Pannekoeks Lenin som filosof
- Internationalismes kritik 1948

Introduktion

När gruppen Gauche communiste de France (GCF) beslutade att översätta och publicera Anton Pannekoeks Lenin som filosof var inte bara pseudonymen J. Harper utan även namnet Pannekoek i praktiken okänt i Frankrike. Detta var på intet sätt ett ”franskt” fenomen. Även om Frankrike aldrig har varit känt för sin iver att publicera texter av den marxistiska arbetarrörelsen, är situationen likadan i alla länder och dess ”glömska” är inte begränsad till Pannekoek. Hela den kommunistiska vänstern, inklusive Rosa Luxemburg och hela dess teoretiska och politiska aktiviteter, all den passionerade kampen av en strömning som föddes mitt i den revolutionära kampen som följde på första världskriget – allt detta har fallit i ”glömska”. Det är svårt att förstå att det bara tog tio år av stalinistisk kontrarevolution för att utradera den revolutionära rörelsens lärdomar som var så rika, så fruktbara, från minnet hos just den generation som hade genomlevt dem.

Det är precis som om en epidemi av minnesförlust plötsligt hade drabbat miljoner arbetare som aktivt hade deltagit i dessa händelser och lämnat dem i ett tillstånd av fullständigt ointresse för allt som handlade om ett revolutionärt tänkande. Endast ett fåtal spår återstod av den revolutionära våg som hade skakat världen, representerad av ett fåtal små grupper som var spridda över världen, isolerade från varandra och därmed oförmögna att säkra en kontinuitet av teoretisk reflektion förutom i små tidskrifter med en lite spridning, ibland blev de inte ens tryckta.

Det är inte förvånande att Pannekoeks bok Lenin som filosof , som kom ut på tyska 1938 alldeles innan kriget, passerade obemärkt även i den extremt begränsade revolutionära miljön. Det var otvetydigt Internationalismes (GCF:s publikation) förtjänst, när väl stormen hade bedarrat, att vara de första att översätta och publicera den i en artikelserie i nummer 18–29 (februari till december 1947).

De hälsade Harpers bok som ”en första rangens bidrag till den revolutionära rörelsen och för proletariatets frigörelse”. Internationalisme tillade i sin introduktion (nr 18, februari 1947),

”att oavsett om man är överens eller inte med alla de slutsatser som han kommer till, kan ingen förneka detta arbetes enorma värde, skriven på ett enkelt och klart sätt och ett av de främsta teoretiska arbetena under de senaste årtiondena.”

I samma introduktion uttrycker Internationalisme sitt perspektiv när den skrev:

”Degenereringen av Kommunistiska internationalen har resulterat i en störande brist på intresse för ett teoretiskt och vetenskaligt arbete i den revolutionära miljön. Förutom tidskriften Bilan som innan kriget publicerades av den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern och rådskommunisternas texter, varav Harpers bok är en del, har de teoretiska ansträngningarna i den europeiska arbetarrörelsen i praktiken varit obefintliga. Och för oss är inget så skadligt för den proletära rörelsen som en teoretisk trubbighet hos dess militanter.”

Det är därför som Internationalisme, samtidigt som man hade en hög aktning av Pannekoeks bok, inte begränsade sig till att bara publicera den, utan underkastade boken en diskussion och kritik i en serie av artiklar i nr 30–33 (januari–april 1948).

Internationalisme accepterade fullt ut och var överens med Pannekoeks tes att Lenin i sin polemik mot de idealistiska tendenserna hos neo-machisterna (Bogdanov och andra) hade fallit tillbaka i argument som byggde på en borgerlig materialism (d.v.s. en mekanisk och positivistisk utgångspunkt). Men Internationalisme förkastade fullständigt de politiska slutsatserna som Pannekoek drog av detta – att bolsjevikpartiet skulle vara ett icke-proletärt parti och att oktoberrevolutionen var en borgerlig revolution.

Detta argument var grundvalen i den rådistiska analysen av bolsjevikpartiet och oktoberrevolutionen. Den skilde sig klart från den italienska vänstern, men också från KAPD, under dess tidigare år åtminstone. Rådismen uttryckte därmed en tillbakagång i förhållande till den tyska vänstern vars arvtagare de hävdar att de var. Man kan hitta samma analys med några få variationer i Socialism ou barbarie eller Socialism du conseils, hos Chaulieu, Mattick, Rubel och Korsch. Gemensamt för dem alla är att de reducerar oktoberrevolutionen till ett strikt ryskt fenomen och förlorar därmed perspektivet av dess internationella och historiska betydelse.

