våldsamt mot den terror och utarmning som detta innebär. Men sådana våldsamma protester kan aldrig ifrågasätta det kapitalistiska produktionssätet, de kan bara reagera mot dess konsekvenser.

Så länge som kapitalismen sjunker ner allt djupare ner i sin slutgiltiga fas av socialt sönderfall, är den fullständiga frånvaron av varje politiskt, socialt eller ekonomiskt perspektiv inom systemet något som verkar infektera varje tanke och agerande vilket uppmuntrar till de sociala revolternas våldsamma desperation.

Proletariatets autonomi

Vid en första anblick kan det verka orealistiskt att hävda att det är arbetarklassens kamp, en kamp som just håller på att återupptäcka sin kampvillighet och solidaritet efter förvirringen som orsakades genom kollapsen av Östblocket 1989, att det är denna som är den verkliga rörelsen för en social förändring. Men den proletära kampen, till skillnad från folkliga revolter, existerar inte bara just nu, den har en historia och en framtid.

Arbetarklassen i kamp idag, är samma arbetarklass vars revolutionära rörelse skakade världen mellan 1917 till 23, som ledde till erövrandet av den politiska makten i Ryssland, till att Första världskriget slutade, till grundandet av den Kommunistiska Internationalen och att proletariatet var nära att vinna i flera andra europeiska länder.

I slutet på 1960-talet och 70-talet, återinträde världsproletariatet på den historiska arenan efter ett halvt århundrade av kontrarevolution.

Massiva strejkrörelser till försvar för arbetarnas levnadsvillkor började i Frankrike 1968 och svepte runt hos de centrala kapitalistiska staterna. Borgarklassen var tvungen att anpassa sin politiska strategi gentemot detta hot och de gjorde det genom att sätta vänstern i regeringsställning i många länder. I några länder tog sig rörelsen närmast upprorsliknande former, som i Cordoba i Argentina 1969. I Polen 1980 nådde rörelsen ett avgörande skede. Arbetarklassen bröt ned dess lokala uppsplittring och förenade sig genom massmöten och strejkkommitéer. Det var endast efter ett år av sabotage från fackföreningen Solidarnosc som den polska borgarklassen, som fick mycket starkt stöd från regeringarna i Väst, som de kände sig starka nog att deklarera ett undantagstillstånd som slutgiltigen krossade rörelsen. Men den internationella klasskampen fortsatte, särskilt i Storbritannien med den ett år långa gruvstrejken 1984-85.

Trots de olika bakslag som arbetarklassen har erfarit, har arbetarklassen inte blivit besegrad på ett grundläggande sätt under de sista 35 åren, till skillnad från på 1920 och 30-talen. Vägen är fortfarande öppen för uttryck för proletariatets revolutionära natur och karaktäristik.

Arbetarklassen är revolutionär i ordets rätta betydelse eftersom dess intressen motsvarar ett helt nytt produktionssätt. Den har ett objektivt intresse av att reorientera produktionen bort från utsugningen av dess arbete och för tillfredsställandet av alla mänskliga behov i ett kommunistiskt samhälle. Och det har i dess händer – men inte i dess lagliga ägo – alla de produktionsmedel för att göra detta möjligt. Dessa produktionsmedel, som alla är beroende av varandra på en global nivå, betyder att arbetarklassen är en verkligt internationell klass utan några som helst konkurrerande eller motsägande intressen, medan alla andra skikt och strata, grupper eller klasser som lider av kapitalismen bär på oöverskridliga motsättningar.

Även om den defensiva kamp som arbetarklassen idag gör för att försöka skydda sin magra levnadsstandard är isolerad och splittrad av fackföreningarna, och därför mycket mindre spektakulär än de sociala revolterna, är de dock i kontrast till de sociala revolterna, början på ett offensivt angrepp på det kapitalistiska systemet. Detta visas till exempel i solidaritets strejken som ägde rum på Heathrow flygplatsen i London i augusti 2005, strejkvågorna i Argentina samma sommar och tunnelbanestrejken i New York i vintern 2005-06.

Det är på grund av dessa underliggande skäl som arbetarklassen under de senaste 150 åren har kunnat utveckla ett revolutionärt politiskt alternativ till det kapitalistiska styret. Det socialistiska alternativet ställer med nödvändighet arbetarklassen mot den kapitalistiska lagstiftningen som försvarar utsugningen med dess armada av väpnade och juridiska styrkor. På så sätt är arbetarklassens våld, till skillnad från de desperata yttringarna från andra förtryckta skikt, en barnmorska till tillblivandet av ett nytt samhälle.

