I Storbritannien har ropet sedan juni ekat från strejk till strejk:

"Nu räcker det!"

Denna massiva rörelse, som kallades ”missnöjets sommar”, har blivit en missnöjets höst, som gick över till en missnöjets vinter.

Strejkvågen i Storbritannien är en symbol för den kampvilja hos arbetarklassen som håller på att utvecklas över hela världen:

- I Spanien strejkade läkare och barnläkare i Madridområdet i slutet av november, liksom flyg- och järnvägssektorn i december. Ytterligare strejker inom hälso- och sjukvårdssektorn planeras i januari i många regioner.

- I Tyskland, där de skyhöga priserna får arbetsgivarna att frukta konsekvenserna av en energikris utan motstycke. De stora metall- och elindustrierna genomgick en rad neddragningar i november.

- I Italien var det flygledarna som strejkade i mitten av oktober och EasyJet-piloterna som strejkade. Regeringen var till och med tvungen att förbjuda alla strejker på helgdagar.

- I Belgien, där nationella strejker utlystes den 9 november och 16 december.

- I Grekland, där en demonstration i Aten i november samlade tiotusentals arbetare från den privata sektorn som utropade att "levnadskostnaderna är outhärdliga".

- I Frankrike, där det under de senaste månaderna har förekommit flera strejker i kollektivtrafiken och på sjukhusen.

- I Portugal kräver arbetarna en minimilön på 800 euro, jämfört med dagens 705 euro. Den 18 november strejkade tjänstemännen. I december var det strejker inom hela transportsektorn.

- I USA ingrep representanthuset för att bryta en arbetskonflikt och undvika en strejk inom järnvägssektorn. I januari strejkade tusentals sjuksköterskor i New York.

Listan skulle vara närmast oändlig eftersom det i verkligheten äger rum en mängd små strejker överallt, isolerade från varandra, i olika företag och inom den offentliga sektorn. Överallt, i varje land, i varje sektor, försämras levnads- och arbetsvillkoren, överallt ser vi skyhöga priser och otillräckliga löner, överallt ser vi otrygghet och flexibilitet, överallt ser vi helvetiska arbetsförhållanden och för få arbetare, överallt pågår det en fruktansvärd försämring av bostadsförhållandena, särskilt för unga människor.

Sedan Covid-19-pandemin har sjukhusen blivit en symbol för den dagliga verkligheten för alla arbetare: underbemanning och överexploatering, till den grad att man blir utmattad, för en lön som inte längre räcker till för att betala räkningarna.

Den omfattande strejkvåg som sedan juni har drabbat Storbritannien, ett land där proletariatet sedan Thatcheråren tycktes ha resignerat inför sitt öde, är ett uttryck för en verklig brytning, en attitydförändring inom arbetarklassen, inte bara i Storbritannien utan internationellt. Dessa strider visar att de exploaterade inte längre är beredda att låta sig hunsas av den allt djupare krisen.

Med en inflation på över 11 procent och Sunak-regeringens tillkännagivande av en åtstramningsbudget har det pågått strejker inom nästan alla sektorer: transport (tåg, bussar, tunnelbana, flygplatser) och hälsovård, postanställda vid Royal Mail, tjänstemän vid Defra, anställda vid Amazon, skolanställda i Skottland, oljearbetare i Nordsjön... En mobilisering av vårdpersonal av den här omfattningen har inte förekommit i det här landet på över hundra år! Och lärarna väntas strejka från och med februari.

I Frankrike har regeringen också beslutat att införa en ny "reform" som innebär att den lagstadgade pensionsåldern ska höjas. Syftet är enkelt: att spara pengar genom att pressa arbetarklassen som en citron, ända fram till graven. Konkret innebär det att man kommer att arbeta gammal, sjuk, utmattad eller att man lämnar med en minskad och usel pension. Ofta är det dessutom så att uppsägning av personal kommer att lösa detta dilemma före den ödesdigra åldern.

Attackerna mot våra levnadsvillkor kommer inte att upphöra. Den globala ekonomiska krisen kommer att fortsätta att förvärras. För att klara sig på den internationella marknads- och konkurrensarenan kommer varje borgarklass i varje land att tvinga på arbetarklassen alltmer outhärdliga levnads- och arbetsvillkor, med hänvisning till "solidaritet med Ukraina" eller "den nationella ekonomins framtid".

Detta gäller i ännu högre grad i samband med utvecklingen av krigsekonomin. En allt större del av arbetskraften och andra resurser går till krigsekonomin. I Ukraina, men också i Etiopien, Jemen, Syrien, Mali, Niger, Kongo osv. innebär detta bomber, kulor och död! På andra håll innebär det rädsla, inflation och ökad arbetstakt. Varje regering kräver "uppoffringar"!

