Introduktion till serien om "kommuniserings-tendensen”

Printer-friendly version

Sedan 1989 och kollapsen av de så kallade "kommunistiska" regimerna i det tidigare imperialistiska blocket runt Sovjetunionen har de autentiska marxisterna varit tvungna att bekämpa en intensifierad kampanj av förvrängningar och lögner, där man hävdar att marxismen är en föråldrad och misskrediterad ideologi som, när den omsätts i praktiken, bara kan bereda marken för det stalinistiska totalitära Gulag. Dessa kampanjer har inte bara underlättats av att det finns regimer som har fortsatt att exploatera och förtrycka arbetarklassen under en röd fana, utan också av alla tidigare uttryck för arbetarrörelsen som, efter att ha gått över till bourgeoisiens sida, fortsätter att en lyfta fram en förvrängd version av marxismen som en ursäkt för sitt deltagande i imperialistiska krig och sitt förespråkande av ett mer statligt kapitalistiskt styre och detta har varit ett kännetecken under mer än de senaste 100 åren. Arbetarklassens mobilisering i det första världskriget 1914-18 leddes således av före detta socialister, som använde passager i Marx och Engels som hade varit tillämpliga under den period då nationella krig fortfarande var möjliga, för att rättfärdiga sitt stöd för ett imperialistiskt och reaktionärt världskrig. Senare visade stalinisterna och trotskisterna sin anslutning till kapitalets läger genom att presentera det andra världskriget med bedrägliga marxistiska förtecken, särskilt genom att vädja om försvaret av det "socialistiska fosterlandet" eller den "degenererade arbetarstaten" i Sovjetunionen.

Men kontrarevolutionen som uppslukade arbetarklassen efter de heroiska striderna 1917-23 tog inte bara stalinismens och fascismens uppenbara former. Den krävde också sin "demokratiska" sida, framför allt i antifascismens ideologi som var utformad för att locka till sig arbetare och till och med före detta revolutionära militanter som reagerade på det fascistiska förtryckets och massmordets fasor. Men på ett mer teoretiskt plan gav denna demokratiska kontrarevolution också upphov till en ny deformation av marxismen, som har kallats "västerländsk marxism" och som har varit en nyckelkomponent i det som vi kallar modernism[1]. Till skillnad från stalinisterna och trotskisterna var denna riktning mer amorf och lade inte fram något bestämt program för kapitalets förstatligande (även om den allmänt accepterade att det faktiskt fanns något icke-kapitalistiskt i det som Marcuse och andra kallade "Sovjet-marxismen"). Den var huvudsakligen baserad kring universiteten eller statligt sanktionerade "Institut för social forskning" - framför allt Frankfurtskolan, den främsta intellektuella inspirationskällan för "den västerländska marxismen".

Denna trend kan ses som modernismens källa eftersom den gör anspråk på att kritisera marxismens "föråldrade dogmer", som kanske har varit giltiga en gång i tiden men som inte längre gäller i den "moderna kapitalismen". Den äkta marxismen är naturligtvis långt ifrån en statisk dogm och måste ständigt analysera de oändliga förändringar som det mest dynamiska och expansiva samhälle som någonsin skådats i mänsklighetens historia medför. Men modernismens väsen ligger i att åberopa Marx' namn för att beröva marxismen dess grundprinciper, alla dess revolutionära drag. Den kännetecknas således av några eller alla följande element:

- Först och främst förkastar man arbetarklassens revolutionära karaktär. Nederlaget för de revolutionära försöken 1917-23 visade för modernismen arbetarklassens historiska misslyckande och till och med dess entusiasm för kontrarevolutionen - antingen på grund av dess underkastelse under fascismen (ett starkt inslag i Adornos skrifter, till exempel) eller på grund av att den "traditionella" marxismen i sig själv ansågs vara ansvarig för stalinismen (vilket senare skulle anpassa dessa "post-marxistiska" ideologier till huvudteman i de ideologiska kampanjer som följde på "kommunismens kollaps" 1989). Under efterkrigstidens högkonjunktur började Marcuse, efter att ha dragit slutsatsen att arbetarklassen i västvärlden hade blivit korrumperad av ekonomiskt välstånd och "endimensionella" ideologier som konsumism, att leta efter andra "revolutionära" ämnen, som de studenter som protesterade mot Vietnamkriget eller bönderna som påstods leda den "antiimperialistiska kampen" i systemets periferi.[2];