Idag tycks den kamp som arbetarklassen för marginell, om man få döma av massmedierna, i förhållande till annan kamp som förs av andra skikt

I detta samanhang är det oerhört viktigt för revolutionärerna att försvara proletariatets grundläggande roll och dess nödvändiga autonomi inte bara gentemot de delar av borgarklassen som påstår att de försvarar arbetarklassen, som vänsterpartier och fackföreningarna, utan också gentemot desperata revolter från olika förtryckta skikt och grupper inom kapitalismen.

Borgarklassen, vars intelligentaste representanter är väl medvetna om det latenta hot som proletariatet innebär, är därför speciellt angelägna att publicera/skriva så mycket som möjligt angående sociala revolter och minimera eller helt ignorera, när det kan, proletariatets genuina rörelser och aktioner.

Genom att identifiera de sociala revolternas våldsamma kaos med alla andra uttryck för det sociala sönderfallet i samhället, hoppas borgarklassen att det skall kunna smutskasta varje motstånd mot dess herravälde, i synnerhet proletariatets klasskamp.

Genom att de presenterar de sociala revolterna som det viktigaste uttrycket för en opposition mot det kapitalistiska samhället, hoppas borgarklassen att den skall kunna övertyga många proletärer, i synnerhet ungdomarna, att de skall uppfatta denna på förhand dömda kamp som det enda sättet att kämpa. Och genom att på ett detaljerat sätt visa på det uppenbara och oundvikliga misslyckandet för denna typ av revolter, försöker borgarklassen att demoralisera, lugna ner och splittra upp hotet från en proletär enhet, en enhet som i synnerhet innebär en solidaritet mellan de yngre och äldre generationerna av arbetarklassen.

Denna taktik gentemot arbetarklassen hade en del framgång, i synnerhet hos unga, långtids arbetslösa och hos etniska minoriteter inom arbetarklassen. Ett flertal av dessa dogs med i de franska upploppen. I Argentina, har piquetero rörelsen lyckats med att ”organisera” de arbetslösa bakom staten och splittra upp strejkrörelsen som ägde rum i Argentina 2005 i liknande återvändsgränder.

Borgarklassens vänster och i synnerhet dess extrem vänster, har en speciell roll att fylla genom att försöka demoralisera arbetarklassen på detta sätt och använda det som kanonmat för kampanjer som hävdar att det finns ett alternativt sätt att hantera den kapitalistiska regimen.

Tyvärr finns det också en del styrkor inom den kommunistiska vänstern, även om de kunde uppfatta ”begränsningar” hos de sociala revolterna, men har misslyckats med att motstå frestelsen att se något positivt hos dem. Internationella Byrån för det Revolutionära Partiet (IBRP) till exempel, har redan blivit förförd av de interklassistiska rörelserna i Argentina 2001, och i Bolivia strax efter, och såg i dem verkliga eller potentiella uttryck för arbetarklassen. I dess uttalande om de franska upploppen, ser IBRP, trots dess kritik angående rörelsen, möjligheten av att vända denna typ av sociala rörelser till en genuin klassrörelse genom det revolutionära partiets agerande. Den andra gruppen som hävdar sitt ursprung i den italienska vänstern, och som kallar sig självt det ”Internationella Kommunistiska Partiet”, sjunger också hyllnings sånger på ett liknande sätt.

Naturligtvis kan man alltid fantisera om existensen av klasspartiet idag och de mirakel det skulle kunna uträtta, det finns ett ryskt ordspråk som säger så har, ”om det inte finns någon vodka, låt oss tala om vodka”. Men idag existerar inte ännu det revolutionära partiet just eftersom arbetarklassen fortfarande måste utveckla sitt politiska oberoende och autonomi gentemot alla andra sociala krafter i det kapitalistiska samhället. Villkoren för arbetarklassen att skapa sitt eget revolutionära parti består inte i desperata sociala explosioner, utan sker på grundvalen av utvecklandet av proletariatets klassidentitet, i synnerhet genom utvecklandet och spridningen av dess kamp, och genom revolutionärernas ingripande. När vi befinner oss i en sådan situation, då kommer det vara möjligt för proletariatet, med dess politiska parti, att få med sig på sin sida missnöjet från alla de andra förtryckta skikten i samhället, men bara på grundval av att dessa skikt erkänner och förstår arbetarklassens ledande och särskilda roll och betydelse.

Idag är revolutionärernas uppgift att insistera på nödvändigheten att skapa proletariatets politiska autonomi, inte att hjälpa borgarklassen med att dölja detta genom att prata om storheten hos det revolutionära partiet.

Como (20 december 2005)

Från International Review 124.