När de en gång nått denna punkt, återstår det bara för dem att peka på den industriella utvecklingens efterblivenhet i Ryssland och dra slutsatsen att de objektiva villkoren för en proletär revolution saknades. Rådisternas brist på en global syn på kapitalismens utveckling ledde till att de på olika omvägar intog samma ståndpunkt som mensjevikerna: de objektiva villkorens omogenhet i Ryssland och den med nödvändighet borgerliga karaktären av revolutionen.

Allt pekar på att motivet bakom Pannekoeks bok inte var att korrigera Lenins fel på den filosofiska nivån, utan i grund och botten av det politiska behovet av att bekämpa bolsjevikpartiet, som han betraktade a priori, av sin natur, som ett parti som kännetecknades av

”den halvt borgerliga, halvt proletära karaktären hos bolsjevismen och av ryska revolutionen själv.” (Paul Mattick, ”Anton Pannekoek” (1873–1960) – kapitel 10 av Merlin Press’ utgåva av Lenin as philosopher.)

”För att visa vad Lenins ’marxism’ verkligen innebar, gjorde Pannekoek en kritisk granskning av dess filosofiska grundvalar, publicerad under titeln ’Lenin som filosof’ 1938” (som ovan)

Man måste ifrågasätta giltigheten av ett sådant arbete, och här är inte Pannekoeks bevis övertygande. Att försöka härleda naturen hos en historisk händelse så betydande som oktoberrevolutionen, eller bolsjevikpartiets roll, från en filosofisk polemik – hur viktig den än må ha varit – är långt ifrån att ha etablerat något bevis på vad man påstår. Varken Lenins fel 1908, eller den stalinistiska kontrarevolutionen slutliga seger, bevisar att oktoberrevolutionen inte gjordes av proletariatet utan av en tredje klass – intelligentian (?). Genom att på ett konstgjort sätt inympa falska politiska slutsatser på korrekta teoretiska premisser, genom att etablera en simpel länk mellan orsak och verkan, faller Pannekoek i samma omarxistiska metod som han rätteligen kritiserar Lenin för.

Med klasskampens återkomst efter 1968 knyter proletariatet ihop de trådar som bröts av nära ett halvt århundrade av en segerrik kontrarevolution, och återtar vänsterns arbete som överlevde Kommunistiska internationalens skeppsbrott. Idag ges vänsterns debatter och texter åter ut och finner nya läsare. Pannekoeks Lenin som filosof – liksom många andra sådana arbeten – har publicerats och kan läsas av tusentals proletära militanter. Men för att dessa teoretiska och politiska arbeten verkligen skall bidra till det revolutionära tänkandet och aktiviteter idag, måste de studeras i en kritisk anda, som står långt ifrån den akademiska mentaliteten som efter att ha upptäckt den eller den författaren, omedelbart förvandlar honom till en ny idol och ovillkorligt försvarar allt som han skrivit.

Mot den ”neo-anti-bolsjevism” som är på mode idag bland vissa grupper och publikationer, som Pour une intervention communiste och Spartacus (nu utdöd) och som resulterar i ett utraderande av hela den socialistiska och kommunistiska rörelsen från proletariatets historia, inklusive oktoberrevolutionen, kan vi bara upprepa vad Internationalisme i sin introduktion till Pannekoeks bok skrev:

”Denna deformation av marxismen som vi har att tacka ’marxisterna’ för som är lika ivriga som de är okunniga, har sin motvikt, inte mindre okunniga, bland dem som specialiserar sig i ’anti-marxism’. Anti-marxismen har blivit kännemärket för de deklasserade, rotlösa, bittra, småborgerliga halvintellektuella. Avvisande det monstruösa ryska systemet som kom ut ur den proletära oktoberrevolutionen men avvisande också i förhållande till det hårda och otacksamma vetenskapliga arbetet, går nu dessa människor omkring i världen klädda i säck och aska, engagerade i ett ’korståg med ett kors’, letande efter nya idéer – inte att förstå utan att dyrka.”

Vad som var sant igår för marxismen, är sant idag för bolsjevismen och oktoberrevolutionen.

MC (Från International review nr 25, 1981)

(Internationalismes kritik från 1948 återpublicerades i International review nr 25, 27, 28 och 30).

Här hittar du Lenin som filosof (PDF)