- Förnekandet av varje kontinuitet med den progressiva historiska utvecklingen, både generellt och i synnerhet den proletära rörelsen: Marx accepteras, men Engels avfärdas ofta som i bästa fall en vulgarisatör; Andra internationalen spelar ingen roll i marxismens utveckling och identifieras helt och hållet med dess opportunistiska flygel; samma synsätt gäller också för Kommunistiska internationalen, som inte ses som något annat än källan till den senare tidens "Sovjetmarxism";

- I linje med ovanstående, förkastandet av målet om proletariatets diktatur och uppbyggnaden av ett revolutionärt klassparti. Revolutionär militantism framställs ofta som den högsta formen av alienation.

 Marxismen förvandlas på så sätt till ett individuellt utopiskt förkastande av kapitalismen på kulturell-ideologisk nivå, genom att förvränga den tidiga Marx och hans inställning till problemet med alienation i detta syfte, eller genom att förvandla kritiken av den politiska ekonomin till ett sofistikerat argument för kapitalismens eviga och oföränderliga natur och ett avfärdande av teorin om kapitalismens förfallsepok.

Modernismen genomsyrar den revolutionära rörelsen

I vår artikel "Modernism: Från vänstern, till tomheten", som publicerades i World Revolution nummer 3 i april 1975, identifierade vi Frankfurtskolan som en av modernismens främsta källor och visade att dess främsta förespråkare öppet hade identifierat sig med den härskande klassen och det imperialistiska kriget 1939-45:

"På 30- och 40-talen började de stalinistiska medresenärerna vid Institutet för social forskning i Frankfurt (Marcuse, Horkheimer, Adorno) att fastställa de ramar som modernisterna använder i dag. Enligt dem misslyckades marxismen och proletariatet på grund av att de inte var tillräckligt "revolutionära". Arbetarna hade till exempel inte med glöd samlats för att försvara det republikanska Spanien 1936-38... Oförmögna att se att krossandet av arbetarnas uppror 1917-23 i slutändan möjliggjorde ett nytt imperialistiskt krig, "valde" dessa dilettanter entusiastiskt att stödja den allierade sidan under just den imperialistiska konflikten".

I artikeln påpekas till exempel att Marcuse under kriget tjänstgjorde vid det amerikanska kontoret för underrättelseforskning på utrikesdepartementet och blev tillförordnad chef för dess östeuropeiska avdelning.

Artikelns rubrik, där modernismens ursprung lokaliseras till kapitalets vänsterflygel, är helt korrekt i det här fallet. Senare erfarenheter bekräftade dock att modernismen, liksom de olika förvrängningar av socialismen som kritiserades i Kommunistiska manifestet, också kunde slå rot i strömningar som ursprungligen hade försökt placera sig på proletariatets mark. På 1960-talet, inför efterkrigstidens ekonomiska uppsving, försökte gruppen Socialisme ou Barbarie bevisa att Marx hade haft fel om att ekonomiska kriser var oundvikliga i kapitalismen. Efter att ha brutit med trotskismen hade SouB 1948 insisterat på att kapitalismen hade blivit ett system i förfall och detta välkomnades av Gauche Communiste de France som en potentiellt positiv utveckling, trots att Gauche Communiste de France uttryckligen varnade dem för svårigheterna med en fullständig brytning med trotskismen och för den intellektuella arrogans som ligger i att se sig själva som ensamma kapabla att lösa de problem som arbetarklassen och den revolutionära rörelsen står inför, utan någon hänvisning till den vänsterkommunistiska traditionen som redan hade ställt grundläggande frågor om nederlaget för revolutionerna 1917-23 och om det "socialistiska" systemets karaktär i Sovjetunionen och på andra håll.[3]. I verkligheten skulle SouB visa att de inte var mindre hänförda av den kapitalistiska tillväxten på 50- och 60-talen än vad en figur som socialdemokraten Bernstein hade varit på 1890-talet. I takt med att de alltmer kom att se stalinismens och trotskismens dogmer som rotade i själva marxismen började de ifrågasätta inte bara systemets ekonomiska motsättningar utan även den grundläggande motsättningen mellan arbetarklassen och kapitalet, och ersatte den med en oklar konflikt mellan "ordergivare och ordermottagare" som reproducerade den klassiska anarkistiska besattheten av "auktoritet". En logisk följd av att förneka kapitalets inre motsättningar var att man utarbetade en uppfattning om socialismen som ett system för "självförvaltning" som kunde samexistera med varuproduktionen - ytterligare en tillbakagång till anarkismen som presenterades som ett nytt och radikalt alternativ till "traditionell marxism".[4].