Inför ett kapitalistiskt system som störtar mänskligheten i elände och krig, i konkurrens och splittring, är det arbetarklassens uppgift (arbetare i alla sektorer, i alla länder, arbetslösa eller yrkesverksamma, med eller utan kvalifikationer, yrkesverksamma eller pensionärer...) att lägga fram ett annat perspektiv. Genom att vägra dessa "uppoffringar", genom att utveckla en massiv enad kamp, kan den visa att en annan värld är möjlig.

Vi är svaga när vi är splittrade

Vi förlorar om vi är splittrade.

I flera månader har det förekommit strejker i alla länder och inom alla sektorer. Men de har varit isolerade från varandra. Var och en i sin egen strejk, i sin egen fabrik, sin depå, sitt företag, sin del av den offentliga sektorn. Det finns ingen verklig koppling mellan dessa strider, även om det bara skulle vara en fråga om att korsa gatan för de strejkande från sjukhuset för att träffa de strejkande från skolan eller snabbköpet mittemot. Ibland gränsar denna uppdelning till det löjliga när strejkerna inom samma företag delas upp efter företag, lag eller enhet. Man måste föreställa sig att kontorsarbetare strejkar vid olika tidpunkter jämfört med teknisk personal, eller att de på första våningen strejkar för sig själva utan någon koppling till dem på andra våningen. Ibland är detta vad som faktiskt händer!

Att sprida strejkerna och låsa in alla i sitt eget hörn är borgarklassens spel - det försvagar oss, gör oss maktlösa, utmattar oss och leder oss till nederlag.

Det är därför som borgarklassen lägger ner så mycket energi på att upprätthålla den. Samma strategi i alla länder: regeringarna delar på varandra. De låtsas stödja den ena eller andra sektorn för att bättre kunna angripa de andra. De lyfter fram en sektor, eller till och med ett företag, genom att ge löften som de aldrig kommer att hålla, för att dölja den anstormning av attacker som äger rum överallt annars. För att bättre dela upp, ger de ett begränsat stöd till en grupp och minskar rättigheterna för alla andra. Förhandlingar bransch för bransch och företag för företag är regel överallt.

I Frankrike åtföljdes tillkännagivandet av pensionsreformen, som kommer att drabba hela arbetarklassen, av en öronbedövande "debatt" i medierna om hur orättvis reformen är för den ena eller andra delen av befolkningen. Den borde göras mer rättvis genom att erkänna lärlingars, vissa arbetares, kvinnors särskilda kvalifikationer... Alltid samma fälla!

Arbetarna måste ta kampen i egna händer

Varför finns det en sådan uppdelning? Är det bara regeringspropaganda och regeringsmanövrer som lyckas splittra oss på detta sätt och hålla arbetarklassens strejker och kamp åtskilda från varandra?

Känslan av att vi alla sitter i samma båt växer. Tanken på att en massiv enad kamp med utbredd solidaritet kan förändra styrkeförhållandet mellan klasserna blir allt tydligare. Så varför ser vi splittring mellan arbetstagare under många månader i varje land och i varje sektor?

I Storbritannien är det vanligt att strejkande arbetare håller strejkvakter utanför sin arbetsplats. Under flera månader har de organiserade strejkerna inte pågått långt ifrån varandra, ibland har de ägt rum med bara en dags mellanrum, ibland har striderna ägt rum samtidigt, men strejkerna har pågått några hundra meter ifrån varandra utan att man har försökt att knyta ihop dem. Alla strejkar, men är strandsatta på strejkvakten. Om vi inte bekämpar denna splittring, om vi inte utvecklar en verklig enhet i kampen, kan detta utmatta vår kampvilja. Under de senaste veckorna har dödläget och den fara som denna situation innebär blivit allt tydligare. De arbetstagare som har haft "rullande strejker" under de senaste sex månaderna kan nu känna sig trötta och maktlösa.

På flera av de strejkvakter som vi har besökt har arbetstagarna dock uttryckt en känsla av att de är involverade i en mycket bredare kamp än bara mot sin arbetsgivare, sin avdelning eller sin sektor. Det finns en växande känsla av att man måste kämpa tillsammans.

Men i månader, i alla länder och sektorer, är det fackföreningarna som har organiserat alla dessa splittrade kamper. Fackföreningarna bestämmer strategin som splittrar och isolerar, och förespråkar att förhandlingarna ska äga rum gren för gren, sektor för sektor. Fackföreningarna väljer att ställa specifika krav och de varnar framför allt för att "vi kommer att urvattna vår egen kamp om vi ställer gemensamma krav".

Ändå har fackföreningarna blivit medvetna om att ilskan växer, att den riskerar att svämma över och bryta de barriärer som de har byggt upp mellan och inom den privata och offentliga sektorn. De vet att idén om "en gemensam kamp" håller på att mogna inom klassen.