SouB, och i synnerhet deras vision av en allmän självförvaltning, hade ett stort inflytande på den situationistiska strömningen, vars storhetstid kom i samband med händelserna i maj-juni 1968. En artikel av Marc Chirik i Révolution Internationale 2, 1969.[5], visade att SouB:s inflytande även omfattade situationisternas förkastande av den marxistiska uppfattningen om det grundläggande sambandet mellan klasskampen och en objektiv kapitalistisk kris. För dem var de enorma klassrörelserna under 1968 och därefter framför allt en följd av subjektiva faktorer: på ett allmänt plan tråkigheten och alienationen i "vardagslivet" under kapitalismen, men också, mer specifikt, av situationisternas egna ”exemplariska ingripanden”. Situationisterna var således inbäddade i den modernistiska världsåskådningen, men eftersom de hade deltagit i en verklig klassrörelse, och trots den klassiskt "konstnärliga" - i själva verket småborgerliga - karaktären hos slagord som "Arbeta aldrig någonsin!" - var de mycket mindre fientliga mot arbetarklassens kamp än vissa av dem som efterträdde dem.

I början av 1970-talet hade både SouB och Situationistinternationalen upphört att existera, och majoriteten av de modernistiska strömningarna - av vilka en del hade gått igenom SouB:s och situationismens skola - hade upphört att existera, och till och med den bordigistiska grenen av den kommunistiska vänstern - hade utvecklat ett mer "marxistiskt" språk som kunde urskilja självförvaltningens misstag (även om de, som vi kommer att se, ofta återupplivade den i nya former) och insisterade på att kommunismen innebar att man utplånade alla kapitalistiska samhällsförhållanden, baserade på lönearbete och varuproduktion. Detta var födelsen av den "kommuniserande" strömning som sedan dess har blivit huvudformen av den modernistiska ideologin. Det är ingen tillfällighet att denna utveckling sammanföll med den kommunistiska vänsterns återupplivning. Den kommuniserande strömningen, såsom gruppen Invariance kring Jacques Camatte, gruppen Mouvement Communiste kring Barrot/Dauvé...[6], eller Organisation des Jeunes Travailleurs Révolutionnaires kring Dominic Blanc, var mycket mer villiga att presentera sig som arvtagare till den historiska kommunistiska vänstern, men också som kritiker av dess begränsningar och framför allt av den återuppståndna kommunistiska vänsterns gruppers "konservatism" med sitt insisterande på behovet av en militant politisk organisering och på arbetarklassens försvarskamp som en förutsättning för en framtida kommunistisk revolution. Elementen i denna nya trend har kallat sig själva för "kommunister" eftersom de hävdar att de är de enda riktiga kommunisterna, de enda som hade förstått vad Marx menade i Den tyska ideologin när han definierade kommunismen som "den verkliga rörelse som avskaffar det nuvarande tillståndet". Även om det fanns vissa tidiga debatter mellan kommunisatörerna och de nya vänsterkommunistiska grupperna, kan man i denna mening säga att[7] detta uppdaterade uttryck för modernismen alltmer blev en destruktiv kraft gentemot den kommunistiska vänstern, vilket framgår av den roll som den så kallade Bérard- eller f.d. Lutte Ouvrière-tendensen spelade, som splittrades från Révolution Internationale 1974 och mycket snabbt försvann från det politiska livet.

Som vi har sagt var den kommunistiska vänsterns återuppståndelse i slutet av 60-talet och början av 70-talet djupt kopplad till den våg av internationell klasskamp som skakade stora delar av Europa och Amerika, och även till den allt tydligare återkomsten av den öppna ekonomiska krisen. Under en sådan period, medan kommunisatörerna, och framför allt Camatte, mer och mer ifrågasatte den centrala betydelsen av arbetarnas klasskamp, hade tanken att arbetarklassen bara var en "klass för kapitalet", och att dess framtid låg i dess förnekande snarare än i dess bekräftelse som klass, mycket mindre tyngd än vad den kom att få efter svårigheterna i klasskampen på 1980-talet och framför allt när den kapitalistiska sönderfallsfasen inleddes efter östblockets kollaps 1989. Som vi har hävdat på annat håll[8] har denna period präglats av en verklig försvagning av klassidentiteten, av proletariatets medvetenhet om sig själv som en distinkt och antagonistisk kraft i det kapitalistiska samhället. Dessa förhållanden gav en mer fruktbar jordmån för kommunisatörerna, som i allmänhet har hävdat att det är just denna klassidentitet som proletariatet måste avskaffa, inte som slutresultat av en revolutionär kamp, utan som dess förutsättning. Och i en period då systemets kris i allt högre grad ger upphov till folkliga revolter där arbetarklassen inte har någon tydlig roll, kan det tyckas att kommunisatörernas idéer håller på att bekräftas, och att vi börjar se den "mänsklighetens revolt" mot kapitalet som Camatte och andra förutspådde redan på 1970-talet.

Parallellt med detta åtföljdes de första tecknen på en återkomst av klasskampen under det nya århundradets första årtionde av en viss återupplivning av anarkismen, som drog till sig unga element på jakt efter revolutionära idéer, men som för det mesta inte kunde knyta an till den genuina marxistiska traditionen, som de fortfarande tenderade att förknippa med den ryska revolutionens nederlag och bolsjevismens degenerering. Med tanke på bristen på anarkismens teoretiska ramverk kunde kommunisatörerna, särskilt personer som Dauvé och grupper som Théorie Communiste, Aufheben och Endnotes, eller Riff-Raff i Sverige, att ge den anarkistiska miljön ett sken av teoretisk djup, genom att visa sin förtrogenhet med den marxistiska terminologin, men utan att på något sätt ifrågasätta de flesta av anarkismens centrala dogmer, särskilt förkastandet av en centraliserad politisk organisation. Sett ur en annan synvinkel är kommuniserings-strömningen i sig själv en ny variant av anarkismen, vilket vi kommer att försöka visa i kommande artiklar i denna serie. Men eftersom många av dess anhängare inte bara hänvisar till Marx utan också till Bordiga, KAPD och andra komponenter i den kommunistiska vänsterns tradition, kan de ofta förväxlas med den verkliga vänsterkommunistiska traditionen, och detta kan vara en ytterst negativ faktor i den politiska utvecklingen av nya element som söker kommunistisk klarhet.

Just därför är det viktigt att den kommunistiska vänstern tydligt avgränsar sig från kommuniserings-tendensen i de viktigaste frågorna som skiljer dem åt.

  • Först och främst genom att insistera på att trots alla de förändringar i arbetarklassens sammansättning som vi har sett under de senaste decennierna, trots alla ideologiska och politiska bakslag som arbetarklassen har upplevt, förblir den den enda revolutionära klassen i det kapitalistiska samhället och dess kamp för att försvara sina materiella intressen förblir den enda jordmånen där ett revolutionärt angrepp på kapitalet kan växa. Därför förkastas alla teorier som uppmanar arbetarklassen att förneka sig själv eller att avstå från sin försvarskamp.

  • För det andra genom att bekräfta, att den revolutionära minoriteten måste organiseras i internationell skala, på grundval av en sammanhängande politisk plattform för att kunna bekämpa den borgerliga ideologins angrepp och för att de omedelbara ekonomiska striderna slutligen ska kunna omvandlas till en politisk och social offensiv mot hela systemet. Därför kritiseras idén att kommunistisk militantism är "det högsta stadiet av alienation", att proletära politiska organisationer bara kan vara "sekter" eller "bluff" och bör upplösas i ett löst samarbete mellan suveräna individer. Därmed kommer vi att visa hur fientligheten mot revolutionär organisering har lett delar av kommuniserings-strömningen till politisk parasitism, och dess benägenhet till individualism och borgerlig karriärism.