Det är därför som fackföreningarna, till exempel i Storbritannien, börjar tala om gemensamma åtgärder över sektorsgränserna, något som de hittills varit mycket noga med att undvika, och orden "enhet" och "solidaritet" börjar dyka upp i deras tal. De kommer inte att sluta splittra arbetstagarna, men för att kunna fortsätta att göra det tar de upp klassens oro. På så sätt behåller de kontrollen över kampens inriktning.

I Frankrike, som ställdes inför ett angrepp på klassen i och med tillkännagivandet av pensionsreformerna, visade fackföreningarna sin enighet och sin beslutsamhet; de uppmanade till stora gatudemonstrationer och till ett engagemang med regeringen. De har krävt att denna reform inte får gå igenom, att miljontals människor måste förkasta den.

Så mycket för retoriken och löftena. Men hur ser verkligheten ut? För att förklara detta behöver vi bara erinra oss den rörelse som kämpade mot Macrons lagförslag om pensionsreformen 2019-2020. Inför den ökande kampviljan och den växande solidariteten mellan generationerna använde fackföreningarna samma strategi och förespråkade en "samordning av kampen", vilket skapade en illusorisk enhetsrörelse, där demonstranterna kallades upp per sektor och företag, inte alla blandade tillsammans, utan den ena bakom den andra. De fackliga banderollerna och de fackliga förtroendemännen delade upp demonstranterna efter sektor, företag och fabrik. Framför allt förekom inga diskussioner och inga möten. Budskapet i slutet: "Försvinn med dina vanliga arbetskamrater och gå hem, till nästa gång". Ljudanläggningen var på högsta volym för att se till att arbetarna inte kunde höra varandra, för det som verkligen får bourgeoisien att darra är när arbetarna tar sin kamp i egna händer, när de organiserar sig, när de börjar träffas, debattera... för att bli en klass i kamp!

I Storbritannien och Frankrike, liksom på andra håll, måste vi, för att påverka den styrkebalans som gör det möjligt för oss att stå emot de ständiga angreppen på våra levnads- och arbetsvillkor, som i morgon kommer att bli ännu våldsammare, närhelst vi kan, samlas för att debattera och föra fram de kampmetoder som förenar och stärker arbetarklassen och som har gjort det möjligt för den att, vid vissa tillfällen i sin historia, skaka om bourgeoisien och dess system:

- i strävan efter att bredda stödet och solidariteten utanför arbetsplatsen, företaget, institutionen, verksamhetssektorn, staden, regionen och landet;

- i arbetarnas självorganisering av kampen, särskilt genom stormöten och strejkkommittéer, utan att överlåta kontrollen till de så kallade "specialisterna" i kampen, fackföreningarna, och till deras organisation;

- genom en så bred diskussion som möjligt om kampens allmänna behov, om de lärdomar som kan dras av tidigare kamper och även av deras nederlag, för det kommer att finnas nederlag framöver, men det största nederlaget uppstår när man inte reagerar på attackerna. Att gå in i kampen är de exploaterades första seger.

1985, under Thatcher, kämpade brittiska gruvarbetare i ett helt år, med enormt mod och beslutsamhet, men statens och fackföreningarnas krafter isolerade dem och de blev maktlösa och inlåsta i sin sektor; deras nederlag var ett nederlag för hela arbetarklassen. Vi måste lära oss av våra misstag. Det är viktigt att vi nu övervinner de svagheter som har undergrävt arbetarklassen i årtionden och som har präglat en rad nederlag, särskilt korporativismens fälla och illusionen att fackföreningarna är arbetarklassens organ. Kampens självorganisering, dess breda enighet och solidaritet är oumbärliga ingredienser för att förbereda morgondagens strider!

Därför måste vi erkänna att vi tillhör samma klass, en klass som förenas av sin solidaritet i kampen: arbetarklassen. Dagens kamp är oumbärlig, inte bara för att försvara oss mot attacker utan också för att återfå vår klassidentitet i global skala, och för att förbereda det slutliga störtandet av detta bankrutta system som är synonymt med umbäranden och katastrofer av alla slag.

Kapitalismen har ingen lösning: varken på förstörelsen av planeten, eller på ständiga krig, eller på arbetslöshet, eller på osäkra anställningsförhållanden, eller på utarmning. Endast den världsomfattande arbetarklassens kamp, med stöd av alla världens förtryckta och exploaterade, kan öppna vägen för ett alternativ, nämligen kommunismen.

Strejkerna i Storbritannien och demonstrationerna i Frankrike är en uppmaning till kamp för proletärer över hela världen.

Internationella Kommunistiska Strömningen, januari 2023