  • För det tredje genom att försvara behovet av att arbetarklassen kämpar för sin politiska diktatur över samhället för att inleda en övergångsperiod inför kommunismen, i motsats till kommunisatörernas idé om ”den stora upplösningen" som kringgår behovet av både arbetarklassens politiska makt och en övergångsperiod.

Om metoden för denna serie

Vi ser denna serie som en fortsättning på vår långvariga serie om den historiska utvecklingen av det kommunistiska programmet.[9]. När vi tar upp de punkter som skiljer oss från de kommunisatörer som anges ovan kommer vi alltså också att ha ett historiskt förhållningssätt och fokusera på vissa av de "klassiska" texterna i kommuniseringsteorin från 1970-talet och på den väg som några av de viktigaste personerna i utvecklingen av denna teori har gått. Våra planerade artiklar kommer således att omfatta följande:

  • En genomgång av ICC:s första stora kamp mot modernistisk/kommunistisk teori i de egna leden, "ex-Lutte Ouvière-tendensen" i början av 70-talet;

  • En påminnelse om Jacques Camattes politiska väg, som på många sätt avslöjar kommuniseringsteorins verkliga "hemlighet" eller inriktning;

  • En kritik av texter som Camattes "Om organisering" och OJTR:s "Militantism": Det högsta stadiet av alienation".

  • Ett svar på vissa texter av Barrot/Dauvé om "kommunistiska åtgärder" och avskaffandet av värdet.

I samband med detta arbete kommer vi också att återpublicera några av IKS:s egna texter som svar på den modernistiska uppfattningen om kommunismen och klasskampen, varav de flesta inte har varit tillgängliga på många år.

CDW

1. I ett mer vanligt språkbruk används termen "modernism" för att beskriva några av de konstnärliga trender som uppstod i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, särskilt efter första världskriget, till exempel James Joyces och Virginia Wolfs experimentella författarskap, Schönbergs atonala musik eller expressionism och kubism inom måleriet. Det skulle naturligtvis vara intressant att analysera dessa konstnärliga rörelser i sitt historiska sammanhang (se till exempel Notes towards a history of art in ascendant and decadent capitalism, men här vill vi klargöra att vårt användande av begreppet modernism för att beskriva en viss politisk strömning har en helt annan innebörd

2. Se Paul Matticks Critique of Marcuse: One-dimensional man in class society, Merlin Press, 1972 för ett proletärt svar på Marcuses teoribildning om arbetarklassens integrering i kapitalismen. Vi kommer inte att försöka oss på en mer utvecklad kritik av Frankfurtskolans huvudpersoner och ideologier här, även om det förblir en viktig uppgift för framtiden. Det är uppenbart att denna skola leddes av lärda och till och med briljanta intellektuella som undersökte verkliga frågor, särskilt hur den kapitalistiska ideologin penetrerar massan av befolkningen och arbetarklassen i synnerhet. Därmed försökte de sammanföra element från marxismen och Freuds psykoanalys. Men eftersom detta försök till syntes inte var tänkt från en kommunistisk ståndpunkt, från den "sociala mänsklighetens" ståndpunkt, för att använda terminologin i teserna om Feuerbach, utan från den isolerade professorns ståndpunkt, misslyckades det inte bara med att uppnå denna övergripande "kritiska teori", utan tjänade genom sin sofistikering till att locka till sig nyfikna sinnen till ett projekt som bara kunde instrumentaliseras av den dominerande ideologin.

6. Inte att förväxla med den existerande "arbetargruppen" Mouvement Communiste.

7. Till exempel skickade Movement Communiste ett bidrag till konferensen i Liverpool 1973 som organiserades av Workers Voice efter uppmaningen från Internationalism in the US till ett internationellt diskussionsnätverk.

9. Teman för reflektion och diskussion: "Kommunismen är inte bara en vacker idé, utan en materiell nödvändighet”

Rubric: 

Serien om "kommuniserings-tendensen”